THORILD, LAGEN OCH NATURRÄTTEN

Thorild intresserade sig för den institutionella frågan. Han stu-derade juridik vid universitetet, först i Lund där han tog en kan-diatexamen i ämnet 1778, alltså strax innan han åkte till huvud-staden. Drygt tio år senare kompletterades denna med strandade aspirationer på doktorsgraden i Uppsala. Thorild var ingen anar-kist, som hävdade att det nya samhället skulle styras utan regler, utan drevs av den lagstiftande andan i upplysningen, som om han kände på sig att människan behöver institutioner för att leva, och sökte ett sätt att rättfärdiga dem. Rättslig metaforik florerar i hans verk. Några av titlarna till hans senare verk får bära syn för sägen: Lag och rätt, En Critik öfver Critiker med utkast til en lagstiftning i snillets värld och Rätt, eller Alla Samhällens eviga Lag, vars tredje kapitel bär rubriken ”RÄTT och LAG”. Även när det gäller litterära frågor talade han ju om lagar och regler, vilket kan betraktas som ett uttryck på konstens domän för den av Foucault beskrivna process som successivt gav juristen en allt-mer framskjuten position i den europeiska staten.

Thorilds vilda och ofta högtravande stil, våldsamheten i hans exklamationer, stod emellertid inte i paritet med vare sig hans läsekrets (borgerskapet i Stockholm) eller den roll som han själv spelade i historien. Ibland får man intrycket att han höll sina an-föranden på någon av klubbarna under den franska revolutionen – i ett sådant sammanhang skulle hans överflödande språk te sig avpassat efter det faktiska skeendet – medan det i själva verket rådde fred både inrikes och utrikes i Sverige fram till 1788, då det

katastrofala kriget inleddes på andra sidan Östersjön.396 I Critik

396 Barthes beskriver den franska revolutionen som det avgörande ögon-blick då ”sanningen genom det blod den kostade fick en sådan tyngd att den för att finna ett passande uttryck krävde teatraliskt överdrivna former. Det revolutionära formspråket var en sådan emfatisk gest som ensam kunde ge sanktion åt det dagliga giljotinerandet. Vad som i dag verkar svulstigt var den gången bara avpassat efter det faktiska skeendet. Detta

av Critiker. Med utkast till en lagstiftning i snillets verld (1791) tilltalade han Kellgren med de bitska orden: ”Det är icke eder jag

angriper, utan laglösheten”.397 Kellgren framställs här som en

in-karnation av laglösheten vilken Thorild anklagar genom hans person. I en skrift från samma tid, vars publikation föranledde hans landsförvisning, finns en av Thorilds mest berömda me-ningar, som tjänar som devis över ingången till Uppsala

univer-sitets aula: ”Att tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.”398

Sentensen, som givit upphov till en tolkningskontrovers, visar hur Thorild tog avstånd från institutionsfientligheten och sökte grundlägga sitt eget tänkande på statsrättslig basis. Enligt Henrik Schück, som en tid tjänade som rektor vid det anrika universite-tet, tog Thorild i denna skrift

avstånd från sin tidigare entusiasm för franska revolutionen och Rousseau och deras version av frihet. I stället menar han att man ska söka det rätta, även om det innebär att man får vända sig till ett fåtal lärda och i de viktigaste frågorna till en enda. Därav titeln ’Rätt eller samhällets eviga lag’.399

Visserligen höll Thorild det fria tänkandet i ära, men det finns en evig lag som alla människor måste underkasta sig. Sålunda talar han i samma skrift om ”det evigt Sanna, det evigt Rätta, och Oför-änderliga Lagar”.400 Det är tydligt att ord som brott, kaos och laglöshet – kort sagt: nefastisk nomenklatur – även före 1789 hade en negativ klang i hans verk. Likställandet mellan institut-ion och tyranni hade emellertid gjort det svårt för honom och de

formspråk som företer alla tecken på inflation var då helt adekvat: aldrig har språket varit på en gång mera osannolikt och mindre hycklande.” Bart-hes, Litteraturens nollpunkt, s. 18f.

397 Thorild, ”En critik öfver critiker” i Samlade skrifter, III, s. 49.

398 Thorild, ”Rätt, eller alla samhällens eviga lag”, s. 2.

399 Henrik Schück, Illustrerad svensk litteraturhistoria, IV, 3:e uppl., 1928, s. 402.

andra upplysningstänkarna att finna en väg ut ur den anti-in-stitutionella ideologin. Det är lätt att orera om lag och rätt, men hur såg i praktiken de lagar ut som skulle råda bot på de rådande institutionernas laglöshet?

I studien över La Motte visade jag att naturen utgjorde en av de främsta auktoriteter som traditionskritikerna åberopade sig på. Det var i naturen, denna fiktion om en icke-fiktiv substans, som de fann bot mot det blottade tomrummet. Även Thorilds me-tafysik om skönhet och sanning vilar på naturens auktoritet. ”Det Rättas sjelfva väsende och natur” var enligt hans förmenande

som ”det som är enligt med Tingens Verkelighet”.401 Och i sin

skrift mot Utile Dulci-sällskapets domslut över hans Passionerna kontrasterade han den ”Franska Politessens uptåg” mot

seder-nas ”naturliga sanning och renhet”.402 Det är naturen, eller

när-mare bestämt denna ”naturliga sanning”, som låter sig skönjas under aristokraternas masker. Det är också naturen som skall komma till uttryck i den nya tidens diktning. Även Norbert Elias betonade, i sin studie över det tyska 1700-talet, att distinktionen mellan naturlighet och onaturlighet återkommer i de progressiva författarnas verk. Som exempel anför han en passage ur Lessings Briefe, die neuste Literatur betreffend i vilken denne krävde

borgerliga dramer som passar bourgeoisiens nyvaknande självkänsla, eftersom adeln inte har ensamrätt till storhet. 'Naturen känner inte denna avskyvärda skillnad', säger han. 'Den fördelar hjärtats egenskaper utan företrädesrätt för adeln eller de rika'.403

Det var också i naturens namn som encyklopedisterna längre fram angrep tyranniet och som den franska revolutionens män

401 Thorild, ”Artikel i Dagligt Allehanda den 2 september 1794” i Samlade

skrifter, IV:1, s. 116.

402 Thorild, ”Til Sällskapet Utile Dulci [artikel i Stockholms Posten den 4 mars 1782] i Samlade skrifter, I, s. 469.

lät utfärda sina deklarationer om de ”naturliga, oförytterliga och heliga mänskliga rättigheterna” [les droits naturels, inaliénables et sacrés de l’Homme].404 Än idag hänvisar deklarationen om människans rättigheter, som redigerades av det nybildade FN ef-ter andra världskriget, till naturens auktoritet, vilket ger en fing-ervisning om den västerländska modernitetens beroende av

detta ursprungligen grekiska begrepp.405 Det var genom

hänvis-ningen till naturens auktoritet – och närmare bestämt: till natur-rätten – som även Thorild fann en lösning på den institutionella frågan. Bortom människornas fåfängliga lagar, som hindrar den sanna känslan, hägrar inte bara anarkin. Det finns en tredje väg:

naturrättens.406 Med udden riktad mot Kellgren hävdade han

så-ledes att det är naturen, inte människorna, som skall stifta la-garna: ”O, min Herre, hvad är människan utan lagar? Men –

dessa lagar måste ej vittre pyslingar, utan Naturen göra.”407 Det

är på naturrätten som den nya ordningen skall grundas, i såväl politiskt som konstnärligt hänseende. Å ena sidan, skrev han i en annan text, finns ”Naturens Rätt”. Å den andra människornas

404 Om framställningen av naturrätten i Encyklopedin, se Luigi Delias ar-tikel ”Jaucourt, Montesquieu et la discipline 'Droit naturel' dans

l'Encyc-lopédie” i Les Lumières et l'idée de nature, red. Gérard Chazal, Dijon, 2011.

Han visar bland annat hur Louis de Jaucourt i sin artikel om slaveriet för-kastade detta som stridande mot naturen (s. 139f). I denna anti-aristo-teliska linje författade Marat sin tidiga skrift, Les chaînes de l'esclavage (1774). Det var för övrigt Diderot som skrev artikeln om naturrätten för

Encyklopedin.

405 Deklarationen antogs av det nybildade FN i Chaillotpalatset i Paris 1948. I 16:e artikeln, som lär ha författats under påtryckningar från krist-demokratiskt håll, heter det: ”Familjen är den naturliga och grundläg-gande enheten i samhället [l’élément naturel et fondamental] och har rätt till samhällets och statens skydd.” I inledningen ges människorna även rätten att göra ”uppror mot tyranni och förtryck” [la révolte contre la

ty-rannie et l’oppression].

406 Thorilds förhållande till naturrätten har berörts av Olle Herrlin,

Relig-ionsproblemet hos Thorild, Lund, 1947, s. 171f. 407 Thorild, Samlade skrifter, III, s. 14.

konventioner.

Frågan är: Hvad jag bör tro – det Boken lärer, eller det, Na-turen lärer? Frågan är: Hvarefter jag bör Handla – efter Con-ventionen eller Naturens rätt? Regeln för mit förstånd, är Naturens verkelighet. Regeln för min vilja, är Naturens Rätt.408

Ytterligare ett exempel på hur Thorild hänvisade till naturrätten ger hans kritiska referat av en passage i Ciceros De Legibus, ett verk av stor betydelse i det västerländska tänkandets historia. Här ställde Thorild de ”mörka och vanskliga Stadgar”, vilka ägde laga kraft i Rom, mot ett förmodat ”naturligt Förstånd”.

CICERO i sin bok om LAGARNE säger gudomliga saker om ”et Evigvarande förnuft, som råder i hela Naturen, och som han kallar urbilden för all Lagstiftning. Han strider med styrka emot den mening at Lag är blott Människofund: och han vi-sar, at innan Lagar voro till, kände alla Folkslag genom et na-turligt Förstånd de Dygder som Lagen sedan stadgat: äfvensom ock aldrig några Folkslagens bud och villior kun-nat göra det orätta till rätt”. Men när man nu väntar at få höra detta Rätta, detta aeternum quiddam, så faller han gen-ast på at uphöja til himlen sit Lands Skråck såsom det första gudomliga uti Lagstiftningen, och man får derpå höra Roms mörka och vanskliga Stadgar i stället för Mänsklighetens Klara och eviga rätt.409

408 Thorild, ”[Convention eller naturens rätt?]” i Samlade skrifter, II, s. 123.

409 Thorild, ”Rätt, eller alla samhällens eviga lag”, i Samlade skrifter, IV:1, s. 18. Han hänvisar till De legibus (2, 4). Notera denna hänvisning till Rom och dess ”mörka och vanskliga Stadgar” såsom ett objekt för avståndsta-gande. Den kan förstås utifrån Voltaires ord om den kopernikanska världs-bilden – att den var en ”sanning som fördömts i Rom” [une vérité

Thorild tilldelade därmed naturen en grundläggande funktion. Liksom både de franska och tyska upplysningsmännen upphöjde han den till Substansen, till den grundläggande Icke-Myten, i vars namn den tyranniska ordningen omyndigförklarades och bekämpades. ”Sanningen är den verkeliga Naturen: Det som Är”, postulerade Thorild.410 Men naturen utgör dock – vilket re-dan blev tydligt i studien över La Motte – en ren form som i prak-tiken kan fyllas med vilket innehåll som helst. På den politiska arenan gav Thorild inte någon konkret fingervisning om hur det rätta skulle institutionaliseras, han förevisade ingen bild av in-stitutionerna som i praktiken kunde iscensättas utan nöjde sig med vaga exklamationer. Om Thomas Hobbes var modernitetens mest konkrete naturrättsteoretiker så var det eftersom han, ge-nom sina erfarenheter av det engelska inbördeskriget, ur den mänskliga naturen hade härlett institutionernas nödvändighet

och visade på olika sätt hur naturrättstanken, med dess angrepp på män-niskornas institutioner, har sina rötter i den protestantiska dogmatikens explicita avståndstagande från den katolska traditionen. Även hos Thorild föreligger liknande exempel på en sådan anti-papistisk retorik. I epilogen till En Critik öfver critiker kontrasterade han ”Människo-funder” mot ”Guds och Naturens LAG, i hvilken endast är, för vår Sällhet, en ren och evig Visshet” (s. 129). I samma skrift beklagade han sig över det ”Män-niskjo-Våld” som katolikerna utövar mot ”Guds egna ord” och liknade Kellgrens Stockholms Posten – i vilken tillrättavisandet av Passionerna hade tryckts – vid ”et litet påfvedöme” (s. 4). Staden vid Tiberns stränder är så mycket mer än stad. Det var under dess mäktiga egid som en europe-isk gemenskap ånyo återupprättades efter andra världskriget. Hotet från anarkin skulle ännu en gång avvärjas genom den eviga stadens auktoritet, som om det romerska imperiet med dess trygga lagar därmed, liksom vid Karl den stores kröning i den gamla Peterskyrkan, skulle återuppstå i en ny skepnad efter den dubbla våg av förödelse som vällt hade fram över världens länder. I mars 1957 undertecknades Romavtalet, varmed grun-den lades för Europeiska Unionen, i Palazzo dei Conservatori på Kapito-lium, som under renässansen hade byggts över det gamla Tabularium, där det antika Rom förvarade sina arkiv.

som ett skydd mot densamma. Thorild var aldrig där, men hade han en känsla – vilken förmodligen planterades i honom under studieåren i Lund och som torde ha stimulerats av de skräckinja-gande bulletinerna från skräckväldets Paris – av att människans liv, för att bli liv, bör förankras i någon form av regelverk.

Det finns även en estetisk sida av hans hänvisningar till na-turens lagar, som är något mer konkret. Under den senare hälf-ten av 1700-talet växte genikulhälf-ten fram i Europa. Geniet skulle ersätta det ”handtverks-snille” som befrämjades av den fransk-klassicistiska doktrinen. Inte sällan förställer man sig att geniet skulle vara en fritt skapande person som inte underkastar sig några regler, men jag skall nu försöka visa att naturrätten, med dess betoning av rätten på frihetens bekostnad, medverkade även vid genikultens uppkomst. Geniet eller Snillet är enligt Thorild inte helt obundet i sitt skapande utan begränsas av naturens dik-tat:

Men hvart snille är födt Lagstiftare: sjelfskapare i sit ämne. Den tar icke, utan ger lagar. Den känner inga andra regler än Naturens, än den högsta kraftens och den högsta skönhet-ens.411

Albert Nilssons påstående rörande Thorild, att geniet ”själv

skapar reglerna, är normerande”, är således inadekvat.412 Geniet

är snarare naturens språkrör. Men det är inte samma natur som La Motte åberopade sig på i sin ombearbetning av Iliaden. Den franska trädgårdskonsten mot slutet av 1600-talet kan illustrera skillnaden mellan Thorilds Sturm und Drang- och La Mottes fransk-klassicistiska inställning till naturen. När mästaren, André Le Nôtre (1613-1700), anlade en rad trädgårdar åt Ludvig XIV, bland annat vid Versailles, ignorerade han det landskap som tidigare funnits på platsen sålunda markerande den geometriska ordningens och det fransk-klassicistiska förnuftets herravälde

411 Thorild, ”Til Sällskapet Utile Dulci”, s. 469.

över den vilda naturen. Efter denna princip verkade även La Motte när han likt en trädgårdsmästare klippte bort oegentlig-heterna i Iliaden. Thorilds snille arbetar på det motsatta sättet och ämnar uttrycka naturen i dess otämjda form. Han skulle ald-rig få för sig att skatta den förkonstlade och elaborerade Vergilius högre än den vildare och oregerlige Homeros.

Även Kant definierade i Kritik av omdömeskraften, den epokgörande syntesen över 1700-talets estetiska reflektioner, ut-kommen året efter Bastiljens stormande, genialiteten som ”den talang (naturgåva) som ger konsten regler”. Geni, preciserar han, är ”det medfödda anlag (ingenium) genom vilket naturen ger

konsten regler”.413 Dessa rader korresponderar väl mot Thorilds

idéer, vilka formulerades ungefär vid samma tid. Här skönjer vi grunden för både hans legitimeringsstrategier och hans hänvis-ningar till förnuftet.

Som jag visade rörande La Mottes kontroversiella översätt-ning, finns det i den kristna dogmatiken en föreställning om att alla människor, till och med hedningarna, av naturen har fått en förmåga till att uppfatta det rätta. Det var bland annat denna pa-ulinska dogm som Descartes arbetade vidare på och sekularise-rade genom att hävda cogitots förmåga till sanning utan institut-ionernas bistånd. Hjärtats rättigheter, som Thorild åberopade sig, kan förstås mot fonden av denna tradition. Den uppfattning om förnuftet i vars namn han revolterade mot etablissemanget vilar på föreställningen om ett, för att låna Kants ord, ”medfött känsloanlag” eller angeborene Gemütsanlage. Detta naturliga anlag till genialitet, som ger en viss människa tillträde till San-ningens och Känslans rike, är inte beroende av några traditioner eller institutioner. Det tar inte heller hänsyn till någon ätteskölds insignier, går inte i arv från far till son och trotsar kort sagt alla samhälleliga konventioner. Det var genom att ta ett steg bort från dessa människofunder som Thorild, i egenskap av geni och ut-vald, kunde träda i kontakt med poesins källa. Han verkade inte

som anarkist utan hänvisade ständigt till naturens lagar, vilka ut-gjorde fundamentet för hans legitimeringsstrategier liksom för hans uppror mot det gustavianska etablissemanget.