NATURENS AUKTORITET:

NATURRÄTTEN OCH MÄNNISKORNAS ORD

Naturrätten är en källa till de traditions- och institutionsfientliga strömningarna i upplysningen vars betydelse inte nog kan beto-nas. Det föreligger ett samband mellan hänvisningarna till natu-rens auktoritet och La Mottes legitimeringsstrategier. Descartes hade insisterat på att förnuftet inte kommer människan till godo

231 ”ce Cogito insulaire […] qui annonce le sujet-Roi”. Pierre Legendre,

Leçons IV. Les Enfants du Texte. Étude sur la fonction parentale des É-tats, Paris, 1992, s. 193.

genom uppfostran utan att det finns där från början, av naturen. Ytterst, menade han, härstammar det från Gud. I Betraktelser över den första filosofin heter det: ”Vidare finner jag att jag har en viss omdömesförmåga, som jag i likhet med allt annat hos mig

med säkerhet fått av Gud.”232 Guds- och naturbegreppen

sam-mansmälter sålunda i Descartes filosofi: ”Med naturen i största allmänhet avser jag inget annat än Gud själv [nihil aliud quam vel Deum ipsum].”233 Innebörden av hans hänvisningar till det naturliga ljuset, en metafor för förnuftet, är att det är något med-fött, som Gud har givit människan. Positionen är radikal. Det är inte traditionerna och institutionerna som gör människan för-nuftig utan förnuftet finns redan där, givet av naturen. Även La Motte, som verkade inom den cartesianska traditionen, betrak-tade förnuftet som givet av naturen, inte av institutionerna. Han definierade det som ”den naturliga bedömaren [l’arbitre naturel]

av allt som människorna frambringar”.234

Naturbegreppet hade spelat en huvudroll i såväl den grekiska filosofin som den romerska jurisprudensen. Den kristna filosofin avfärdade det emellertid inte som något hedniskt påfund utan gav det en framskjuten plats i sina dogmatiska laborationer. Ge-nom upptäckten av den justinianska rätten på 1100-talet, och den successiva överlåtelsen av den kvarvarande antika filosofin, för-des den antika naturrättstanken in i den väst-kristna

modernite-ten.235 Vid slutet av 1600-talet ingick begreppet i alla möjliga

232 Descartes, ”Betraktelser över den första filosofin”, s. 118.

233 Descartes, Méditations métaphysiques, VI, Paris, 1992, s. 190. Se även Ehrard, L’idée de nature en France dans la primière moitié du XVIIIe

siècle, s. 57.

234 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. xvj.

235 I sin omdebatterade essä över upplysningens kristna grundvalar från 1932 framhöll Becker betydelsen av den medeltida filosofins diskussioner om naturens auktoritet. Han betonade särskilt naturrättens roll. Se Carl L Becker, The Heavenly City of the Eighteenth-Century Philosophers, Yale, 2003, framför allt s. 52ff.

konstellationer.236 De frekventa hänvisningarna till naturens auktoritet utfyllde det vakuum som uppstått som en följd av an-greppet på de hävdvunna skrifterna. Med Leo Strauss ord:”By uprooting the authority of the ancestral, philosophy recognizes that nature is the authority.”237 Naturrätten, som successivt an-passades till de statsrättsliga förhållandena, slöt sålunda en pakt med upplysningens rationalistiska strömfåra. I sin skildring av den västerländska rättens historia benämner Stig Strömholm

åren 1650-1780 som ”the Era of Rationalistic Law of Nature”.238

Och som Helmut Coing, grundaren av Max-Planck-institutet för europeisk rättshistoria, har framhållit i en uppslagsrik artikel, frigör sig nu naturrätten ”från de historiska källorna och försöker i stället omedelbart med hjälp av förnuftet deducera fram en

236 Den första utgåvan av Franska Akademiens ordbok (Dictionnaire de

l’Académie française, tillägnad konungen, tryckt 1694 på rue

Saint-Jac-ques i Paris) urskiljer sju olika betydelser av substantivet la nature, varav fyra härvidlag skall nämnas: (1) ”Universum i dess helhet, alla skapade ting”; (2) ”det universella förnuft [esprit universel] som är utspritt i varje skapat ting, och genom vilket alla ting har sin begynnelse, sin medelpunkt och sitt slut”; (5) ”karaktären, temperamentet”; (7) ”människans naturliga tillstånd i motsats till nåden”. Uppslagsordet citeras efter Ehrard, L’idee

de nature en France dans la première moitié du XVIIIe siècle, Paris, 1963,

s. 16. Hos diktarna efterlyste epoken sålunda en ”naturlig stil”, vilken bland annat skulle uppnås genom imitationen av la belle nature. Se Ber-nard Tocanne, L’idée de nature en France dans la seconde moité du XVIIe

siècle. Contribution à l’histoire de la pensée classique, Paris, 1978, s. 395ff.

Vergilius ansågs i allmänhet, som Tocanne visar (s. 316f), vara just natur-ligare och därmed stå närmare detta ideal än Homeros. I sin jämförelse mellan Vergilius och Homeros, Observations sur les poèmes d’Homère et

de Virgile (1669), kontrasterade jesuiten och poeten René Rapin de

natur-liga episoderna hos Vergilius mot Homeros forcerade. För de naturveten-skapliga aspekterna av naturbegreppet, särskilt hos Newton och astrono-men Pierre de Maupertuis, se avsnittet ”Naturen och Naturens Gud” i Hampsons Upplysningen. En analys av dess attityder och värden (s. 71ff).

237 Leo Strauss, Natural right and history, Chicago/London, 1992, s. 92.

rättsordning”.239 Coing pekar även på ett direkt samband mellan naturrättens utveckling under denna tid och de modernas ställ-ningstaganden under La Querelle.

I Jean Domats (1625-1696) inflytelserika verk om civilrätten, skrivet med ekonomiskt stöd från Ludvig XIV, finns åtskilliga ex-empel på naturrättens traditionsfientliga potential. Han upprät-tade en distinktion mellan två typer av lagar. Å ena sidan finns de lagar som kan härledas ur den positiva rätten, alltså de som man ”kallar för mänskliga och arbiträra lagar, eftersom männi-skorna har stiftat dem”; å den andra finns den ”oföränderliga rättvisa”, som ”ingen mänsklig auktoritet kan avskaffa eller för-ändra” [aucune autorité humain ne peut les abolir, ni en rien changer].240 I namn av dessa förmodat oföränderliga lagar, som alla människor oavsett uppfostran är underkastade, etablerade sig det naturliga förnuftet som en motpol till den alltför mänsk-liga villfarelse som vunnit burskap. En människas ord väger föga i jämförelse med dessa lagar. Inte ens mödosamt konstruerade institutioner, grundade på sekelgamla traditioner, kan mäta sig med naturens auktoritet.

239 Helmut Coing, ”Den europeiska rättsvetenskapens ursprungliga enhet-lighet” i Naturrättsläran. Uppsatser sammanställda av Jacob Sundberg

för ämnet Allmän Rättslära, Stockholm, 1983, s. 30-31. Att denna

vänd-ning hade ägt rum uppfattades redan vid sekelskiftet 1700 av filosofer som Thomasius och Barbeyrac vilka enhälligt utpekade Hugo Grotius, författa-ren till De jure belli ac pacis från 1625, som den moderna naturrättens grundare. Se J. B. Schneewind, The Invention of Autonomy. A history of

modern moral philosophy, Cambridge, 2009, s. 66.

240 Jean Domat, Les loix civiles dans leur ordre naturel, Livre prelimi-naire, Tit. I, Sec. II, Paris, 1697, s. 5. För att fastställa auktoriteten hos denna paragraf hänvisade Domat till den romerska rätten och närmare be-stämt till en paragraf i Institutiones, vilken föreskriver att människornas civilrättsliga arrangemang [civilis ratio] inte under några omständigheter kan ogiltigförklara de lagar som har härletts ur naturrätten: ”civilis ratio

Abbé Terrasson liknade La Motte vid en jurist som går i

brä-schen för naturrättsliga idéer.241 Genom att definiera förnuftet

som den ”naturliga bedömaren av allt som människorna fram-bringar” placerade sig La Motte själv i denna naturrättsliga trad-ition. Han menade att ”kritiken är legitim” – underförstått: kriti-ken av fädernas auktoritet – ”eftersom det är en naturlig rättighet

[droit naturel] hos publiken”.242 I slutet av det blasfemiska

odet ”Homeros skugga” betonade han att det ytterst var efter na-turens diktat som han hade skrivit om Iliaden. Den grekiske skal-den har här återvänt till dödsriket och kvarlämnat La Motte i världen, ”upptänd av en ny iver” att förbättra hans verk. Men det är inte i de ord som Homeros har sagt till honom utan i naturens sköte – au sein de la nature – som den självutnämnde censorn urskiljer det skönas idé, oföränderlig och universell.

Tu m’entends; Pluton me rappelle; L’ombre disparoît à ces mots.

Enflammé d’une ardeur novelle, Peignons les Dieux & les Héros. Je vois au sein de la nature, L’idée invariable & sûre, De l’utile beau, du parfait. Homere m’a laissé sa Muse.

241 ”Filosofen accepterar inte de regler som har nedtecknats även av de mest namnkunniga författare, ty han finner inte alltid att dessa står i sam-klang med ett högre och universellt förnuft, till vilket han aldrig underlåter att återkalla dem, liksom juristerna som återför de civilrättsliga lagarna till den naturliga billigheten [l’équité naturelle].” Abbé Terrasson,

Disserta-tion critique de l’Iliade d’Homere, t.1, s. vj. Terrasson, som även talar om

andens eller förnuftets ”naturliga rättrådighet” [la justesse naturelle de

l’esprit] (s. lxviii), tycks ha betraktat progressionen mot ett allt

förnufti-gare samhälle – där sönerna överskrider sina fäder – som en gudomlig naturlag. La Mottes översättning av Iliaden framstod i hans ögon som en etapp på det ohejdbara framstegets väg. Se Hyppolite Rigault, Histoire de

La Querelle des anciens et des modernes, Paris, 1856, s. 422. 242 La Motte, Reflexions sur la critique, s. 21.

Et si mon orgueïl ne m’abuse, Je vais faire ce qu’il eût fait.243

Under La Querelle användes naturbegreppet regelbundet av de moderna för att hävda samtidens jämlikhet eller rentav överläg-senhet visavi antiken. Ett återkommande resonemang i deras ar-gumentation var att det finns en naturlig jämlikhet som rättvist

fördelas över seklen.244 Följaktligen måste det vara en naturlig

rättighet för den moderna människan att frambringa minst lika magnifika konstverk som under föregående epoker. I en text från 1688 reducerade Fontenelle frågan om antikens överlägsenhet till en fråga om huruvida träden hade varit större på den ti-den: ”Om träden var större då, så kan Homeros, Platon och De-mosthenes inte överträffas, men om våra träd är lika stora som de var förr, så kan vi överträffa Homeros, Platon och

Demosthe-nes”.245 I samma anda hade Perrault i sin dikt om Ludvig XIV:s

sekel först slagit fast att naturen alltid är sig lik och att den delar

ut sina håvor jämbördigt över generationerna.246 Några verser

243 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. clxxx.

244 Hans Baron, ”The Querelle of the Ancients and the Moderns as a Prob-lem för Renaissance Scholarship” i Journal of the History of Ideas, 20:1, 1959, s. 20f.

245 Bernard de Fontenelle, ”Digression sur les Anciens et les Modernes” i

La Querelle des anciens et des modernes, s. 295.

246 ”A former les Esprits comme à former les corps,/ La Nature en tous temps fait les mesmes efforts,/ son Estre est immuable, et cette force ai-sée/ Dont elle produit tout ne s’est point epuisée.” Perrault, Le Siecle de

Louis le Grand, s. 23. Föreställningen om att naturen fordom var mer

giv-mild florerade även under visa epoker under antiken. Plinius d. y., som nostalgiskt blickade tillbaka både på den augusteiska guldåldern och på republikens dagar, såg sig nödsakad att bestrida den i ett av sina brev: ”Jag tillhör dem som beundrar de gamla mästarna [sum ex iis qui mirer

an-tiquos], men det betyder inte att jag ringaktar, såsom vissa andra, vårt

egen tids begåvningar. Naturen är ju ändå inte sådan att den blir liksom utmattad och kraftlös och inte längre förmår frambringa något som är värt att lovorda [natura nihil iam laudabile parit].” Plinius d. y., Brev, VI:21, övers. Axel Mattsson, Stockholm, 1983, s. 157.

senare gick han ännu längre och framhöll, i en grandios hyllning till det närvarande, att naturen i själva verket är mer givmild i modern tid. Aldrig har vårens rosor, skrev han, kunnat skryta med en så livlig rodnad som nu, under Ludvig XIV:s skyddande hand.

Jamais dans le Printemps les roses empourprées, D’un plus vif incarnat ne furent colorées.247

Naturbegreppet står sålunda öppet för ständig revision. Det är en tom form för tänkandet snarare än en idé fylld med distinkt in-nehåll. Redan under den joniska naturfilosofins tid tolkades det på olika sätt – från Thales idé om vattnet till Empedokles före-ställning om elden som universums substans – då det utveckla-des som en ersättning för de mytologiska världsåskådningarna. Det är likaledes anmärkningsvärt hur skilda slutsatser Aristote-les och Rousseau härledde ur naturen såsom rättskälla. Enligt den grekiske filosofen är vissa människor födda att härska medan

andra ”av naturen är födda till slavar”.248 I Om

samhällsfördra-get (1762) skrev Rousseau däremot att

eftersom ingen människa av naturen har någon myndighet över sin like och eftersom styrkan inte ger någon rätt, åter-står alltså överenskommelsen som grunden för varje legitim myndighet bland människor.249

Vi kan fastslå att naturbegreppet, som utpekar något som finns bortom människornas fiktioner, självt utgör en fiktion som har skapats av människor. Denna immanenta vaghet hos begreppet

borgar för dess spridning och användbarhet.250 Några år efter La

247 Perrault, Le Siecle de Louis le Grand, s. 23.

248 Aristoteles, Politiken, övers. Karin Blomqvist, Göteborg, 2003, s. 17.

249 Rousseau, Om samhällsfördraget, s. 22.

Mottes död anställde Voltaire en ironisk betraktelse över dennes översättning av Iliaden: ”Vilken olycklig gåva av naturen [don de la nature] är då inte detta förnuft, som har hindrat M. de La

Motte från att erfara alla dessa inbillningens stora gåvor”.251 Med

sin karaktäristiska ironi antydde han att naturen, snarare än att ha väglett La Motte i översättningsarbetet, hade hindrat hans döde vän från att uppfatta skönheten i den homeriska dikten.

3. PARENTES: PERSPEKTIVETS UPPFINNANDE