Från sina föräldrar har pojkarna i denna klass kommit att inkorporera kulturella resurser som är gångbara på utbildningens fält och således innebär en fördel i kampen om institutionaliserat kulturellt kapital (eller utbildningskapital). Det finns med andra ord en grundläggande överens- stämmelse mellan den habitus som de tillägnat sig genom sin uppväxt under särskilda existensbetingelser och det sociala fält som utbildnings- systemet bildar. Denna överensstämmelse innebär en relation till skola och utbildning som tenderar att upplevas av pojkarna som i grund och botten friktionsfri, naturlig och oproblematisk; de känner att de är i sitt rätta element eftersom den dominerande skolkulturen påminner om den
kultur de bär med sig från hemmet och har lagrat i sin habitus. Ian (+) uttrycker denna överensstämmelse som en grundläggande känsla av sig själv som en särskild sorts person:
Ian: Alltså, det är ju jätteviktigt med skolan, antingen att man får bra betyg eller att man får bra på högskoleprovet så att man kan göra någonting efteråt. För jag menar, alltså, det är inget fel på såna här yrkesutbildning- ar, jag känner folk som går där och så, men det är… jag tror ändå kanske att många… det varierar nog från person till person, men jag tror att jag är en person som mår bra av, hehe, att ha någon slags aka- demisk utbildning i längden […] Alltså, jag tror inte att jag är en person som bara tar något jobb och jobbar mig uppåt, utan jag tror att det är mer att… att jag ska skaffa mig någon sorts utbildning och bli något… sånt… akademiskt.
Martin: Kan du utveckla det lite grann?
Ian: Nä, jag vet inte riktigt… det känns bara som att jag… jag trivs väl ganska bra med att plugga och lära mig saker så […] Ehm, jag tror den livsstilen passar mig mycket […] Men jag tror också att såhär akade- miska… då har man väl ganska fritt… fritt arbete, även om man får de- adlines så. Men jag tror ändå att… att det är lite friare att jobba med det än att bara jobba åtta till fyra varje dag och… och göra det och göra det, liksom.
Ian ser sig själv som en person som till skillnad från dem som läser ”såna här yrkesutbildningar” eller ”bara tar något jobb och jobbar sig uppåt”, ”mår bra av att ha någon slags akademisk utbildning” och ”trivs ganska bra med att plugga och lära sig saker”. Det är en livsstil som pas- sar honom väl, säger han. Även om överensstämmelsen mellan pojkar- nas habitus och utbildningens fält sällan uttrycks med samma tydlighet som här, så utgör Ian på intet sätt heller något isolerat fall. Nils (+), ex- empelvis, beskriver sig själv i termer av ”ganska allmänbildad” och ”väl- digt vetgirig”. Han säger att han ”vill förstå varför saker och ting är som dom är” och talar om sitt lärande som en form av ”tillfredsställelse”. Denna överensstämmelse mellan de kulturellt kapitalstarka pojkarnas mentala strukturer och utbildningsfältets struktur, medför inte med nödvändighet att pojkarna ifråga tycker att skolan jämt och ständigt är alltigenom rolig eller att de aldrig skulle vara trötta på att gå dit. Däre- mot innebär den att de på ett grundläggande plan tenderar att acceptera den rådande ordningen i skolan och erkänna dess auktoritet som legitim. Själva förutsättningen för känslan av kulturell närhet till skolan är ytterst att dessa unga män, liksom skolan och dess företrädare, uppfattar det kulturella kapitalet som värdefullt och tillerkänner det värde, samt att de har inkorporerat detta synsätt i sin habitus – något som i sin tur gör dem
benägna att på utbildningens fält acceptera och strida om kulturellt kapi- tal i enlighet med dess gällande spelregler: det vill säga, det för närva- rande dominerande och officiellt sanktionerade sätt på vilket skolan klassificerar och värderar kunskaper, färdigheter, preferenser och manér. Eftersom de kulturellt kapitalstarka således är benägna att betrakta formell utbildning som någonting viktigt och värdefullt, tenderar de även att ta sin egen skolgång på allvar och investera tid och energi i den- samma för att på utbildningsfältet kunna göra såväl kortsiktiga som långsiktiga symboliska vinster i form av betyg och examina. De vill bli auktoriserade av den auktoritet som de själva auktoriserar och betraktar därför som ett rättmätigt utbyte att till viss del avstå från önskningar och intressen här och nu som inte gagnar skolgången, mot att i framtiden erhålla kvalifikationer som ger tillträde till en bredare uppsättning av utbildningar och karriärer. Denna partiella förträngning av nuet till för- mån för framtiden kommer till uttryck i följande utdrag, där Nils delger skälen till sitt val av TG:
Nils: Ja, alltså, jag tyckte det, att på vår skola [Nils högstadieskola] så hade vi kanske… två lärare som ansågs bra. Och jag tyckte att jag är… jag är ändå engagerad och jag vill göra bra ifrån mig, och jag vill liksom kunna få en bra utbildning och ett bra jobb […] Vad ska man säga? Jag vill inte förlora någonting i framtiden på att jag kanske känner mig lite lat nu, utan jag vill liksom gå in för det och göra så att jag har så många dörrar som möjligt öppna. Och då så tyckte jag att… dom sa väldigt mycket om den här skolan att det skulle vara bra lärare, och att det skulle vara… studiemotiverat.
Då de kulturellt kapitalstarka pojkarna tillskriver sin formella utbildning stor vikt, blir som synes också valet av skola och utbildning betydelse- fullt. De senaste decennierna har antalet möjliga val på utbildningsfältet ökat kraftigt som en följd av friskolereformen och idag finns en uppsjö skolor och utbildningar med olika profiler och inriktningar. Denna dif- ferentiering av skol- och utbildningsutbudet har dessutom ackompanje- rats av en segregeringsprocess, eller återsegregeringsprocess, genom vil- ken elever från familjer med olika stor kapitaltillgång tenderar att söka sig till olika skolor, vilket i sin tur har gjort det än viktigare för kulturellt kapitalstarka ungdomar som Nils att göra rätt val – dvs. att välja sådana skolor och utbildningar som utökar möjligheterna för dem att reprodu- cera sin mer eller mindre privilegierade position.435 I utdraget implicerar
Nils vikten av en studiemotiverad skolmiljö i detta avseende, något som man får förmoda motsvarar lika mycket frånvaron av omotiverade, låg- presterande elever som närvaron av elever vars ambitioner och prestat-
ioner ligger i linje med ens egna. På motsvarande sätt anger Dennis (+) som ett tungt vägande skäl för sitt val av NG de höga intagningspo- ängen, från vilka han drog slutsatsen att ”det är en väl ordnad skola, så att säga”.
Karaktäristiskt för de kulturellt kapitalstarka och den vikt de tillskri- ver sin formella utbildning är de många gånger grundliga efterforskning- ar och noggranna överväganden som ligger bakom deras val av gymna- sieskola: även om de sitter med bra kort på handen gäller det att spela dem rätt för att i längden kunna ta hem spelet om de sociala positioner på vilka de aspirerar. I en del fall har äldre syskon kunnat bidra med per- sonliga erfarenheter och rekommendationer, medan valet i andra fall tycks ha föregåtts av en mer komplex process i vilken flera parametrar spelat in:
Martin: Hur kommer det sig att du valde just Teoretiska gymnasiet? Karl: Nä, det var en liten skola, och det gillar jag. Jag gillar att det är lite så-
här personligt så. Men ändå så ligger det i Stranden, där det finns väldigt många gymnasieskolor. Och då… ja, blir det delvis det lilla, att man blir sedd och hörd och allting sånt, men samtidigt så är man ju runt… ja, flera tusentals elever förmodligen, i samma ålder. Så det blir en go känsla på det sättet […] Och Stranden är ju nice också, för det är ju fräscht och nytt och… bra studiemiljö. Sen fick ju lärarna dom bästa… ja, dom bästa betygen i hela Göteborg. Och skolan fick också det. Det bidrog ju även. Och det är såna småsaker, du vet, som jag gillar lokaler- na och… ja, såna saker.
Att döma av Karls (+) redogörelse för sitt val av gymnasieskola var detta allt annat än planlöst. Snarare tycks det ha varit omsorgsfullt ge- nomtänkt: allt från skolans storlek, omgivning och studiemiljö till of- fentliggjorda mätningar av hur nöjda dess elever är med utbildningen har tagits i beaktande.
Mot ljuset av detta tycks det rimligt att se flera av de kulturellt kapi- talstarkas val av gymnasieskola som ett led i en mer övergripande (men inte nödvändigtvis överlagd) strategi, som ytterst bidrar till att säkerställa reproduktionen av det privilegium de kommit att ärva från sina högut- bildade föräldrar. Särskilt i unga år, när barnen ska börja skolan, kan föräldrarnas förtrogenhet med utbildningens fält ha stor betydelse, ef- tersom de då faktiskt gör utbildningsvalen åt sina barn. Ian (+) berättar att han började skolan ett år tidigare än brukligt, på en internationellt inriktad grundskola som tillät detta. Detta sedan hans föräldrar hade en idé om att ”man skulle vara så nära utlandet som möjligt” och tyckte att
det var bra att ”man kunde börja skolan ett år tidigare, istället för någon tramsig förskola”.
De kulturellt kapitalstarka pojkarnas utbildningsval och relation till skolan indikerar dessutom ett förhållningssätt till den traditionella upp- delningen mellan teori och praktik (eller intellektuellt och kroppsligt arbete), varmed de särskiljer sig inte minst från de kulturellt kapitalsvaga. Johan (+) berättar att han initialt valde ett tekniskt gymnasium med nära koppling till stadens bilindustri, men tämligen snart bytte till NG ef- tersom detta ”var mindre praktiskt”. Det intressanta här är inte i första hand det faktum att Johans val av gymnasieskola tycks ha varit en aning ogenomtänkt, varigenom han avviker från den generella tendensen i denna klass, utan snarare hur skolans praktiska orientering verkar ha gett upphov till en känsla av att ha valt fel och hur han korrigerar detta ge- nom att söka sig till en studieförberedande, mer teoretiskt orienterad skola och utbildning.
Således fungerar detta som ytterligare en illustration av hur de kultu- rellt kapitalstarka pojkarna tenderar att förkroppsliga en inställning till teoretisk och praktisk kunskap som ligger i linje med den dominerande skolkulturens värdering av dessa kunskapsformer.436 Detta utgör en för-
utsättning för känslan av att befinna sig i sitt rätta element i skolan – en känsla som, tillsammans med acceptansen av skolans ordning och synen på formell utbildning som någonting värdefullt, karaktäriserar de kultu- rellt kapitalstarka i relation till de övriga klasserna.