SYMBOLISKT FADERMORD I FÖRNUFTETS NAMN

Iliaden är det första verket i den västerländska kanon, ett släkte av verk – traditionen – utgår härur och i denna bemärkelse är

Homeros den västerländska litteraturens fader.131 La Motte själv

beskrev honom, som vi redan har sett, som ”poesins och

vältalig-hetens fader” [père de la Poësie & de l’Eloquence].132 Det var inte

utan stolthet som han i ett annat sammanhang påtalade de ”cen-sureringar som jag vågat göra av Poesins fader” [les censures que j’ai osé faire du Pere de la Poësie].133 Liknande tankegångar gjorde sig gällande hos Perrault vars dikt ”Ludvig XIV:s sekel” utlöste La Querelle. Perrault beskrev Homeros som ”alla kons-ters fader” [Pere de tous les arts], för att längre fram peka på

bristerna i dennes verk.134

Även traditionen pekar ut Homeros som fader. Den okände författaren till en antik levnadsteckning, vilken felaktigt har till-skrivits Plutarchos, argumenterade för att Homeros poesi inne-håller fröna [spermata] till alla kommande upptäckter inom

så-väl vetenskapen som filosofin.135 Renässanspoeten Jean-Antoine

de Baïf, en av medlemmarna i Plejaden, åkallade honom i ett

131 I Etymologiae (VII.5.3) definierade Isidor av Sevilla fadern som den ”från vilken ett släkte har sitt ursprung; det är därför man kallar ho-nom för pater familias” [pater est a quo nascitur initium generis; itaque

is pater familias vocatur]. Se Pierre Legendres kommentar till denna

pas-sage i Leçons IV, L’inestimable objet de la transmission, s. 279.

132 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. cxxxiij.

133 La Motte Reflexions sur la critique, s. 24

134 Perrault, Le Siecle de Louis le Grand, s. 8.

135 Pseudo-Plutarchos, Essä om Homeros liv och poesi, § 91, citerad efter Wilson-Okamura, Virgil in the Renaissance, s. 126. Essän, som vid ett fler-tal tillfällen har tryckts som ett förord till Homeros verk, blev tillgänglig i latinsk översättning 1537.

poem som ”helig far” [o pere sainct].136 Och för att ta ett moder-nare exempel gav Voltaire, i en av sina ungdomsskrifter från Lon-don-tiden, Homeros tillnamnet ”poesins fader” [the Father of Poetry].137 Det bör även framhållas att Petrarca i sin teori om an-tikefterbildningen utgick från sonens förhållande till fadern. An-tiken utpekar också etymologiskt förfädernas värld. I ordet finns tanken på en konstituerande generationsskillnad, en gräns som ställer frågan till den nya generationen, ”de moderna”, om deras egen plats i historien, om deras kallelse, om deras ungdom och deras egen död, alltså om vad de själva skall överlåta i arv åt sina efterkommande. Att censurera ”poesins fader”, att skriva om hans verk efter eget behag, är ingen liten sak.

I en av de två skrifter, med vilka La Motte försvarade sitt

ar-bete, talade han om ”sitt rättfärdigande” – ma justification.138 I

dramatiska ordalag stod han inför uppgiften att rättfärdiga ett symboliskt fadermord. Den som rättfärdigar sig försöker befria sig från skulden. Jag har framhållit att traditionen vilar på över-låtelsen av denna skuld, på den skuldsättande gåva som överlåts från de döda till de levande, från gamla till de unga, och som, ge-nom att frammana ett nostalgiskt band, konstituerar det som vi kallar för traditionen. Att La Mottes översättning trycktes med förordet är inte oväsentligt. Hans översättning var så blasfemisk att den a priori måste rättfärdigas, ungefär som när man ursäk-tar sig innan man säger något fult. La Mottes ursäkt består emel-lertid i att hävda att han inte behöver be om ursäkt. Han före-kommer invändningen, som de döda riktar mot honom ur sek-lens djup, genom att framhålla att han står utan skuld. Hur mot-står han då deras invändningar? Hur uthärdar han tanken på dessa läppar som inte längre kan tala? På vilken grund står han

136 Jean-Antoine de Baïf, citerad efter Hepp, ”Homère en France au XVIe

siècle”, s. 437.

137 François Voltaire, Essay on Epick Poetry, citerad efter Warren Ram-sey, ”Voltaire and Homer”, i Modern Language Association, 66:2, 1951, s. 188.

kvar i den vind av förbannelser som blåser mot honom? Svar: han står kvar på sin plats genom att hänvisa till moderniteten, till framsteget och ytterst till förnuftets auktoritet. Det är förnuftet som skyddar honom från skulden.

La Motte betonade särskilt hur Homeros-försvararna har försvarat sin kult genom att hänvisa till den beundran som un-der ”tre tusen år” har betygats dennes verk. Så lyun-der un-deras ”eviga

refräng”.139 Enligt La Motte är den hävdvunna vördnaden inget

skäl till att stämma in i lovsången. Man behöver inte läsa många sidor av hans förord för att inse att han legitimerade angreppet på Homeros genom att vidhålla att dennes auktoritet är en illus-ion befäst av traditillus-ionen. Det är de döda som på grund av sitt bristfälliga förnuft har underkastat sig en falsk mästare och nu har moderniteten genom La Mottes person givit sig till känna för att med förnuftets bistånd korrigera deras misstag.

Distinktionen mellan namnet-Homeros och diktaren-Home-ros är central för La Mottes argumentation. Han säger att det finns de som ”dömer verket genom författaren [juge de l’ouvrage par l’Auteur] i stället för att låta förnuftet döma verket genom verket självt [au lieu que la raison juge de l’ouvrage par l’ouvrage même]”.140 Den seglivade fascinationen inför Homeros namn, vilken skymmer verkets faktiska brister, utgör en illustrat-ion av människans lättrogenhet. Således, skriver han, vinner il-lusionen mark och blir allmängiltig [l’illusion devient générale],

139 ”J’ai beau dire des raisons aux Partisans outrez de l’Antiquité, leur ref-rain éternel, ce sont ces trois milles ans dont nous faisons voir la nullité par tant de jugements qui en interrompent la tradition.” La Motte,

Reflex-ions sur la critique, s. 107. La Motte föreställde sig uppskattningsvis att

Homeros hade levt omkring 1400 f. Kr. Se exempelvis följande ut-saga: ”L’un me condamne, parce qu’il entend dire que je trouve des défauts dans un Poëte admiré depuis trois mille ans” (s. 88).

140 Ibid., s. 109. I anslutning härtill påtalar La Motte att många beundrar Homeros utan att ha läst honom [le grand nombre de ceux qui admirent

Homere sans l’avoir lû] (s. 114). Se även det avsnitt i Discours sur Homere

där han utvecklar ”distinktionen mellan Författaren och verket” [distinction de l’Auteur & de l’ouvrage] (s. cxxiij).

allteftersom det blir svårare att granska den.141 I själva verket är kulten av Homeros inte grundad annat än på

på historiska monument och på vördnaden för antiken [le respect de l’antiquité]; på illusionens behag [plaisir d’illus-ion] och på konventionerna [les conventions] vilka grundats på bedömares auktoritet. Detta har ingenting att göra med förnuftet, och ändå är det uteslutande förnuftet som kan fastställa värdet på saker och ting [c’est à elle seule qu’il appartient d’apprétier les choses].142

I citatet figurerar en rad centrala begrepp som La Motte gjorde bruk av vid legitimerandet av sin översättning. Utöver illusion möter vi här vördnad, konventioner och förnuft. Ett femte nyck-elord är fördom, på franska préjugé, alltså domar som på för-hand uttalas, prejudikat som eftervärlden blint åtlyder. La Motte upprättade en distinktion mellan förnuftets och fördomarnas verk och fastslog att det var fördomarnas fel att man inte rätt har

bedömt Iliaden.143 På tal om ett kritiserat libretto av Philippe

Quinault (1635-1688) skrev han att den allmänna meningen har ”förkastat dennes verk eftersom han är av vår tid samtidigt som fördomarna om antiken gör att man inte vågar bli varse

Ho-meros misstag”.144

141 La Motte, Reflexions sur la critique, s. 115.

142 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. cxxxviij.

143 ”l’ouvrage du préjugé, plûtôt que de la raison.” Ibid., s. xxvj.

144 ”le préjugé de l’antiquité, fait qu’on n’ose sentir la faute d’Homere.” Ibid., s. lxxix. La Motte syftade här på den litterära strid som hade utspelat sig i början av 1670-talet i samband med Quinaults och Lullys uppsättning av den euripidiska tragedin Alkestis. I förordet till Iphigénie från 1674 fällde Racine några nedsättande kommentarer om detta verk vilka indirekt gällde moderna människors oförmåga att bearbeta och att rätt bedöma klassiska texter. Hans inlägg blev föremål för en rad gensagor. Konflikten, som har gått till historien som La Querelle d’Alceste, kan studeras som en upptakt till Striden mellan de gamle och de moderna. De relevanta

tex-Förnuftet uppfattas alltså av La Motte som det instrument med vars hjälp den moderna människan borde frigöra sig från villfarelsen. Men förnuftet självt skulle kunna studeras som en villfarelse och upplysningsberättelsen, förstådd som berättelsen om avslöjandet av de traditionella myterna, som en myt i egen rätt. I Masspsykologi och jaganalys (1921) talar Freud om den ”magiska makten” hos vissa ord kring vilka människor sam-las. När någon åberopar sig på dessa ord, skriver han, blir

”mi-nerna respektfulla och huvudena böjs”.145 Förnuftet – liksom

Ve-tenskapen, Demokratin, Friheten och Jämlikheten – fungerar som ett sådant magiskt ord i den västerländska moderniteten. Genom att anklaga Homeros, diktkonstens fader, för att inte ha tillgång till detta magiska Förnuft placerar sig La Motte på doma-rens plats. I en vändning som föregriper Kants definition av upp-lysningen förkunnar han:

Låt oss inte frukta att använda vårt förnuft [ne craignons point d’user de nôtre raison]: det är den naturliga skiljedo-maren [l’arbitre naturel] av allt som människorna fram-bringar.146

Ordvalet – arbitre av latinets arbiter – hänvisar läsaren till

skil-jedomarens funktion.147 Men domaren måste själv hämta

aukto-ritet från någonting som finns utanför honom. Han måste visa att

terna har samlats i en utgåva: Philippe Quinault, Alceste suivie de La

Que-relle d’Alceste. Anciens et Modernes avant 1680, Paris, 1994.

145 Freud skriver: ”Massan är vidare underkastad ordens i sanning magiska kraft [der wahrhaft magischen Macht von Worten]; ord kan i massjälen ge upphov till de mest fruktansvärda stormar och även få dessa att be-darra.” Freud, ”Masspsykologi och jaganalys”, s. 289.

146 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. xvj.

147 Latinets arbiter betyder skiljedomare och i överförd bemärkelse mäs-tare. Via Petronius, som skämtsamt förlänades tillnamnet arbiter

ele-gantiae efter sin ställning som smakdomare vid Neros hov, för ordet

tan-karna till kritikerns funktion – något som inte lär ha undgått La Motte. Det berömda porträttet av Petronius tecknades av Tacitus i Annales, XIV,

18-han står i förbindelse med vad Pierre Legendre kallar för ”rättens icke-juridiska scen”, den ort från vilken varje domslut, bortom

paragrafernas stränga bläck, hämtar sin auktoritet.148

I slutet av Paradiso anställer Dante, på tal om cirkelns

kvadratur, en betraktelse om principen som fattas.149 Eftersom

faderskapet aldrig är säkert (pater semper incertus), utgörs civi-lisationens grund av en princip som fattas och som därför måste institutionaliseras och ceremonialiseras, dvs. ges en rättslig grundval. Människan kräver denna princip för att träda in i civi-lisationen, vilken i likhet med lösningen på cirkelns kvadratur borde vara given av naturen. Med hjälp av sitt förnuft ville La Motte visa att ingenting i naturen föreskriver vördnaden för dikt-konstens fader och att traditionen således i grunden hämtar sin auktoritet från en princip som fattas. I detta ljus framstår värl-dens avförtrollande, för att låna Max Webers starka formulering, som en konsekvens av att traditionens och ytterst faderns

aukto-ritet avvisas som en förnuftsvidrig illusion.150

Som ett symptom på tomheten efter brottet med l’ancien ré-gime etablerade sig nihilismen som en politisk rörelse under 1800-talet. Det är beaktansvärt att begreppet populariserades genom en roman som behandlar förhållandet mellan generation-erna. Det är likaledes beaktansvärt att denna utspelar sig i ett Ryssland som öppnat sig för inflytandet från västerländsk filo-sofi, av den sene Dostojevskij stämplad som självmordsfilosofi. I

20.

148 Detta begrepp – la scène non juridique du droit – har jag lånat av Le-gendre, som använder det i en något annorlunda bemärkelse. Se LeLe-gendre,

Leçons VIII. Le crime du Carporal Lortie. Traité sur le Père, s. 69. 149 Dante, Den gudomliga komedin: Paradiset, XXXIII: 133-138, s. 415.

150 Föreställningen om ett avförtrollande av världen [die Entzauberung

der Welt] genom rationalismen fick sin programmatiska formulering i

Max Webers sena skrift Wissenschaft als Beruf (Berlin, 1983, s. 53). Präg-lad av sin pessimism såg Weber i denna process ett hot mot människans värdighet snarare än en framstegssaga. Förmodligen var det därför som han i den auktoritativa karisman skönjde ett sista värn mot den förflack-ning som hemsöker den västerländska moderniteten.

Turgenjevs Fäder och söner (1862) har sönernas förhållande till sina fäder antagit en duellartad karaktär. Med nihilisten Bazarov i spetsen avfärdar de i högtidliga ordalag sina fäders världsåskåd-ning, men de härdar inte ut i intet utan söker en sista tillflyktsort

hos förnuftet – och närmare bestämt hos vetenskapen.151

Här skulle jag kunna sätta punkt. Vi vet nu att La Motte legi-timerade sin censur av Homeros genom att åberopa sig på för-nuftets auktoritet. Men detta är inget tillfredställande svar. För-nuftet är ett alltför svårgripbart och mytomspunnet ord – behäf-tat med ”magisk makt” – för att ett sådant konsbehäf-taterande skall vara tillfredställande. När Gillot i sitt klassiska verk om La Que-relle hävdade att ”Striden mellan de gamle och de moderna be-friade förnuftet från auktoritet och satte punkt för dogmatismen” gav han uttryck för den hävdvunna åsikten om upplysningen och

dess konsekvenser.152 Jag vill sätta ett frågetecken efter hans

for-mulering. Är det möjligt att de moderna, till vilkas parti La Motte tillhörde, snarare introducerade en ny form av dogmatism, grun-dad på hänvisningen till förnuftets auktoritet?

151 ”- Och så har vi beslutat, att inte företa oss någonting på allvar, uppre-pade Bazarov. Han blev plötsligt förargad på sig själv för att ha suttit där och utbrett sig om allt detta för denne barin. - Och bara skymfa och smäda? - Och bara skymfa och smäda. - Och detta kallas nihilism? - Och detta kallas nihilism, upprepade Bazarov åter, denna gång ännu mer ut-manande.” Ivan Turgenjev, Fäder och söner, övers. Hjalmar Dahl, Udde-valla, 1984, s. 58. Den nihilistiska hållningen driver alltså inte Bazarov till att förkasta allt. Själv utbildad likare, åberopar han sig på vetenskapen, vilken han ställer mot den föregående generationens (1812 års män) ro-mantiska världsåskådning samt mot den rysk-ortodoxa kyrkans tradit-ioner. Han avfärdar Pusjkin och hänvisar i samma andetag till materia-listen Büchners då inflytelserika verk Stoff und Kraft (s. 51).

152 ”La Querelle des anciens et des modernes […] émancipe la raison de l'autorité et met fin au règne du dogmatisme.” Hubert Gillot, La Querelle

4. DEN NATURVETENSKAPLIGA