Såtillvida att Bourdieus samhällsteori är en teori om hur sociala klassre- lationer skapas och återskapas, vilket jag menar är en rimlig läsning,272
ska jag i det följande presentera densamma genom att kort diskutera den i relation till (a) de huvudsakliga innebörderna av klass enligt Raymond Williams, (b) diskussionen om bas och överbyggnad, samt (c) distinkt- ionen mellan the ”dual systems” approach och the ”unitary” approach å ena sidan, och diskussionerna om den relativa betydelsen av ekonomi och kultur för den sociala stratifieringen å den andra. Därefter introducerar och diskuterar jag de centrala begreppen i denna teori.
Vad gäller definitionen av klasser som objektiva grupper – dvs. som sociala eller ekonomiska kategorier på olika nivåer, var för sig inbegrip-
andes alla de individer som delar samma objektiva sociala och ekono- miska villkor – kan sägas att Bourdieu å ena sidan erkänner densamma. Han talar t.ex. om en objektiv klass som
[…] the set of agents who are placed in homogeneous conditions of exist- ence imposing homogeneous conditionings and producing homogeneous systems of dispositions capable of generating similar practices; and who possess a set of common properties, objectified properties, sometimes legal- ly guaranteed (as possession of goods and power) or properties embodied as class habitus (and, in particular, systems of classificatory schemes).273 Såtillvida att Bourdieu menar att kapitalismen som ekonomiskt system bidrar till att forma människors livsvillkor, konceptualiserar han, precis som Marx, klass inom ramen för samhällets ekonomiska relationer. Å andra sidan menar han, inte sällan i direkt polemik med just marx- ismen, att även om individerna i ett samhälle lever under skilda objektiva livsvillkor, präglade bland annat av deras position i produktionsförhål- landena, så följer inte av detta att de utgör objektiva klasser i den be- märkelsen att de helt enkelt skulle uppstå och existera av sig själva i den sociala verkligheten. ”In fact”, skriver Bourdieu, ”it is possible to deny the existence of classes as homogeneous sets of economically and social- ly differentiated individuals objectively constituted into groups, and to assert at the same time the existence of a space of differences based on a principle of economic and social differentiation”.274
De objektiva klasserna måste snarare konstrueras och därmed även förstås som just konstruktioner. ”The task of science”, fortsätter han, ”is to construct the space which allows us to explain and to predict the largest possible number of differences observed between individuals, or, what is the same, to determine the main principles of differentiation necessary or sufficient to explain or predict the totality of the character- istics observed in a given set of individuals”.275
Problemet med marxismen, menar Bourdieu, är hur den tenderar att ta dessa teoretiskt konstruerade klasser (”klasser på papperet”, som han säger) – klasser som i den mån de är välgrundade konstruktioner är att betrakta som sannolika verkliga klasser i den meningen att individerna i dem har alla förutsättningar att likna varandra i termer av intressen och dispositioner och därmed även att uppleva närhet och samhörighet till varandra – för verkliga klasser, dvs. för ”groups made of individuals unit- ed by the consciousness and the knowledge of their commonality of condition and ready to mobilize in pursuit of their common inte- rests”.276 En klass, menar följaktligen Bourdieu, kan existera som en
formation i linje med Williams definition, men, som han säger, ”the
movement from probability to reality, from theoretical class to practical class, is never given”.277
Det bourdieuska klassbegreppet avviker från det marxistiska även såtillvida att det inte reducerar klass till en fråga om den ojämlika fördel- ningen av ekonomiska tillgångar i gängse mening. Det inbegriper därut- över den ojämlika fördelningen av symboliska tillgångar av olika slag, dvs. tillgångar som genererar status, prestige och socialt anseende. Det relativa värdet av sådana tillgångar, liksom den relativa sociala positionen för dess innehavare, bestäms av graden av erkännande agenter och grupper emellan. Här blir det tydligt att Bourdieus klassbegrepp även hämtar näring från den tredje och sista av de huvudsakliga innebörder av klass som Williams urskiljer, nämligen klass som rang. I detta lutar han sig mot Weber, men där den senare gör en tydlig åtskillnad mellan klasser och statusgrupper baserade på livsstilar, menar istället Bourdieu att de är intimt sammankopplade såtillvida att de senare i själva verket är uttryck för klassrelationer och bidrar till deras reproduktion. Hur olika symboliska tillgångar värderas är med andra ord inte neutralt i termer av klass:
The very life-style of the holders of power contributes to the power that makes it possible, because its true conditions of possibility remain unrecog- nized, so that it can be perceived not only as the legitimate manifestation of power but as the foundation of its legitimacy. ’Status groups’ based on ’life- style’ and a ’stylization of life’ are not, as Weber thought, a different kind of group from classes, but dominant classes that have denied or, so to speak, sublimated themselves and so legitimated themselves.278
Klass för Bourdieu är således inte bara en fråga om hur olika individer är positionerade i produktionsförhållandena, dvs. inte bara en fråga om ekonomiska relationer och fördelningen av ekonomiska tillgångar i kap- italismen. Men det är inte heller bara en fråga om fördelningen av sym- boliska tillgångar som ger erkännande, status och möjligheter till symbo- liskt inflytande. Även om Bourdieu främst har ägnat sig åt att studera och teoretisera symboliska snarare än ekonomiska dominansförhållan- den, och även om det råder delade meningar om saken, vill jag i ljuset av ovanstående diskussion mena att Bourdieu företräder the ”dual systems” approach snarare än the ”unitary” approach, samt att han tenderar att till- skriva ekonomin en mer grundläggande betydelse än kulturen för den sociala stratifieringen i moderna kapitalistiska samhällen.279 För Bour-
dieu är ekonomin oundvikligen inbäddad i kulturen, men att han håller dem isär teoretiskt och analytiskt framgår exempelvis av särskillnaden mellan ekonomiskt och kulturellt kapital, liksom av hans resonemang
om hur en viss klass, dvs. en uppsättning individer som delar en gemen- sam region i ”det sociala rummet”, definieras både intrinsikalt och relat- ionellt. Med andra ord, både av ”a certain class of material conditions of existence” (ekonomi) och ”in its relation to other positions, as being above or below them, or between them” (kultur).280
Han menar vidare att tillgång till ekonomiskt kapital medför ett av- stånd till den materiella och temporala nödvändigheten, vilket i sin tur utgör en förutsättning för förvärvandet av kulturellt kapital.281 Härvidlag
ger han samtidigt uttryck för sin syn på den relativa vikten av dessa ka- pitalformer i termer av klass. Och i avslutningskapitlet i Distinction skri- ver han (och som så ofta förr är parentesen viktig i sammanhanget):
A class is defined as much by its being-perceived as by its being, by its consump- tion – which need not be conspicuous in order to be symbolic – as much as by its position in the relations of production (even if it is true that the latter governs the former).282
Detta betyder nu inte att Bourdieu betraktar samhällets ekonomiska bas som frikopplad från, och alltigenom bestämmande för, dess kulturella och politiska överbyggnad. Snarare intar han en position här som på- minner om Williams, när han argumenterar för att ”social reality exists, so to speak, twice, in things and in minds, in fields and in habitus, out- side and inside of agents”.283 Såväl fält- som habitusbegreppet, bägge-
dera centrala i Bourdieus samhällsteori, definieras och behandlas i det nedanstående. Det centrala här är Bourdieus idé om att människors sätt att tänka, tycka och handla förvisso formas av deras position i sam- hällets objektiva strukturer, men inte på något direkt, oförmedlat och alltigenom determinerat vis. Människors kulturella och politiska praxis, menar han, låter sig inte förstås som ett mekaniskt svar på yttre deter- minerande strukturella omständigheter, utan den utgör snarare ett resul- tat av hur dessa omständigheter inkorporeras i form av system av dispo- sitioner för att uppfatta, orientera sig och handla i den sociala världen (dvs. i form av en bestämd habitus).284 Eftersom detta system av dispo-
sitioner är socialt strukturerat tenderar det även att fungera socialt struk- turerande, dvs. människor tenderar att uppfatta den sociala världens ob- jektiva strukturer, såväl som sin egen position i dessa, som självklar, och således även att handla på ett sådant sätt att dessa strukturer återskapas.
DEN TEORETISKA VERKTYGSLÅDAN
De centrala begreppen i Bourdieus samhällsteori hänger nära samman och får sin fulla mening först när de sätts i empiriskt-analytiskt arbete. Att systematiskt och någorlunda ingående redogöra för dessa begrepp
utgör därför en grannlaga uppgift, såtillvida att en begreppsdefinition ganska snart kräver referenser till andra begrepp i teorin. Framställning- en är organiserad utefter tre grundläggande begrepp i Bourdieus sam- hällsteori – i tur och ordning: kapital, habitus och sociala fält. De bägge förstnämnda ägnas särskild uppmärksamhet, eftersom de spelar en mer central roll i avhandlingens analyser än fältbegreppet. I genomgången av dessa begrepp kommer även andra viktiga begrepp i sammanhanget att beröras, inte minst symboliskt våld.
KAPITAL
Bourdieu förespråkar ett relationistiskt, icke-substantialistiskt perspektiv på den sociala verkligheten. ”The real is relational”, som han uttrycker det.285 Detta perspektiv är i allra högsta grad närvarande i Bourdieus
försök att förklara reproduktionen av social över- och underordning. Han tänker sig samhället som ett (mångdimensionellt) socialt rum, vars historiskt framvuxna struktur vid varje givet tillfälle konstitueras av det system av relationer mellan positioner som innehas av agenter och grupper av agenter. Vilka positioner de intar i detta rum bestäms av deras (a) sammanlagda volym och (b) sammansättning av kapital, men även av (c) förändringar över tid i deras kapitalvolym och sammansättning.286 Kapi-
talbegreppet är centralt i Bourdieus teori och motsvarar enkelt uttryckt det slags tillgångar som i det sociala rummet fungerar som maktresurser. För att kunna fungera som maktresurser krävs att dessa tillgångar igen- kännes som värdefulla och tillerkänns värde av andra agenter och grup- per (notera hur det relationella tänkandet här gör sig påmint), vilket be- tyder att det ytterst är en empirisk fråga att fastställa vilka tillgångar som fungerar som kapital – i det sociala rummet överlag och/eller på de olika sociala fält som inbegrips i detta rum.287
I The Forms of Capital definierar Bourdieu kapital i termer av ackumu- lerat arbete (materiellt eller förkroppsligat), som när det på privat eller exklusiv basis tillägnas av agenter och grupper möjliggör för dem att tillägna sig social energi, dvs. kapital i form av arbete i dess förtingligade eller levande tillstånd. Kapital kan således existera både som materi- ellt/objektiverat (förtingligat) och som inkorporerat/förkroppsligat (le- vande), och ska förstås i termer av potentiella maktresurser som agenter och grupper kan förvärva och göra bruk av för att tillskansa sig ytterli- gare kapital. Kapital möjliggör kapital. Ackumulationen av materiellt eller förkroppsligat kapital, dvs. det arbete som agenter och grupper läg- ger ned i att appropriera det slags resurser som förmår generera vinster och reproducera sig själv, antingen i identisk eller i utökad form, kräver både tid och kraft, vilket allt sammantaget, menar Bourdieu, gör att kapi- tal har en tendens att fortleva, varigenom det blir till en strukturerande
kraft, inskriven i den sociala världens objektivitet. ”The structure of the distribution of the different types and subtypes of capital at a given moment in time represents the immanent structure of the social world”, skriver han. Enligt Bourdieu existerar följaktligen flera kapitalformer, dvs. olika sociala energier eller socialt strukturerande krafter, som gör den sociala världen till någonting annat än ”simple games of chance of- fering at every moment the possibility of a miracle”.288
Genom sina undersökningar identifierade Bourdieu tre huvudsakliga kapitalformer, dvs. tillgångar som är generellt gångbara som maktresurser i det sociala rummet: ekonomiskt kapital, kulturellt kapital och socialt kapital. Dessa kapitalformer tenderar alltså att vara kollektivt erkända inte bara i lokala gemenskaper eller på särskilda fält, utan i det sociala rummet överlag. När agenters och gruppers tillgångar igenkännes som värdefulla och tillerkänns värde av andra agenter och grupper talar Bourdieu om dem i termer av symboliskt kapital.289 Det finns anledning att återkomma
till detta generella begrepp, men först ska de nyss nämnda generellt gångbara kapitalformerna definieras i korthet.
Ovanstående åtskillnad mellan materiellt och förkroppsligat kapital indikerar att Bourdieus kapitalbegrepp inte låter sig reduceras till eko- nomiska tillgångar i gängse mening. För honom utgör ekonomiskt kapital – definierat som materiell egendom som kan omvandlas direkt till pengar och institutionaliseras i form av äganderätter – endast en av flera verksamma kapitalformer.290
Kulturellt kapital motsvarar enligt Bourdieu kulturella tillgångar som under vissa förutsättningar kan omvandlas till ekonomiskt kapital och institutionaliseras i form av utbildningsmeriter. Det kan därmed existera dels i objektiverat tillstånd i form av kulturgods av olika slag (böcker, mål- ningar, möbler, viner, instrument osv.), dels i institutionaliserat tillstånd i form av betyg, examina och titlar (vilket då även kan benämnas utbild- ningskapital). Därtill kan det kulturella kapitalet lagras i kroppen i form av långvariga mentala och kroppsliga dispositioner, förvärvade genom upprepade kontakter med den legitima kulturen. Detta motsvarar kultu- rellt kapital i dess förkroppsligade tillstånd, vilket följaktligen inbegriper so- cialt erkända kunskaper, färdigheter, preferenser, sätt att tala och föra sig osv. – allt det hos en person som fungerar som tecken på smak och bildning.291 Donald Broady menar att det kulturella kapitalet kan förstås
som ”den art av symboliskt kapital som har en både stor och köpkraftig marknad”, liksom att ”symboliska tillgångar utgör kulturellt kapital om de av många eller alla grupper i samhället […] uppfattas som mer värda än andra arter av symboliskt kapital”.292
Slutligen identifierar Bourdieu som en huvudsaklig kapitalform även det han kallar för socialt kapital, vilket i korthet motsvarar de faktiska eller
potentiella resurser som följer av mer eller mindre institutionaliserade sociala förbindelser (dvs. gruppmedlemskap), och som under särskilda förutsättningar kan omvandlas till ekonomiskt kapital, såväl som in- stitutionaliseras i form av adelstitlar.293
Såväl ekonomiska tillgångar som kulturella, sociala och andra icke- ekonomiska tillgångar måste enligt Bourdieu gemensamt uppfattas som värdefulla och tillerkännas värde för att kunna fungera som kapital, dvs. för att bli till aktiva, effektiva, socialt strukturerande krafter – eller an- norlunda uttryckt, till social energi. När så sker benämner han dem sym- boliskt kapital, vilket motsvarar det vi till vardags talar om som prestige, renommé eller socialt anseende.294 Begreppet är konstruerat som en in-
vändning mot den historiska materialismens ensidiga fokus på den ma- teriella eller ekonomiska ekonomin som ensamt bestämmande för soci- ala förhållanden. Enligt Bourdieu kan inte den ekonomiska ekonomin förstås som isolerad från vad han menar är en symbolisk ekonomi, upp- byggd kring andra värden och präglad av en annorlunda logik. Dessa ekonomier existerar parallellt och samspelar med varandra, men Bour- dieu tycks ändå se dem som i grunden olika (jfr the ”dual systems” appro- ach).295
Bourdieu har förvisso hävdat att även ekonomiska tillgångar för att kunna fungera som kapital kräver existensen av ett särskilt ”ekonomiskt fält”, befolkat av institutioner och agenter som gemensamt upprätthåller tron på deras värde.296 Precis som andra slags tillgångar måste de således
uppfattas och erkännas som värdefulla agenter och grupper emellan för att kunna verka som kapital.297 Samtidigt bör det poängteras att Bour-
dieu, trots att han konceptualiserar ”den ekonomiska maktens fält” som ett fält i mängden, dels ser det som dominerande i moderna kapitalist- iska samhällen, dels även har betonat dess särprägel gentemot andra fält. Han skriver exempelvis om hur ”den ekonomiska ekonomin är mer ekonomisk” än den symboliska ekonomin ”eftersom den gör det möjligt att bespara sig det symboliska konstruktionsarbete som syftar till att ob- jektivt dölja den objektiva sanningen om praktiken” och menar att den historiska framväxten av det ekonomiska fältet ”markerar uppkomsten av en värld där de sociala agenterna offentligt kan erkänna för sig själva och andra att de har intressen och där de kan frigöra sig från det miss- kännande som bärs upp av kollektivet. I denna värld kan de inte bara göra affärer utan också erkänna för sig själva att de är där för att göra det, det vill säga för att bevaka sitt egenintresse, beräkna, göra vinst, ackumulera och exploatera”.298
”De symboliska tillgångarnas ekonomi”, däremot, bygger enligt Bourdieu på ”en bortträngning eller censur av det ekonomiska intresset” och på ”ett tabu mot det fullt uttalade”. Detta innebär att agenterna i
denna ekonomi utför diverse ”eufemiserings- och försköningshandling- ar” och ägnar sig åt ett kollektivt ”förnekelse- och bortträngningsarbete” eller misskännande av de ekonomiska relationerna.299 Enligt Bourdieu kan
inte det ekonomiska kapitalet verka i den symboliska ekonomin förrän det erkänns genom en konvertering som gör dess faktiska verkan oigen- kännlig. Han fortsätter: ”Symbolic capital is this denied capital, recog- nized as legitimate, that is, misrecognized as capital […] which […] is perhaps the only possible form of accumulation when economic capital is not recognized”.300
I och med det ekonomiska fältets dominans i den moderna kapital- ismen är situationen annorlunda idag. För agenter och grupper på detta fält vore dock ett odelat erkännande av egenintresset bakom den egna verksamheten alltjämt att riskera dess ekonomiska vinster, eftersom det alltför uppenbart egenintresserade handlandet inte sällan uppfattas som omoraliskt och illegitimt även i dagens västerländska ekonomier. För att vinna legitimitet söker de således tona ner sitt ekonomiska egenintresse och på olika sätt rättfärdiga sin verksamhet inför sig själva och omgiv- ningen, exempelvis genom att skänka delar av vinsten till välgörande ändamål, sponsring, eller genom att peka på hur den skapar arbetstill- fällen, produkter och tjänster som på olika sätt bidrar till att människor får ett bättre liv. Från Bourdieus horisont kan således inte det ekono- miska kapitalets bidrag till sociala dominansförhållanden förstås enbart i materiella termer, dvs. som ren och skär exploatering av människors arbetskraft. Sådana förhållanden kan fortgå eftersom det ekonomiska kapitalet misskänns, dvs. genom att det uppfattas som legitim maktut- övning snarare än just exploatering.301 Den materiella ekonomin och de
symboliska tillgångarnas ekonomi ses följaktligen som två olika, men nära sammanlänkade system.
Jämfört med det ekonomiska kapitalet är det kulturella kapitalets re- lation till sociala maktförhållanden svårare att genomskåda, inte minst i dess förkroppsligade form. Med andra ord tenderar det kollektiva miss- kännandet av denna kapitalform att vara mer genomgripande. Bourdieu skriver om det förkroppsligade kulturella kapitalet:
Because it is […] linked in numerous ways to the person in his biological singularity and is subjected to a hereditary transmission that is always heavi- ly disguised, or even invisible, it defies the old, deep-rooted distinction […] between inherited properties […] and acquired properties […] It thus man- ages to combine the prestige of innate property with the merits of acquisi- tion. Because the social conditions of its transmission and acquisition are more disguised than those of economic capital, it is predisposed to function
as symbolic capital, that is, to be unrecognized as capital and recognized as legitimate competence…302
Med andra ord har sådant som språklig kompetens och förtrogenhet med erkända kulturformer alla förutsättningar att ses som ett uttryck för individuell begåvning och naturligt ”god smak”, snarare än som ett re- sultat av en långvarig tillägnelseprocess, möjliggjord av ett visst avstånd från den ekonomiska nödvändigheten.303 Liksom agenterna på den eko-
nomiska maktens fält åtminstone delvis måste eufemisera det ekono- miska intresset bakom sina handlingar, kan inte heller de agenter och grupper vars makt vilar på investeringar i det kulturella kapitalet (förfat-