I likhet med tidigare kommunikationsteknologiska innovationer har spridningen av internet ackompanjerats av såväl utopiska som dysto- piska fantasier.94 Jag ska inte gå närmare in på de farhågor som knutits
till internet utan istället fokusera på de teknikromantiska idéerna om hur det kommer att leda till en mer öppen, jämlik och demokratisk värld.95
Dessa idéer knyter an till föreställningen om klassbegreppets förlorade relevans på åtminstone två sätt. För det första ses ofta internet som en viktig drivkraft bakom de samhällsförändringar och den ur dessa sprungna tendensen mot ökad avtraditionalisering och individualisering som antas urholka betydelsen av klass i dagens västerländska samhällen. Tanken är då att övergången till ett globalt informationssamhälle har frigjort individen från materiella begränsningar och klassförankrade identiteter och livsstilar. Eller som Rob Wilkie formulerar det i sin ideo- logikritik av denna och andra föreställningar om den digitala tidsåldern:
Digital capitalism […] is defined […] as an economy that suspends class di- visions by allowing people to escape the limits of their material bodies and enter into the fictional world of cyberspace, where all identities are said to be in play. Insofar as it is argued that life itself has become digital, this sus- pension of identity in cyberspace is read back onto reality to argue that all identities in the digital age exist somewhere in-between the virtual and the material. That is to say, it is argued that it exposes identity itself as a fiction that has no basis in reality, especially the reality of a world divided by class. In this way, the ideology of the digital promotes the illusion that the new digital economy is the other of class inequality because it allows anyone to transform his or her identity if the new digital society does not fulfil his or hers desires.96
För det andra antas spridningen av digitala medier i sig kunna bidra till en mer jämlik värld genom att neutralisera effekterna av det faktum att människor börjar sin bana i densamma med skilda livsförutsättningar. Det politiska arbetet med att överbrygga digitala klyftor på olika nivåer är visserligen inte enbart altruistiskt motiverat – spridningen av datorer och internet anses viktig även i termer av ekonomisk tillväxt och kon- kurrenskraft97 – men icke desto mindre kan nog omfattningen av detta
arbete tolkas som ett tecken på hur utbredd övertygelsen ändå är om den digitala teknikens förmåga att utjämna livschanser, exempelvis mel- lan olika samhällsklasser och delar av världen.
Oavsett artikulering finns det någonting problematiskt med idéerna om hur spridningen av internet kommer att ge upphov till en värld präg-
lad av individuell frihet och jämlikhet och förvandla klassbegreppet till blott ett minne från en svunnen tid. De bygger på ett rudimentärt tek- nikdeterministiskt tänkande som gör att de tenderar att isolera den digi- tala tekniken från dess sociohistoriska ursprung och framväxt och där- med även att bortse från hur tekniken inte bara formar samhället utan även formas och omformas av såväl politiska och ekonomiska intressen som av människors vardagligt inbäddade användningar av densamma.98
Internet har förvisso spelat en central roll i globaliseringsprocessen och omvandlingen av arbetslivet, men så hade knappast varit fallet om det inte vore för alla de politiska beslut och ekonomiska investeringar som ytterst vittnar om en mycket utbredd tro på hur inrättandet av ett trans- nationellt nätverk för handel och ögonblicklig informationsöverföring, kombinerat med utökade marknadsavregleringar, skulle leda till ekono- misk tillväxt och generell välfärd.99 I den mån vi nu kan sägas leva i ett
globalt informationssamhälle bör alltså detta förstås som en produkt av ett komplext samspel av politik, ekonomi och teknologi – inte av den digitala tekniken i sig.100
På samma sätt leder det fel att tro att spridningen av digitala medier motsvarar en utjämning av livschanser och gör samhället mer demokra- tiskt. Inte ens om internettillgången i alla upptänkliga avseenden vore helt jämnt fördelad – något som den alltså inte är vare sig i Sverige eller internationellt101 – har vi per automatik att göra med en sådan utveckl-
ing. Visserligen bär internet på egenskaper som särskiljer det från de traditionella massmedierna och som tillsammans bildar en demokratise- rande potential – framför allt kanske den enorma tillgången till inform- ation och möjligheterna för vanliga medborgare att göra sin mening hörd på en tidigare otänkbar skala102 – men för att denna potential ens
ska ha en chans att förverkligas krävs människor som använder nätet på ett sätt som tillvaratar densamma.103 I den mån internet bidrar till ett
mer demokratiskt samhälle beror det således inte på tekniken i sig utan på människorna som gör bruk av den. Just detta fördunklas av den pri- mitiva teknikdeterminism som ligger till grund för de utopiska nätfanta- sierna då den istället tenderar att tillskriva tekniken egenskaper som i själva verket är förbehållna människan, såsom förmågan att handla och förändra.104
Av samma anledning kan vi inte heller ta för givet att de digitala me- dierna måste leda till individens frigörelse från materiella begränsningar och traditionella kulturella föreställningar och föreskrifter kopplade till klass, plats, genus och etnicitet. Nätet bidrar förvisso till en utvidgning av människors potentiella erfarenhetshorisont och erbjuder möjligheter att interagera med kulturella element som är främmande från ens ome- delbara sociala och kulturella kontext, vilket i sin tur kan fostra nya,
kanske kosmopolitiska, sätt att se på världen, förhålla sig till världen och föra sig i världen – nya identiteter och livsstilar, om man så vill.105 Det
utgör även en arena för identitetslekar och gör det möjligt att låtsas vara någon annan för en stund.106 Men återigen, hur nätet i praktiken an-
vänds är en helt annan fråga. Om förändring och kontinuitet förstås som samexisterande istället för ömsesidigt uteslutande är det inte otänk- bart att internet tas i bruk enligt mönster som endast bidrar till att förse historiskt framvuxna sociala hierarkier med nya kläder.107 Studier har
dessutom visat att det tycks vara en tämligen marginell nätpraktik att använda virtuella identiteter som helt skiljer sig från den sociala identite- ten, liksom att det i praktiken kan vara tämligen svårt att passera som någon annan på nätet (t.ex. för en man att passera som kvinna).108 Och
alldeles oavsett den aktuella nätpraktikens utbredning och lyck- ade/misslyckade utövande är det alltjämt så att möjligheten för den som är fattig att dölja detta eller rentav spela bemedlad på nätet inte föränd- rar dennes ekonomiska situation.
I romantiken som kringgärdar de digitala medierna finns således en tendens att ta deras tekniska potentialer för sociala och kulturella effek- ter. För att undvika denna sammanblandning är det av yttersta vikt att faktiskt studera på vilka sätt dessa medier ingår och tas i bruk av olika grupper i olika kontexter. De digitala mediernas eventuella bidrag till ett mer öppet, jämlikt och demokratiskt samhälle är i första hand en empi- risk fråga – inte en fråga för spekulation och futuristiskt humbug. Såle- des söker föreliggande studie bidra till svaret på denna komplexa fråga genom att utforska hur klass spelar roll för de sätt på vilka unga svenska män i den så kallade ”nätgenerationen” uppfattar och förhåller sig till digitala medier i vardagen. Benämningen ”nätgenerationen” är hämtad från Don Tapscott, men han är långtifrån ensam om tanken på dagens unga som en ”digital generation” definierad genom sin relation till de digitala medierna. Marc Prensky, till exempel, talar om dem som ”digi- tala infödingar” och karaktäriserar samtidigt föregående generationer – dvs. alla de som inte vuxit upp i den digitala tidsåldern – i termer av ”di- gitala invandrare”.109 I det följande ska vi se hur idéer som dessa kan
förstås som en särskild variant av de utopiska fantasier som har ackom- panjerat de digitala mediernas inträde i vardagslivet.
David Buckingham har flera gånger framhållit hur såväl de optimist- iska som de pessimistiska idéerna om nya kommunikationsteknologiers samhällseffekter tenderar att bli än mer kraftfulla när de kombineras med föreställningar om barn och ungdomar.110 När televisionen var ett
nytt medium ansågs det å ena sidan särskilt viktigt att skydda just de unga från dess förmodat skadliga effekter, men å andra sidan knöts också förhoppningar till det nya mediet som en möjlighet att komplet-
tera de kunskaper som gruppen ifråga inhämtade via det formella ut- bildningssystemet.111 När sedan internet började få fäste i samhället och
gjorde sitt inträde i allt fler familjer var mönstret detsamma. Många för- äldrar var oroliga för dess risker och potentiellt skadliga effekter på de- ras barn, en oro som dessutom underblåstes av offentligt ventilerade farhågor om hur datorn och internet hotade den (imaginärt) oskuldsfulla barn- och ungdomstiden och skulle fördärva de unga i såväl socialt, kul- turellt och moraliskt som kognitivt och fysiskt hänseende.112 Politiker,
debattörer, journalister, lärare och andra moralentreprenörer, för att låna en term från Howard S. Becker,113 var således inte obenägna att defini-
era de nya mediernas tänkta effekter på den uppväxande generationen som ett hot mot samhällsordningen. Ännu en gång blev ett nytt inslag i ungdomskulturen föremål för vad Stanley Cohen har kallat för moralpa- nik – en typ av reaktion från vuxenvärldens sida som dessförinnan åt- följt allt från ungas offentliga nöjesliv till deras konsumtion av video- våld.114
Emellanåt inträffar fortfarande plötsliga utbrott av moralpanik kopp- lade till barn och ungdomars föränderliga internetvanor, men på det stora hela, menar Buckingham, har en mer hoppfull bild av relationen mellan digitala medier och unga människor kommit att bli den domine- rande på senare tid.115 Om moralpaniken i sammanhanget bygger på en
föreställning om de unga som sårbara och passiva offer för de digitala mediernas destruktiva potentialer, så framställs de i mytbildningen om ”nätgenerationen” som närapå ”ett med tekniken”. Barn och ungdomar tycks här ha en naturlig och instinktiv känsla för datorn och internet som äldre generationer saknar, och som gör dem bättre skickade att på ett framgångsrikt sätt hantera dessa medier och tillvarata de konstruktiva möjligheter som de erbjuder i termer av lärande, gemenskap och med- borgerligt deltagande.116
Den här bilden av dagens unga kommer till uttryck i allt från politisk retorik, marknadsföring och populärjournalistik till akademiska och ”kvasiakademiska” sammanhang,117 men ett viktigt bidrag till densamma
är Tapscotts idé om ”nätgenerationen” – en generation vars medlemmar (så kallade ”n-geners”) sägs använda den nya tekniken ”lika naturligt som de andas”.118 Hans centrala argument är att barn och ungdomar av
idag, till följd av sin uppväxt med de digitala medierna, inte bara har bli- vit fundamentalt olika de föregående generationer som istället präglats av televisionen och massmedierna överlag, utan de har också blivit en mer önskvärd typ av människor. För Tapscott är nämligen televisionen per definition någonting dåligt, medan datorn och internet utgör en alltigenom positiv kraft:
TV is controlled by adults. Kids are passive observers. In contrast, children control much of their world on the Net. It is something they do themselves; they are users, and they are active. The do not just observe, they participate. They inquire, discuss, argue, play, shop, critique, investigate, ridicule, fan- tasize, seek, and inform. This makes the Internet fundamentally different from previous communications innovations, such as the printing press or the introduction of radio and television broadcasting. These latter technolo- gies are unidirectional and controlled by adults. They are very hierarchical, inflexible, and centralized. Not surprisingly, they reflect the values of their adult owners. By contrast, the new media is interactive, malleable, and dis- tributed in control. As such it cherishes a much greater neutrality. The new media will do what we command of them. And at this moment, tens of millions of N-geners around the world are taking over the steering wheel.119 Tapscott karaktäriserar medlemmarna av ”nätgenerationen” som klyf- tiga, öppensinnade, nyfikna, självsäkra, självständiga och globalt oriente- rade; de är kommunikativa, vältaliga och sociala; analytiska, kreativa, vetgiriga och angelägna om att utveckla sig själva.120 Och allt detta, me-
nar han, ska alltså förstås som ett resultat av att de, till skillnad från tidi- gare generationer, har kommit att definieras av interaktiva digitala me- dier som datorn och internet snarare än den passiviserande televisionen. I den här bilden framträder dagens uppkopplade barn- och ungdomsge- neration som allt annat än ett hot mot samhällsordningen. Snarare re- presenterar de hoppet om en bättre morgondag, såtillvida att de tycks närapå förutbestämda att infria de digitala mediernas löften om en mer öppen, jämlik, demokratisk värld.
Från vetenskapligt håll har flera kritiserat såväl moralpaniken kring ungas internetanvändning som idéerna om ”nätgenerationen”. Få har dock varit lika flitiga i sin kritik, framför allt av de senare idéerna, som just Buckingham. Han menar att dessa till synes motstridiga positioner i själva verket vilar på samma problematiska antaganden om ny teknik och unga människor.121 Till att börja med kan båda positionerna sägas
bygga på ett slags teknikdeterminism. Både Tapscott och Prensky tycks mena att det är den digitala tekniken i sig, ingenting annat, som har skapat den särskilda sorts människor som med hjälp av densamma ska förändra världen till det bättre. Detta knyter an till ett annat tvivelaktigt inslag i moralpaniken på området och mytbildningen om ”nätgenerat- ionen”, nämligen tendensen att behandla barn och ungdomar som vore de en homogen massa med vissa bestämda egenskaper. Utan vidare ur- skillning betraktas de antingen som passiva, sårbara och utlämnade i relation till den ”farliga” tekniken eller som informations- och kommu- nikationstekniska underbarn med en till synes medfödd förmåga att be- mästra datorn och internet och dra nytta av deras potentialer för in-
formationsinhämtning, kunskapsbildning och lärande, mellanmänsklig kommunikation och förståelse, publicering av personliga åsikter, berät- telser och arbeten osv. Båda positionerna vilar således på idéer om barn och unga som är långtgående essentialistiska, alltför generaliserande och delvis också exotiserande, vilket blir tydligt inte minst i Tapscotts karak- täristik av ”nätgenerationen”.122
Den populära föreställningen om dagens unga som en generation definierad genom sin naturliga närhet till datorn och internet, för att dröja ytterligare något vid denna, utgår alltså ifrån att barn och ungdo- mar av den digitala tidsåldern är på ett visst sätt och på ett sätt som gör dem både annorlunda och bättre än föregående generationer – åt- minstone i Tapscotts formulering. Allting talar visserligen för att de som numera växer upp i en miljö präglad av digitala medier i viss mån formas genom sitt samspel med densamma på ett sådant sätt att intragenerat- ionella samhörigheter och intergenerationella skillnader härvidlag låter sig erfaras, praktiseras och upprätthållas, exempelvis mellan barn och föräldrar och elever och lärare. Det stora flertalet av oss har säkert per- sonliga, vardagliga erfarenheter av mellangenerationella skillnader ifråga om digitala medievanor – erfarenheter som dessutom finner stöd i sta- tistiken på området. De unga tillbringar mer tid på nätet än andra ål- dersgrupper, de tenderar att ägna sig åt delvis andra saker online, och utmärkande för dem är dessutom att andelen användare av sociala me- dier en vanlig dag är klart större än motsvarande andel tevetittare.123
Enligt Karl Mannheim, vars essä The Problem of Generations utgör ett helt centralt bidrag till den samhällsvetenskapliga teoribildningen om generationer, tycks det således inte orimligt att tala om dagens svenska ungdomar som en generation i en djupare mening än att de helt enkelt råkar vara födda och uppvuxna i samma land vid ungefär samma tid- punkt och därmed delar en gemensam position i den sociohistoriska processen, vilket i sin tur begränsar dem till ”a specific range of potenti- al experience” och gör dem mottagliga för ”a certain characteristic mode of thought and experience, and a characteristic type of historically rele- vant action”.124 Att de med andra ord delar en särskild generationsposit-
ion (”generation location”), kännetecknad av vissa begränsningar och tendenser, handikapp och privilegier – livschanser, kort sagt, delvis for- made av de digitala mediernas alltmer genomgripande närvaro i den so- ciala världen – torde vara ställt utom allt rimligt tvivel, men i så måtto att de därutöver medverkar i detta deras ”gemensamma öde”, för att använda Mannheims formulering, kan de även sägas gå från att existera som blott en generationsposition (eller potentiell generation) till att utgöra en fak- tisk generation (”generation as actuality”).125 Med andra ord, deras for-
mativa år i ett digitaliserat samhälle har av allt att döma gett upphov till
en märkbar samhörighet dem emellan och gjort det möjligt för dem att identifiera varandra och identifieras av andra som medlemmar av en generation präglad av sin nära relation till digitala medier.126
Detta betyder emellertid inte att den digitala tekniken på egen hand, dvs. oberoende av diverse andra omständigheter, krafter och tendenser i samhället (politiska, ekonomiska, kulturella), har förverkligat denna ge- neration, vilket författare som Tapscott och Prensky, liksom för all del många andra som har bidragit till spridningen av bilden av dagens unga som en ”digital generation”, tycks vilja göra gällande. Istället kan man tänka sig att de själva, just genom spridningen av denna bild, faktiskt också har medverkat till att konstituera den generationella samhörighet som dagens unga tycks känna till varandra på basis av sin relation till digitala medier.127 Det betyder inte heller att generationen ifråga med
nödvändighet måste bestå av en bättre sorts människor än tidigare gene- rationer, såsom Tapscott antyder i sin beskrivning av ”nätgenerationen”. Denna och närliggande föreställningar om ungas relation till digitala medier fungerar mytologiskt även såtillvida att de tenderar att dölja allt det som separerar unga människor från varandra och allt det som före- nar dem med tidigare generationer, dvs. de historiskt framvuxna sociala och kulturella strukturer som tagit form genom och fortsätter att infor- mera människors sätt att tänka, tycka och handla, exempelvis klass och genus. Det är som om dessa strukturer inte längre skulle spela någon roll; som om tekniken i sig plötsligt skulle ha åstadkommit ett brott i socialisationen, luckrat upp etablerade sätt att tänka och handla, och gett upphov till en ny typ av människor – ”digitala infödingar”, ”n-geners”, ”homo zappiens”128 – till synes befriade från den historia som håller
resten av oss fångna.
Återigen finns det anledning att vända sig till Mannheims mer so- fistikerade begrepp om generationer. En central poäng i hans resone- mang är att det i varje faktisk generation finns olika generationsenheter (”generation units”), vilka kännetecknas av betydligt starkare förbindel- ser än den faktiska generationen i sin helhet. Mannheim sammanfattar skillnaden på följande sätt:
Youth experiencing the same concrete historical problems may be said to be part of the same actual generation; while those groups within the same actual generation which work up the material of their common experiences in different specific ways, constitute separate generation units.129
Detta innebär följaktligen att den gemensamma erfarenheten hos svenska barn och ungdomar av att ha vuxit upp i en tid och miljö präg- lad av digitala medier, dvs. själva den erfarenhet som alltså förenar dem
som faktisk generation, mycket väl kan tänkas åtföljas av olikartade svar på densamma, exempelvis beroende på klassbakgrund, position i genus- ordningen och sociogeografisk hemvist. Det är därmed inte orimligt att anta att arbetarklasspojkar på den svenska landsbygden förhåller sig an- norlunda till framväxten av ett samhälle alltmer genomsyrat av digital informations- och kommunikationsteknik, jämfört med unga män med