HJÄRTATS RÄTTIGHETER

Omkring 1780 hade upplysningsfilosofins Old Guard börjat gå ur tiden. En ny generation tog över, för vars tänkande känslorna

spelade en viktigare roll.340 Thorild hörde till denna generation,

född omkring 1760, som i sin verksamhet siktade på att upplösa distinktionen mellan förnuft och känsla; som Hampson framhål-ler kom känslorna för dessa tänkare ”att uppfattas som en källa till kunskap som var oåtkomlig för intellektet och som

handling-ens domare.”341 Trogen tidens anda, deklarerade Thorild: ”Jag

höjer Hjertats rättigheter långt öfver Snillets.”342 I ett annat

338 Arvidson, Passionernas diktare, s. 536.

339 Otto Fischer, ”Att sjunga Passionerna. Medium och performativitet hos Thomas Thorild” i Tidskrift för litteraturvetenskap, 2008:2, s. 46. Forser skriver att ”hela innehållet i tryckerikonstens blylådor virvlar runt i Thorilds verk”. Se Tomas Forser, i förordet till Kenneth Gustafson,

Tho-mas Thorild. Skalden – rebellen, Kungälv, 2010, s. 11.

340 ”The Old Guard in the philosophic family was moving from the scene: Hume died in 1776, Rousseau and Voltaire in 1778, Turgot and Lessing in 1781, d'Alembert in 1783, and Diderot in 1784.” Se Gay, The

Enlighten-ment. The Science of Freedom, s. 555.

341 Norman Hampson, Upplysningen, s. 185.

342 Thorild, ”Passionerna”, s. 35. Hos Rousseau har jag funnit en passage i vilken han likaledes åberopar sig på ”Hjärtats och Naturens rättigheter” [les droits du Cœur et de la Nature]. Se Jean-Jacques Rousseau, Discours

manhang hävdade han att ”ett gott hjärtas eld” vidlåder

”vitter-hetens Lag och Ordning, och alla Svenska Snillens rätt”.343 Dessa

två exempel visar hur Thorild lät hjärtat, fattat såsom metafor, utgöra den fasta punkt som han utgick från i sin strid mot aristo-kraternas estetik.

Hjärtats metafor ägde redan sin fulla kraft i Moseböckerna. Det är sin älskades hjärta som älskaren söker (1 Mos 34:3) och det är med sitt eget hjärta som han uppmanas att söka Gud (5 Mos 4:29). Metaforen utpekar något som den empiriska veten-skapen har svårt att fånga; den kan visserligen dissekera ett lik, blottlägga nerver och muskulatur, men hjärtat förblir oåtkomligt för dessa empiriska metoder. Detsamma gäller blicken; när en människa dör finns ögonen kvar, men deras eld har slocknat. Idag försöker vetenskapen, i den tradition som Thorild bekäm-pade, att reducera hjärtats yttringar till emotioner som utgår ur hjärnceller och till ämnen som utsöndras i blodet. Det var något annat som Thorild avsåg när han åberopade sig på hjärtats rät-tigheter. För honom var hjärtat den mest levande delen av själen: den förtryckta känslans säte. Genom hans hänvisningar till ”hjär-tats rättigheter” upphävs sålunda dualismen mellan kropp och själ, vilken är så grundläggande för den västerländska

rational-ismen.344 Om sitt arbete med Passionerna sade han sig ha ”brutit

sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes, Paris,

1969, s. 50.

343 Thorild, ”En critik öfver critiker, med utkast til en lagstiftning i snillets verld” i Samlade skrifter, III, s. 31.

344 Föreställningen om en strikt åtskillnad mellan kropp och själ, vilken visar sig i det absurda adjektivet ”psykosomatisk”, kan spåras tillbaka till kristendomen och dess förandligande av den judiska omskärelseriten: från att ett märke tillfogas kroppen som ett tecken på att barnet har trätt in i den judiska gemenskapen till att omskärelsen i kristendomen tolkas som ett symboliskt eller intellektuellt faktum. Paulus, den främste teoretikern bakom avjudaiseringen av kristendomen, talade om en ”hjärtats omskä-relse” (Rom 2:28-29) och föreställde sig sålunda att hjärtat, såsom meta-for, utpekar en instans som är skild från kroppen. Därmed räcker det att tro – dvs. att i sin solitära reflektion, bortom ceremonierna, söka Gud –

harmonien. Mäst där Känslan uplöst den”. Han förkastade den fransk-klassicistiska doktrinen i namn av hjärtats ”lefvande ut-tryck”.345

I praktiken kan Thorilds revolt mot den rådande skaldekons-tens lagar delvis betraktas som ett försök att upphäva klyftan mellan vardagsspråket och litteraturen. Syntaxen i en tragedi av Racine är komplex och delikat. Även om Thorilds egen diktning understundom bär lärdomens prägel, och även om han i regel underkastar sig grammatiken, torde dessa alexandriner i hans ögon framstå som ett försök att reducera varje mänskligt uttryck till en ”kall och liflös rar och blänkande g å t a”. Den spontana subjektiviteten begagnar sig inte av ett sådant språk, ingen skulle i verkligheten – som i Racines tragedi Iphigénie – rimma fram sorgen över sin dotters förestående död. Med förakt talade Thorild om

t r ä l a r s snille at hölja sin låga mening i en gyldnesky af orden, at göra hvar tanke, hvart uttryck, til en kall och liflös rar och blänkande g å t a – detta skall sättas i stället för Sjä-lens eldiga fria och l e f v a n d e sätt at säga hvad den innerligt känner och förstår.346

När hjärtat fritt säger vad det känner, så talar det enligt Thorild som i hans egen dikt Passionerna. Detta antagande vilar på ett annat, nämligen att den uttryckta känslan skulle ha ett innebo-ende och odiskutabelt värde. Men varför skulle Thorilds känslor äga en värdighet av ett sådant slag att de förtjänar att kallas för litteratur? Exklamationer kan höras överallt. För att legitimera sin revolt mot etablissemanget måste Thorild alltså heligförklara den suckande och vilda känslan, upphöja den till en auktoritet som den nya tidens poeter kunde hänvisa till i kampen mot den rådande uppfattningen om vad som var rätt och skönt i konsten.

för att bli en fullvärdig kristen.

345 Thorild, ”Passionerna”, s. 51.

I en vidare bemärkelse utgör den thorildska doktrinen ett an-grepp på en viss uppfattning om vad som är civilisationens me-ning. Tillsammans med fraktioner av sin egen generation intro-ducerade han en ny uppfattning om förnuftets auktoritet. Fransk-klassicismens regler och förordningar hämmar männi-skans inre krafter i onödan. Förnuftet ger sig inte till känna i den dresserade traven utan i den otyglade galoppen. Inte i hovman-nens vältalighet utan i det oregerliga hjärtats suckar.