FRANSK VÅR: DU BELLAY

OCH DEN GAMLA FÖRNYADE POESIN

Från och med 1400-talets slut låter sig en successiv förskjutning av maktens och kulturens centrum – en translatio imperii et stu-dii – skönjas från Italien mot kontinenten, vilket delvis kan för-klaras med att handelsvägarna, till följd av Columbus upptäckter, lades om och orienterades västerut mot Atlanten. Bristen på en-het mellan de italienska stadsstaterna utgjorde en annan faktor som bidrog till deras minskade politiska makt. 1494 invaderades halvön av Karl VIII:s trupper, i november vajade den franska lil-jan i Florens och månad senare satte konungen sin fot i den eviga

staden.70 Machiavelli beklagade sig omsider över ”barbarernas

herravälde” i hans förhärjade fosterland.71 Trots framstötar

un-der motreformationen, och vissa inte helt obetydliga militära segrar såsom den vid Lepanto, fick påvedömet allt svårare att hävda sitt politiska inflytande. Ett liknande öde skulle drabba det en gång så blomstrande Florens. 1737 dog ätten Medici ut och staden införlivades med det expanderande habsburgska impe-riet.

Frankrike spelade segrarens roll i detta drama. Efter det gynnsamma fredsslutet i Hundraårskriget hade landet

konsoli-derats (Burgund införlivades 1477, Provence 1487, Bretagne

1491) och kunde vid 1500-talets början framträda som en av tre ledande europeiska stormakter jämte Spanien och England. Vid seklets mitt, då Vasari reste minnesstoden över den italienska re-nässansen, stod den franska i full blom. 1530 hade Collège de France inrättats på Budés inrådan och nio år senare gjorde or-donnansen i Villers-Cotterêts franskan till administrativt språk,

70 Janine Garrisson, Royauté, Renaissance et Réforme, Paris, 1991, s. 99.

71 ”questo barbaro dominio.” Niccolò Machiavelli, Fursten, XXVI, övers. Karin Hybinette, Stockholm, 1998, s. 132.

utmanövrerande det katolskt klingande latinet. Dessa två hän-delser timade under Frans I, som gått till historien som renäs-sansfurste. Under hans regering utkom den första franska

över-sättningen av Iliaden.72

I detta klimat formerade sig Plejaden, en grupp unga förfat-tare – födda omkring 1525 – som ämnade konfrontera torftig-heten hos den inhemska litteraturen genom att på italienskt manér söka inspiration i antikens litteratur. Med utgångspunkt i Lyon, en stad som genom handelsvägarna underhöll nära förbin-delser med Italien, slog de sig samman i ett litterärt kotteri med

mer eller mindre stark sammanhållning.73 1549 utgav Joachim

du Bellay den skrift som brukar betraktas som Plejadens

mani-fest, La Deffence, et Illustration de la langue Francoyse.74

72 Den första fullständiga franska översättningen av Iliaden, ombesörjd av Jehan Samxon, trycktes i Paris 1530. Femton år senare utgavs Hugues Sa-les översättning av eposets tio första sånger. Se Ford, ”Homer in the French Renaissance”, s. 2-8 och 24-26, Marian Rothstein, ”Homer for the Court of Francois I” i Renaissance Quarterly, 2006:3, s. 237-267, samt Noémi Hepp, ”Homère en France au XVIe siècle” i Atti della Accademia

delle Scienze di Torino, 96, 1961-62, s. 439ff.

73 I Plejaden ingick Pierre de Ronsard, Joachim du Bellay, Jean Antoine de Baïf, Rémi Belleau, Étienne Jodelle, Jacques Peletier du Mans och Pontus de Tyard. Andra namn figurerar sporadiskt på listan. Se Arthur Tilley, ”The Composition of the Pléiade” i The Modern Language Review, 6:2, 1911, s. 212-15. I La Pléiade (Paris, 1978, s. 5-7) dryftar Yvonne Bellenger frågan om Plejadens avgränsning i tiden. Gruppen inledde sin verksamhet 1549 med Du Bellays manifest. Svårare är att fastställa när denna upphörde. Några hållpunkter: Henri II avled 1559, Du Bellay året därpå och inbördeskrigen utbröt 1562. Det vore alltså rimligt att sätta gränsen vid 1560, men Ronsard levde fram till 1585 och Baïf till 1589. I regel utgår man från att Plejadens aktivitet ägde rum mellan åren 1549-62. Om Lyons förbindelser med Italien, se Rigolot, ”Louise Labé and the ’Climat Lyonnois’” i The French Review, 73:3, 1998, s. 405-413, och Lucien Romier, ”Lyons and Cosmpolitanism at the Beginning of French Renaissance” i French Humanism 1470-1600, New York/Harper, 1969, s. 90-109.

I traktaten brottades Du Bellay med de typiska renässansfrå-gorna: I vilket förhållande står den moderna konsten till antiken? Vilket värde skall man tillskriva modersmålet? Fungerar det som ett likvärdigt litterärt språk eller är den moderna människan dömd till evig underlägsenhet? I drastiska ordalag ondgjorde sig Du Bellay över att fransmännen har stått främmande för ”ordens elegans och fägring” [élégance et vénusté de paroles] och saknat

den ”runda mun” som Horatius påbjuder.75 Hittills har den

franska litteraturen således inte tagit tillbörlig hänsyn till antiken och trevat i okunnighetens mörker; medeltidens konstnärer är inte värda namnet och den inhemska diktningen bär prägel av

deras okunnighet [l’ignorance de nos majeurs].76 Du Bellays

ståndpunkt var alltså den följande: om den samtida franska litte-raturen är undermålig, så beror det på att den inte i tillräckligt

hög grad har efterbildat de antika mönstren.77 ”Om vi inte

imite-rade greker och romare” [sans l’imitation des Grecs et Romains], fastslog han, ”skulle vi inte kunna ge vårt språk den upphöjdhet

Vissa passager i Sperone Speronis Dialogo delle lingue, tryckt i Venedig 1542, genljuder nästan ordagrant i hans manifest. Se Rigolot, Poésie et

Renaissance, Paris, 2002, s. 227f. Gian Giorgio Trissinos resonemang har

pekats ut som en annan inspirationskälla till Plejadens poetik. Se E. Pres-ton Dargan, ”Trissino, a Possible Source for the Pleiade” i Modern

Philol-ogy 13:11, 1916, s. 685-688.

75 Joachim Du Bellay, Défense et illustration de la langue française, s. 86. Om den ”runda munnen” [os rotundum], se Horatius, Diktkonsten, 323-24, s. 33: ”Sångmön gav grekerna snille, gav grekerna gåvan att tala/ tju-sande skönt [Grais dedit ore rotundo/ Musa loqui].” Horatius epistel om diktkonsten, Ars poetica, utkom i Frankrike i en legendarisk översättning av humanisten Jacques Pelletier år 1545.

76 Du Bellay, Défense et illustration de la langue française, Paris, 1904, s. 86. Ordet ignorance (och svenskans ignorans) utgör i etymologiskt hän-seende en negation av den latinska roten *gno, upphovet till verben narro (att tala, att berätta) och cognosco (att känna till, att veta) och därmed till franskans connaître.

77 Se Philippe van Tieghem, Les grandes doctrines littéraires en France.

och det ljus som andra mer kända språk äger”.78

Traktaten, som vid en första anblick ger ett dystopiskt in-tryck, är emellertid skriven i hoppets tecken. I själva verket be-traktade du Bellay vissa tendenser i sin samtid som förebud om att en ny guldålder nalkades. I en drastisk vändning jämförde han den dåvarande regenten Henrik II – Frans I:s efterträdare – med självaste kejsar Augustus, under vars egid den romerska

lit-teraturen hade upplevt sin storhetstid.79 Det vore felaktigt,

me-nade han, att hävda att ”de moderna andarna aldrig borde jäm-föras med de gamles” [les esprits modernes ne sont à comparer aux anciens].80 Han gav belägg för detta påstående genom en uppräkning av tekniska uppfinningar som varit okända under antiken, såsom krutet och tryckpressen, den senare åkallad

som ”den tionde musan”.81 Icke desto mindre var det endast

un-der iakttagande av största möjliga försiktighet, skyddad bakom dubbla negationer, som Du Bellay vågade uttrycka sina förhopp-ningar om att det franska språket en dag skulle ”uppnå samma nivå som grekerna och romarna [se pourra égaler aux mêmes Grecs et Romains], och liksom dessa alstra stora andar som

Ho-meros, Demosthenes, Vergilius och Cicero”.82 Iliaden och

Aenei-den förblev de verk till vilka hans generation hade att förhålla sig, och epiken var den genre där man spelade med högst insatser. Du Bellay längtade efter den dag då den ”långa franska dikten” [long poëme françois] äntligen skulle se ljuset och lät påskina att italienskan, genom Petrarcas och Ariostos dikter, redan hade höjt sig till de klassiska språkens nivå; men så stor var likväl hans vördnad för Homeros och Vergilius att han drog sig för att blott jämföra de modernas verk med ”de gamla dikternas helighet” [la saincteté des vieux Poëmes].83

78 Joachim du Bellay, Défense et illustration de la langue française, s. 112.

79 Ibid., s. 98.

80 Ibid., s. 87.

81 Ibid.

82 Ibid., s. 64.

När den italienska renässansen nådde Frankrike befästes på detta sätt Homeros ställning i landet. Han blev en fadersgestalt och hans verk uppfattades som heligt, som en referens och mått-stock för de moderna författarna, som var tvungna att om inte imitera honom så åtminstone förhålla sig till hans verk om de själva skulle skapa något av värde.

Du Bellays position skiljde sig alltså inte nämnvärt från Pet-rarcas, som ansåg det nödvändigt att få tillgång till ett antikt ma-nuskript för själv att kunna väva ”det nya tyget”. I en annan text skrev Du Bellay att ett studium av antiken kan berika det franska språket med en ”ny eller, snarare, en gammal förnyad poesi” [une nouuelle ou, plutost, ancienne renouuelée poësie].84 Den gamla förnyade poesin utgör den franska variationen av det tema som Petrarca anslog i sonetten ”S'Amore o Morte”. Med Du Bellay hade renässansens existentiella och konstnärliga frågor överförts till fransk mark. Han lade därmed grunden för den strid om mo-dernitetens värde som skulle utspela sig över hundra år senare i Ludvig XIV:s Frankrike.