om de ungas digitala mediebruk och effekterna av detta, ofta med inslag av mer eller mindre utopiska eller dystopiska fantasier. Det rör sig onek- ligen ett ämne kring vilket det finns gott om spekulationer, men natur- ligtvis har det även bedrivits en hel del empiriska studier i detsamma. Vad säger egentligen forskningen om relationen mellan ungdomar och digitala medier? Vilka aspekter av denna relation har placerats i förgrun- den respektive bakgrunden? Och vad säger detta om forskningen på området? I det följande skisseras, illustreras och diskuteras konturerna av forskningen om unga människors digitala mediebruk, framför allt med avseende på klass, varvid dessa frågor också kommer att adresseras. Merparten av de första empiriska studierna av barn och ungdomars digitala mediebruk daterar tillbaka till åren runt millennieskiftet, då allt fler i västvärlden hade börjat få tillgång till persondatorer och internet i hemmet. Dessa tidiga studier var relativt tunnsådda och idag är det lätt att se hur de inte sällan präglades av en mer eller mindre storögd nyfi- kenhet på de nya mediernas potentialer och eventuella konsekvenser för ungas tillblivelseprocesser och vardagsliv, men även för deras lärande och för undervisningen i skolan. Vissa menade rentav att internets ge- nombrott utgjorde en förändring så djup att publikforskningen plötsligt hade blivit obsolet, medan andra medieforskare, exempelvis Sonia
Livingstone, argumenterade för dess fortsatta relevans och byggde vi- dare på redan etablerade riktningar inom densamma för att studera de nya mediernas roll i ungas dagliga liv.133
I det internationella forskningsprojektet Children, Young People and Their Changing Media Environment (1996-1999) tillfrågades runt 11 000 barn och ungdomar från sammanlagt tolv europeiska länder om sin an- vändning av såväl traditionella medier som de då nya medierna, datorn och internet. I projektet kombinerades kvantitativa och kvalitativa data, liksom frågeställningar och perspektiv hämtade från såväl effekt- och uses and gratifications-forskningen som publikforskningens kulturella tradition, inte minst medieetnografin.134 Genomgående eftersträvades
dock att lokalisera mediebruket i de ungas vardagliga kontexter, främst hemmet och familjen. Ur detta projekt kom bl.a. Livingstones Young People and New Media från 2002, en studie som tydligt visar hur socioe- konomisk status, genus och ålder tillsammans bidrar till att forma de ungas vardagsliv, mediekontext och mediebruk.135
Samma sak indikerades även av andra brittiska studier som vid tid- punkten utforskade det socialt inbäddade, villkorade och strukturerade mediebruket bland unga människor, t.ex. Keri Facers och Ruth Furlongs Beyond the Myth of the ”Cyberkid”: Young People at the Margins of the Informat- ion Revolution. Som titeln antyder fokuserar deras arbete mer specifikt på det digitala mediebruket, och detta då som ett led i en tidig, empirisk grundad kritik av de redan då utbredda föreställningarna om barn och unga som i det närmaste naturbegåvningar ifråga om datorer och inter- net.136 Med tiden har den här typen av kritik vuxit i omfattning i takt
med att allt fler har sökt punktera den populära mytbildningen om da- gens unga som ”digitala infödingar” genom empiriska studier.137
I början av 2000-talet kom även ett antal svenska avhandlingar som på olika sätt intresserade sig för de nya medierna i unga människors var- dagsliv, närmare bestämt i hemmet och skolan. Ulrika Sjöbergs Screen Rites påminner i flera avseenden om Livingstones nyss nämnda studie. Sjöberg studerar barn och ungdomars medieanvändning i stort, skriver in den i deras vardagsliv i allmänhet och familjeliv i synnerhet, samt bygger på en kombination av kvantitativa och kvalitativa data. Analyser- na beaktar dock inte i samma utsträckning de sociala krafter som bidrar till att strukturera de ungas mediebruk (särskilt klass spelar en undan- skymd roll), vilket möjligen har att göra med den mer framträdande in- spirationen från uses and gratifications-skolan. Dess primära fokus är snarare att ge en inblick i hur unga människor aktivt och målinriktat an- vänder såväl nya som traditionella medier som resurser i sitt umgänges- liv och identitetsbyggande.138 Inte heller Patrik Hernwalls intervjustudie
om barns syn på datorn och internet som ett inslag i skolvardagen eller
Ann-Britt Enochssons närliggande undersökning om barns skolbaserade informationssökning på nätet tar några direkta hänsyn till hur diverse sociostrukturella krafter kan tänkas forma barnens uppfattningar och praktiker.139
I sammanhanget kan även nämnas Malin Sveningssons avhandling Creating a Sense of Community: Experiences from a Swedish Web Chat – inte för att den skulle ha något särskilt fokus på just ungas internetanvändning (eller chattande, den specifika nätpraktik som undersöks i studien), utan snarare för att den exemplifierar den tidiga framväxten av andra sätt än de just diskuterade att närma sig det aktuella ämnet. I likhet med Daniel Chandlers och Dilwyn Robert-Young studie från 1998 av ungdomars personliga hemsidor som en resurs i deras konstruktion av identitet, bygger Sveningssons avhandling i allt väsentligt på onlinebaserade ob- servationer och intervjuer.140 Dessa båda studier är dessutom att be-
trakta som typiska för mycket av den tidiga internetforskningen i det att de tar sin utgångspunkt i den nya teknikens mer iögonfallande egen- skaper och potentialer – närmare bestämt möjligheterna att skapa virtu- ella gemenskaper och (om)konstruera ett virtuellt jag – för att sedan ob- servera hur (unga) människor förverkligar dem. I så måtto att det här är tekniken i sig som utgör startpunkt, snarare än det socialt strukturerade vardagsliv i vilket ungas nätpraktiker alltid är inbäddade – ett vardagsliv vars komplexa väv av skilda möjligheter och begränsningar i bästa fall låter sig anas genom renodlade onlinestudier – representerar arbetena ifråga en ansats som kan betecknas som mediecentrerad snarare än samhällsorienterad.141
I takt med att datorn och internet har kommit att bli en alltmer inte- grerad del av allt fler människors vardagsliv och samhället i stort, har också det vetenskapliga intresset ökat för barn och ungdomars digitala mediebruk. De analytiska teman och angreppssätt som kunde urskiljas redan bland de tidiga studierna på området gör sig alltjämt gällande, men numera präglas de av en ökad intern spännvidd. En del av forskningen har fortsatt att rikta fokus mot de ungas växande engagemang i diverse mer eller mindre särpräglade virtuella gemenskaper (communities), och sedermera även i bloggar och sociala nätverkssajter som MySpace och Facebook.142 På det stora hela tenderar dessa studier att vara explorativt
orienterade och bygga på nätbaserade observationer av gruppens aktivi- teter på sajterna ifråga, inte sällan i kombination med intervjuer före- tagna antingen online eller offline. Precis som tidigare kretsar ofta ana- lyserna kring hur barnen och ungdomarna aktivt använder sajterna som resurser för att konstruera identitet, upprätta och upprätthålla sociala kontakter och gemenskaper, samt för diverse informella lärprocesser, men även kring de risker och möjligheter som dessa nätpraktiker för
med sig i och med deras mer eller mindre offentliga karaktär.143 Och
precis som tidigare ger den här typen av studier, med vissa undantag, en relativt begränsad inblick i nätpraktikernas förankring i ungdomarnas vardagsliv, liksom de tenderar att bortse från praktikernas strukturella betingelser och konsekvenser till förmån för deras inslag av kreativitet, lekfullhet och hopp om social förändring.
I Why Youth ♥ Social Network Sites: The Role of Networked Publics in Teenage Social Life betraktar danah boyd unga människors användning av sociala nätverkssajter som ett led i deras strävan efter ett utrymme bor- tom föräldrarnas kontroll i en tid när offentliga mötesplatser för ung- domar försvinner och deras fritid i allt större utsträckning organiseras av vuxna, men till skillnad från Livingstone, som redan i Young People and New Media ramade in ungas digitala mediebruk på ett liknande sätt, neg- ligerar hon hur gruppens fritid organiseras på olika sätt beroende på så- väl klass som genus.144 Hur genus bidrar till att forma och formas ge-
nom ungas nätpraktiker i allmänhet och identitetsskapande i synnerhet har annars varit ett framträdande analytiskt tema bland de mer kritiskt problematiserande studier som trots allt finns inom den här typen av explorativt orienterad och helt eller delvis onlinebaserad forskning.145
En del av dessa studier pekar dessutom på hur de oftast kommersiella onlinekontexter där praktikerna ifråga äger rum många gånger kringskär och därmed också bidrar till att strukturera dem på olika sätt, exempelvis i linje med traditionella genusmönster – något som bl.a. Rebekah Willett visar i Consumer Citizens Online: Structure, Agency, and Gender in Online Partic- ipation.146
Betydelsen av klass som en socialt strukturerande kraft behandlas emellertid knappt alls inom ramen för den här typen studier, vilket möj- ligen kan hänga ihop med att de ofta vilar ganska tungt på visuella ob- servationer. Det är onekligen enklare att med blotta ögat köns- och ål- dersbestämma en person på nätet än vad det är att med säkerhet fast- ställa dennes position och bakgrund i en viss klass. Att olika sätt att framställa sig själv online likafullt kan fungera som tecken på klass för ungdomar när de i den vardagliga praktiken orienterar sig och navigerar i den digitala mediemiljön, framgår emellertid av Michael Forsmans Duckface/Stoneface från 2014.147 Även denna studie har dock sitt analy-
tiska fokus på hur unga ”gör” genus snarare än klass i relation till digitala medier. Men till skillnad från nyss nämnda studier intresserar sig Fors- man för hur detta sker genom det vardagligt inbäddade mediebruket i sin helhet snarare än genom specifika nätpraktiker kopplade till be- stämda sajter. Den involverar inte heller några onlinebaserade observat- ioner eller intervjuer utan bygger istället på olika former av kvalitativa intervjuer med svenska barn och tonåringar i deras skolmiljöer.148
En förtjänst med Forsmans studie är det faktum att den uppmärk- sammar de symboliska hierarkier som genomsyrar de ungas sätt att ori- entera sig och agera i relation till de digitala medierna. Det är exempelvis inte egalt hur man som ung framställer sig själv på nätet; vissa typer av självpresentationer anses smakfulla och anständiga bland ungdomarna, medan andra tenderar att nedvärderas som smaklösa och vulgära.149
Även Fengshu Liu betraktar i sin artikel The Norm of the ‘Good’ Netizen and the Construction of the ‘Proper’ Wired Self hur skilda digitala praktiker tillerkänns olika värde och hur ungdomar förhåller sig till detta i sina vardagliga liv, men detta då inom ramen för dagens kinesiska samhälle och med fokus på det digitala mediebrukets moraliska snarare än stil- mässiga aspekter.150
Sättet på vilket Forsman och Liu närmar sig relationen mellan unga människor och digitala medier har också det blivit allt vanligare i takt med att datorn och internet kommit att utgöra en alltmer självklar del av allt fler människors liv. Precis som i de tidiga studierna av det här slaget utgör hemmet och familjen alltjämt en central forskningskontext. I det brittiska forskningsprojektet UK Children Go Online: Emerging Opportunities and Dangers (2003-2005), lett av Sonia Livingstone, anammades ett teore- tiskt och metodologiskt angreppssätt snarlikt det som användes inom ramen för projektet Children, Young People and Their Changing Media Envi- ronments, men den här gången låg analytiskt fokus uteslutande på barn och ungdomars användning av just internet. Projektet syftade till att öka kunskapen om internet som en inordnad del av ungas vardagsliv i all- mänhet och familjeliv i synnerhet, men även om de risker och möjlig- heter som förknippas med gruppens internetbruk.151
De centrala projektresultaten knyter an till fyra problemområden kring vilka mycket av forskningen om unga människor och digitala me- dier sedermera har kretsat: (a) hur de digitala medierna omformar förut- sättningarna för familjelivet och relationerna mellan barn och föräldrar; (b) förhållandet mellan risker och möjligheter i de ungas internetan- vändning; (c) digitala klyftor bland barn och ungdomar; samt (d) unga människors användning av internet för deltagande i allmänhet och poli- tiskt deltagande och medborgerligt engagemang i synnerhet. I det föl- jande ska jag kort behandla dessa projektresultat, men framför allt lyfta fram annan forskning i anslutning till nyss nämnda problemområden. När det gäller (a) uppmärksammades i UK Children Go Online- projektet föräldrarnas försök att reglera barnens digitala mediebruk i hemmet.152 Man fann att merparten föräldrar uppger sig engagera sig i
barnens internetanvändning, men att de ändå tenderar att underskatta i vilken mån barnen möter olika risker på nätet. Vidare påvisades en dis- krepans mellan föräldrar och barn i deras syn på vilka regler som gäller
för barnens internetanvändning, liksom hur barnen ofta utformar di- verse strategier för att obemärkt kunna kringgå de regler som föräldrar- na har satt upp. Att det även tenderar att finnas en samsyn i familjerna om att barnen befinner sig i överläge ifråga om digitala färdigheter, helt i linje med bilden av dagens unga som en ”digital generation”, försvårar ytterligare föräldrarnas reglering av deras användning av internet.153
Dessa resultat tangerar även (b), men såtillvida att forskningen om denna problematik endast är marginellt relevant för föreliggande av- handling ska jag inte behandla den i någon större detalj. Det räcker med att nämna att det nära släktskapet mellan digitala möjligheter och risker som exponerades i och med UK Children Go Online sedermera har ut- forskats vidare inom ramen för det internationella forskningsprojektet EU Kids Online.154
Däremot finns det anledning att dröja något vid den komplexa dy- namiken mellan föräldrar, barn och digitala medier (a); studierna är näm- ligen flera som har kastat ljus över hur de digitala medierna är insnärjda i familjelivets relationer, maktspel och konflikter. Vissa har pekat på hur dessa medier gör det möjligt för barn att upprätthålla kontakten med vänkretsen i sammanhang som tidigare dominerats av familjen och där- med fungerar som verktyg varmed de kan lösgöra sig från föräldrarnas kontroll.155 Maren Hartmann, Nico Carpentier och Bart Cammaerts har
istället utforskat hur familjer förhandlar och löser konflikter kring bar- nens internetanvändning som ett led i en demokratisk lärprocess och då funnit att detta sker på olika sätt, bl.a. beroende på hur förtrogna föräld- rarna är med tekniken jämfört med sina barn.156 Ytterligare andra studier
har undersökt hur de digitala medierna tas i bruk av barn och ungdomar i diasporiska och transnationella familjer, antingen för att positionera sig i relation till det nya hemlandet och familjens ursprungskultur eller för att hålla kontakten med familjemedlemmar över nationsgränserna. Inom den svenska forskningen på detta område märks framför allt Ingegerd Rydins och Ulrika Sjöbergs gemensamma arbete.157
Viktigt att nämna i ljuset av det problem som ligger till grund för denna avhandling är att det även har gjorts enstaka studier som upp- märksammar hur social klass bidrar till att forma relationen mellan för- äldrar och barn mot bakgrund av de digitala mediernas inträde i vardags- livet. Med utgångspunkt i Bourdieus arbete har Sumi Hollingworth et al. visat hur föräldrar ur medelklassen tenderar att vara tillräckligt förtrogna med den digitala tekniken för att låta barnen lära sig undvika nätrelate- rade risker på egen hand och för att uppleva barnens överläge i termer av digitala färdigheter som någonting positivt, medan arbetarklassföräld- rarna, i sin tur, tycks vara mer benägna att i ljuset av nyss nämnda risker antingen hindra barnens internettillgång eller distansera sig från deras
användning, såväl som att uppleva sig oroliga, obekväma eller rentav hotade av den förändrade maktbalansen i familjen till följd av barnens digitala kompetens. Hollingworth et al. lyfter även fram de potentiella konsekvenserna av detta för såväl föräldrarnas lärande som barnens skolgång och livschanser.158
Detta leder in på (c): frågan om digitala klyftor bland barn och ung- domar. Det är också på detta område som klassbegreppet kommer till uttryck som allra tydligast i studiet av unga människors digitala medie- bruk.159 Även om antalet studier om problematiken ifråga är växande,
tycks det ändå riktigt att mot bakgrund av forskningsfältet som helhet, dvs. den samlade forskningen om ungas digitala mediebruk, beskriva den som underutforskad. I synnerhet de svenska studierna är försvin- nande få till antalet, vilket kan ha att göra med ett länge ganska snävt begrepp om digitala klyftor i kombination med en ovanligt hög inter- netpenetration och utbredda föreställningar om dagens unga svenskar som en ”digital generation”. Under lång tid reducerades digitala klyftor till en fråga om tillgång till erforderlig teknisk utrustning och kompetens, men efterhand har forskningen visat på problematikens komplexitet och många olika nyanser.160
En av få svenska undersökningar som har tagit hänsyn till frågan om klassrelaterade digitala klyftor bland svenska barn och ungdomar är World Internet Institute-rapporten Unga svenskar och internet 2009 av Olle Findahl.161 Den visar på ett positivt samband mellan föräldrarnas ut-
bildningsnivå och internetanvändningens frekvens bland de yngsta bar- nen, men ger i övrigt begränsat stöd till hypotesen att klassrelaterade variabler påverkar barnens internetanvändning. Det statistiska tillväga- gångssättet har dock sina begränsningar och antalet variabler som tas med i beräkningen är både få och grova. Ulli Samuelssons avhandling Digital (o)jämlikhet från 2014 behandlar problematiken på ett mer ingå- ende sätt och genom en kombination av kvantitativa och kvalitativa me- toder. Dess analytiska fokus ligger nu inte på klassbakgrundens bety- delse för ungdomarnas internetanvändning och digitala kompetens, men indirekt låter den sig ändå skönjas på olika sätt i de empiriska resultat och tolkningar som presenteras.162
Internationellt är studierna fler som på olika sätt har gett prov på hur klass i flera avseenden bidrar till att strukturera barn och ungdomars digitala medievanor och möjligheter att dra nytta av internet. Inom ra- men för UK Children Go Online-projektet fann man till exempel att barn och ungdomar från de övre samhällsskikten hade en fördel gentemot dem från de lägre klasserna inte bara i termer av internettillgång, interne- terfarenhet och självskattade digitala färdigheter. Resultaten gav dessu- tom vid handen att de hade större möjligheter och/eller var mer be-
nägna att ägna sig åt en bredare repertoar av de möjligheter som nätet erbjuder, bl.a. för att producera eget innehåll och engagera sig i medbor- gerliga sammanhang.163 Liknande resultat har rapporterats också från
andra brittiska undersökningar, liksom från studier företagna i flera andra länder.164 Det stora flertalet av dessa studier bygger dock enbart
på kvantitativa data och kan därför inte ge någon djupare inblick i de vardagligt inbäddade processer som ger upphov till de konstaterade klasskillnaderna. Som Livingstone och Ellen Helsper själva skriver i sin statistiskt baserade artikel Gradations in Digital Inclusion: Children, Young People and the Digital Divide: ”problematically, research rarely considers the structured array of opportunities in people’s everyday lives so as to contextualize the online within the offline”.165
Ett fåtal kvalitativa studier har emellertid genomförts och då kastat ljus över hur klass i den vardagliga praktiken bidrar till att strukturera ungas förhållande till digitala medier.166 I likhet med flera av de kvantita-
tiva undersökningarna hämtar de inte sällan, precis som föreliggande avhandling, teoretisk inspiration från Bourdieus begreppsuppsättning. Här kan Laura Robinsons arbete nämnas. Hon menar att skillnader i internettillgång mellan ungdomar med olika ekonomiska förutsättningar ger upphov till skilda sätt att förhålla sig till nätet som informationsre- surs. De som har god internettillgång kan kosta på sig ett lekfullt och explorativt förhållningssätt, medan de med begränsad tillgång istället tvingas anamma en mer instrumentell hållning. Den både spatialt och temporalt limiterade tillgången till internet i deras vardagsliv har gjort att de utvecklat en ”smak för det nödvändiga”, menar Robinson, såtillvida att de undviker nätpraktiker som i deras ögon utgör ett slöseri med tid eftersom de inte kan ge någon omedelbar nytta.167
Flera av studierna om digitala klyftor och klasskillnader i unga män- niskors relation till digitala medier behandlar mer eller mindre ingående implikationerna av detta för deras chanser i skolan och på dagens ar- betsmarknad.168 Oftast görs då detta i ljuset av hur digitala färdigheter
av olika slag har kommit att bli en allt viktigare ingrediens för en fram-