SANNINGENS OCH KÄNSLANS RIKE

Thorilds far var kronolänsman, ett yrke som ungefär motsvarar

ställningen av en lägre statstjänsteman. I sin barndom blev han

dock föräldralös och måste för att finansiera sin skolgång förlita sig på andras välgörenhet. Med Arvidsons ord fick han

ti-digt ”känna beroendet”.356 Vilhelm Ekelund såg i Thorild en

re-presentant för den ”svenska fattigdomstraditionen”.357 Och

At-terbom inledde sin levnadsteckning över honom med följande ord:

Thomas Thorilds fädernebygd var Bohus län. Armod omgaf hans vagga och första uppväxt. Till och med det namn, som han gjort frejdadt, var honom ej medfödt: ty fadern hette Jöns Olsson Thorén. Denne, en krono-länsman, som bodde på hemmanet i Blåsupp i Svarteborgs socken af Foss pasto-rat, lefde med sin maka, Börta Thomasdotter, i torftiga om-ständigheter. De hade fem barn. Thomas var yngste sonen. Kort efter hans födelse - och måhända i anledning af den - gick hans moder ur tiden. Fadern, tärd af sorg, qvarlefdte icke länge. Snart befann sig alltså sistkomlingen, i ännu späd ålder, både moder- och faderlös.358

Utsattheten präglade även Thorilds liv som vuxen. Utifrån hans korrespondens har Gunnar Sahlin upprättat en förteckning över

356 Arvidson, Harmens diktare, s. 8.

357 Wilhelm Ekelund, citerad efter Gunnar D Hansson, Lyckans berså, Gö-teborg, 2010, s. 22.

358 Per Daniel Amadeus Atterbom, Svenska siare och skalder, fjerde ban-det, Örebro, 1862, s. 17.

hans bidragsgivare och lån under åren 1778-97.359 Angreppet på aristokraternas diktning formulerades alltså av någon som klass-mässigt inte ägde tillträde till hovet och som levde i ekonomiska trångmål. För att låna ännu en formulering av Arvidson betrak-tade Thorild huvudsbetrak-taden ”underifrån och med moralistens

blick”.360 Möjligen är det därför som hans stil har något hektiskt

över sig; han talade inte med den självsäkra stämman hos adels-mannen som inifrån hovet förlöjligar dess seder. Snarare för hans exklamatoriska förkastelsedomar tankarna till de

tidigkrist-nas bittra avsky mot de kejserliga palatsen i Rom.361 Åtskilliga av

hans dikter, däribland Passionerna, tillrättavisades dessutom av aristokraters vittra sällskap. Hur tog de sig rätten, dessa aristo-krater som blott hade börden att tacka för sin ställning, att yttra sig om värdet hos hans verser? Att just Kellgren, som inte var aristokrat, bevärdigades auktoritet som smakdomare på den gus-tavianska Parnassen – och dessutom invaldes som ende ofrälse bland de Aderton – torde enbart ha spätt på den thorildska

fru-strationen.362 Själv var han knappast påtänkt för inval. Som Erik

359 Gunnar Sahlin, Författarrollens förändring och det litterära systemet

1770-1795, Stockholm, 1989, s. 239. 360 Se Arvidson, Harmens diktare, s. 28.

361 Den som anställer en jämförelse mellan Thorilds och La Bruyères skall, om än deras åsikter om hovlivet på åtskilliga punkter konvergerade, finna att svensken var högst olik denne – jag lånar Barthes karaktäristik – ”ba-lanserade, lagom engagerade moralist som inte ’brinner’ (utom kanske i kapitlet om kvinnor och pengar, vilket präglas av en konstant aggressivi-tet)”. Barthes, Kritiska essäer, s. 243.

362 Det är välkänt att bilden av Kellgren, mannen bakom utlåtandet om

Passionerna, borde nyanseras. Inte sällan betraktas han som Thorilds

mest nitiske antagonist, som en representant för allt som Thorild av-skydde, men förmodligen har hävdatecknarna, drivna av sensations-hunger och sökande efter de förenklingar som alltför ofta utgör baksidan av förståelsens mynt, varit benägna att betona det som skiljer de två för-fattarna åt. ”Vi böra tro, att Kellgren ärligt fann den unge författarens åsik-ter och skrifsätt löjliga”, skrev Atåsik-terbom i Svenska siare och skalder (s. 168). Men som Tigerstedt har framhållit är det snarare troligt att även

Lönnroth påpekar hade han gjort sig ”helt omöjlig som samhälls-kritiker”.363

I sin i efterhand avfattade kommentar till Passionerna – som ingår i den tryckta utgåvan från 1785 – åkallade Thorild

”San-ningens och Känslans rike”.364 Formuleringen inringar vad jag

skulle vilja kalla för hans locus amoenus – en uppdiktad plats som tjänade honom som arkimedisk punkt i striden mot

etablis-semanget.365 I namn av detta rike, som han menade sig ha

till-gång till, utmanade han den enligt hans förmenande perversa lo-gik, som gjorde att mediokra människor kunde få framskjutna ställningar i det svenska samhället. Om man tar hänsyn till Thorilds prekära situation och till hans uteslutenhet från Slottet – den plats till vilken genomsnittsmänniskan i hans samtid knöt sina förhoppningar – framstår hans eget rike som en i såväl este-tiskt som polieste-tiskt hänseende institutionaliserad motpol. I kraft

Kellgren, framför allt i sin sena diktning, lät sig inspireras av ”den spirande romantik som i senare hälften av 1700-talet framträdde överallt i europe-isk litteratur och som i fransk och svensk forskning har fått det olyckliga namnet ’förromantik’ ”(Kellgren, s. 67). I sin vackra avhandling insisterar Horace Engdahl på att Kellgrens verk pekar framåt mot romantiken; även Albert Nilsson spårar förromantiska strömningar i hans verk. ”Poemet

Våra villor utgör en upplysningsfilosofins bankruttförklaring”, skriver

han i den monumentala studien Svensk romantik (Lund, 1964, s. 59). Frå-gan är alltså om inte Kellgren var mer öppen för Thorilds estetik än vad denne ville tillstå, men att han samtidigt ryggade tillbaka inför dennes po-lemiska sinnelag. Kellgren lär ha läst Passionerna flera gånger och såg ju till att den belönades med ett accessit – vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på diktens nydanande och absurda form. Försoningen med Bellman vittnar likaledes om hans öppenhet inför olika former av icke-klassicistisk estetik.

363 Erik Lönnroth, Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom

själv, Stockholm, 1986, s. 114. 364 Thorild, ”Passionerna”, s. 36.

365 Jag lånar begreppet locus amoenus från Curtius som definierar det som en ”retorisk-poetisk kategori” och som ett ”vackert, beskuggat avsnitt av naturen” [ein schöner, beschatteter Naturausschnitt]. Curtius,

av sitt eget locus amoenus kunde han avfärda hovlivets fröjder som en chimär. Där ges endast falskhet – falsk poesi, falska käns-lor och falsk kärlek – medan de sanna motsvarigheterna anträf-fas på den plats som blott han själv och likasinnade äger tillträde till. Det är något annat än börd, titlar och rikedom som gör att en människa får vistas i Känslans och Sanningens rike.

Från sitt locus amoenus behövde Thorild inte längre se Stockholm underifrån utan kunde, som han skrev i en prosadikt,

tänka ”utöfver Staden”.366 Det är inte längre aristokraterna som

ser ner på honom. Nu är det han som blickar ner på ”Staden och Slottet, höljde i Höstens majestäteliga moln” och som ovanifrån betraktar

Jordens, Jordens herrligheter! Svaghetens underverk! Der de små Dödelige hopat stoften, ställt sig öfverst, klädde i de skimrande grusen, för att trotsa sitt intet.367

Denna stigande rörelse, varmed han tog ett steg bort från den statssanktionerade imbecilliteten, kan likaledes studeras i de brev varmed han förevigade sina vandringar i Stockholms om-nejder. I naturen, välbehållen vid sina ”favoritställen”, befann han sig tillräckligt långt från människorna för att glömma deras själsliga fattigdom. Han skriver med djupa andetag, berusad av den självkärlek som hans självvalda ensamhet stegrade till exta-sens gräns.

Jag var ute i går mot Solens nedgång (åt Kungsholmspar-kerna där jag har några favoritställen). Jag återfann mina djupa, höga, förtrogliga utsigter: och stannade vid första rö-relsen lutad mot gärdsgården. […] Jag gick högre upp mot skogshögderna, för at se guldet på Tornspitsarne glimma, Glaskronan blixtra i Konungens Sal mot den nedgående So-len, för at se Staden, Mälarn, vida rymden. O min vän, jag

366 Thorild, ”Scene” i Samlade skrifter, III, s. 427.

hant de ställen där jag ofta välsignat dig, sett vår Guds hel-gedom brinna i vester; och känt den Vises Lycksalighet. un-der dessa träden, mellan dessa sälla klippor, där bör din in-billning söka mig, där är mit Tempel, där sjöng jag om Pass-ionerna.368

Även om Thorild kom från den bohusländska landsbygdens ing-enstans, och fastän han saknade familj, historia och pengar, tog han sig till huvudstaden och angrep där grundvalarna för elitens vandel. Det var emellertid inte ressentimentet som utgjorde den skapande kraften bakom hans revolt. Hans omkastande av på-bjudna hierarkiska världsbilden bör studeras som en sig själv be-jakande och skapande gärning. Enligt Foucault är det en av mak-tens mekanismer att upprätta en ”gallring bland de talande sub-jekten”; den som inte ”uppfyller vissa krav eller från början är kvalificerad för att uppfylla dem” blir utesluten ur diskursens

ordning.369 Thorild instiftade en ny värdeskala som gjorde

ho-nom själv, i egenskap av poet, till världens mittpunkt, garanten för ”diskursens ordning” och excellerande uttolkare av förnuftets

auktoritet och av Guds politiska begär.370 I likhet med La Motte

var han självutnämnd i sitt värv, och det är föga förvånande att denna till högmod angränsande självsäkerhet gav upphov till en våg av sarkasmer från Kellgrens sida. Utan namns nämnande hå-nade denne sin vedersakare i följande verser:

Nej, Hofvet endast Tigrar hyser

(Som sjelf jag från min vindsglugg sett) Alt är föraktligt hos de Höga;

Alt är Gudomligt hos de Små – Så dömmer blott Frondörens öga;

368 Thorild, ”Om hösten” i Samlade skrifter, I, s. 456.

369 Foucault, Diskursens ordning, s. 26.

370 Thorild fruktade inte att omkasta vedertagna hierarkier. ”Förståndets Ordning i verlden” upprättas efter följande rangordning: ”NATUREN,

Et upplyst öga icke så.371

Kellgren förvandlade här med profetisk klarsyn Thorilds höga höjder till en vindsglugg. Ty under turbulensen efter revolutions-utbrottet i Frankrike och mordet på Gustaf III i mars 1792 häk-tades Thorild på grund av sin skrift Om det allmänna förståndets frihet. Den forna tryckfriheten var då ett minne blott. Hovrättens dom av den 17 januari 1793 – som föll en vecka innan Ludvig XIV avrättades – lydde ursprungligen fjorton dagar på vatten och bröd, men ändrades strax till landsförvisning.

Liksom den nya tidens upplysningsmän – i Tyskland, Sverige och annorstädes – sökte Thorild efter en ny rationalitet som inte inskränkte hjärtats rättigheter. I de föregående generationernas mer teknokratiska upplysningsfilosofi hade sanningsögonblicket uppfattats i analogi med det naturvetenskapliga avslöjandet. Thorild var mer världsnära i sina resonemang; i hans metafysik ger sig sanningen till känna genom känslan. När han recenserade den första svenska översättningen av Goethes Werther från 1783 kontrasterade han sålunda ”själens tårar” och den ”starka och högre känslan” mot ett liv som förspilles ”bland Fransosernas

evigt artiga Spel-scener!”372 I Goethes roman hade han läst om

ett liv som han uppfattade som meningsfullt; den unge Werther levde i sanning, eftersom han levde i känsla, driven av en passion så outhärdligt stark att blott döden kunde befria honom från den. Föreställningen om en affinitet mellan sanning och känsla utgör fundamentet för Thorilds system av sanning och skönhet.

SANNING och KÄNSLA, dessas högsta kraft – är den fördel jag söker, kanske min charakteristik, åtminstone den dag i

371 Kellgren, ”Fronderiet” i Samlade skrifter, II, Stockholm, 1939, s. 218.

372 Thorild, ”Werthers Lidande; från Upfostrings-Sälskapets Boklåda [ar-tikel i Stockholms Posten den 2 December 1783]” i Samlade skrifter, I, s. 491.

ken man bör se mig. Man har uttömt konstens små skön-heter, dessa eviga hvardagsprål. Sagornas och Skald-jollrets tid är ej mer. Man behöfver Naturens och själens under.373

I en berömd dikt liknade Baudelaire sitt hjärta vid ”en teater där

man förgäves väntar”.374 Han varierade här det barocka temat om

världen som en scen och människorna som skådespelare – totus mundus agit histrionem – vilket Shakespeare i As You Like It hade utvecklat i den odödliga dialogen om människornas åldrar. Genom sitt åberopande av sanningen demonstrerade Thorild att han vägrade vänta; han hade bara ett liv och ville gå från det tea-trala till det sanna. Även om han inte var någon kungamördare – revolten skulle äga rum med konstnärliga och parlamentariska medel – så är det träffande att Gustaf III, emblemet för den tid som han vantrivdes i, sköts till döds på en maskeradbal. Titeln på Verdis kontroversiella opera om händelsen – Un Ballo in Ma-schera – manar till eftertanke: kulan på maskeraden är ett san-ningens ord riktat till aristokraterna, dessa livets taskspelare som inför sanningens och skönhetens domstol framstår som de mest ovärdiga medborgare. ”Den sanna friheten”, skrev Thorild, ”har

ingen större Fiende i verlden än den falska”.375

Om det inte var väpnat våld som skulle förändra samhället, på vilka vägar skulle människan söka sig fram till Sanningens och Känslans rike? Thorilds svar var entydigt: han ville höra den en-sammes röst, med en chockerande uppriktighet, gråta fram sina passioner, även om detta – som i Werther – måste föra honom till ravinens brant. Själv talade han, apropå sina ensamma stun-der, om de ”avbrutna anropelser, som då sändas till

Himme-len”.376 Där fransk-aristokraterna i sina dikter endast skildrade

373 Thorild, ”Passionerna”, s. 38.

374 ”Mais mon cœur, que jamais ne visite l'extase,/ est un théâtre où l'on attend/ Toujours, toujours en vain.” Charles Baudelaire, ”L'Irréparable” i

Les Fleurs du Mal, Paris, 1996, s. 92.

375 Thorild, ”Artikel i Dagligt Allehanda den 2 september 1794”, s. 115.

gråtande människor – alltså efterbildade dem, i den mening Aristoteles gav ordet – manade Thorild diktaren att i sina alster gjuta egna tårar. Han eftersträvade en ”sanningens stil” och det spelade ingen roll om den var ”tjusande eller förfärlig”, bara den

var sann.377 Han siktade kort sagt på det väsentliga.378

Genom-snittsmänniskan föreställer sig att det är börd, titlar och pengar som ger livet en mening – och det var mot denna villfarelse som

377 ”STIL – är icke mer än en, och det är S a n n i n g e n s. Denna Stil – är stor, liten: hög, förtrolig: lätt, vigtig; enkel, ståtelig: ringa, glänsande; tju-sande, förfärlig: alt, men altid sann, och i sin sanning alltid n a t u r l i g t skön. Detta är klart, min läsare, ty STIL kan icke vara annat än konsten at göra en sak lefvande för eder. Denna konst är detsamma som genie: och svarar emot Gudomlighetens konst at med en vink gifva lif och varelse.” Thorild, ”En critik öfver critiker”, s. 58. Vid analysen av Sturm und Drang-rörelsen betonade Hegel dess strid mot förfalskningen. I sina resonemang, som likaledes kan appliceras på Thorilds författarskap, citerade han poe-ten och journalispoe-ten Mathias Claudius (1740-1815) som för att beskriva skillnaden mellan Shakespeare och Voltaire hävdade att den ene var det som den andre gav sken av att vara [was der andere scheine]. ”Mäster Arouet säger: jag gråter, medan Shakespeare gråter”, skriver Claudius i Hegels referat (se Ästetik, I, s. 305). Emedan Voltaire, såsom företrädare för den franska smaken, blott efterbildade tårarna, förpassas han till ske-nets värld under det att Shakespeare, tack vare sina förmodade känslout-gjutelser, bokförs på sanningens sida. Shakespeare tjänade även för Thorild som en emblematisk företrädare för den nya diktkonsten. Han åberopade sig bland annat på honom i Passionerna.

378 I sin bok om Matisse gör Grünewald en anmärkning rörande expressi-onismen som likaledes kastar ljus över Thorilds poetik. Den expressionis-tiske konstnären uttrycker inte allt som han sett och upplevt utan end-ast ”det väsentliga” och ”det essentiella”. Isaac Grünewald, Matisse och

ex-pressionismen, Stockholm, 1944, s. 25f. Denna konst utan

transportsträ-ckor, för att låna en term från musiken, blir ett sätt att utmana den rådande konsten som enkom består av vägar som inte leder någon vart. I den klassicistiska teatern väntar hjärtat förgäves, hos Thorild däremot mö-ter läsaren det väsentliga som ett passionerat skott. Genom denna o-hämmade exklamation, som strävar mot det essentiella, skall världen ge-nomgå sin efterlängtade förändring.

Thorild i namn av hjärtats rättigheter hävdade sitt upplysnings-projekt. Förnuftet bryter ner dessa lögner. Endast genom det mod, som krävs för att en människa inte skall svika sitt eget hjärta, kan hon träda ut ur förställningens värld. Den nya världen skall styras av ett förnuft som är oskiljaktligt från känslan. Där finns också, menade Thorild, sanningen, vars makt utgjorde grundvalen för hans revolt mot etablissemanget – ”sanningens

magt, hvars minsta vikt gör revolutioner och omskapar tiden”.379

2. TILL FRÅGAN OM INSTITUTIONERNAS