TYSKT 1700-TAL:

4. TYSKT 1700-TAL:

ETABLERANDET AV EN MOTESTETIK

Vid invalet av de första medlemmarna i Svenska Akademien, vil-ken instiftades 1786, framträdde i öppen dager konungens för-kärlek för de blå banden. ”Det är djupt betecknande för den gus-tavianska kulturen”, skriver Sverker Ek, ”att det aristokratiska

inslaget blev så starkt.”347 Med Bo Lindbergs ord präglades den

av en ”aristokratisk esteticism knuten till den franskinspirerade

hovkulturen”.348 Thorilds angrepp mot ”den i vitterheten allmänt

347 ”1783 hade Kellgren med tanke på Creutz, Gyllenborg och Oxenstierna kunnat skriva: 'De största skalder Sverige gillar/ Ses vara Grefvar alla tre.'” Sverker Ek, ”Gustaviansk litteratur”, s. 321. I sitt tal vid Akademiens in-stiftelse, hållet i Stora börssalen den 5 april 1786, yttrade Gustaf III föl-jande ord: ”[...] och utan dess [det svenska språkets] stadgande med säkra

Lagar, blir dess namnkunnighet omöjlig; ty utan stora Scribenter blir ej

språket kändt, och utan säkra reglor, kan ej et språk väl skrifvas. Det är til detta stora verk jag lägger i dag den första grundval, och det är Eder jag utsett at stifta för språket lagar, at fullborda Mitt verk.” Gustaf III, ”Tal i Svenska akademien” i Svensk litteratur: Frihetstiden och gustavianska

tiden, s. 491 [mina kurs.].

348 ”Statsvälvningen 1772 medförde en förändring i det svenska kulturkli-matet, brukar det sägas: frihetstidens ekonomiska utilism med dess mer-kantila, borgerliga etos ersattes av en aristokratisk esteticism knuten till den franskinspirerade hovkulturen i Stockholm. Det är en schablonbild

godkända smaken” utgör alltså samtidigt ett angrepp mot sam-hällsordningen i stort och närmare bestämt mot det sätt på vilket Sverige, efter statsvälvningen 1772, styrdes av Gustaf III och hans inre krets.

Den marxistiska litteraturforskningen utgår från en om-stridd tanke hos Marx och Engels: att de rådande idéerna är den

härskande klassens idéer.349 I den mån som denna tes äger

giltig-het är även den litterära och konstnärliga smaken vid en given

epok – ”i sista hand”350 – dikterad av den härskande klassen. I

deras efterföljd betonar Barthes att ”det är under trycket av histo-rien och traditionen som de möjliga formspråken hos en viss

gi-ven författare uppstår.”351 Och med liknande teoretiska

utgångs-punkter skriver Terry Eagleton att

de språk och tekniker som en författare tillgriper redan är mättade med vissa ideologiska sätt att se, vissa kodifierade sätt att tolka verkligheten. Och i vad mån han förmår modi-fiera eller återskapa dessa språk beror mer än på hans histo-riska geni. Det beror på om ’ideologin’ vid denna histohisto-riska tidpunkt är sådan att de måste och kan förändras.352

som behöver nyanseras men ändå i stort sett håller.” Bo Lindberg, De

lär-des modersmål. Latin, humanism och vetenskap i 1700-talets Sverige,

Göteborg, 1984, s. 128.

349 I Kommunistiska Manifestet (Stockholm, 1976, s. 44) heter det: ”Vad bevisar idéernas historia om icke, att den andliga produktionen förändrar sig i och med den materiella? En viss tids härskande idéer var alltid blott den härskande klassens idéer.”

350 I ett sent brev till Joseph Bloch (från 1890) skrev Engels: ”Enligt den materialistiska historieuppfattningen är det i sista hand det verkliga livets produktion och reproduktion som är det bestämmande elementet i histo-rien. Mer än det har varken Marx eller jag någonsin hävdat. Om därför någon förvränger detta till att ekonomin är det enda bestämmande, så för-vandlar han det till en meningslös, abstrakt och absurd fras.” Citerat efter Terry Eagleton, Marxism och litteratur, övers. Anders Olsson och Svante Weyler, Stockholm, 1978, s. 17 [min kurs.].

351 Barthes, Litteraturens nollpunkt, s. 15.

Utifrån dessa resonemang skulle även Thorilds hävdande av hjärtats rättigheter kunna förstås som ett försök att upprätta en motestetik i strid med den aristokratiska diktning som främjades av ”den härskande klassen”. Denna tolkningsmöjlighet har inte försummats av forskningen, i synnerhet Arvidson försökte förstå Thorilds uppror utifrån detta perspektiv. Han gjorde gällande att

den härskande smakriktningens envälde – i och för sig för-kastligt – var ett organ i det politiska förtryckets tjänst och att [Thorilds] egen revolt på det litterära området också var en p o l i t i s k revolt. Kellgren betraktade saken på samma sätt: i Thorilds uppträdande såg han en fara för samhällsord-ningen och i sin egen kamp såg han ett försvar för denna samhällsordning. Det är en av orsakerna till att striden blev så bitter.353

Passagen visar på ett tydligt sätt konsekvenserna med en rent marxistisk läsning av Thorild. Arvidsons resonemang är kon-formistiskt med avseende på den västerländska framstegstanken och vilar på ett okritiskt förhållningssätt till termer som förnuft, natur och frihet. Som många andra forskare präglas hans tän-kande av en överdriven trohet gentemot upplysningstraditionen

353 Stellan Arvidson, Thorild och den franska revolutionen, s. 35. Om Ar-vidson som marxistisk litteraturhistoriker, se Stefan Jonssons artikel ”I revolutionens ljus. Thomas Thorild, Stellan Arvidson och den marxistiska litteraturforskningen i Sverige” i Talekonst och passion. Skalden och

filo-sofen Thomas Thorild. En antologi, red. Kenneth Gustafson, Bohus, 2013,

i synnerhet s. 145ff. Se även Franz Mehrings Die Lessing-Legende. Eine

Rettung, nebst einem Anhang über den historischen Materialismus från

1893, i vilken Lessings verksamhet som kulturkritiker i Hamburg studeras som ett exempel på den uppkommande borgerlighetens strid mot hovkul-turen. Mehring (1846-1919) var aktiv som socialdemokratisk politiker och gick med i Spartacusförbundet under inbördeskriget som rasade i Tysk-land under första världskrigets slutskede. Delar av hans bok är översatta i

– och mot den västerländska moderniteten i största allmänhet – vilket, trots sin överlägsna kännedom om Thorilds texter, hind-rade honom från att urskilja avgörande saker i hans verk. På grund av dess ständiga betonande av pengarnas betydelse – och dess benägenhet att sätta likhetstecken mellan frihet och väl-stånd – riskerar den marxistiska litteraturforskningen att bli blind för litteraturens estetiska kvaliteter. Å andra sidan visar Ar-vidson med all önskvärd tydlighet på den idéhistoriska bakgrun-den till Thorilds uppror, dvs. att det borde förstås mot bakgrund av – och som en parallell till – den litterära och politiska utveckl-ingen i Tyskland under den senare hälften av 1700-talet. Några ord skall därför sägas om den tyska historien, där rötterna till Thorilds motestetik bör sökas. Beteckningen Tyskland är ana-kronistisk – landet uppstod som en modern statsbildning först 1871 – men används framgent för enkelhetens skull. När Thorild skrev Passionerna, alltså före bildandet av Rhenförbundet, be-stod området av en mängd mer eller mindre inflytelserika städer och furstendömen.

I sitt klassiska verk om civilisationsprocessen, Über den Pro-zess der Zivilisation (1939), tecknar Norbert Elias en klargö-rande bild av hur den tyska borgerligheten, enad under national-ismens egid, sökte upprätta en ny estetik i strid med den trans-nationella aristokratin som under 1600-talet hade börjat efter-bilda franska mönster. Som exempel på den tyska aristokratins franskvänlighet framhåller Elias om att Leibniz skrev sina viktig-aste filosofiska verk på franska och att de tyska grevarna sinse-mellan använde detta språk både i sin korrespondens och i dag-ligt bruk. Under det följande seklet blev frankofilin ännu mer framträdande inom landets tongivande kretsar. I essän De la lit-térature allemande (1780) uttryckte den preussiske konungen Fredrik II sitt förakt för tyskan som litterärt språk och kritiserade Goethes sturm-und-drang-drama Götz von Berlichingen. Medan de högre klasserna sålunda kultiverade sin avsmak för det tyska språket, växte en tyskspråkig litteratur fram underifrån med röt-ter i det alltmer inflytelserika borgerskapet. Elias nämner sär-skilt ”Klopstock, Herder, Lessing, Sturm und Drang-diktarna,

sentimentalisterna, Göttinger Hain-kretsen, den unge Goethe,

den unge Schiller”354 som företrädare för denna rörelse och

fram-håller att dess skrifter bär prägel av ett

våldsamt hat mot furstar, hov, aristokrater, franskimitatö-rer, adlig omoral och intellektuell kyla, och överallt bland medelklassungdomen finner man vaga drömmar om ett nytt, enat Tyskland, ett naturligt liv, ’naturligt’ i motsats till hov-kretsarnas ’onaturliga’ liv, och om och om igen en våldsam förtjusning i det egna känslosvallet”.355

Elias läsning av den tyska historien ger även perspektiv på ut-vecklingen i Sverige som under 1700-talets lopp, i synnerhet un-der Gustaf III:s regi, blev allt mer orienterat mot Paris. Thorilds uppror mot den etablerade smaken kan studeras som en svensk parallell till händelseutvecklingen i Tyskland. I bägge fallen kan vi skönja en förskjutning inom upplysningen från den fransk-klassicistiska, anti-klerikala och aristokratiska filosofin i Vol-taires anda, till den suckande och sentimentala borgerligheten som bekämpade den rådande ordningen. Övergången mellan de två generationerna i upplysningsrörelsen kan också schematiskt beskrivas som en övergång från en aristokratisk till en borgerlig upplysning, varmed även uppfattningen om förnuftet genomgick väsentliga förändringar. Genom att sätta Thorilds författarskap i samband med den tyska Sturm und Drang-rörelsen belyser det

354 Norbert Elias, Sedernas historia, s. 100f.

355 Ibid. Se även Peter Gays skildring av den tyska sjuttonhundratalskul-turen, vilken innehåller en rad exempel på hur noblessen förkastade det inhemska språket och sökte sig till franska mönster. Gay, The

Enlighten-ment. The Science of Freedom, s. 241-246. Han citerar bland annat

följande passage ur Humes essä, ”Of the Rise and Progress of the Arts and Sciences” från 1742: ”That multiude of polite productions in the FRENCH

language, dispersed all over GERMANY and the NORTH, hinder these nations from cultivating their own language, and keep them still dependent on their neighbours for those elegant entertainments” (s. 241).

marxistiska perspektivet vissa avgörande aspekter av hans legiti-meringsstrategier, men det är inte endast produktionsförhållan-dena som bestämmer en människas förhållande till skönheten. För att belysa de estetiska och existentiella aspekterna av Thorilds legitimeringsstrategier är det nödvändigt att anlägga ett annat perspektiv, mer öppet för konstens kraft, på den mot-estetik som han etablerade i striden mot det gustavianska etablis-semanget.