IMITATION OCH TRADITION: PETRARCAS NYA VÄV

Skulle de moderna nöja sig med att imitera de antika mästarna eller aspirera på att skapa nytt? Denna fråga hänger samman med den större frågeställningen om traditionens värde. Själva or-det, som kommer av latinets trans och dare, har etymologiskt be-tydelsen att överföra eller att överlåta något som gåva. Tradit-ionen vilar just på överlåtandet av en gåva (dare betyder att ge). Någon, som har tagit emot en gåva, överlåter den åt någon an-nan. Den som mottar gåvan blir automatiskt bunden till givaren, varmed mottagaren försätts i skuld. Traditionen är otänkbar utan en denna skuld och rättare sagt: utan överlåtelsen av skul-den. Om vi överför logiken till litteraturen kan vi säga att tradit-ionen vilar på överlåtelsen av ett svårdefinierat objekt, som bin-der samman givare och mottagare i en genealogisk linje, från de döda till de levande, från de antika till de moderna. Strävan efter att skapa nytt genom att återknyta till de dödas tradition, till den genealogiska linjen, kännetecknar renässansen i allmänhet och gör sig på ett pregnant sätt gällande i Petrarcas teorier om hur en författare i praktiken borde förhålla sig till arvet från antiken. Han utvecklade sina tankar framför allt i två epistlar och i en so-nett, vilka indirekt belyser det fält varpå La Motte längre fram skulle presentera sin radikala lösning av problematiken. För de följande sidorna, där Petrarcas antikimitationsteori presenteras, har jag haft stor hjälp av Greenes vackra studie The Light in Troy.53

I två brev till Boccaccio framhåller Petrarca att den moderna människan visserligen bör imitera de antika storheterna, men

53 Om antikimitationen under renässansen, se även Levent Yilmaz, Le

temps moderne. Variations sur les Anciens et les contemporins, Paris,

2004, s. 87ff, och Anders Cullhed, ”Originalitet och imitation i renässans-poetiken” i Mimesis förvandlingar. Tradition och förnyelse i

imitationen skall inte direkt efterbilda originalet – i vilket fall det är själva porträttlikheten som eftersträvas – utan snarare för-hålla sig till det på samma sätt som ”sonen liknar fadern”. ”Vi ser sonen”, skriver han, ”och kommer genast att tänka på fadern”, trots att en undersökning av varje enskildhet i bilden skulle upp-daga inbördes olikheter. Likheten bör vara så djup att den endast kan uppfattas genom tyst meditation, den bör intuitivt kännas snarare än att förklaras med intellektet. Med stöd i en berömd passage hos Horatius fastslår han att en god författare bör skriva som bina, vilka inte samlar blommor på hög utan förvandlar dem till honung, ty därigenom skapas av många olika saker någonting annat och bättre [ut ex multis et variis unum fiat, idque aliud et melius].54 Konstnärens uppgift är alltså inte att slaviskt imitera antikens mästare utan snarare att utgå från deras verk för att skapa ”någonting annat och bättre” [aliud et melius]. Visserligen skall de underkasta sig de gamles auktoritet, men syftet med denna underkastelse är att möjliggöra framsteg och nyskapan-det.55

I sonetten ”S'Amore o Morte” vädjar Petrarca till en magnat i Rom om att få tillgång till ett antikt manuskript med vars hjälp han ämnar skriva ett odödligt verk. Syftet är att egenhändigt väva samman, förmäla eller sammanlänka – verbet är accopiare – de ”modernas stil och de gamles tal” [lo stil de’ moderni e ’l ser-mon prisco]. Närmare bestämt talar han om två ”sanningar” [l’un

54 Petrarca, Familiares, 23.19.11.12-13.

55 Petrarca tillät sig emellertid göra vissa mot-à-mot efterbildningar av bland annat Vergilius diktning. På ett övertygande sätt har Gardini visat att åtskilliga vergilianska sammanställningar av adjektiv och substantiv ordagrant florerar i hans italienska diktning. ”Ardens […] virtus” blir hos Petrarca ”ardente virtute”, ”miseris mortalibus” blir ”miseri

mor-tali”, ”astra […] crudelia” blir ”crudeli stelle”, osv. Se Nicola Gardini, ”Un

esempio di imitazione virgiliana nel canzoniere Petrarchesco: Il Mito di Orfeo”, Modern Language Notes, 110:1, 1995, s. 133. För det italienska ori-ginalet till Petrarcas samlade dikter Rerum Vulgarium Fragmenta, hä-danefter förkortat som RVF, har jag använt mig av Carduccis och Ferraris klassiska utgåva, Le Rime, Sansoni/Firenze, 1972.

coll’altro vero accoppio], vilka tillsammans skall förenas i

ett ”nytt tyg” [tela novella].56 Strävan är typisk för renässansen:

de moderna söker friheten och skaparglädjen genom att under-kasta sig de klassiska idealen. Med de två ”sanningarna” avser Petrarca förmodligen två skilda religioner. ”De gamles tal” skulle enligt denna läsart syfta på de antika skrifterna och dessa hade ju mestadels skrivits, för att använda en kärnfull formulering av

Dante, i en tid då ”än man tillbad falska gudar”.57 Och med ”de

modernas stil” skulle Petrarca avse på den kristna höviska trad-itionen, sonettdiktningen, inom vilken han själv var verksam. Några ord bör nu sägas om denna diktform, i vilken vi finner ett exempel på en helt modern litteratur (modern, i den mån som den uppstod under medeltiden, utan direkt anknytning till anti-ken) som icke desto mindre intog en framskjuten plats i renäs-sanskulturen. Sonettdiktningen, som hade uppstått under 1100-talet i Provence och florerat vid Fredrik II:s hov på Sicilien, var inte avfattad på latin utan på folkspråken. Den skilde sig även från den antika litteraturen genom att begagna sig av rimmets musikaliska möjligheter. Såsom renässansmänniska vände Pet-rarca alltså inte bara åter till antiken för att finna inspiration till sina verk; han fann även sina mästare i de generationer som närmast föregått hans egen, bland annat i Jacopo da Lentini, mannen som lär ha uppfunnit sonetten, och i trubaduren och lev-nadskonstnären Arnaut Daniél, som han beskrev som ”en stor

mästare i kärlek” [un gran maestro d’amore].58 Likväl ansåg han

56 Petrarca, RVF, 40.

57 Dante, Den gudomliga komedin, Helvetet, I: 72, s. 17.

58 ”fra tutti il primo Arnaldo Daniello,/ gran maestro d'amore, ch'a la sua terra/ anchor fa onor col suo dir strano e bello.” Francesco Petrarca, I

Tri-onfi: Triumphus Cupidinis, IV, 40-42, Milano, 2006, s. 53. Även Dante

prisade i en berömd passage Arnault som ”il miglior fabbro”, dvs. den störste smeden på modersmålet (se Skärselden, XXVI:117). I en canzon uppmanade Petrarca sin nyligen bortgångne vän Senccio att i himlen hälsa kretsen av förtrogna poeter, varmed han avsåg en grupp höviska diktare som varit verksamma i en mer närliggande förflutenhet: ”Guitton saluti e

framgång som modern diktare vara otänkbar utan bistånd av det antika manuskript som endast var tillgängligt i Rom.

Petrarcas lösning på modernitetens problem var alltså att ett ”nytt tyg” skulle vävas av stoff ur både den klassiska litteratu-ren och den moderna sonettdiktningen. Så skulle något nytt och bättre uppstå. Modernitetens mörker var inte absolut, avståndet till antiken bjöd en ljusning. Även i andra konstarter finns exem-pel på hur denna sammanvävningens princip efterlystes och för-verkligades. På fresken Skolan i Athen, som färdigställdes 1511 för Stanza della Segnatura, målade Rafael in två personer – den ena antik och den andre modern – i en och samma karaktär. Bland annat förmäldes Platon med Leonardo da Vinci och Eukli-des med Bramante, och experterna misstänker att konstnären åt Hypatias porträtt, den kvinnliga matematikern som mördades av en kristen pöbel i Alexandria, har förlänat sin älskarinnas mjuka anletsdrag.

4. SENRENÄSSANSEN