TILL FRÅGAN OM INSTITUTIONERNAS RÄTTFÄRDIGANDE

Thorilds kritik av den etablerade skaldekonsten var alltså före-nad med en mer övergripande kritik av den rådande ordningen. Det gustavianska samhället vilade, liksom dess konster, på en uppsättning av lagar, vilka i sin tur vilade på en uppfattning om vad som är förnuftigt. När Thorild vände sig mot det gustavi-anska etablissemanget, vilket enligt hans förmenande förkvävde sanningen, vände han sig mot de gällande lagarna. Med hans egna ord förkastade han

dessa lagar, som stympa vår varelse och vår sällhet. Hvar är gräns för människofullkomligheten? Ortodoxien, i vitter-heten, som i religionen och politiken, qväfver för ofta natu-rens krafter. Den kan uttrycka det antagna och stadgade: men uttrycker den sanningen?380

Thorild uppfattade här lagarna som något som står i vägen för sanningen. I en redan citerad aforism, som beskriver metoden bakom Passionerna, stiftade han en ny lag, vilken i stället påbjöd

379 Thorild, ”Om Qvinnokönets naturliga höghet” i Samlade skrifter, III, s. 356.

att den sanna känslan skulle uttryckas: ”Min lag har varit at

UT-TRYCKA, ej at BESKRIFVA min känsla.”381 Han ville, skulle man

kunna säga, göra hela det svenska samhället till ett Sanningens och Känslans rike. Men hur skulle denna uttrycksestetik föras över till realpolitiken? Behöver inte människan gränser och in-stitutioner för att kunna leva och dikta?

Frågan om institutionernas existensberättigande var ett av det sena 1700-talets angelägnaste problem. Den smärta som den var förbunden med avspeglade sig i en anonym insändare som 1769 trycktes i The Gloucester Journal: ”Är min fruktan för rege-ringstyranni lika stor som den jag känner inför folkets

tygellös-het?”382 Sedermera visade också Skräckväldet – som utbröt efter

Ludvig XVI:s avrättning – det befogade i att ställa frågan på detta dramatiska sätt. Detta är frågornas fråga – för vår tid och för alla tider. Varför lagarna? Varför skulle en fri människa underkasta sig någonting?

La Mottes symboliska fadermord på Homeros, diktkonstens fader, berörde detta problem. Om traditionens auktoritet endast vilar på konventioner – om lagarna så att säga är skrivna med intighetens bläck – så är allting tillåtet. Det är denna insikt som Ivan Karamazov försöker försonas med i Dostojevskijs sista ro-man. Om Gud är död – det vill säga om det är människor, och inte Gud, som har stiftat lagarna – så är det endast vansinnet som sätter en gräns för människans frihet.

Foucault har framhållit att rätten spelade en särskilt viktig roll i den process som under 1600- och 1700-talen ledde till bor-gerlighetens ökade makt och den gamla regimens fall. Han beto-nar att rättens uttolkare, domare och advokater, traditionellt sett hade utgjort ett maktmedel för monarkierna. Rätten, skriver han, hade alltid ”varit den monarkiska maktens instrument mot de

381 Thorild, ”Passionerna”, s. 51.

382 Insändaren citeras efter George Rudé, Det revolutionära Europa.

stitutioner, seder, reglementeringar och former för band och

till-hörighet som varit typiska för det feodala samhället”.383 Men när

borgerligheten till slut ”gjorde sig av med den monarkiska mak-ten gjorde den det genom att begagna sig av just denna juridiska diskurs – som ändå hade varit monarkins – och vända den mot

själva monarkin.”384 Foucault är ett exempel på en

efterkrigsfilo-sof, fostrad i den franska skolan av statssanktionerade statskriti-ker, utbildad vid École Normale Supérieure, som tenderar att inte studera institutionerna som en garant för allt mänskligt liv utan snarare företräder ett anarkistiskt patos. I denna bemär-kelse förblev han fången i den cartesianska övertron på subjektet vilken han ansåg sig kritisera i sina skrifter. Detta visar sig bland annat i hans analys av makten i Viljan att veta (1976), där han visserligen ifrågasätter den från upplysningen ärvda föreställ-ningen om makten som ett tyranniskt förbud mot människans frihet och hävdar att den likaledes verkar genom påbud, men samtidigt är oförmögen att betrakta vissa förbud som konstitu-tiva för att det skall finnas någon diskurs överhuvudtaget. I sin analys vänder han sig bort från institutionerna: ”Makt är inte en institution och inte en struktur, det är inte en viss förmåga som vissa skulle vara utrustade med: det är namnet man sätter på en

sammansatt strategisk situation i ett givet samhälle.”385 Att med

Foucault föreställa sig friheten längs den anti-institutionella lin-jen – och individen en i evig duell med institutionerna – är en enkel lösning på ett mer krävande problem.

Bilden av frihetskämpen som ger sitt liv i kampen mot tyran-niet har haft en svåröverskattad betydelse för den västerländska civilisationens utveckling, även under industrialismens tidsål-der. Thorilds revolt bör förstås mot fonden av denna tradition som säger att medborgarna har rätt att störta sin härskare om

383 Michel Foucault, ”Maktens maskor” i Diskursernas kamp, Stock-holm/Stehag, 2008, s. 207.

384 Ibid., s. 208.

385 Michel Foucualt, Sexualitetens historia, band 1: Viljan att veta, övers. Britta Gröndahl, Göteborg, 2004, s. 103f.

dennes välde övergår i tyranni.386 Historien förser oss med åtskil-liga exempel på revolutioner som har begagnat sig av denna ty-ranniets metafor för att upphäva förbudet mot att mörda. Det ges alltid undantagsfall då mordet legitimeras och enligt traditionen är tyrannmordet ett sådant legitimt mord; den franska revolut-ionens män listade självförsvar mot tyranniet bland de mänskliga

rättigheterna.387 Föreställningen om det legitima tyrannmordet

386 En tyrann var ursprungligen en konung som enväldigt härskade i någon av de grekiska stadsstaterna. Aristoteles talar om olika former av tyranni. Den form som sedermera har blivit förknippad med styrelseskicket är den tredje – den som enligt hans förmenande ”allra mest förtjänar benäm-ningen tyranni och som är en motsvarighet till allhärskardömet. Ett sådant tyranni måste föreligga där härskaren inte kan ställas till ansvar för sitt styre, där han härskar över alla, både likar och bättre män, och där han bara ser till sin egen fördel och inte till undersåtarnas gagn. Därför är detta en påtvingad styrelseform, ty ingen fri man uthärdar frivilligt ett sådant styre.” Aristoteles, Politiken, 1295 a, s. 108f.

387 Se Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter av år

1793 (§ 11). Som Lefebvre påpekar var det särskilt viktigt för den franska

revolutionens män att insistera på att motstånd mot förtryckande och ty-ranniska institutioner var tillåtet, eftersom detta var det enda sättet att le-gitimera det blodiga störtandet av den gamla regimen. Georges Lefebvre,

1789. Den franska revolutionens bakgrund och orsaker, övers. Claes

Gri-penberg, Lund, 1961, s. 152. I detta avseende är det även instruktivt att studera dokumenten från processen som mot slutet av 1792 fördes mot Ludvig XVI, att följa hur åklagarnas sluga frågor ställde konungen mot väggen och hur han slutligen, efter en jämn omröstning mellan delega-terna från de nybildade departementen, befanns skyldig för högförräderi. Den franska staten inkarnerades inte längre i hans person utan han själv framställdes som en tyrann som hade förrått Frankrike. Givet att revolut-ionärerna var ikonoklaster som krossade tyranniets bilder, så är det ingen större skillnad på att avlägsna huvudena på kungastatyerna på Notre-Dame i Paris som att föra konungen till giljotinen. Standardverket om pro-cessen är alltjämt Albert Sobouls Le Procès de Louis XVI, Paris, 1966. Upplysningsfilosofin använde även andra metaforer för att beskriva för-trycket; med eggande namn som ”feodalism” och ”despotism” brännmärk-tes de rådande institutionerna som förlegade och oförnuftiga.

”Machia-kan även ha spelat en viss roll vid rättfärdigandet av mordet på

Gustaf III.388

Pierre Legendre skriver att det samtida tänkandet ännu är djupt influerat av 1700-talets tendens att likställa institution och tyranni, som om institutionerna i grunden vore tyranniska och inskränkte friheten hos ”subjekt-Kungen” [sujet-Roi] – det vill

säga hos det cartesianska subjektet.389 När Thorild skrev att det

inte finns något kreatur så litet i denna världen att det ”ej suckar efter Friheten”, förutsatte han att frihetslängtan är inskriven i människans natur, vilken sedermera har förkvävts av

institution-erna.390 Inom den generation av upplysningen som han tillhörde

florerade denna föreställning om att människans frihet skulle vara hämmad av de teatraliska institutionerna; det i grunden rousseauska temat ”att vara sig själv” implicerar att människan först börjar existera på riktigt – i sanning och känsla – när hon

har kastat av sig masken och tagit sig ur institutionernas grepp.391

vellism” är ytterligare ett exempel. Foucault har beskrivit hur Fursten un-der 1700-talet, bland annat hos Fredrik II, fungerade som ”ett slags objekt för avståndstagande inom all litteratur om styrning, öppet eller förtäckt”. Foucault, ”’Regimentalitet’” i Diskursernas kamp, s. 184.

388 Se Stig Jägerskiöld, ”Tyrannmord och motståndsrätt 1702-1809. En studie kring J.J. Anckarström” i Scandia, 28:1, 1962, s. 113-168.

389 ”Certes, je ne saurais reprocher à mes contemporains d'être les enfants du XVIIIe siècle finalement – un XVIIIe siècle qui nous porte tous, en tant que descendants des Lumières. Mais précisément, avec leur incompréhen-sion, leur illusion du Bonheur politique et ce charivari contestataire qui a fini par assimiler institution et tyrannie, avec aussi le refus de considérer que l’ambivalence se joue aussi au plan social, les héritiers contemporins du XVIIIe siècle ont produit la chape de plomb du sujet-Roi.” Pierre Le-gendre,”Qui dit légiste, dit loi et pouvoir”, s. 178.

390 Thorild, ”Den nye granskaren: Julii 1784” i Samlade skrifter, s. 85f.

391 Rousseaus betydelse för svensk litteratur och filosofi under den senare hälften av 1700-talet har belagts i ett antal lärda uppsatser. Se Lamm,

Up-plysningens romantik, I, s. 235-314, liksom Gardar Sahlberg, ”När skrev

Hedvig Charlotta Nordenflycht skaldebrevet till Criton? Ett bidrag till frågan om hennes Rousseaupåverkan” i Samlaren, 1934, s. 67f, samt Mag-nus von Platen, ”Nordenflycht och La novelle Héloïse” i 1700-tal. Studier

i svensk litteratur. Första samlingen, Stockholm, 1996. Även Thorild var djupt influerad av Rousseaus tänkande. Vi har redan sett prov på rousse-auska influenser i hans verk i hänvisningen till ”hjertats rättigheter”. I

Pas-sionerna beskrev han Rousseau som ”Edens skald”, vars himmelska

sånger andas ”oskuld och Gud” (Samlade skrifter, I, s. 45) och i den mane-kistisika uppdelningen av den franska upplysningen i Voltaire- och Rousseauanhängare tog han ställning för den sistnämnde; han för-kastade ”Satan-Voltaire” som en företrädare för det ”kalla, tomma”

(Sam-lade skrifter, I, s. 53 & s. 114). Ett av Rousseaus teman var att människorna

på grund av ett övermått av civilisation har förlorat sin förmåga till natur-lighet, även deras språk och konster har i takt med civilisationens utveck-ling blivit mindre sannfärdiga. Han gjorde gällande att ”innan konsten tuktat vårt beteende och lärt våra lidelser att tala ett konstlat språk, var våra seder enkla men naturliga” och drömde om att människornas ”yttre uppträdande” en dag skulle framstå som en ”avbild av hjärtats läggning”. Jean-Jacques Rousseau, Avhandling om vetenskaperna och konsterna, ö-vers. Gustaf Grimdal & Inga-Lill Grahn, Göteborg, 1992, s. 32. Han angrep även, exempelvis i Lettre à d'Alembert (1757), teatern som institution. I hans liv och verk har Jean Starobinski urskilt en genomgående strävan ef-ter ”genomskinlighet”, en strävan som likaledes kan spåras hos Thorild, som ju ville att människorna skulle leva utifrån sin egen känsla och som kämpade mot förställningen i konsten och livet. Det yttersta målet för de-ras gemensamma kamp var att människan äntligen skulle vara sig själv. Formuleringen – ”jag skall vara mig själv […] utan motsägelse” – kan be-läggas i Rousseaus Émile. Se Jean Starobinski, Jean-Jacques Rousseau.

Genomskinlighet och hinder, övers. Jan Stolpe, Stockholm, 2002, s. 145.

Genom det skenbart självklara ehuru i grunden djupt gåtfulla imperativet

var dig själv!, sätter den västerländska moderniteten institutionernas

rättfärdigande på spel. Men emedan ett samhälle aldrig har fungerat utan lagar, mötte Rousseau här, som Gay har framhållit, sitt övergripande prob-lem såsom filosof och samhällskritiker. ”Force does not create right. But

then, what can? Men must remain free; otherwise organized society is not worth having. But men must obey; otherwise organized society can-not function. This is Rousseau's overriding problem.” Gay, The Enlighten-ment. The Science of Freedom, s. 549. Uppmaningen att vara sig själv har

icke desto mindre blivit en av modernitetens paradformuleringar, en av individualismens hörnstenar, vilken bland annat har tjänat som grundval för efterkrigstidens kritik av ”skådespelssamhället”. Se framför allt Guy Debords La société du spectacle (Paris, 1967). Debords inflytelsrika essä,

Den västerländska individualismen, som utvecklats i anslutning till denna litterära tematik, vill inte se att barnet kommer till värl-den skrikande efter oändlig tillfredställelse hos modern och att det är institutionernas funktion – vilka på den samhälleliga nivån utövar faderns värv – att föra barnet (individen, cogitot) från naturen till mänskligheten. Genom att sammanlänka institution och tyranni har moderniteten öppnat dörren för en okontrollerad driftsutlevelse som har föga likheter med den poetiska frihet som

Thorild kämpade för.392

Att forskningen inte har ställt dessa frågor rörande Thorilds författarskap är symptomatiskt med avseende på den motvilja mot att reflektera kring institutionernas funktion som sedan 1600-talet har präglat det västerländska tänkandet vars självkri-tiska egg successivt förslöats av framstegstanken. Dess självför-härligande historiografi kan studeras i följande passage, i vilken Arvidson beskriver de individualistiska tendenser som enligt

hans förmenande genomsyrade Sturm und Drang-rörelsen.393

Passagen, som är skriven på trettiotalet, utgör en indirekt be-skrivning av Thorilds position:

som torde ha påverkat vissa fraktioner inom Maj-68-rörelsen, kan läsas som ett försök att åstadkomma en syntes av Rousseaus och Marx vär-ldsåskådningar; se exempelvis den fyrtioåttonde aforismen om det falska livet [la fausse vie] och dess förhållande till bruksvärdet.

392 Under det förra seklet visade sig följderna av de västerländska institut-ionernas sammanfall genom den nazistiska självmordsstaten. Det är an-märkningsvärt att sextio- och sjuttiotalens studentrörelser vidareutveck-lade Hitlers anti-institutionella ideologi, med tanke på att välfungerande institutioner snarare borde ha framstått som önskvärda bålverk mot den ohämmade driftsutlevelse som låg färsk i minnet. Det ogenomtänkta för-härligandet av gränslösheten i den postmoderna filosofin framstår ur detta perspektiv som en utveckling av – snarare än som en väg bort från – den anti-institutionella och sedermera nazistiska ideologin.

393 Alexis de Tocqueville var en av de första som, under 1800-talets förra hälft, använde begreppet i dess gängse mening i sina alltjämt aktuella re-flektioner kring demokratin i Amerika. Se Jean-Claude Lambertis klas-siska essä, La notion d’individualisme chez Tocqueville, Paris, 1970.

Ordet i n d i v i d u a l i s m ger oss kanske det bästa lösenordet för denna radikala riktning: det karakteriserar dess inställ-ning till åsiktsförtryck, auktoritetsbundenhet, dogmatik, regler, konvention. Ordet anger den kulturella frihetsrörel-sens samband med den sociala process, som skulle leda fram till det absolutistiska och auktoritära samhällets samman-brott vid århundradets slut. Individens frihet och rättigheter var det ideella målet för de samhällsrörelser, som ledde fram till människorättsrörelsernas förklaring; individens rätt att obunden av tradition och konvention skapa sig egna uttryck för sin personlighet och originalitet var det ideella målet för den litterära rörelse, som gick till anstorm mot den franska smakens envälde.394

Arvidson har okritiskt övertagit arvet från 1789-års-idéer. Här ställs dogmatik och auktoritetsbundenhet mot individens rätt och originalitet. Individen är försedd med förmågan att frigöra sig från ”tradition och konvention” och de rådande institution-erna länkas implicit samman med förtrycket mot ”individens rätt”. I ett annat arbete från samma decennium skriver Arvidson

att Thorild ”ställer sin dikt i tjänst hos sanningen och naturen”.395

Endast genom att befria oss från likställningen av institution och tyranni, kan vi ta ett steg bort från denna förenklande syn på Thorilds uppror mot den erkända Skaldekonstens lagar.

394 Stellan Arvidson, Thorild och franska revolutionen, Stockholm, 1938, s. 42f.

395 Stellan Arvidson, Thorild. Studier i hans ungdomsutveckling, Lund, 1931, s. 382.