Pojkarnas klassmässigt strukturerade relationer till skolan och föreställ- ningar om framtiden tenderar också att generera skilda förhållningssätt till fritiden, här definierad som tid utanför skolundervisning – dvs. tid som pojkarna själva kontrollerar och kan ägna åt föredragna aktiviteter eller som kontrolleras och organiseras av deras föräldrar. Det är det fri- tidsbaserade digitala mediebruket som i första hand utgör fokus för av- handlingen, snarare än hur internet och datorer av olika slag används i själva skolundervisningen. Gränserna häremellan är dock inte helt tyd- liga; bärbara datorer kan ju även under lektionstid tas i bruk för helt andra syften än situationen föreskriver.
Ur ett klassperspektiv är ungas fria tid, och därmed även deras fri- tidsbaserade digitala mediebruk, relevant att studera eftersom det utgör en förutsättning för förvärvet av kulturellt kapital i dess förkroppsligade tillstånd. Detta förvärvande, skriver Bourdieu, motsvarar
[…] work on oneself (self-improvement), an effort that presupposes a per- sonal cost […] an investment, above all in time, but also of that socially con- stituted form of libido […] with all the privation, renunciation, and sacrifice
that it may entail […] [T]he length of time for which a given individual can prolong his acquisition process depends on the length of time for which his family can provide him with the free time, that is, time free from economic necessity, which is the precondition for the initial accumulation”.452
Det kulturella kapitalet utgör både mål och medel i striderna på utbild- ningens fält. I dess institutionaliserade tillstånd fungerar det dessutom som inträdesbiljett till diverse sociala fält och positioner. Med utgångs- punkt i Bourdieus ovanstående tankegång går det således rekontextuali- sera pojkarnas fritid i termer av en begränsad resurs som å ena sidan kan ”investeras” i praktiker som kan ge fördelar i den fortsatta utbildnings- och yrkeskarriären (ge ”avkastning” i form av kulturellt kapital och kanske även ekonomiskt och socialt kapital), men å andra sidan även ”förslösas” på praktiker vars potentiella ”avkastning” är mer osäker eller rentav obefintlig.
Eftersom både de kulturellt kapitalstarka och de uppåtsträvande ten- derar att aspirera på sociala fält och positioner vars tillträde om inte krä- ver så åtminstone underlättas av högre utbildning, tycks de även be- nägna att betrakta fritiden just som en begränsad resurs som bör inve- steras förnuftigt och långsiktigt. Det ligger så att säga i deras intresse att använda fritiden på ett sådant sätt att varken deras nuvarande skolpre- stationer eller tänkta utbildnings- och yrkeskarriärer äventyras. Särskilt för de kulturellt kapitalstarka tycks det dessutom vara viktigt att den äg- nas åt praktiker – även utöver läxläsning och annat skolrelaterat arbete – som de uppfattar som uppbyggliga och produktiva, dvs. som kan komma till nytta i skolan och framtida strider om tillgången till fält och positioner som inte låter sig tillträdas hur som helst. Det gäller att ligga i om man vill säkerställa sin nuvarande klassposition; arvet från föräldrar- na måste förvaltas väl. Detta strategiska synsätt på fritiden (idén om den ”produktiva fritiden”), utmärkande alltså för de kulturellt kapitalstarka, kommer till särskilt tydligt i följande utläggning av Karl (+):453
Martin: Och sen kollade du på teve när du kom hem, på kvällarna och så- där. Vad brukar du kolla på för teveprogram?
Karl: Alltså, med just teve så ser jag… egentligen inte så mycket teve. Det enda jag ser, det är egentligen när mamma ber mig kolla på nyheterna, för hon tycker att det är bra. Så teven är nästan… borta från mitt liv nu, känns det som […] Innan var det ju ganska mycket teve, men nu är det väldigt lite teve.
Martin: Hur kommer det sig?
Karl: Jag vet faktiskt inte. Jag kom på mig själv… ja, för ett halvår sen, att jag nästan aldrig ser på teve. Men det blir väl att, ja… man har mer läxor och annat att göra och så. Det är ju också så att ”Åh, jag har inget att
göra, på med teven”. Det är inte så att ”Åh, jag har jättemycket att göra, jag ska göra läxor, jag ska spela gitarr och se på teve” liksom. Det är ju… Teven är någon slags… ja, fördriva-tiden-sak, bara för att döda lite tid. Om man inte har så mycket tid över där, då blir det ju ofta lite teve. Sen kan jag tycka att dom flesta teveprogrammen, det är ganska tråkigt faktiskt. Det känns som man ser andra leva sina liv och göra saker, me- dan man själv… tittar på […] Självklart så ser jag ju annan teve [än ny- heter] också, men det är ju ganska lite faktiskt. På helgen så ser man ju någon film och sånt. Men det är ju inte bara så att skolan tar upp tiden, utan ju äldre man blir desto fler vänner får man hela tiden. Man bygger upp sitt kontaktnät hela tiden så. Och det tar också tid.
Nu ska inte detta förstås som att de kulturellt kapitalstarka över huvud taget inte använder fritiden för avkoppling, rekreation och förströelse. Det är sättet på vilket de tenderar att uppfatta och förhålla sig till sin fria tid som är det centrala. Samtidigt bör det understrykas att Karl – som för övrigt inte bara ägnar fritiden åt att göra läxor, spela gitarr och ”bygga upp sitt kontaktnät” utan även åt segling (och förut dessutom taekwondo) – knappast är ensam om att måla upp en bild av sin fritid som synnerligen välfylld. I de kulturellt kapitalstarka pojkarnas fram- ställningar intar skolarbetet genomgående en central position, men utö- ver detta ägnar sig nästan samtliga åt antingen eget musik- eller idrotts- utövande under mer eller mindre organiserade former – i vissa fall alltså båda delarna. Såväl kroppen som själen ska danas. Flera av dem engage- rar sig dessutom ideellt i allt från kulturarrangemang till handbollsklub- bar till simundervisning, alternativt jobbar lite då och då vid sidan av skolan för att dryga ut studiebidraget. Härigenom skaffar de sig erfaren- heter som kan tänkas utgöra en fördel inte bara i skolan utan även på arbetsmarknaden.
Utmärkande för de uppåtsträvande pojkarnas förhållningssätt till fritiden är snarare den upplevda konflikten mellan nytta och nöje; hur de tenderar att slitas och ständigt balanserar mellan att göra vad de för stunden ”känner för” och vad de ”känner att de måste” för att kunna realisera sina mer långsiktiga aspirationer på att avancera i det sociala rummet. Det handlar således om att sköta skolarbetet ordentligt och inte låta smaken för fritidspraktiker i strid med skolkulturen ta överhanden. Läxor och prov framträder i deras utsagor som en ständigt potentiell källa till dåligt samvete över hur man utnyttjar sin fria tid, vilket inte är fallet för de kulturellt kapitalstarka. De senare kan naturligtvis också uppleva en konflikt mellan nytta och nöje, men den framträder inte till- närmelsevis lika tydligt bland dem som bland de uppåtsträvande. Detta kan av allt att döma förstås som ett resultat av deras skilda klasshabitus och relationer till utbildningens fält. Båda klasserna erkänner skolkul-
turen eftersom de vill bli erkända av den, men till skillnad från de kultu- rellt kapitalstarka har de uppåtsträvande ärvt ett underskott av de er- kända kulturella tillgångar som krävs för detta erkännande. Detta sätter sin prägel också på deras fritid, vilket framgår av hur Andreas (↑) i det följande beskriver fritiden i termer av ”prioritering”. Det är som om han ständigt måste påminna sig själv om att skolarbetet går först, eftersom han inte är utrustad med den klasshabitus genom vilken denna priorite- ring inte uppfattas som en prioritering utan snarast faller sig ”naturlig”:
Andreas: Ja, det är viktigt så [med skolan, förf. anm.], men det är klart, det kan ju vara… jobbigt ibland ju. Det är det ju. Ibland är det… särskilt på gymnasiet nu, när man har mycket läxor och det gäller att prioritera. Det blir väldigt mycket prioritering, hehe, vad man ska göra först och så. Det blir väldigt mycket stress […] Ofta… man får tänka, liksom, göra det [skolarbetet, egen anm.]… inte göra det… vänta till… ”Jamen, jag tar det nästa dag”, utan: ”Gör det nu, så slipper jag stressen sen”, liksom. Göra det så fort som möjligt […] Men där också är det ju prioritering, för ibland hinner man ju inte göra allt, direkt.
De uppåtsträvande är således också benägna att förhålla sig till fritiden i termer av en värdefull resurs som bör investeras med omdöme för att inte äventyra planerna på socialt avancemang. Eftersom förvärvandet av utbildningskapital (institutionaliserat kulturellt kapital) utgör det idag säkraste medlet för detta, handlar det i första hand om att inte missköta skolarbetet – något som för dessa pojkar alltså tycks utgöra en ständigt överhängande risk, vars hantering kräver ständiga påminnelser till sig själv om vad som bör ges företräde på fritiden och en inte oansenlig uppoffring i termer självdisciplin:
Martin: Så skolan ska gå först, men det är inte alltid den gör det? Lars: Ja, det är inte alltid…
Tobias: Man försöker ju ta den först så ofta man kan, men det är ju lätt ibland att det…
Lars: Det finns ju andra mycket roligare grejer, man kan göra istället, hehe…
Tobias: Ja. Jag tänker: ”Nä, det hinner jag göra imorgon”. Och så blir mor- gondagen hemsk, men det… man hade ju kul dagen innan i alla fall. Alla: [skrattar]
Rickard: Man tänker inte på det då.
Martin: Vad är roligare då, än skolan liksom? Vad är det som lockar, som känns roligare för stunden, så att säga?
Tobias: Jamen, typ en träning. Eller som… ja, igår då – jag har prov idag – så tänkte jag: ”Ja, det går nog bra ändå” men… Sen var det ju fotbolls- match igår på teven, det var ju Champions League, så kollade jag den
istället, nittio minuter. Plus pausen där då, så det tog ju en och en halv timme eller något… två timmar. Jag kollade på det istället […] Det blir att prioritera vad man… tycker är bäst för stunden. Man hann ju läsa innan, så det var ju inte så att man bara sket i provet helt hållet. Men alltså, man kanske kunde ha läst ännu mer, om man inte hade kollat fot- bollen.
Nu ägnar förstås de uppåtsträvande inte enbart sin fritid åt antingen ”nyttigt” skolarbete eller ”slösaktiga” praktiker som att konsumera tele- viserad fotboll. Flera spelar själva fotboll under organiserade former, och Gustav (↑) driver ihop med ett par andra elever ett företag som de startat inom ramen för skolan. Bägge dessa fritidspraktiker kan betraktas som kulturellt legitima eller rentav ”lukrativa”. Jämfört med de kulturellt kapitalstarka framstår emellertid deras fritid som mindre organiserad, mer som tid att fördriva, inte fullt lika ”produktiv”. ”Det är inte så mycket att jag är ute och gör grejer och så”, som Jonas (↑) uttrycker det. Connys (↑) beskrivningar av sin fritid är visserligen ovanligt fåordiga, men till sitt innehåll är de knappast otypiska för klassen (med undantag då för att han inte nämner umgänget med vänner): ”På fritiden så gör jag inte så mycket… sitter mest hemma och pluggar kanske, sitter vid datorn” – och lite senare (än mer lakoniskt): ”läxor, dator och gymmet”. De kulturellt kapitalsvaga, slutligen, målar inte sällan upp en bild av fritiden som minst lika välfylld som de kulturellt kapitalstarka pojkarnas. Det lagidrottas, körs motocross, tävlas i folkrace och skytte, jagas, me- kas, styrketränas, döms handboll, tränas ungdomslag, jobbas extra – och ”sitts vid datorn” förstås, vilket för deras del allt som oftast inbegriper att spela datorspel. Utmärkande för deras beskrivningar av sin fritid är samtidigt att skolarbetet i princip aldrig förs på tal, varken som ett natur- ligt inslag eller som ett ständigt överhängande måste. För de kulturellt kapitalsvaga är den fria tiden inte tid att investera för att utöka chanser- na till symboliska vinster på utbildningens fält, utan snarare tid fri från skolans tvång – tid att ”ha kul” och kunna odla sina egna intressen, all- deles oavsett deras potentiella utbildningsnytta. Ett slags andrum eller frizon, om man så vill, där den dominerande skolkulturens måttstockar inte gäller. ”Vi gör allt här i skolan, sen hemma är vi fria”, som Tony (-) uttrycker det. Att en tydlig gräns mellan skoltiden och fritiden är viktig att upprätthålla för de kulturellt kapitalsvaga framgår också av nedanstå- ende utdrag. Fredrik (-), vars fritid kan betecknas som ovanligt aktiv, har just berättat om hur han på högstadiet ”sket i läxorna” och ”bara satt och spelade efter skolan”, men att han nu har ”vuxit till lite och skärpt till sig” och bara spelar ”någon gång i veckan” (”lite får man ju unna sig”, som han säger):
Martin: Men det händer aldrig att du sätter dig och spelar, istället för att göra läxorna eller?
Fredrik: Nä. Men jag har så… få läxor nuförtiden. Jag gör dom i skolan istället. Så slipper jag göra dom hemma. För hemma så… är det ju oftast någonting som distraherar en, man vill göra någonting annat. Och i sko- lan så har man ju ingenting speciellt att göra, så då gör man dom. Martin: Har ni tid för det avsatt, liksom, för att göra läxorna, eller är det att
du stannar längre i skolan eller…?
Fredrik: Nä. Ja, någon gång ibl-… Åker ju buss, och då kan man få vänta två timmar på en buss, liksom. Så sitter man och gör läxan som man har till nästa vecka, så behöver man inte tänka på det. Det är skitskönt att… på helgen, då kan jag göra va fan man vill bara. Supa eller… bara sova, liksom. Bara ta det lugnt […] ”Nu har jag ingenting den här veckan, nu är det bara att gå till skolan och göra det man ska”. Skitskönt.
Det är svårt att förstå de kulturellt kapitalsvaga pojkarnas särskilda sätt att förhålla sig till fritiden utan att ta hänsyn till deras klassmässigt struk- turerade relation till skolan och yrkesaspirationer. Till skillnad från de kulturellt kapitalstarka och de uppåtsträvande har de genom sitt utbild- ningsval ställt sig utanför ”spelet” om de mer exklusiva fält och posit- ioner på vilka högre utbildning utgör en tillgång eller rentav förutsätt- ning. Yrkena de tänker sig istället är inte föremål för samma tävlan och just därför behöver de inte heller förhålla sig till sin användning av friti- den i termer av ”insatser” som ska ge ”vinster” i form av starka provre- sultat och betyg, examina, titlar och kanske även status och pengar. I den mån deras användning av fritiden ändå låter sig förstås i termer av strategier och insatser handlar det snarast om spontana förberedelser för det slags jobb som antingen redan väntar på dem efter gymnasiet eller som de hoppas kunna ägna sig åt i framtiden – inte om investering- ar av tid och energi i förvärvet av kulturellt kapital.454 Liksom de kultu-
rellt kapitalstarka tycks uppfatta skolarbetet som ett naturligt inslag i fritiden och nedprioriteringen av det ”rena tidsfördrivet” som självfal- len, tyder allting på att inte heller de kulturellt kapitalsvaga upplever sina fritidsinsatser som just insatser eller uppoffringar. Fredrik (-), Stefan (-) och Tony (-) talar om det som i det närmaste självklart att de emellanåt gör en insats på sina pappors jobb – och som John (-) säger apropå det arbete han gjorde för sin pappas kompis: ”hur jävla tråkigt det än var att såga i den där jävla parkeringen, så var det ändå rätt gött om man säger”. På samma sätt kan vi förstå Nikos (-) regelbundna styrketräning eller Daniels (-) och Simons (-) myckna dator- och tevespelande som fritids- praktiker omedvetet orienterade mot deras önskade yrkesbanor som
väktare/polis respektive spelproffs/spelutvecklare – inte mot vidare studier.
KONKLUSION
Genom sin uppväxt i familjer med varierande tillgång till kulturellt kapi- tal har pojkarna införlivat skilda klasshabitus. För de kulturellt kapital- starka innebär denna en känsla av närhet till skolkulturen, medan den för de uppåtsträvande och de kulturellt kapitalsvaga tenderar att ger upphov till en känsla av avstånd till densamma. Eftersom de uppåtsträ- vande, i likhet med de kulturellt kapitalstarka, tenderar att aspirera på yrken som i regel kräver högre studier och officiella intyg på att de be- härskar denna kultur (institutionaliserat kulturellt kapital), tycks de emel- lertid vara benägna att erkänna den som legitim, ta sina studier på allvar och försöka överbrygga nyss sagda avstånd. De skiljer sig dock från de kulturellt kapitalstarka i det att de uppvisar en mer instrumentell hållning till högre utbildning, varvid förvärvandet av en sådan också tycks fram- stå som mindre självklar för dem. Likaså uttrycker de uppåtsträvande en osäkerhet vad gäller den egna behörigheten och förmågan till högre stu- dier, vilket även det – precis som deras instrumentella hållning – låter sig förstås i ljuset av deras relativa underläge i termer av kulturellt kapital. De kulturellt kapitalsvaga har kommit att hantera känslan av avstånd till skolkulturen annorlunda. Istället för att erkänna och sträva efter att erkännas av densamma har dessa pojkar snarast bejakat sin i grunden konfliktfyllda relation till dess rådande ordning. Inte sällan framställer de skolan som någonting att uthärda i väntan på arbetslivet. De som kun- nat har således valt den mest uthärdliga vägen genom gymnasiet – tillika den snabbaste vägen ut i lönearbete och det slags traditionellt manliga arbetaryrken på vilka de aspirerar – dvs. något av de yrkesförberedande utbildningsprogrammen. Eftergymnasiala studier i allmänhet och hög- skolestudier i synnerhet framträder i deras utsagor som ett avlägset al- ternativ, aktuellt företrädesvis ifall yttre omständigheter i framtiden skulle tvinga dem till det.
Pojkarnas olika klasshabitus genererar inte bara skilda framtidsutsik- ter och relationer till skolan, utan härigenom även olika sätt att betrakta och behandla sin fritid. De kulturellt kapitalstarkas närhet till den aka- demiska kulturen och aspirationer på mer exklusiva sociala fält och po- sitioner gör dem benägna att förhålla sig till sin fria tid som en resurs att investera strategiskt för långsiktig avkastning i form av utbildningsmeri- ter, examina och titlar. Det är inte bara en fråga om att sköta skolarbetet utan tycks också handla om en ”produktiv” användning av fritiden i stort: om organiserat idrottsutövande, om eget musicerande, om enga-
gemang i föreningslivet osv. Härvidlag skiljer de sig från de uppåtsträ- vande, vars utbildningsval och önskan att avancera i det sociala rummet förvisso tenderar att leda också dem att se på sin fritid som tid att ägna åt ”rätt” saker, men som när läxorna väl är gjorda gärna ägnar den åt ”fel” saker, dvs. sådant som svårligen låter sig nyttiggöras på utbildning- ens fält och därmed riskerar att ses som ett slöseri med tid, såsom dator- spel och teve. Den ”produktiva fritiden” tycks falla sig närmast naturlig för de kulturellt kapitalstarka, medan den för de uppåtsträvande ter sig som mer av en uppoffring. De kulturellt kapitalsvaga, däremot, vars tänkta yrkesbanor i regel inte kräver några vidare studier, har förvisso inte sällan en fritid som är synnerligen välfylld, men den är över huvud taget inte orienterad mot skolan och förvärvandet av kulturellt kapital. Snarare tenderar de att förhålla sig till sin fritid som tid fri från en på- tvingad skolkultur; som en frizon i vilken de själva bestämmer – inte lärarna.