Systemet med beväpnade fogdar som skulle utöva ett "positivt tryck" mot allmogen, hade sina uppenbara begränsningar. Så länge bönderna inte gjorde gemensam sak satt kungens repre sentant säker. Men om gränsen för vad allmogen kunde tåla överskreds kom saken i ett annat läge. Detta visas inte minst av utvecklingen under Dackefejden. Då Dackes månghövdade ska ror uppenbarade sig vid tingsplatserna hade fogdarna inte mycket att sätta emot. Ett halvdussin fogdar slogs ihjäl under upproret och andra flydde hals över huvud. När kungens repre sentanter väl flytt fältet kunde Dacke ta över "förhandling arna", och fatta beslut i folkmenighetens namn. Militär styrka och politisk auktoritet gick således hand i hand.
I Småland bröt den kungliga organisationen helt samman in för Dackes upprorsstyrkor, men i de andra landskapen funge rade systemet fortfarande. Gustav Vasa mobiliserade sina fog dar och frälsemän att möta hotet från söder, och beordrade fogdarna att uppbåda nytt folk att förstärka de kungliga trup perna. När det avgörande slaget mot Dacke utdelades var det likväl utländska legotrupper samt frälserytteriet som spelade huvudrollen. Smålandsfogdarna fick i uppdrag att städa upp ef ter Dackes nederlag, och uppspana och nedkämpa kvarvarande motståndsmän. 24
Gustav Vasas främsta lärdom av det stora bondeupproret var att den lokala, militära beredskapen måste förstärkas. Efter fej den befalldes fogdarna att värva ytterligare krigsfolk, registrera dem i kungens tjänst och sedan hemförlova dem tills vidare. Kungen ville ha fler knektar, men de fick bli kvar hemma på sina gårdar så länge fogden visste hur han skulle få tag på dem. Iden påminner mest om ett bondeuppbåd i reserv, men bar med 23 Brev till riksråden vid hären i Lund, Konung Gustaf den förstes regist
ratur (GIR) 1535, s 20.
24 Om fogdarnas militära uppdrag under och efter Dackefejden, se Hal lenberg, Kungen, fogdama och riket, s 166-171 samt s 194-202.
sig fröet till en stående arme. Det tycks inte ha varit svårt att värva folk till kungens tjänst, för tusentals nya knektar blev in skrivna i rullorna.25
Kungens fogdar hade en nyckelroll när ett inhemskt infanteri skulle byggas upp. Det var de lokala befallningsmännen som visste var de kunde få tag i lämpligt folk. Dessutom var det fog darna som tillsammans med adeln besatt den grundläg gande militära kompetensen, och därför kunde lära upp de opolerade bondesoldaterna i "krigssaker". Tidigare hade man skickat folk till Stockholm för att instrueras av kämparna i Stockholmsfänikan, men i fortsättningen måste utbildningen ske på plats.26 Rekryterna behövde lära sig att hantera sina va pen, men också att lyssna till order och uppföra sig som det an stod en kungens krigsman. När så småningom särskilda hövits män skulle utses för knektarna låg det nära till hands att välja någon av fogdarna i grannskapet. Fogden Nils Eskilsson i Vad stena med omnejd värvade knektar i Östergötland och blev 1548 hövitsman för en ny fänika.27 I Småland utnämndes Bengt Småsven och Nils Persson (till Holma) till knekthövitsmän re dan 1545, och deras kollega "gamle" Nils Jönsson beordrades att bistå den nye hövitsmannen i Kalmar län, eftersom Nils var den som bäst kunde hantera bönderna i gränsområdet.28
I takt med att hären växte tillsattes fler knekthövitsmän och kopplingen till fogdarna blev mindre tydlig. Men när kriget stod för dörren behövdes ytterligare förstärkningar. Såväl un der ryska kriget 15 5 5 som under nordiska sjuårskriget var det fogdarna som skulle uppbåda bönderna i de direkt hotade om rådena och leda dem i strid. Många fogdar fick också reguljära uppdrag som krigsbefäl. Under ryska kriget blev till exempel de tidigare östgötafogdarna Nils Eskilsson och Erik Svensson hö vitsmän över flottan i Helsingfors. Dalafogden Hans Persson följde med sina nyantagna knektar till Finland som hövitsman, 25 Hallenberg, Kungen, fogdarna och riket, s 201. Larsson, Lars-Olof:
"Gustav Vasa och den nationella hären", i Scandia 1967.
26 Om drabantkåren som utbildningsskola se Barkman, Svea livgarde 1,
s 252-255.
27 GIR 1547, s 479 samt s 558f. GIR 1548, s 95.
och de finska fogdarna Mats von Klewen och Anders Nilsson (Sabelfana) tilldelades likaså militära befäl.29 Samma sak hände vid krigsutbrottet 1563, då män som Mauritz Stake, Johan Sig gesson och Mikkel Helsing utsågs till hövitsmän och lämnade sina civila uppdrag. En jämförelse med Gunnar Arteus kart läggning av högre befälhavare i armen under 1560-talet visar att hela 40 % av dessa (22 av 55) tidigare tjänstgjort som fog dar.30
Sjökrigsmakten utgjorde något av ett specialfall under 1560- talet. 31 Till skillnad från trupperna till lands hade flottan inte prövats under upproren eller ryska kriget, så det var ont om er farna befäl som kunde tjänstgöra till sjöss. Erik XIV sökte fylla luckorna med framstående frälsemän, men dessa förslog inte långt när kriget snart trappades upp.32 Istället korn en rad fog dar att befordras till skeppshövitsrnän. På de större skeppen placerades män som Sigfrid Jönsson (Husgavel), Knut Persson till Vi, Joen Karlsson (Blå Falk) och Sverkil Simonsson, vilka alla gjort karriär inom lokalförvaltningen. Dessutom kom flera fogdar som missbrukat sin ställning att omplaceras till flottan. Severin Jute, Torkel Bagge samt Jöns Trulsson på Brunnsbo hade samtliga stått anklagade inför kung Eriks höga nämnd innan de fick uppdrag som skeppshövitsmän. 33
Det står alltså klart att fogdarna alltsedan medeltiden haft viktiga militära funktioner, och att denna betydelse accentuera-
29 Hallenberg, Kungen, fogdarna och ri!cet, s 202-206. Om mobilise
ringen och krigsförloppet se Viljanti, Gustav Vasas ryska krig, s 402- 523.
30 Arteus, Till militärstatens förhistoria, s 183f.
31 Om den svenska flottan under 1500-talet se Glete, Jan: Warfare at Sea
1500-1650. Maritime Conflicts and the transformation of Europe.
Routledge, London 2000.
32 Det var framför allt de högsta befälsposterna som Erik XIV sökte för
behålla adeln. Sjöblom, Ingvar: "Aristokrater eller långvägare? Befäl på 1500-talets örlogsskepp", i Aktuellt/Marinmuseum. Karlskrona 1998.
33 Hallenberg, Kungen, fogdarna och riket, s 388f. En fullständig kart
läggning av sjöbefälen under tidig Vasatid kommer att presenteras i Ingvar Sjöbloms kommande doktorsavhandling vid Stockholms uni versitet.
des ytterligare under Gustav Vasas regeringstid. Kungens fog dar utgjorde kärnan i landförsvaret, och spelade en viktig roll i skapandet av ett inhemskt infanteri. Flera av dem avancerade vidare till höga befälsposter och kom senare att leda trupper i krig. På samma sätt fick många erfarna krigsbefäl i fredstid återgå till poster i lokalförvaltningen. De viktiga befattningarna som fogde på något av rikets slott tillsattes ofta med män som tidigare fört militärt befäl. Men det finns också flera exempel på hövitsmän eller ryttmästare som avslutat sin karriär som hä radsfogdar.