Även om valet av ett yrkesförberedande gymnasieprogram formellt inte innebär att möjligheterna att läsa vidare på högskola eller universitet definitivt försvinner, så ligger ändå ofta inbäddat i detta val en tydlig orientering mot yrkeslivet snarare än en förlängd skolgång. Och på mot- svarande sätt implicerar valet av studieförberedande program planer på vidare studier, utan att för den sakens skull utesluta möjligheten att träda in i arbetslivet omedelbart efter studenten. Således är det väntat att de kulturellt kapitalstarka och de uppåtsträvande har för avsikt att påbörja högre studier efter gymnasiet, medan de kulturellt kapitalsvaga tenderar att betrakta högre utbildning som ett både osäkert och fjärran val – fjär- ran i såväl kulturell som temporal bemärkelse, såtillvida att de upplever akademiska studier antingen som mer eller mindre uteslutet eller som någonting som i så fall skulle kunna bli aktuellt först långt fram i tiden. För denna klass hägrar istället lönearbetet som en möjlighet att und- komma skolan.
För de kulturellt kapitalstarka tenderar fortsatta studier på högskola eller universitet vara i det närmaste självklart, även om flera av dem känner en viss osäkerhet inför det mer specifika utbildningsvalet. Att som Dennis (+) redan ha bestämt sig för att ”plugga till psykolog” är på intet sätt typiskt för klassen. Flera av pojkarna tycks fortfarande över- väga ett par olika alternativ. Ian (+) funderar på att börja läsa antingen journalistik eller språk efter gymnasiet. Först vill han dock ”resa något år eller så, gärna i Latinamerika”. När jag intervjuade Ian en andra gång, strax innan studenten, berättade han att han hade sökt fristående kurser i litteraturvetenskap, konstvetenskap och spanska, men att han nog skulle avstå från dessa ifall han hittar ett jobb som skulle kunna finansiera en
längre utlandsresa (”kan vara bra att jobba ett år och slippa plugga lite ett tag”). Journalistutbildningen ingick fortfarande i planerna, ”men”, säger han, ”det är lite senare i såna fall, för det känns väldigt stort att börja med ett sånt program […] [d]et känns som man vill vänja sig vid att gå på högskolan innan man söker till ett program”. Ian kan alltså tänka sig att lönearbeta en period efter gymnasiet, men inte för att av- bryta sin utbildningskarriär utan snarare som ett slags långsiktig investe- ring i densamma i så måtto att ett jobb skulle ge ett välbehövligt andrum i studierna och dessutom möjliggöra resor genom vilka han kan förvärva så kallat kosmopolitiskt kapital – en kapitalform som har alla förutsätt- ningar att utgöra en tillgång i den vidare utbildnings- och yrkeskarriär han föreställer sig.447
Robin (+), däremot, säger att ”jag ska väl försöka ta högskolan så fort jag kan”, men i likhet med Ian (+) tycks han inte helt ha bestämt sig för vilken utbildning han ska välja – åtminstone inte i det lite kortare perspektivet: han pratar om att ”gå någon musikkurs kanske”, men även om ”journalistik då, för det är ju också mycket därför jag började på [den här] skolan”. Likaså överväger André (+) två olika utbildningsalter- nativ efter gymnasiet:
André: Jag tänker… vi läser ju ekonomi nu, och jag är rätt intresserad av det faktiskt, så jag tänker att… jag antingen vill läsa till civilekonom eller nå- gon form av affärsjurist. Det beror lite på, för vi ska läsa lite juridik nu i trean… så jag vet inte om… jag ska känna på det lite, se om det är roligt eller inte, för det… det känns som att det är rätt mycket man måste plugga in, om man ska bli jurist liksom […] alltså, mycket lagar och… det känns… det kan bli rätt tufft. Men något i den stilen, antingen civi- lekonom… det lutar väl mer åt civilekonom så… som jag vill utbilda mig till.
Det må råda en viss osäkerhet på sina håll kring vad man ska läsa och när man ska påbörja sina högskolestudier, men det tycks för dessa pojkar vara ställt utom allt tvivel att de ska skaffa sig en högre utbildning. Detta har de gemensamt också med de kulturellt kapitalstarka pojkar vars framtida utbildningsval vid tidpunkten för intervjuerna framstod som än mer osäkra. Johan (+) säger att ”jag vill ha någon högre utbildning, lik- som… specialisera mig på något i framtiden så, men… just nu har jag faktiskt ingen aning”. Nils (+), i sin tur, uttrycker sig på ett snarlikt sätt, men tillägger att såväl hans utbildningsval som framtida yrkeskarriär sä- kert kommer att knyta an till hans önskan att uttrycka sig i skrift och till hans stora intresse för ”politik och även… etik och moral och humanism”. Även Karl (+) tycks se det som självklart att läsa vidare
efter gymnasiet utan att för den sakens skull ännu vara på det klara med studiernas inriktning. Detta utgjorde också ett skäl till hans val av gym- nasieprogram:
Martin: Så, vad tänker du… nu går du första året på gymnasiet, men hur tänker du inför framtiden så att säga?
Karl: Ja, jag vill ju läsa vidare till något. Vad jag vill läsa vidare till, det vet jag inte än. Jag har inte haft några drömmar eller så, liksom. Nu läser jag Samhällsprogrammet, så det är en ganska bred linje. Det är inte så att om du väljer detta, ja, då blir du det, utan när man läser detta så blir man ju ingenting faktiskt, utan att läsa vidare. Så då har man ju lite, ja, möj- ligheter framför sig.
Sammantaget ska det ovanstående läsas som ytterligare ett uttryck för den redan illustrerade homologin mellan de kulturellt kapitalstarka poj- karnas klasshabitus och den kultur som råder på utbildningens fält. Ge- nom sin uppväxt i kulturellt kapitalstarka familjer har de med andra ord försetts med en habitus som inte bara för med sig ett slags socialt kon- stituerad tyngdlöshet i skolkulturen utan dessutom tenderar att orkest- rera deras framtidsplaner; här i det något kortare perspektivet, uttryckt som en preferens för högre utbildning snarare än en omedelbar entré i arbetslivet efter gymnasiet, men som vi sedermera ska se även på längre sikt. Den ende som avviker från detta generella mönster är Oscar (+), såtillvida att han inte tycks vara helt på det klara med att fortsätta sina studier på något högre lärosäte:
Martin: Men vad tänker du inför framtiden då? Vad tänker du att du vill göra här efter, när du är klar på gymnasiet?
Oscar: Ja, jag har många… jag känner många som går folkhögskola… eh, någonstans. Så att, ja, det kanske lutar mot det, men, alltså, jag vet inte riktigt än. För jag vet inte riktigt vad jag… i så fall vill utbilda mig till heller. Så att, ja… det är väldigt dumt att inte ha funderat på det än […] om man säger så, men… ja.
Martin: Men du går ju bara andra året liksom…
Oscar: Ja, men ändå, det är ändå bra att planera in någonting innan, så man har någon reservplan eller vad man ska säga. Men, som sagt, ja, jag vet inte riktigt än.
Av utdraget att döma är Oscar förvisso inte på något sätt främmande för eftergymnasiala studier, men till skillnad från resten av de kulturellt kapitalstarka uttrycker han en påtaglig osäkerhet vad gäller sina studiere- laterade framtidsplaner och dessutom förefaller han luta mot eftergym- nasiala studier i form av folkhögskola snarare än högskola eller universi-
tet. Likafullt kommer i citatet till uttryck hans relativt privilegierade bak- grund i termer av kulturellt kapital, såtillvida att han tycks medveten om att han i och med sina grumliga planer för vidare studier inte lever upp till de ofta tysta förväntningar som kan tänkas följa barn till högutbil- dade föräldrar och som han rimligen tänker sig att även jag som repre- sentant för den akademiska kulturen delar. Således ger han uttryck för vad som i det närmaste är att likna vid känslor av skam (”det är väldigt dumt att inte ha funderat på det än”, ”det är ändå bra att planera in någonting innan”). I detta avseende är Oscars osäkerhet när det gäller framtida studier knappast jämförbar med den osäkerhet som en del av pojkarna från de kulturellt kapitalsvaga klasserna uttrycker. En förut- sättning för denna känsla av skam och för det sätt på vilket Oscar ger uttryck för den i intervjun är nämligen att han i likhet med sina högut- bildade föräldrar erkänner som legitim den symboliska ordning enligt vilken hans oklara framtidsplaner avseende utbildning blir till någonting skamligt, dvs. idén om formella utbildningskvalifikationer som någon- ting viktigt och värdefullt, värt att investera tid och kraft i för att för- värva. De kulturellt kapitalsvaga, däremot, tycks mer benägna att ifråga- sätta denna idé, vilket skulle kunna förklara hur det kommer sig att de inte uttrycker några direkta skamkänslor inför sin osäkerhet gällande eventuella högskolestudier. Och den osäkerhet som härvidlag kommer till uttryck bland de uppåtsträvande, framstår som annorlunda i så måtto att den snarast tycks bottna i en oro, sprungen ur deras relativa brist på kulturellt kapital, beträffande den egna behörigheten och förmågan i relation till akademin. Mer om detta snart.
I likhet med de kulturellt kapitalstarka tenderar de uppåtsträvande att vara inställda på högre studier – föga förvånande, naturligtvis, med tanke på att de läser studieförberedande gymnasieprogram. Flera av dem ger uttryck för tämligen konkreta planer för sin fortsatta utbildningskar- riär, såtillvida att man antingen redan har bestämt sig för en viss akade- misk utbildning eller betänker ett par tydligt definierade alternativ. Det handlar då uteslutande om utbildningar som ger tillträde till bestämda yrken. Conny (↑) tänker sig att han efter gymnasiet och ”lumpen” ska läsa polisutbildningen, medan Tobias (↑) vill utbilda sig till fastighets- mäklare – förmodligen direkt efter gymnasiet, såvida det nu inte blir att ”dra ut och resa lite” först: ”Liksom, bara få åka runt och ta det lugnt och göra vad man vill. Inte behöva tänka på… läxor”, som han säger. ”Men”, fortsätter han, ”då behöver man ju dom där extra pengarna också. Det är ju inte bara att ge sig iväg till Australien eller Thailand utan att ha råd med det”. Oliver (↑), i sin tur, funderar i första hand på att utbilda sig till fysioterapeut, men även ”kanske [på] läkare lite”. Också Gustav (↑) överväger att söka sig till läkarutbildningen, men väl med-
veten om de höga intagningskraven och det faktum att hans VG-betyg i musikämnet kan ligga honom i fatet (han uppger sig ha MVG i reste- rande kurser), funderar han även på att läsa till civilingenjör – oklart dock inom vilket område: ”För, liksom, det kan vara i data, det kan vara i medicin, det kan vara i biologi eller kemi eller nanoteknik… det är… Jag är intresserad av så mycket, så det… det är svårt att välja”, säger han. Trots denna rådvillhet står valet likafullt mellan två relativt tydliga ut- bildningsalternativ, bäggedera professionsutbildningar. Detsamma gäller Andreas (↑) som efter gymnasiet planerar att läsa till antingen psykolog eller gymnasielärare, helst i svenska, engelska och historia.
Ingen av de uppåtsträvande pojkarna överväger akademiska utbild- ningar som inte omedelbart låter sig konverteras till särskilda yrkestitlar. Fastän detta nog får sägas vara den dominerande tendensen även bland de kulturellt kapitalstarka – man säger sig t.ex. vilja studera till psykolog, civilekonom och affärsjurist – tycks en del av dem faktiskt villiga att dessförinnan läsa fristående kurser i ämnen som litteratur, konst, språk och musik, dvs. kurser som i första hand får antas syfta till ett slags ge- nerellt gångbar bildning snarare än specifika yrkesfärdigheter. Möjligen kan de uppåtsträvande pojkarnas orientering bort från den här typen av kurser, liksom deras härtill associerade dragning till yrkesinriktade ut- bildningsprogram, tolkas som ett tecken på deras begränsade kulturella kapital. Klassens nedärvda brist på den kapitalform på vilken förverkli- gandet av deras drömmar om socialt avancemang i mångt och mycket vilar, kan nämligen tänkas göra det särskilt viktigt för dem att deras in- vesteringar i densamma – dvs. all den tid och energi som de måste ägna åt att överbrygga avståndet mellan sin klasshabitus och utbildningens fält – också ger konkret avkastning i form av yrkestitlar, status och eko- nomisk trygghet. Att som en del av de kulturellt kapitalstarka kosta på sig att förkovra sig i sådant som språk, konst och litteratur kommer där- emot inte på fråga, eftersom detta vore att misshushålla med sina be- gränsade och surt förvärvade kulturella resurser.
Precis som bland de kulturellt kapitalstarka finns det även dem bland de uppåtsträvande vars framtidsplaner i utbildningsmässigt hänseende ter sig mer svävande. Lars (↑) är visserligen inställd på vidare studier och har till och med bestämt sig för att läsa vid något av de (förhållandevis) närliggande lärosätena, men han har ännu inte bestämt sig för vilken utbildning: ”[J]ag vet inte riktigt vad jag ska bli”, säger han om detta, ”jag har haft några tankar på sjukgymnast, men jag är inte helt hundra. Det är bara något jag har tänkt lite grann på”. Dessutom har han i likhet med Conny (↑) funderat på att göra ”lumpen”, åtminstone såvida detta nu inte kräver att man förbinder sig att göra utlandstjänst. Till skillnad från Lars uppger sig Erik (↑) ganska lockad av en specifik högskoleut-
bildning, närmare bestämt i datateknik (”alla arbeten nuförtiden kräver ju någon som kan datorer”), men icke desto mindre framstår hans pla- ner för tiden efter gymnasiet som jämförelsevis oklara:
Erik: Ja [suckar] vad ska jag göra? Kanske… ja, jag tror inte jag kommer ha orken att börja plugga på nytt, direkt efter gymnasiet. Men jag kommer nog göra det, kanske efter ett år eller något, när jag har hunnit gått runt på lite småjobb och… lärt… vet hur det är ute i samhället, att jobba på riktigt, så att säga… och tjäna lite pengar. Så man är lite beredd på vad som kommer sen […] Ja, inte bara… veta vad skolan är, utan man lär sig rätt mycket, tror jag.
På sätt och vis minner detta resonemang om hur Ian (+) i det ovanstå- ende talar om hur det ”kan vara bra att jobba ett år och slippa plugga lite ett tag”, men för hans del synes detta scenario på intet sätt framkallat av några tvivel avseende ”orken att börja plugga”, som Erik (↑) uttrycker det. Tvärtom säger Ian att han ”tror att det skulle vara helt okej”. Denna skillnad kan tolkas som ännu ett uttryck för deras klassmässigt olika be- tingade relationer till skola och utbildning. Detsamma gäller för övrigt det sätt på vilket Ian framställer sitt tänkta studieuppehåll i första hand som en investering i den fortsatta studiekarriären, medan Erik talar om det mer som en förberedelse för hans kommande inträde i arbetslivet. Det är detta som tycks vara det centrala för honom, och eftersom han verkar vara av den uppfattningen, att högre utbildning inte förbereder en för att ”jobba på riktigt” utan mest fungerar som den inrättning ge- nom vilken entrébiljetten till vissa yrken kan förvärvas, ser han det som nödvändigt att på egen hand lära känna det arbetsliv han kommer att möta efter studierna.
Återigen framträder alltså de uppåtsträvande pojkarnas instrumen- tella hållning till (högre) utbildning. För dem är den i första hand ett medel genom vilket de kan realisera sina aspirationer på att avancera i det sociala rummet. Det är det senare som är det centrala för dem, inte utbildningen i sig. Om detta vittnar även Rickard (↑), som i sin beskriv- ning av sina framtidsplaner förvisso inkluderar högre studier, men dess- utom överväger alternativa karriärvägar:
Rickard: Jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska bli än. Alltså, men jag ska läsa vidare. Men efter att jag har gått ut gymnasiet så flyttar jag till Slättvik och… kommer jobba där i ett år. Tills jag vet vad jag ska bli. Får ta och fundera på det. Men jag har i stort sett redan klart jobb nu. Martin: Ja? Vad är det för jobb då?
Rickard: Det är på Matfabriken… ska jag… ja, vad var det jag skulle göra? Jag kommer inte ihåg […] Nämen, det var […] så mycket olika saker.
Det var både natt och dag. Och det mesta är väl paketera och… slakta. Får en utbildning där. Sen om det går bra, så kan jag ju jobba vidare där i Matfabriken och gå upp. För så har min bror gjort innan. Han började jobba där och nu är han ju avdelningschef. Har gått den vägen. Så det lockar ju också lite, att prova på att göra så.
Den självklarhet som högre studier i det närmaste genomgående tycks utgöra för de kulturellt kapitalstarka – även för de som ännu inte har bestämt sig för någon särskild utbildning eller karriär – står alltså inte att finna på samma sätt i de uppåtsträvande pojkarnas utsagor. Än mer på- tagligt blir detta i ljuset av Jonas (↑) grumliga framtidsutsikter. På frågan om han är inställd på att läsa vidare på högskola eller universitet säger han: ”Ja, det blir nog det. Det här [programmet] är väl inte sådär… helt yrkesförberedande så… Men det… vi får väl se vad som händer. Det är ju… fortfarande lång tid kvar”. Jonas svårigheter att visualisera sin fram- tid (”alltså, jag vet inte hur… min framtid kommer bli över huvud ta- get”) bör förstås i ljuset av hans konfliktfyllda relation till skolan och det faktum att hans skolgång hittills inte blivit riktigt vad han tänkt sig. Ex- empelvis läser han för närvarande, efter diverse turer, ett program (SP) som han i själva verket finner tämligen ointressant.
Den osäkerhet som kan urskiljas bland de uppåtsträvande gäller inte bara frågan om man ska studera vidare och i så fall när och till vad. Det finns dessutom tvivel som kretsar kring behörigheten till högre utbild- ning och förmågan att klara densamma, så även bland de som i sina framtidsplaner inkluderar akademiska studier som en självklar kompo- nent. Att dessa tvivel delvis tycks bottna i de uppåtsträvande pojkarnas kulturellt kapitalsvaga bakgrund och begränsade inblick i den akade- miska världen, framgår inte bara av det faktum att de är i det närmaste obefintliga i de kulturellt kapitalstarka pojkarnas utsagor utan även i och med följande utdrag. Tobias (↑) berättar här om sina planer att utbilda sig till fastighetsmäklare, varvid han samtidig blottar både sin oro för att inte bli antagen och dess rötter i hans socialt nedärvda brist på förtro- genhet med ”det akademiska fältet”:
Tobias: Ja, jag vet inte riktigt vart, men jag vill utbilda mig till mäklare, fas- tighetsmäklare. Så då… ja, jag har ju funderingar på Stockholm eller… ja, Borås… finns ju högskola då. Så jag får väl se om jag kommer in. Det är ju ganska hög sån här… vad heter det? Intagningspoäng och sånt. Så, ja…
[…]
Martin: Ja? Men i Stockholm, vad är det för skola som har mäk-…? Är det särskilda mäklarutbildningar eller?
Tobias: Nä, alltså… ja, det är väl på Stockholms… vad heter det? Stock- holms universitet eller?
Martin: Mm.
Tobias: Ja. Det är väl där, tror jag, dom har en sån. Sen har dom också i Borås, Halmstad och Malmö, tror jag. Dom har ju fyra ställen i Sverige. Så vi får väl se. Om jag kommer in någonstans, så får jag väl gå det, hehe.
För Eddie (↑) handlar osäkerheten inte bara om akademisk behörighet utan också om den egna förmågan att klara de akademiska studierna. När jag intervjuade honom första gången berättade han om hur han ville läsa till läkare efter gymnasiet för att kunna åka till vad han kallar ”mitt hemland, Syrien, och jobba där och hjälpa människorna”. Redan då kunde emellertid skönjas vissa tvivel om huruvida han någonsin skulle kunna förverkliga dessa drömmar:
Eddie: Ja, jag vet inte det [om jag kommer att jobba som läkare i framtiden, förf. anm.]. Jag hoppas det, men… Jag ångrar mig mycket att… jag vet inte… När jag är i skolan, jag tänker ”Kommer jag verkligen att orka [plugga] i sex år?” Och det är ju nästan omöjligt att komma in [på läkar- utbildningen] i Sverige, så jag måste flytta utomlands… vara borta från