OM LA MOTTES ORIGINALITET

La Motte föddes i Paris 1672 och fostrades, såsom var brukligt inom aristokratin, av jesuiterna. I sin ungdom frekventerade han salongerna och lär ha varit en uppskattad gäst hos markisinnan Lambert. Han deltog i de filosofiska samtalen på kaféerna Gra-dot, Procope och la Veuve Laurent och firade snart mindre tri-umfer som dramatiker med pjäser skrivna i den italienska

sti-len.92 När han i fyrtioårsåldern bestämde sig för att i sin

översätt-ning kritisera Homeros, hade La Querelle för länge sedan ebbat ut. Om de psykologiska orsakerna som drev honom att riva upp såret på nytt vill jag inte spekulera. I vilket fall väckte hans över-sättning starka känslor – enligt Wade var ”alla” engagerade i den

strid som utbröt kring hans nya Iliad.93

I det omfångsrika förordet till sin översättning tecknade La Motte en närmast entydig bild av den servilitet med vilken tidi-gare generationer hade förhållit sig till Homeros. Understundom fällde han avsiktligt absurda påståenden, förmodligen för att un-derstryka sin egen originalitet. Ett exempel är när han utan anty-dan till självdistans hävdade att två epos från Frondens tid vida

92 Se J.G. Robertsons artikel, ”Sources italiennes des Paradoxes drama-tiques de La Motte” i Revue de la littérature comparée, 1923, s. 369-75.

93 ”The reconciliation of Perrault and Boileau was almost instantly fol-lowed by the second phase of the quarrel of the ancients and the moderns, what we know now as the quarrel concerning Homer. In this quarell, La Motte and Mme. Dacier were the leading contenders, but everyone was involved.” Ira O. Wade, The Structure and Form of the French

Enlighten-ment. Volume I: Esprit Philosophique, Princeton, 1977, s. 285. Om La

Mottes liv, se Paul Dupont, Un Poète-philosophe au commencement du

hade överträffat om inte Aeneiden så åtminstone Iliaden. Det rör sig om Pierre Le Moynes Saint Louis, ou la Sainte couronne re-conquise sur les infidèles från 1653 (om Ludvig den helige) och Desmarets de Saint-Sorlins Clovis ou La France Chrestienne ut-givet fyra år senare (med Klodvigs kristnande som tema). Dessa verk, som förvisso väckte viss uppståndelse vid 1600-talets mitt,

var så gott som glömda redan på La Mottes tid.94 Han betonade

att alla författare före honom med ett undantag – Julius Caesar

Scaliger95 – utan kritiskt ifrågasättande hade underkastat sig

fö-reställningen om Homeros storhet. Romarna betraktade honom som ”poesins och vältalighetens fader” [père de la Poësie & de l’Eloquence] och som en ”modell av perfektionen” [modele de la perfection].96 Det är denna blinda vördnad som har hållit i sig ända in i Ludvig XIV:s tid, där allt hos Homeros betraktas

som ”oantastliga regler” [régles inviolables]97 och man har

”upp-höjt dennes skrivsätt till budord” [tourne tous ses pratiques en

94 La Motte, Reflexions sur la critique, Paris, 1716, s.122-123. Några ord bör sägas om Saint-Sorlin, en föregångare till de modernas parti i La

Que-relle, som råkade i konflikt med Boileau rörande eposet Clovis. I sin essä La Comparaison de la langue et de la poësie françoise, avec la grecque et la latine från 1670 – ett slags uppdatering av Du Bellays manifest, skriven

i slutet av Ludvig XIV:s förmyndarregering – hävdade han franskans över-lägsenhet gentemot de klassiska språken. Förmodligen var det hans åsik-ter som kritiker, snarare än hans kvalitet som epiker, som väckte La Mott-tes sympatier.

95 ”Jules Cesar Scaliger traite le Prince des Poëtes avec le dernier mépris; il lui fait son procès surtout; & dans l’arrest qu’il prononce contre lui, il [le] qualifie hardiment de fou achevé.” La Motte, Reflexions sur la critique, s. 102. Se även La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. cxxxvj, där han vidhåller att alla förutom Scaliger har vikit sig för Homeros auktoritet. Julius Cesar Scaliger (1484-1558), norditaliensk lärd och Aristoteles-uttolkare, är främst känd för sitt i Lyon postumt utgivna verk

Poetices libi septem (1561), vilket utgör en av fransk-klassicismens

grund-läggande texter.

96 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. cxxxiij.

préceptes].98 Så snart någon vågar ifrågasätta dennes storhet, konkluderade La Motte, reagerar man ”som om det handlade om

ett försök att omkullkasta Staten eller Religionen”.99

Icke desto mindre har vi redan sett, bara genom att anföra några rader från Perraults dikt, att La Motte inte var först med att ifrågasätta Homeros auktoritet. Kritik hade riktats mot ho-nom redan under antiken. Horatius vers (som Perrault allude-rade på) är odödlig: ”ibland slumrar till och med den gode

Ho-meros till” [quandoque bonus dormitat Homerus].100 Inte heller

Pseudo-Longinos, vars traktat Om det sublima nådde en modern publik genom Boileaus översättning från 1674, och som La Motte med all sannolikhet kände till, hade dragit sig för att ifrågasätta

vissa aspekter av dennes diktkonst.101 Kritiken av den

promisku-ösa framställningen av gudavärlden hade framförts av Platon,

någonting som La Motte förvisso framhöll.102 Även under

98 Ibid., s. cxxxv.

99 ”le renversement de l’Etat ou de la Religion.” Ibid., s. xvj.

100 Horatius, Diktkonsten, 359, s. 35.

101 Pseudo-Longinos, Om litterär storhet, 33:3, övers. Jan Stolpe, Göte-borg, 1997, s. 54. Om kritiken av Homeros under antiken, se kapitlet ”Ho-mer and his critics in Antiquity” i Sir John L. Myers Ho”Ho-mer and his critics, London, 1958. Myers nämner La Motte två gånger utan att närmare ana-lysera hans verk (s. 33 och s. 45).

102 Se La Motte, Odes avec un Discours sur la Poésie en général, & sur

l’Ode en particulier. 2ed, Paris, 1709, s. 25-26. I Reflexions sur la critique,

s. 97, skriver La Motte: ”Platon qui se connoissoit bien en morale, bannit

Homere de sa république, & il fait entendre que quelque bon tour qu’on donne à sa Poësie, elle ne peut que nuire aux gens de bien. Voilà le divin Platon qui proscrit le divin Homere; C’est Autel contre Autel.” Platon

an-klagade Homeros för att ha missrepresenterat det gudomligas idé. Även Augustinus, som före sin omvändelse oreserverat hade givit sig hän åt den hedniska epiken, klandrade den grekiske diktaren – i en passage som fö-rebådar Feuerbachs religionskritik – för att ha överfört människornas svagheter till gudarna [Humana ad Deos transferebat]. Augustinus,

talet förekom frispråkig kritik av Homeros verk.103 Enligt Ti-gerstedt utgjorde La Mottes bearbetning av Iliaden blott ”en ny och sista höjdpunkt i de angrepp på Homeros som pågått, sedan

han återupptäckts av den italienska renässansen”.104

Å andra sidan bar kulturen i Frankrike vid denna tid klassic-ismens prägel. De två tidigare anförda exemplen – Le Bruns por-trätt av Ludvig XIV och Claude Perraults omarbetning av Louvrens östra fasad – visar att vördnaden för antiken var bibe-hållen i Frankrikes prominenta kretsar. Vid 1500-talets slut hade Montaigne räknat Homeros till ”de mest framstående männen” och förundrat sig över att man ännu inte hade ”upphöjt honom

till gud”.105 Två verser ur Popes An Essay on Criticism från 1711,

vilka likaledes alluderar på Horatius, visar att vördnaden inför Homeros namn även odlades på La Mottes tid:

By Homer’s work your study, and delight, Read them by day, and meditate by night.106

Homeros-kärleken avtog inte under den senare hälften av 1700-talet. I själva verket fick den, ehuru med annan bäring, ny vind i

seglen under nyklassicismen och förromantiken.107 Det kan alltså

103 Se Hans Kortum, Charles Perrault und Nicolas Boileau. Der

Antike-Streit im Zeitalter der klassischen französischen Literatur, Berlin, 1966,

s. 122f.

104 Eugène Napoleon Tigerstedt, Engelsk nyhumanism och nyklassicism

under 1700-talet, Stockholm, 1963, s. 15.

105 ”Och jag häpnar verkligen ofta över att han, som genom sin auktoritet har skapat så många gudomligheter och gett dem aktade namn i världen, inte själv har upphöjts till gud.” Montaigne, Essäer, Andra boken, 36, s. 556.

106 Alexander Pope, Essay on Criticism, v. 124-25, Washington D.C., 1962, s. 40.

107 Enligt Winkelmann, den kanske främste representanten för 1700-talets nyklassicistiska tankelinjer, går vägen till storhet via de klassiska idea-len: ”det enda sättet för oss att bli stora, ja oefterbildliga, är att efterbilda de antika, och det som någon sagt om Homeros, att den lär sig beundra

inte förnekas att La Motte med sin översättning uppnådde en ny grad av hädelse gentemot antikens auktoritet i allmänhet och gentemot Homeros auktoritet i synnerhet. Han var dock inte först med att som översättare skriva om klassiska texter, ett

för-farnade som snarare hörde till praxis under 1600-talet.108

Ny-heten låg snarare i hans allomfattande omskrivningar, i brutali-teten i hans kapningar och framför allt i de filosofiska idéer som rättfärdigade företaget. Att La Motte emellertid inte befann sig på kontrakurs med ”Staten och Religionen”, som han stolt fram-häver, framgår av att Ludvig XIV blev smickrad av det moderna partiets lovsånger till moderniteten. Idén om kontinuerliga fram-steg inom konsten och vetenskapen var indirekt knuten till den franska statens välstånd, liksom till dess militära framgångar,

förkroppsligade i hans egen person.109 Även i striden om

frans-kans ställning gentemot de klassiska språken tog La Motte otve-tydigt ställning för moderniteten. Gentemot madame Dacier, som hävdade att ”vårt språk inte kan uppnå grekiskans skönhet

honom som lär sig förstå honom, gäller också för de antika konstverken, framför allt grekernas.” Johann Joachim Winkelmann, Tankar om

imitat-ionen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen, övers.

Sven-Olov Wallenstein, Göteborg, 2007, s. 10. Winkelmanns position skulle kunna resumeras i följande aforism: man kan inte förstå en mästare (i

detta fall Homeros) utan att underkasta sig honom.

108 François de Malherbe (1555-1628) sade sig i förordet till sin översätt-ning av den 33:e boken av Livius Ab Urbe Condita ha ”tagit bort vissa upp-repningar eller andra oegentligheter [des répétitions ou autres

imperti-nences] från originalet”. Malherbe, citerad efter R. W.

Lad-borough, ”Translation from the Ancients in Seventeenth-Century France” i Journal of the Warburg Institute, 1938:2, s. 85. Redan Samxon, den förste Homeros-översättaren, förkortade den famösa skeppskatalogen i

Iliadens andra sång. Se Hepp, ”Homère en France au XVIe siècle”, s. 440.

109 Fumaroli beskriver Perraults dikt, som utlöste La Querelle, som ”det mest hyperboliska smicker som dittills riktats till en furste”. Marc Fuma-roli, ”Les abeilles et les araignées” i La Querelle des Anciens et des

och uttrycksfullhet”, framhöll han elegansen hos Racines

trage-dier.110 Hans ”nya Iliad” – det är Fénelons välfunna uttryck –

ho-norerades frikostigt med en kunglig pension à 800 livres.111 Men

när översättningen utgavs var konungens stjärna i dalande. Drygt ett år senare, i september 1715, avled han och en ny era randades i Frankrikes historia.

2. ETT NEDSLAG I LA MOTTES