DEN NYA LYDNADEN

Den Augsburgska trosbekännelsen är en skrift vars betydelse

inte bör underskattas.271 Den erbjuder en exemplarisk

utgångs-punkt för en fördjupad undersökning av det sätt på vilket pro-testantismen tog avstånd från den medeltida traditionen. Tros-bekännelsen presenterades för Karl V på riksdagen i Augsburg 1530, det högst styrande organet i Tysk-romerska riket, under en turbulent tid då reformationen redan hade hunnit sprida sig i ri-ket. Med texten, som är uppdelad i 28 artiklar, tog protestanterna ställning mot vissa bruk i den katolska kyrkan som de menade

strida mot kristendomens väsen.272 Men trosbekännelsen

för-kunnade inte enbart sina sanningar i negationens form. I den

270 La Motte, Réflexions sur la critique, s. 212.

271 1809 års regeringsform (2 §) stadgar att konungen alltid skall vara ”af den rena evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsbur-giska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och för-klarad är”. Vid den konstitutionella reformen 1974 lämnades paragrafen orörd. Den ingår numera i successionsordningen (4 §). Om receptionen av trosbekännelsen i Sverige, se Trygve R. Skarsten, ”The Reception of the Augsburg Confession in Scandinavia” i The Sixteenth Century Journal, 11:3, 1989, s. 183-94.

272 Om Augsburgska trosbekännelsen, se Friederich Bente, Historical

In-troduction to the Symbolical Books of the Evangelical Lutheran Church,

Teddington, 2008, s. 27ff, Leif Grane, Confessio Augustana. Orientering

sjätte artikeln anbefalls en ny lydnad [nova obedientia] som är kontrasterad mot den lydnad som påvedömet fordrar av sina

un-dersåtar.273

För att hävda den nya lydnaden hänvisade protestanterna till tron i enlighet med sola fide-principen. Det finns en affinitet mel-lan denna nya lydnad och den förnuftstro som La Motte stödde sig på i sin kritik av traditionens auktoritet. Varken tron eller för-nuftet är bundna till några institutioner. Bägge finns bortom ti-den, bortom de mänskliga traditionerna. I den sjunde artikeln förkastade protestanterna således alla ”mänskliga traditioner” som varande ”instiftade av människor” [traditiones humanas ab hominibus institutas].274 I sina legitimeringsstrategier följde La Motte samma logik; han ställde sin subjektivitet mot traditionens auktoritet och hänvisade till förnuftet, vilket enligt hans förme-nande hade kommit honom till godo genom Naturen-Gud.

Protestanterna avfärdade emellertid inte traditionen i sin helhet. De rörde inte de beslut som fattats vid de första ekume-niska kyrkomötena. Även Pauli brev undgick det öde som drab-bade de medeltida skrifterna. Den tjugonde artikeln förkunnar i själva verket att protestanternas ”lära om tron behandlas överallt

hos Paulus”.275. Protestanternas flyktlinje har alltså sina rötter i

den paulinska teologin, vilken utvecklades i opposition inte mot Rom utan mot de judiska traditionerna. Enligt Paulus hade ju-darnas ceremonier, efter det att Kristus offrade sig på korset,

för-lorat sitt existensberättigande.276 ”Kristus är slutet på lagen”,

Axel Aurelius, Hjärtpunkten. Evangeliets bruk som nyckel till

Augsburgska bekännelsen, Skellefteå, 2003.

273 Confessio Augustana, VI. För en initierad kommentar till denna artikel, se Grane, Confessio Augustana, s.62ff. Översättningen har hämtats från

Den Augsburgska bekännelsen, övers. Sigfrid von Engeström, Stockholm,

1930.

274 Ibid., VII.

275 Ibid., XX.

276 I Efeserbrevet (2:15) beskrivs Kristus som den som ”upphävt lagen med dess bud och stadgar” [τὸν νόμον τῶν ἐντολῶν ἐν δόγμασιν καταργήσας].

skrev han, ”så att var och en som tror kan bli rättfärdig.”277 Som Alain Badiou framhåller kan Paulus lära sammanfattas i följande två satser: att det är tron som räddar människan, inte hennes gär-ningar, samt att hon inte längre lever under lagens tid utan under

nådens.278 Efter Kristus räcker det med att tro i ensamhet.

Här finns ett frö till den västerländska individualismen, till den moderna människans nya lydnad. Det cartesianska cogitot och det lamotteska censeot lever inte i lagens utan i nådens tid. Augsburgska trosbekännelsens tjugosjätte artikel, som behand-lar hur en sann kristen bör förhålla sig till olika sorters föda, är i detta avseende särskilt vältalig. Protestanterna avfärdade tradit-ionella riter och bruk under hänvisning till den paulinska teolo-gin, vilken i stället betonar tron som nådemedlet par excel-lence.279 Där den latinska översättningen med explicit hänvisning

Som Agamben påpekar ligger Paulus bruk av verbet katergein (i 2000 års översättning översatt med ”att upphäva”) nära det hegelska bruket av ver-bet aufheben, vilket visar att hans uppfattning av Kristus världshistoriska roll var mer komplex och sammansatt än vad jag min redogörelse ger sken av. Se Giorgio Agamben, The Time That Remains. A Commentary on the

Letter to the Romans, trans. Patricia Dailey, Stanford, 2005, s. 99.

277 Rom 10:4. Slutet på lagen [τέλος νόμου] kan likaledes översättas som ”lagens ändamål”, vilket snarare ligger i linje med Jesu egna ord i Matt 5:17. Om kristendomen som slutet på lagen, se Rémi Brague, La loi

de Dieu, Paris, 2005, s. 351ff.

278 Alain Badiou, Saint Paul. The Foundation of Universalism, övers. Ray Brassier, Stanford, 2003, s. 75.

279 ”Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan även bland teologerna och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och gottgöra för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud [similes traditiones humanae/ dergleichen

Tradit-ion, von Menschen eingesetzt]. Att hela världen tänkt på det sättet,

fram-går därav, att dagligen nya yttre former för gudsdyrkan, nya klosterordnar, nya helgdagar och nya fastor inrättats, och prästerna i kyrkorna fordrade dessa gärningar såsom religiösa akter, nödvändiga för förtjänandet av den. Och man uppskrämde våldsamt samvetena, om de försummade nå-got. Denna uppfattning om traditioner [traditionibus/ schädliche

till Paulus talar om ”lagen och mänskliga traditioner” [lex et trad-itiones humanae], framhåller det tyska originalet att det rör sig om ”Mose lag och mänskliga traditioner” [Das Gesetz Mose und menschliche Traditionen]. Schematiskt kan man säga att den väst-kristna modernitetens motvilja mot förfädernas ritualer är

färgad av avfärdandet av judendomen, förfädernas religion.280

Senmodernitetens kamp mot patriarkatet vilar på en tvåtusenå-rig tradition av misstro mot judendomen och dess traditioner.

Den nya lydnaden ersatte underkastelsen under fädernas ce-remonier med den individuella tron på Jesus Kristus. Protestant-ismen placerade sålunda den judiska och romerska traditionen på vidskepelsens plats och förberedde – för att låna ett uttryck av

Hegel – upplysningen för dess ”kamp med villfarelsen”.281 Enligt

La Motte räckte det inte att hänvisa till traditionen för att instifta en sanning. Det vore avgudadyrkan att blint följa människobu-den, om dessa så består i att skilja på olika sorters föda eller att tro på Homeros ofelbarhet som diktare.

Genom naturrätten sekulariserades den nya lydnaden. I The Second Treatise of Government (1689) hävdade John Locke att ”människans naturliga frihet ligger i att hon är fri från varje högre makt på jorden och inte är underkastad någon människas vilja eller lagstiftande makt, utan bara har den naturliga lagen

om nåden och om trons rättfärdighet, som är huvudsaken i evangeliet och som bör gå före allt annat i kyrkan […]. Fördenskull vinnlägger sig Paulus mycket om denna sak, han skjuter undan lagen och människobud [legem

et traditiones humanas removet/ gegen das Gesetz des Mose und menschliche Traditionen gefochten] för att ådagalägga, att den kristna

rättfärdigheten är någonting annat än dylika gärningar, nämligen tro, som tror att vi ’för Kristi skull upptagas i nåden’.” Confessio augustana, XXVI.

280 Om juden som den kristnes mytiske förfader, se Pierre Legendre,

Leçons IV. Suite 2. Filiation, Paris, 1990, s. 205.

281 Hegel anställde sina betraktelser om ”upplysningens kamp med villfa-relsen” inom ramen för sin historiefilosofi. Se Andens fenomenologi, övers. Sven-Olov Wallenstein & Brian Manning Delaney, Stockholm, 2008, s. 384f.

som rättesnöre.”282 Vi finner här ett uttryck för den traditions- och institutionsfientliga ideologi som genomsyrar den väster-ländska moderniteten. Vanligtvis betraktas sammandrabb-ningen mellan Förnuftet och Tron som den grundläggande kon-flikten under upplysningen. I den nya lydnaden står emellertid Förnuftet och Tron på enad front i striden mot Traditionens och Institutionernas samlade auktoritet.

Föreställning om det naturliga förnuftet som en gåva av Gud är likaledes närvarande hos Paulus. I Romarbrevet (2:15) finns en passage som var betydelsefull både för den protestantiska dogmatiken och för upplysningens auktoritetskritik. Paulus skri-ver här att de som inte känner till lagen – i den senaste öskri-versätt-

översätt-ningen: hedningarna283 – likafullt äger en inre kännedom om

la-gens krav i form av ett samvete. Passagen kan tolkas på olika sätt, men allt tyder på att Paulus menar att ”kännedomen om lagen” inte har kommit hedningarna till godo genom institutionernas

eller uppfostrarnas förmedling.284 Snarare har den förmedlats till

dem direkt av naturen och utgör så att säga en medfödd förmåga.

282 ”The natural liberty of man is to be free from any superior power on earth and not to be under the will or legislative authority of man, but to have only the law of nature for his rule.” John Locke, Andra avhandlingen

om styrelseskicket, övers. Eva Backelin, Göteborg, 1996, IV:22, s. 50.

Locke hörde till de upplysningstänkare som med nitälskan sökte försona förnuft och kristendom. Som exempel på denna tendens i tidens filosofiska strömningar, nämner Peter Gay dennes essä The Reasonableness of

Christianity jämte John Tolands Christianity not Mysterious. Se Gay, The Enlightenment: The Rise of Modern Paganism, kap. ”The Christian

Com-ponent”, s. 327ff. Den citerade passagen klingar som ett eko av Pauli ofta kommenterade ord: ”Om anden får styra er, står ni inte längre under la-gen” (Gal 5:18).

283 Ordet hedningarna översätter originalets ἔθνη τὰ μὴ νόμον ἔχοντα – i Vulgata: gentes quae legem non habent – vilket ungefär betyder: hedning-arna som saknar lagen.

284 Se H. Paul Santmires artikel, ”Justification in Calvin’s 1540 Romans Commentary” i Church History, 1964, 33:3, s. 294.

Med Paulus egen metafor har naturen skrivit in den i deras hjär-tan:

Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen [φύσει] fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan [γραπτὸν ἐν ταῖς καρδίαις αὐτῶν]; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.285

Föreställningen om ett naturligt ljus som är medfött hos männi-skan, och vilket hon inte kan tillägna sig genom studiet av de gamles skrifter, vilar latent i dessa rader, som alltså spelade en framträdande roll, sammanflätad med naturrättsliga resone-mang, i reformationsteologin. I sina tidiga Föreläsningar om Ro-marbrevet (1515) läste Luther passagen som ett bevis för att ”na-turens lag naturligt och outplånligt har präglats på människans

sinne”.286 Även Filip Melanchton, som för övrigt utpekas som

för-fattaren till Augsburgska trosbekännelsen, hänvisade i sina skrifter till både Paulus och naturrätten i en sådan omfattning att en amerikansk forskare, verksam vid det förra sekelskiftet, häv-dade att denne man förtjänar äran av att ha ”introducerat

natur-rättsbegreppet i det moderna tänkandet”.287 Hypotesen om en

285 Rom 2:14-15.

286 ”In Luther’s Lectures on Romans (1513-15), written when he was laying the first foundations of a scriptural theology, he interprets Rom. 2:15 as implying that ’the law of nature has been naturally and indelibly stamped [impressa] upon the mind of man.” John T. McNeill, ”Natural Law in the Teaching of the Reformers” i The Journal of Religion, 26:3, 1946, s. 168. Se även, apropå Luthers tolkning av Romarbrevets andra kapitel, en an-nan artikel av John T. McNeill: ”Natural Law in the Thought of Luther” i

Church History, 1941, 10:3, s. 220ff.

287 McNeill refererar till Schergers The Evolution of Modern Liberty (New York, 1904). McNeill, ”Natural Law in the Teaching of the Reformers”, s. 172. I sina Loci communes (första utgåvan 1521) hänvisade Melanchton till

medfödd och universell känsla för rättvisa hos alla människor, även hos dem som lever utanför den västra kristenheten, kan ju utan större svårigheter översättas till ett belägg för

naturrät-ten.288 Redan i Summa theologica härledde Thomas av Aquino

naturrättens existens [lex naturalis] ur denna passage hos

Pau-lus.289 I anslutning härtill beskrev han förnuftet som

det naturliga ljuset [lumen rationalis naturalis], med vars bistånd vi kan skilja det onda från det goda, som utgör grun-den för naturrätten och som inte är något annat än det av-tryck som det gudomliga ljuset har satt i oss [impressio di-vini luminis in nobis].290

omdöme till vilket alla människor samtycker [...] och som Gud har skrivit in i var mans sinne” (s. 172-174). I sin apologi för Augsburgska

trosbekän-nelsen talade han om ett omdöme som på gudomligt vis har skrivits in i

sinnet [judicium scriptum divinitius in mente] (s. 172).Även hos Calvin figurerade direkta hänvisningar till Rom 2:15, vilka McNeill kommenterar på följande sätt: ”Any writers interpretation of Rom. 1:19-22 and 2:14-15

is a touchstone which to judge his attitude on natural law. In the former passage, Calvin notes that every one of us finds engraved on his heart some manifestation of God.” (s. 181). Anspelningar på passagen florerade

likaledes hos företrädarna för naturrätten under upplysningen. De vände sig till Paulus för finna stöd för sina föreställningar om en hos människan medfödd förnimmelse av rättvisan; bland annat skrev Christian Tho-masius att naturrätten är ”den gudomliga lag som har skrivits in i alla människohjärtan”. För ytterligare exempel hänvisas till Jan Schröders de-taljerade artikel, ”The Concept of (Natural) Law in the Doctrine of Law and Natural Law of the Early Modern Era”, i Natural Law and Laws of Europe

in Early Modern Europe. Jurisprudence, Theology, Moral and Natural Philosophy, Farnham/Burlington, 2008, s. 59-65.

288 Strömholm, A Short History of Legal Thinking in the West, s. 83.

289 ”Sed contra est quod, Rom. II, super illud, cum gentes, quae legem non

habent, naturaliter ea quae legis sunt faciunt, dicit Glossa, etsi non habent legem scriptam, habent tamen legem naturalem, qua quilibet in-telligit et sibi conscius est quid sit bonum et quid malum.” Thomas av

Aquino, Summa theologica, I-II, q. 91, a 2, c.

290 ”lumen rationis naturalis, quo discernimus quid sit bonum et malum, quod pertinet ad naturalem legem, nihil aliud sit quam impressio divini

I denna medeltida summa, som upplysningsmännen var be-nägna att håna som ett skolastiskt mörkerverk, finner vi en for-mulering som rättfärdigar både deras tro på förnuftets auktoritet och deras institutions- och traditionsfientliga ideologi. Descartes redan citerade formulering i Avhandling om metoden – ”ty då Gud åt envar av oss givit ett naturligt ljus för att vi skall kunna skilja mellan sant och falskt” – klingar som en direkt översättning

av dessa rader, från medeltidslatin till franska à la Louis XIII.291

La Motte befann sig i denna tradition när han i det naturliga för-nuftets namn ombesörjde censuren av diktkonstens fader. Hos Thomas av Aquino var förnuftet utrustat med förmågan att skilja det onda från det goda. Hos Descartes med förmågan att skilja det sanna från det falska. Och hos La Motte med förmågan att skilja det som är värt att bevaras från det som bör förkastas i Ili-aden.

luminis in nobis.” Thomas av Aquino, Summa theologica, I-II, q. 91, a. 2, c. Med all sannolikhet var Thomas av Aquino här påverkad av den ro-merska rätten och dess uttolkning av naturrätten. Hans formulering på-minner om en artikel i Institutiones (I, 2) som beskriver det ”naturliga för-nuftet” [naturalis ratio] som folkrättens grundval: ”Quod vero naturalis

ratio inter omnes homines constituit, id apud omnes populos peraeque custoditur vocaturque jus gentium, quasi quo jure omnes gentes utuntur.”

IV.