England till Sveriges undsättning
27 Tingsten (1924), s 38-42 General Armfelt var Gustav IIl:s tidigare
11 000 man fraktades alltså till Göteborg i transportfartyg, konvojerade av konteramiralen Richard Keats.28
Farhågor för Bernadottes frammarsch hade i mars gjort en voyen Carl Gustaf Adlerbergs yrkanden i London alltmer en trägna. Men parterna hade redan där visat sig vara långt från eniga om hur den brittiska kåren borde användas. Kungen ville använda dem i en offensiv mot Kristiania för att erövra åtmins tone Sydnorge. Det var ett krigsmål som han bland annat ärvt från sin far Gustav III. Ett erövrat Norge skulle också i en fram tid kunna möjliggöra ett byte mot ett förlorat Finland. England ville däremot inte alls sätta in trupperna i ett offensivt företag utan bara som garnison i t ex Göteborg. Därigenom skulle svenska förband kunna frigöras för Finland. Att Adlerberg i lösliga ordalag, utan ett klartecken från sin kung, utlovade ett hjärtligt välkomnande i Göteborg skulle visa sig särskilt fatalt. När Adlerberg och de engelska ministrarna till sist inte kom överens om varken truppernas användning eller vem - kungen eller Moore som skulle utöva högsta befälet över denna styrka, hänsköt de frågan till Gustav IV Adolf och Moore att
28 I sina instruktioner för general Moore av den 20 april hade Castle reagh förutsatt att svenskarna skulle vilja erövra Norge. Han uttryckte därvid sin skepsis. Skulle norrmännen disponera också franska trup per eller officerare vore det emellertid en annan sak. Då vore det kan ske "advisable to anticipate such an attack rather than wait for it"; Clason (1912), s 286. Under april 1808 kunde ett par tilldragelser noteras. Den 22 hade Gotland med lätthet erövrats av ryssarna. Men den ryska flottstyrka som tagit över trupper dit avlägsnade sig snart. Det blev därför lika lätt för svenskarna att den 16 maj ta över trupper till Gotland och få ryssarna att sträcka vapen. Den andra tilldragelsen var att den svenska Västarmen i början av april satte igång en offensiv mot Sydnorge under general Armfelt. Men överbefälhavaren för de norska stridskrafterna, prins Kristian August av Augustenborg lycka des så småningom slå tillbaka svenskarna. I juli ingicks en informell vapenvila. Feldbrek (1998), s 121f; Hansson (1984), s 123-126.
bestämma tillsammans efter ankomsten. Därmed var fiaskot re dan nu oundvikligt.29
Moores styrka anlände till Göteborg den 17 maj, medan Sau marez hade kommit tio dagar tidigare. Varken kungen eller Moore hade någon förmåga till kompromisser. Trupperna måste, på kungens order, stanna ombord, så länge som deras destination och funktion ej bestämts. Moores dagbok och andra dokument visar att han ansåg Sverige redan ohjälpligt förlorat. Han såg därför stora risker för sin kår. En distingerad engelsk spion styrkte denna tanke genom att i en rapport förse honom med systematiskt undervärderade data om de svenska styrkorna. Ett bud som nu anlände om Svea borgs helt omotiverade, närmast förrädiska kapitulation den 3 maj gjorde inte Moores tankar om svenskt försvar bättre. Kungens ovilja att överlämna försvaret av Göteborg till en utländsk kår han inte helt litade på var inte mindre. Han ville sätta in engelsmännen mot Norge eller rentav med dem angripa Själland. Hans linje var att Sverige ej behövde främmande trupp för sitt försvar, bara för offensiva syften.30 29 Om Adlerberg, se biografi av Erik Naumann i Svenslä biografiskt lexi
kon, I (1918), s 103-106. Clason (1912) gör den grundligaste under
sökningen av Mooreepisoden. Författaren visar övertygande att Gus tav IV Adolf alls inte var den enda skyldige till fiaskot. Genom att stu dien bara utgivits på svenska är den emellertid okänd för nästan alla de engelska historiker som berört episoden. För förhandlingarna om en svensk-engelsk ockupation av Själland respektive engelska trupper i Skåne se ibid, s 8-13, om subsidietraktaten s 14, och om Adlerbergs
förhandlingar i London s 15-33. Noteras bör att Castlereagh gjort klart för Adlerberg att Moores kår endast skulle kunna påräknas fram till årets slut, om ens det. Ibid, s 38.
30 Redan före Moores ankomst hade överste George Murray den 21 april sänts till Sverige för att om möjligt lösa en del problem kring expeditio nen. Se Clason (1912), s 29, 32, 38f. Han hade egentligen ingen fram gång, men bevarade en bättre kontakt med kungen och andra svenskar. Beträffande Moores underskattning av det svenska försvaret, se Clason s 44-52. Den anonyma sekreta rapporten återgiven på s 288-293, Moores instruktioner på s 284-288, 293-295. Den 21 maj hade Moore och Tibell ett möte, varvid den senare på kungens uppdrag visade en plan för ett svensk-engelskt anfall mot Norge. Kungen hade återkommit till denna av både Tibell och Moore redan hårt kritiserade ide. Enligt ett brev från Moore till Castlereagh skall Tibell heller inte kunnat dölja hur orimlig han fann planen vara, så de föredrog att prata om annat.
Under direkta förhandlingar i Stockholm hotade Moore med att återvända till England utan att avvakta ett besked från Lon don. Kungen befallde honom då att stanna till dess han själv el ler Georg III gett honom tillåtelse att ge sig av. Detta, i och för sig olämpliga, uttryckssätt tolkade Moore som om han formli gen satts i rumsarrest, från vilken han dock snart "lyckades fly" till Göteborg. Moores mytversion lever kvar i en del nutida engelsk facklitteratur. I vilket fall som helst avseglade Moore den 3 juli med sina 11 000 man, av vilka blott ett fåtal högre befäl fått komma i land och dansa med flickorna i Göteborg. Moore fick ett nytt befäl i Spanien, visade där både militärt snille, mod och otålighet och stupade på nyåret 1809 i La Co rufia.31
Tack vare Moores avfärd från Göteborg fick Saumarez friare händer. Moores expedition hade han från början haft sina du bier om. Den var bland annat för liten för att bli av strategisk betydelse, ansåg han. Också i London tog man misslyckandet anmärkningsvärt lugnt. Med sitt koncilianta sätt fick Saumarez i gång det bästa samarbete med sina svenska kollegor. Med sin eskader i Östersjön hjälpte han till att stänga in den ryska linje skeppsflottan i Baltischport (dagens Paldiski). Men, som han påpekade, låg svenskarna efter i navigationskonst och dess utom var besättningarna svårt utsatta för skörbjugg. Engelska fartygsläkare hjälpte till så mycket de kunde med citrussaft. I den finska skärgården var emellertid stora fartygs nytta
31 Kungens "befallning" efter protokoll vid sammanträde den 25 maj i Clason (1912), s 261. I sin instruktion för Moore den 2 juni slog Cast lereagh fast att fortsatt landningsförbud vore orsak nog för kåren att lämna Göteborg; s 255f. En rolig skildring av Saumarez och Moore i Göteborgs sällskapsliv i memoarer av Marianne Ehrenström, maka till kommendanten i staden. Se Hansson (1984), s 139ff, och Fagrell (1975), s 153ff. Hon säger om Saumarez att han "hade ett fullkomligt franskt sätt att vara, och ingen kunde vara mer älskvärd". Moore var däremot "mera allvarlig och mindre meddelsam". Intressanta kom mentarer till Mooreepisoden i Georg III:s Correspondence, utgiven av A Aspinall, 5 (1970), s 95-99, 132.
begränsad. Att en merpart av den svenska skärgårdsflottan gått förlorad i Svea borg var därför ett allvarligt handikapp. 32
Saumarez etablerade också genast, liksom sina konteramira ler Hood, Keats och Bertie, ett utmärkt samarbete med fältmar skalken Tall. Av hans brevkoncept till kungen vet vi att att Hood den 23 april vänt sig till honom för ett gott råd i ett mycket viktigt ärende. Hood hade nämligen 300 svårt sjuka be sättningsmän på de bägge linjeskeppen Stately och Nassau. De hade deltagit i striden mot Prinds Christian Frederik och där ta git fångar. Tydligen hade smittan kommit från dem, kanske ty fus. Toll avrådde Hood från att landsätta de sjuka som skulle ha kunnat sprida smittan till både allmoge och soldater. I stället borde han genast låta fartygen återvända hem så att sjömännen fick bättre vård och skeppen kunde saneras. Hood verkar att snabbt ha följt detta råd.33
Den inte minst viktiga av den brittiska flottans uppgifter var att konvojera brittiska eller neutrala handelsfartyg. Ar 1806 hade brittisk handel på Östersjön uppnått ett värde av 7,5 mil joner pund, men 1808 skulle den nedgå till 2 miljoner. Det var denna trend som måste vändas. Fastän passagen i norra Öre sund var ganska trång hade den alltid varit en huvudled för sjö farten. Den 9 juni skulle två smärre örlogsfartyg, Turbulent och Thunder, föra igenom en stor konvoj. Då blev det stiltje, idea liskt för de 25 små danska kanonbåtarna med snabba roddare som låg beredda. De bemäktigade sig Turbulent och tog åt minstone tolv av fartygen i konvojen. Det var mot denna bak grund som Saumarez begärde och hädanefter kunde sända kon vojerna genom det mindre utsatta Stora Bält. Den brittiska Ös tersjöflottan under befäl av den kloke Sir James Saumarez
32 Parkinson (1977), s 122, citerar brev från Saumarez av den 11 septem
ber 1808: " ... the Swedish ships were not coppered and were no good working windward . . . unused to being at sea for long periods and lacked any knowledge of scurvy, its prevention and cure. A third of their seamen sick at any given time ... ". Lyckligtvis, menade han, var ryssarna inte bättre.
33 Toll till kungen den 25 april 1808. Koncept. LUB, Handskriftsavd.
skulle mycket snart bli en huvudaktör i fråga om den spanska divisionens öde. 34