DEN ERKÄNDA SKALDEKONSTENS LAGAR

Vad var det som Kellgren åkallade under de gnistrande formule-ringarna ”den erkända Skaldekonstens lagar” och ”den i vitter-heten allmänt godkända smaken”? Det rör sig om den fransk-klassicistiska doktrinen som utformades på 1500- och 1600-ta-len i Italien och Frankrike och som under 1700-talet med vissa

modifikationer slog rot i Sveriges tongivande kretsar.299 Som

ut-gångspunkt bör någonting sägas om denna doktrin. Vad fordras av ett verk för att uppbära legitimitet under dess egid? Vilken

de-finition av diktandets uppgift påbjuder denna ”GALLIENS

Mode-krämerska”, för att använda Thorilds föraktfulla uttryck?300

Doktrinen tog form i samband med ett intensifierat studium

av Aristoteles poetik.301 Dess främsta företrädare – Vida,

Robor-tello, Castelvetro och Homeros-kritikern Scaliger – var alla uttol-kare av Aristoteles, utrustade med mer eller mindre hög

filo-logisk kompetens.302 Doktrinen blev rotfast i Frankrike vid tiden

299 Arvidson håller fram Olof Dalin, Mårten Triewald, Abraham Sahlstedt och Olof Bergklint som introduktörerna av den ”franskklassiska tradition i Sverige, som Kellgren fullföljer”. Stellan Arvidson, Thorild och den

franska revolutionen, Hudiksvall, 1938, s. 47.

300 Thorild, ”Passionerna” i Samlade skrifter, första bandet, Stockholm, 1933, s. 37.

301 Om receptionen av Aristoteles poetik under renässansen, se Eugène Napoleon Tigerstedt, ”Observations on the Reception of the Aristotelian Poetics in the Latin West” i Studies in the Renaissance, 15, 1968, s. 21ff.

302 Bray, La Formation de la doctrine classique en France, s. 49. Tigerstedt framhäver särskilt betydelsen av Francesco Robortellos kommentar till Aristoteles poetik, In librum Aristotelis de arte poetica explicationes, tryckt i Florens 1548. Se Tigerstedt, ”Observations on the reception of the

för Akademiens grundande under Ludvig XIII:s regering (1635) och utgjorde en del av den estetik som etablerades vid hovet av dessa aristokrater, som mödosamt tämjts till ämbetsmän. Vid denna tid, innan deras söner och sonsöner infogades i ämbets-mannaadeln vid Versailles, hade emellertid den feodala vildhet-ens färgprakt inte helt mattats ut på byråkratiseringsprocessvildhet-ens grå palett. Detta var även Richelieus och de förbjudna duellernas tid som, likt en sista stråle från medeltidens sjunkande sol, mot-stod den kylslagna klassicism som snart skulle upphöjas till norm vid hovet. Epokens störste författare, Pierre Corneille, skrev emellertid att Aristoteles hade ”behandlat poetiken med sådan klarhet och sådant omdöme att de regler som han förordat gäller

för alla tider och för alla folk.”303 Aristoteles auktoritet som

filo-sof – vilken var ifrågasatt men inte övervunnen – torde ha bidra-git till att förstärka hans ställning även som

litteraturteo-retiker.304 En av de första akademiledamöterna, La Mesnardière,

utpekade Aristoteles som ”förnuftets mästare”.305 De regler för

diktkonsten som författarna utvann ur hans poetik antogs sålunda sammanfalla med förnuftets regler. När Thorild revolte-rade mot den fransk-klassicistiska doktrinen vände han sig sam-tidigt mot en uppfattning av förnuftet. Och även om han sällan begagnade sig av själva begreppet, så utspelade sig striden som han utkämpade kring tolkningen och definitionen av förnuftet – av vad som är rätt, sant och skönt i konsten och i livet.

Ordet doktrin, som jag har lånat av Régis Bray, är något missvisande. Det rör sig inte så mycket om en rad bestämt av-gränsande regler som om en svårfångad anda, vilken implicerar en rad föreställningar om litteraturens väsen och ändamål. Den

Aristotelian Poetics in the Latin West”, s. 21.

303 Corneille, citerad efter Bray, La formation de la doctrine classique en

France, s. 56. 304 Ibid., s. 59.

305 La Mesnardière, citerad efter Bray, La formation de la doctrine

postulerar bland annat att litteraturens uppgift, framför allt epi-kens och dramatiepi-kens, är att efterbilda ett givet förlopp och följer på denna punkt Aristoteles berömda definition av tragedin som

en ”efterbildning av handling”.306 Verklighetsåtergivningen

(mi-mesis) är emellertid inte helt obunden utan bör underställas vissa mer eller mindre strikt iakttagna form- och innehållsmäss-iga påbud. Mot kravet på sannolikhet (verisimilitudo), som dri-ver diktandet mot en allt strängare dri-verklighetstrohet, fordrar den att litteraturen skall skildra det passande och följa decorum, vil-ket inskränker realismen genom att, med Inge Jonssons ord, för-pliktiga författaren att ”inte framställa något som strider mot god

ton även om det skulle vara sant”.307 I avhandlingens föregående

del såg vi hur La Motte beklagade sig över bristen på decorum hos Homeros. Den fransk-klassicistiska uppfattningen av deco-rum påbjuder inte bara att gudarna skall föra ett anständigt liv, utan även att de lägre klasserna inte skall skildras i den höga sti-len. Dessa tillåts endast uppträda inom ramen för en annan genre som inte omtalas hos Aristoteles, nämligen romankonsten.

Emedan alla dessa regler, som romanförfattarinnan Madele-ine de Scudéry framhöll, betraktas som ”ofelbara förutsatt att de

tillämpas väl”,308 så tenderar diktandet inom

fransk-klassic-ismen att reduceras till en intellektuellt präglad verksamhet, vil-ken kräver att diktaren har bemästrat sina affekter. Denne blir en hantverkare som inte tillåts tala utifrån sina egna subjektiva passioner. En text blir inte litterär i kraft av sitt ämne utan först då den, för att låna Horace Engdahls formulering, har

genom-gått ”den konstnärliga bearbetningen”.309 Det som här har sagts

gäller både 1600-talets fransk-klassicism och den klassicism som

306 Aristoteles, Om diktkonsten, 1450 b, s. 35.

307 Inge Jonsson, Idéer och teorier om ordens konst. Från Platon till

strukturalismen, Malmö, 1977, s. 61f.

308 Scudéry, citerad efter Bray, La formation de la doctrine classique en

France, s. 107.

under det följande seklet utvecklades i Sverige. Den svenska vers-ionen har i ett inflytelserikt verk, med en något nedsättande

be-teckning, beskrivits som en ”pseudoklassicism”.310

Ytterligare några ord skall sägas om den fransk-klassicistiska doktrinens klassbundenhet, eftersom den utgör en av orsakerna till att Thorild med sådan iver vände sig mot den. Som Roland Barthes har framhållit uppstod det fransk-klassicistiska form-språket

på 1600-talet inom den grupp som hade nära kontakt med kungamakten, utformades med hjälp av dogmatiska beslut och rensades snabbt på alla de satskonstruktioner som den spontana subjektiviteten hos gemene man hade skapat och dresserades i stället till ett definitionsredskap.311

Att en författare förmår underkasta sig dessa regler, som i så hög grad skiljer det litterära språket från det som folket talar, förut-sätter att han har umgåtts i hovkretsarna och blivit invigd i dess kultur. Den fransk-klassicistiska doktrinen kan utifrån ett socio-logiskt perspektiv förstås som en skiljemur som utesluter de lägre ståndens subjektiva yttringar från att bli betraktade som littera-tur sålunda skyddande överhetens monopol på konstnärlig legi-timitet. Ludvig XIV:s finansminister Colbert spelade för övrigt en

310 Sixten Belfrage, Gustavianska dikter i stilhistorisk belysning, Stock-holm, 1950, s. 30. Peter Gay har likaledes framhållit hur fransk-klassic-ismen även i Frankrike under 1700-talet förföll till epigoneri. ”The Golden Age of Louis XIV loomed, a gigantic presence, over the Silver Age of his successor. The baits that had governed it – authoritarianism, centraliza-tion in the Court, condescension of patron to artist – were tenacious, and its dominant aesthetic tradition proved to be as persistent as the social at-titudes. Artists responded by resigning themselves to the system, by cyni-cally bending it to their purposes, or by sullen revolt.” Gay, The

Enlighten-ment. The Science of Freedom, s. 238.

311 Roland Barthes, Litteraturens nollpunkt, övers. Gun och Nils A. Bengt-son, Uddevalla, 1966, s. 41.

viktig roll vid bildandet av en enhetlig estetisk politik i landet

un-der 1600-talets senare hälft.312

Rörande diktens mening och ändamål hävdar den fransk-klassicistiska doktrinen en dubbel ändamålsenlighet – dess syfte är dels att undervisa och sprida kunskap, dels att behaga och

för-nöja.313 I sina fabler skrev La Fontaine att det är meningslöst

att ”berätta för berättandets skull” [conter pour conter] och att författaren snarare har att ”undervisa och behaga” [instruire et plaire].314 I samma anda förfäktade Boileau i Art poétique att musan skall ge ”lärda lektioner” samt förena ”det redbara med

det behagfulla”.315 De härmed implicerade föreställningarna om

konstens ändamål anknyter till den vers, i vilken Horatius fast-slår att den som blandar nyttan med nöjet [miscuit utile dulci]

kommer att vinna allas bifall.316 Det är ingen slump att det vittra

sällskap, som uppmanade Thorild att sträcka vapen inför den fransk-klassicistiska domen, häri hade funnit såväl sitt namn som sitt motto.

På fransk mark blev doktrinen sent ifrågasatt. Voltaires dra-matik är stöpt i samma form som Racines. Bortsett från Rous-seau och dennes lärjungar blev den inte angripen förrän i slutet av Napoleontiden, då Madame de Staël i sin essä De l’Allemagne

312 Roger Zubert & Micheline Cuénin, Le Classicisme, Paris, 1998, s. 27f.

313 Bray, La formation de la doctrine classique en France, s. 63f.

314 ”En ces sortes de feinte, il faut instruire et plaire,/ et conter pour conter me semble peu d’affaire.” La Fontaine, citerad efter Bray, La formation de

la doctrine classique en France, s. 73. Orden alluderar på Horatius

dik-tum: ”Skalderna avser att antingen gagna eller förnöja [aut prodesse

volunt aut delectare poetae]/ eller samtidigt dikta till glädje och nytta för

livet”. Horatius, Diktkonsten, 333-334, s. 33.

315 ”Qu’en savantes lecons votre muse fertile,/ partout joinge au plaisant le solide et l’utile.” Boileau, citerad efter Bray, La formation de la doctrine

classique en France, s. 73.

316 ”Omne tulit punctum qui miscuit utile dulci,/ lectorem delectando pariterque monendo.” Horatius, Diktkonsten, 343, s. 35.

(1811) introducerade den tyska romantiken i landet.317 På drama-tikens nivå ägde ett första allvarligt menat ifrågasättande rum först vid tiden för julirevolutionen i och med det pittoreska ra-baldret kring Victor Hugos Hernani (1830). Alexandrinen begag-nades utan ironi av modernismens portalfigurer, såsom Stép-hane Mallarmé och Paul Valéry, och Barthes har konstaterat att den aristoteliska synen i synnerhet på dramatik – vilken utgår från att ”ju mer gripen publiken är, ju mer den identifierar sig med hjälten, ju mer det sceniskt framförda imiterar den tänkta handlingen, ju mer skådespelaren inkarnerar sin roll, ju mer ma-gisk teatern verkar, desto bättre föreställningen” – måste vänta på Bertold Brecht för att dess grundantagande på en bredare

front skulle sättas under debatt.318

2. PASSIONERNA OCH THORILDS