LEIF MÅRTENSSON
Inledning
Under 1990-talet har den unika krutbruksmiljön i Torsebro restaurerats och området klassats som ett statligt byggnads minne. I detta arbete blev undertecknad engagerad för att ta fram ett historiskt underlag. Arbetet intresserade så mycket att följden blev ett fortsatt forskningsarbete, inte bara omfattande brukshistoria utan även industrihistoria beträffande tillverk ningen av svartkrut. Någon samlad skrift i ämnet visade sig inte finnas. Hitintills har forskningsansträngningarna främst lagts på studier av salpeterutvinning.
I denna uppsats skall enbart kortfattat redovisas ett intres sant delämne avseende den för tiden överraskande tekniskt avancerade kvalitetskontroll som kronan organiserade för att få ett "gott" krut. Torsebro har i uppsatsen valts som typbruk. Differenserna bruken emellan var små i här aktuella avseenden. Krut var viktigt för försvaret av riket. Krutbruken tillhörde kronan som intill 1858 hade monopol på tillverkningen, vilken var kopplad till den likaledes styrda svavel- och salpeterutvin ningen. Tillverkningen av krut tillhör ett av de tidigaste områ dena för industrialisering. Kronan ordnade med erforderliga le veranser av de viktigaste ingredienserna och införde efterhand en proberingsverksamhet i syfte att utgöra en kvalitetskontroll.
Redan från 1800-talets mitt gjordes försök med nya "ke miska" eller "rökfria" krut och efterhand igångsattes tillverk ning av dessa. Mot slutet av århundradet skulle de i nästan alla avseenden slå ut svartkrutet från marknaden.
Arkiven i ämnet svensk kruttillverkning är omfattande men ojämna. Huvuddelen finns i Krigsarkivet med mindre delar i Riksarkivet, på Tekniska museet och i Armemuseum, liksom i Rigsarkivet i Köpenhamn och Landsarkivet i Lund. Det bearbe tade och tryckta materialet avseende kruttillverkning har visat sig vara av blandad kvalitet och har utnyttjats i begränsad om fattning.
Genom kontakter med engelska forskare vid University of Bath, som utgör ett centrum för forskningen inom krutets och explosivämnenas teknikhistoria, har nya vägar öppnats. Ett femdagars symposium i Prag i augusti 2000, arrangerat av In ternational Committee for the History of Technology, kunde redovisa aktuella forskningsresultat.
Svartkrutstillverkning
Fram till mitten av 1800-talet avsågs med krut enbart svart krut, vilket är en mekaniskt bearbetad, homogen blandning av salpeter, svavel och träkol. Kvaliteten på svartkrut var i äldre tider ojämn, till förfång för skottvidd och stabiliteten under lag ring.1 Redan tidigt insåg man därför behovet av en styrning av tillverkningen. Successivt byggdes en regelrätt industri upp. Många faktorer skulle klaffa i det dåtida småskaliga samhället med outbildad arbetskraft, usla vägar och outvecklade kunska per. Kvalitetsmässigt gick inte längre att som tidigare förlita sig på en mängd små bruk. Även framtagningen av salpeter och svavel var i sig ett komplicerat arbetsmoment. Kraven på kvali tet krävde utbildade specialister och god teknik. Efterhand blev därför bruken färre, men större och mer välutrustade.
År 1641 uppsattes ett krutbruk i Åker i Södermanland av den tyske pulvermakaren Heinrich Leschhorn efter privilegium av drottning Kristina. Bruket skulle byggas enligt den tidens modernaste och säkraste sätt. 2 Det kom att användas som mönster för övriga större bruk som efterhand upprättades: Huskvarna vid Vätterns sydspets, Torsebro nordväst om 1 Hedberg, Jonas (red): Kungl. artilleriet. Yngre Vasatiden. Militärhisto
riska förlaget, Stockholm 1985: s 78.
Kristianstad, och Fliseryd i Kalmar län. För att möjliggöra till verkning av svartkrut vid dessa stora bruk krävdes en välorga niserad och statligt styrd framtagning och leverans av nödvän diga ingredienser.
Det fanns flera skäl för att sätta upp ett nytt krutbruk i de nya provinserna. I Skåne, Halland och Blekinge fanns först och främst en lång rad fästningar som behövde mycket krut. Karls krona örlogshamn var under utbyggnad och i Skåne hade satts upp två nya kavalleriregementen. Lämpligaste platsen för ett bruk var vid forsarna i Torsebro, där också kronan ägde ett par kvarnar. Tillgången på salpeter var god och bruket kom i drift 1682. Den 8 mars samma år hade Karl XI anbefallt att en ge mensam ordning skulle författas för bruket och för den för hela landet nytillsatte salpetersjuderiinspektören. 3 Det blev dock en ordningsstadga och inte den behövliga instruktionen för till verkningen. För "kaptenen och direktören" stadgades i stort sett enbart "att han alltid bruker en god och oförfalskad sats". En tillverkningsanvisning skulle inte utges förrän år 1700.
Av svartkrutets tre beståndsdelar kom svavlet till Torsebro från Dylta svavelbruk i Närke.4 Det var viktigt att svavlet var rent utan grus, vilket kunde åstadkomma olyckor. Enligt in spektören över alla krutbruk i riket Tomas Hackerschöld för klarades en olycka vid Åker i juni 1695 ha berott på sten och grus i svavlet från Dylta.5 Salpetern från salpetersjudarna måste på bruket "lutas, luttras och förarbetas". Det var helt enkelt så att sjudarnas utrustning, eller kunnande, inte var bra nog för att få salpetern tillräckligt ren. Nya metoder tillkom efterhand för denna viktiga process. Den tredje beståndsdelen var träkol. Virket, huvudsakligen al, skulle tas i omgivande härader. Kol ningen skedde på bruken. Recepten ändrades efterhand, dock endast marginellt, och slutade på 75 % salpeter, 15 % kol och 10 % svavel.
3 Tekniska museet. Sigurd Nauckhoffs arkiv. Fl:15.
4 Veistrup, Ole: "Dylta", i Från bergslag och bondebygd, 1971.
5 Krigsarkivet. Krigskollegium. Utgående handlingar, brevkoncept 6 juli
Detalj ur lwpparstich av "Tössebro" hrutbruh efter en avritning 1689 ut förd av fortifihationsofficeren och hartografen Gerhard von Buhrmann. Notera muren som löper omhring hela området - Torsebro fabricerade vad som idag shulle benämnas strategisha produhter. Nere vid Helgeån syns några hruthvarnar, och ovanför är hruttorharna placerade. Runt hlochstapeln ligger bostäder, smedjor och verhstäder.
Den farliga tillverkningsmetoden att bearbeta krutsatsen med stampar, inledningsvis av enkla mortlar, hade gällt från krut framställningens första tid. För Torsebro skulle metoden med små ändringar komma att utnyttjas ända in på 1800-talet.
Kvalitetskontroll nödvändig
En teknisk instruktion för hur krutet skulle framställas utgavs äntligen år 1700 med följande vagt formulerade kvalitetskrav:
§ 3. När krutmästaren materialier till krutbearbetning utgiver skall det ske efter ... gällande krutsats, över eller under vilken han ingalunda skrida må.
§ 4. Då svavel, salpeter eller kol rensas och rengöres måtte krut mästaren själv vara där hos och på det allranogaste tillse och akta, att all orenlighet eller farlighet , som uti arbetningen kan giva eld ifrån sig, eller skada satsen, må skiljas därutur, och allt fullkomligen rengöras.
§ 5. När krutet uti 24 timmar väl stampat ... tillse att det blivit väl och rent uttagit, siktat, körnat och torkat, att det rätt förordnat prov håller, och att det där intet fel är.
Krig pågick och behovet av krut var stort. År 1715 framfördes allvarliga klagomål på en leverans från Torsebro till flottan: "Då man hanterade det i handen blev denna svart av kol." Krigskollegium, som inte alltid var vän med rivalen Amiralitets kollegium, tog emellertid T orsebros parti och ansåg att det be rodde på att flottan låtit krutet bli fuktigt.6 Utan att man kunde ange varför betraktades dock det svenska krutet vara av ojämn kvalitet. En hårdare produktkontroll eller krutprobering blev nödvändig. Tillverkningen låg på nivån cirka 1 000 centner per år och bruk. Krutet förpackades normalt i encentnerstunnor (1 centner = 100 skålpund = 3200 lod= 42,508 kg).