LA MOTTE, BACON

OCH DET IKONOKLASTISKA FÖRNUFTET

Under 1600-talets lopp angreps från olika håll traditionens auk-toritet och föreställningen om en pågående upplysning började göra sig gällande i Europa. De progressiva filosoferna, som i framstegets namn förkastade nostalgin, sökte efter en metod ge-nom vilken de kunde undvika att påverkas av yttre auktoriteter i sitt sökande efter en mer adekvat världsåskådning. När La Motte riktade sitt kraftfulla angrepp mot traditionen, red han på denna traditionskritiska våg som svepte över Europa. Vi skall nu stu-dera paralleller och affiniteter mellan hans Homeros-kritik och

den tidiga upplysningsfilosofin.198 I de två följande avsnitten

un-dersöks hans legitimeringsstrategier i ljuset av hur auktoritets-kritiken utvecklades hos Bacon och Descartes under den förra hälften av 1600-talet. Att La Motte själv inte explicit hänvisade till dem gör dem inte mindre viktiga, ty hans motvilja mot att er-känna sin intellektuella skuld gentemot sina föregångare hänger samman med hans säregna patos. Vägran att tillskriva auktorite-ternas ord någon betydelse utgör en del av hans projekt. Det är emellertid svårt att säga i vilken mån La Motte direkt påverkades av deras verk. Icke desto mindre är det intressant och belysande

198 La raison är ett latinskt begrepp med rötter i den romerska civilisat-ionen.Latinets ratio var ursprungligen den tekniska termen för en kalkyl. Émile Benveniste, Le vocabulaire des institutions indo-européennes, I, s. 152.

att framhålla strukturella likheter i deras respektive resonemang, inte minst för att öka förståelsen för La Mottes plats i upplys-ningsberättelsen.

I det redan nämnda verket Novum Organum (1620), vars frontespis pryds av ett kopparstick föreställande ett skepp som seglar ut över Atlanten, utvecklade Francis Bacon en metodik som, baserad på induktion från empiriska undersökningar, syf-tade till att ersätta den logik som ärvts från antiken och i

synner-het från Aristoteles Organon.199 En rad villfarelser, de så kallade

idola, har enligt Bacon förvanskat människornas klarsyn och det systematiska särskådandet av dessa motsvarade från hans sida ett försök att utpeka det som står i vägen för ett förnuftigt skå-dande av världen. Den antika traditionens auktoritet är en sådan idol, hänförd till kategorin idola fori eller ”torgets idoler”. Hittills har människorna hindrats att göra framsteg i vetenskaperna, me-nade Bacon, eftersom de varit förtrollade av sin vördnad för an-tiken [reverentia antiquitatis] liksom av auktoriteten [authori-tas] hos män med gott rykte.200 Fascinationen för antiken [fa-scina ista antiquitatis] har trollbundit dem – de är som förhäx-ade [tanquàm Maleficati] – och hindrat dem från att närma sig och att vänja sig vid – verbet är consuescere – sakerna själva [re-bus ipsis].201 Liksom La Motte hävdade Bacon att den moderna människan hindras från att skåda sanningen på grund av dessa

199 Organon eller όργανον, som ungefär betyder verktyg, är ett samlings-namn på Aristoteles sex skrifter som behandlar logiken: Kategorierna, De

interpretatione, Tidiga Analytiken (Analytica Priora), Sena Analytiken (Analytica Posteriora), Topiken samt Sofistiska vederläggningar.

Forsk-ningen har visat – vilket inte är särskilt uppseendeväckande – att det finns rester av den aristoteliska logiken i Bacons verk, bland annat i induktions-begreppet. Se Robert E. Larsen, ”The Aristotelianism of Bacon’s Novum

Organum” i Journal of the History of Ideas, 1962: 23, s. 435-450.

200 Bacon, The Instauratio magna. Part II: Novum organum and other

Associated Texts, Oxford, 2004, I, LXXXIV, s. 132. Bacon talar även om

en ”incantatio” och, något längre fram, om en ”admiratio Antiquitatis” (LXXXV, s. 134).

idola fori, de nedärvda villfarelserna om den antika traditionens ofelbarhet.

I sin inflytelserika skrift hävdade Bacon, att det är löjligt att högakta antiken för dess höga ålder eftersom det i själva verket är den moderna människan som är gammal, givet den erfarenhet i form av experiment och observationer som hon under seklens gång har ackumulerat [infinitis experimentis & obseruationibus aucta & cumulata].202 Det vore därför skamligt om modernite-tens geografiska och astronomiska landvinningar inte åtföljdes

av liknande framsteg inom konsten.203 Bacon sammanfattade

dessa tankar i en aforism som kontrasterar traditionens auktori-tet mot den sanning som uppdagas av erfarenheten: Rectè enim Veritas, Temporis filia dicitur, non Authoritatis – ”Ty Sanningen

kallas med rätta för Tidens dotter, inte Auktoritetens”.204 Det är

sanningen själv som ytterst utmanar de antika skrifternas aukto-ritet. Aforismen ställer de två aletiologierna i direkt opposition mot varandra. På ena sidan står sanningen, uppfattad såsom er-farenhetens frukt i enlighet med per forza di levare-principen; på den andra auktoriteten, dvs. uttolkandet av de gamla skrif-terna, i enlighet med per via di porre-principen. Det vore emel-lertid inte orimligt att hävda att den empiriska vetenskapen, som Bacon företrädde, likaledes arbetar genom ansamlandet av fakta och att de empiriska studierna så att säga utgör ständiga kom-mentarer till Naturens bok. Det är dock en sak att samla fakta om naturen genom förnyade ”experiment och observationer”. En an-nan är att med kärlek kommentera Skrifterna.

202 Ibid. Temat och dess spridning under 1600-talet har undersökts av Fos-ter E. Guyer i en klassisk artikel, ”C’est nous qui sommes les Anciens” i

Modern Language Notes, XXXVI:5, 1921, s. 257-264. 203 Bacon, Novum organum, I, LXXXIV, s. 132.

204 Ibid. Aforismen alluderar paradoxalt nog på en passage i den romerska litteraturen. I Noctes Atticae (XII, 11) skriver Aulus Gellius: ”Alius quidam

veterum poetarum, cujus nomen mihi nunc memoriae non est, veritatem temporis filiam esse dixit.”

Med stöd i likartade resonemang hävdade La Motte att cen-suren av Homeros var berättigad eftersom han själv, i kraft av att vara född 1672, var i besittning av mer erfarenhet än den grekiske diktaren, som hade levt för ”tre tusen år” sedan. I själva verket antydde han att Homeros, om denne hade verkat på Ludvig XIV:s tid, skulle ha reviderat sitt verk utifrån samma principer som väglett honom själv i sin censur. La Motte menade sig endast ha gjort de ingrepp i originaltexten som Homeros själv skulle ha

gjort, ”om han hade varit verksam i mitt sekel”.205 Denna tanke

är inte helt originell utan kunde motiveras med hänvisning till tidens översättningspraxis. Även Perrault omhuldade den i lov-sång till moderniteten. Han vände sig direkt till Homeros och skrev att om du hade fötts i Ludvig XIV:s Frankrike – och inte i antikens Grekland – hade ditt verk inte varit belamrat med ”hundra defekter”. Att han i dessa verser duade diktkons-tens fader kan läsas som en avsiktlig kränkning:

Cependant si le Ciel favorable à La France

au Siecle où nous vivons eust remis ta naissance, Cent defauts qu’on t’impute au siecle où tu nacquis. Ne profaneroient pas tes ouvrages exquis.206

Längst på skändningens väg gick La Motte själv i ett ode betit-lat ”Homeros skugga”, vilket ingår i förordet till

översätt-ningen.207 Åkallandet av förfädernas skugga är som sagt en topos

i den västerländska litteraturen som varit förbunden med sorg, vördnad och ödmjukhet. Petrarcas nostalgiska ord till Homeros – ”jag inser hur fjärran du är” – kan betraktas som prologen till

205 ”tout ce que je m’imagine qu’Homere eût fait, s’il avoit eu affaire à mon siècle.” La Motte, Reflexions sur la critique, s. 10.

206 Perrault, Le Siècle de Louis le Grand, s. 8.

207 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. clxxv-clxxx. I Reflexions sur la critique kommenterade La Motte själv den indignerade kritik som riktats särskilt mot detta ode och föresatte sig att ”rättfärdiga det” [la justifier] (s. 8ff).

modernitetens nostalgiska band till antiken. Med La Mottes ode har vi nått epilogen. Han låtsas inte ens sörja utan uppmanade Homeros skugga att uppstiga från Hades för att bistå honom i översättningsarbetet.

Je veux forcer ton chant sublime, Et sans en craindre le danger, Je veux sous un nouveau langage, Rajeunir ton antique ouvrage, Viens toi-même, viens m’exciter; Seconde, régle mon yvresse, Et si ta gloire t’intéresse,

Dis-moi comme il faut t’imiter.208

I odet villfar den döde hans önskan, träder fram och råder den levande diktaren att bland annat revidera beskrivningen av

Achilleus sköld.209 La Motte beskriver med andra ord, i denna

fantasia, hur Homeros uppstiger från de döda för att begå sym-boliskt självmord. Är det möjligt att på ett grövre och på samma gång subtilare sätt skända diktkonstens fader?

”Det rättfärdigas förbannelse får man aldrig förbigå i tyst-nad”, skrev Jacques Derrida och uttryckte en sanning som

mänskligheten i alla tider har känt till.210 Även La Motte visste

det, ty hans tid visste det, och genom att på ett så grovt sätt driva gäck med Homeros skugga ville han visa att den döde fadern inte hörde till de rättfärdigas skara, att han således inte har att frukta honom, som vilade den hädangångnes makt, i egenskap av gen-gångare, blott på skrock och villfarelse. Detta är innebörden av versen ”et sans en craindre le danger” i den citerade strofen. I upplysningens typiska stil ämnade La Motte lysa upp mörkret för att förskingra påstått omotiverade rädslor.

208 Ibid., s. clxxvj.

209 Ibid., s. clxxix.

210 Jacques Derrida, Marx spöken, övers. Jonas (J) Magnusson, Göteborg, 2003, s. 80.

Hos Bacon och La Motte är det inte längre den moderna människan som längtar tillbaka till antiken. Det är tvärtom de antika människorna som längtar efter att bli tillrättavisade av de modernas strålande ungdom. Fäderna kryper till sina barn och ber om avbön å sin oförnuftighets vägnar. La Motte lät Homeros skugga fälla orden: ”Såra i stället för att prisa mig.”211 Så talar självföraktet. Renässansens nostalgi är överskriden. Det lidande som sporrade Petrarca och renässansmännen till mästerverk har de moderna viftat bort som frukten av en seglivad illusion.

Jag inbjuder nu läsaren till en meditation över den häftighet varmed barockkonstnären Bernini framställde det härmed be-släktade temat om sanningens avslöjande av tiden – en häftighet som svarar mot epokens benägenhet att vederlägga traditionens auktoritet – i statyn La Verità svelata dal Tempo från 1652, där Sanningen, framställd som en naken kvinna, kastar av sig det

tygstycke, la vela, som tidigare skylt hennes behag.212 I den

bo-lognesiska skolan, som i kraft av sin manierism fjärmade sig från ungrenässansens klassicistiska ideal, finner vi ett annat exempel, Annibale Carraccis målning Allegoria della Verità e del Tempo

från 1584.213 Det som tiden avslöjar är den förmodade sanningen

om fädernas illa dolda tillkortakommanden, om bristerna i såväl Homeros diktning som den aristoteliska logiken. Det är sålunda en självförhärligande sanning, en sanning som fjärmar sig från det ljusblå hav vid vilket den första diktningen uppstod, och det

211 ”Au lieu de m’honorer me blesse.” La Motte, L’Iliade. Poëme avec un

discours sur Homere, s. clxxvij.

212 Om detta motiv, se Stefano Pierguidis artikel, ”Dalla ’Veritas filia Tem-poris’ di Francesco Marcolini all’’Allegoria’ di Londra del Bronzino” i

Arti-bus et Historiae, 2005:26, s. 159-172, och Garin, Scienzia e vita civile nel Rinascimento italiano, s. 148f.

213 Den svenske läsaren hänvisas till det allegoriska kopparstick som invi-ger Stiernhielms edition av Codex argenteus, på vilket Tiden vältrar undan en gravsten under det att Sanningen återuppstår i en avklädd kvinnas skepnad. Se Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Stormaktstiden, Stockholm, 1975, s. 273.

är ingen slump att det just var till dess stränder, egeiska och jo-niska, som diktarna skulle återvända, i sina resor och i sin läs-ning, när de längre fram, under förromantiken, sökte återupp-rätta nostalgin som en poetisk rättighet för människan jämte de

medborgerliga rättigheterna.214

Slutligen några ord om begreppet idolon, vilket utpekar det hinder som enligt Bacon skiljer människan från sanningen. Or-det är djupt rotat i den grekisk-romerska jordmånen, Or-det kan be-tyda bild och är etymologiskt besläktat med seendet, bland annat genom latinets videre. Bacons kritik av idolerna bör förstås mot bakgrund av den ikonoklastiska strömningen. Ordet idolatri, som härstammar från grekiskans εἰδωλολατρεία, för tankarna till de bysantinska bildstriderna, som utbröt 726 då kejsar Leo III avlägsnade Kristusbilden över kejsarpalatsets ingång i Konstan-tinopel, samt till den våg av förstörelse av kyrklig konst (Beel-denstorm) som efter reformationsutbrottet sköljde över de upp-roriska Nederländerna, Schweiz och delar av Tysk-romerska ri-ket. I namn av det andra budordet riktade ikonoklasterna sina hammarslag mot de beläten som i deras ögon inte borde betygas

någon vördnad.215 Även La Motte var verksam inom ramen för

214 Ett av de vackraste uttrycken för denna nostalgi, som fick nytt liv under romantiken, finns i en av Hölderlins sena dikter. Den på vansinnets gräns balanserande diktaren anslår här den bärande fosterlandstematiken, vil-ken som Horatius med sin kärnfulla formulering har påpekat är knuten till frågan vad som är värt att leva och följaktligen att dö för – och som för Hölderlins eget vidkommande, liksom för hans generation i ett splittrat Tyskland som hotades av de franska revolutionsarméerna, var av särskilt stor betydelse. Den andra versionen av dikten ”Den ende” inleds med en elegisk fråga: ”Vad är det/ som binder mig så vid de gamla/ saliga kusterna att jag älskar/ dem mer än mitt fosterland?” Friedrich Hölderlin, Sånger, övers. Aris Fioretos, Stockholm, 2002, s. 33.

215 Se David Freedbergs artikel, ”The Structure of Byzantine and European Iconoclasm” i Iconoclasm, ed. Bryer & Herrin, Birmingham, 1977, s.165-177. Ikonoklasmens politiska dimensioner – som här lämnas obeaktade – framgår av den bildstorm som utbröt i Nederländerna 1566. Förstörelsen

den ikonoklastiska strömningen, vilken likaledes utgjorde ett av fundamenten för Bacons Novum Organum, när han angrep de gamles oförnuftiga fascination för antikens idoler. Han beskyllde antikens försvarare för att hänge sig åt ”ett slags idolatri” [une espece d’idolatrie] 216 – det vill säga åt en syndfull tillbedjan av idoler – och framförde särskilt filosofin som ett botemedel mot

den avgudadyrkande världen [le monde idolâtre].217 Homeros är

inte vilken idolon som helst, traditionen vilar i sin helhet på vörd-naden inför hans namn, och det var genom att slå ihjäl diktkons-tens fader in effigie som La Motte, i Bacons efterföljd, ämnade avlägsna ett av de mest svårforcerade hinder som enligt hans för-menande skiljde människan från sanningen.

I sin dikt om Ludvig XIV:s tidevarv talade Perrault om

den ”galna kärlek” som de gamle hyste till antiken.218 Utan kärlek

uppnår den idolatoriska passionen aldrig sin fulla styrka. Han gav uttryck för sin avsmak inför den ”sinnessjuka kärlek” [amour déréglé des Anciens] som de gamle hyste till de antika

förfat-tarna.219 De gamle förnekade inte att de älskade. Boileau

beto-nade nödvändigheten av att närma sig Homeros med kärlek, men det gällde att utöva en amour sincère – en uppriktig, sannfärdig och allvarlig kärlek:

av katolska bilderna utgjorde indirekt ett angrepp mot den spanska över-heten (s. 167).

216 La Motte, Reflexions sur la critique, s. 112.

217 Ibid., s. 82.

218 ”ce fol amour/ qu’ils ont tous pour l’Antique.” Perrault, Le Siecle de

Louis le Grand, s. 16.

219 La Motte, Reflexions sur la critique, s. 180. La Motte gjorde även en distinktion mellan censorer och panegyriker [les censeurs & les

panégiris-tes] – å ena sidan står antikens berusade beundrare, som författar vettlösa

lovsånger till de döda, å den andra censorerna som fäller idel nyktra om-dömen. La Motte, Odes avec un discours sur la Poésie en général, & sur

l’Ode en particulier, s. 18. Ordet panegyriker härrör från grekiskans

πανηγυϱικός – med λόγος underförstått – som har betydelsen ett högtids- eller lovtal, hållet inför en samling människor, i synnerhet under festliga omständigheter.

Allt han vidrört har blivit guld […]

Älska alltså hans skrifter, men med en uppriktig kärlek.220

Det var som en mur mot den till vansinnet angränsande kärleken som Bacon och La Motte reste sitt nyktra och ikonoklastiska för-nuft, den illusionslösa blicken som skådar världen sådan den är, sönderrivande den förskönande slöja som sekel av kärlek har vävt kring de vördade fädernas vandel. Att se ”sakerna i sig själva” betyder i denna bemärkelse att betrakta tingen utan kär-lek. I upplysningens båda strömfåror – den empiristiska och den rationalistiska – är den ikonoklastiska passionen lika framträ-dande. Slutligen såg sig den nyktre Kant i sin Kritik av det rena förnuftet (1781) nödsakad att göra gällande att förnuftet aldrig kommer att nå fram till den nakna sanningen. Det finns en gräns för människans vetande. Bortom villfarelsen, där kosmos ligger blottlagt inför det segrande förnuftets kärlekslösa blick, hägrar tinget-i-sig.