PER FORZA DI LEVARE: DEN NAKNA SANNINGEN

Hur ger sig sanningen till känna om den inte är genealogiskt överlåten? La Mottes eget förhållningssätt till sanningen, som ryms inom den andra aletiologin, utgör ett svar på denna för mo-derniteten brinnande problematik. I stället för att lägga till kom-mentarer på en redan förhandenvarande corpus av kommenta-rer, bemödar sig den moderna filosofen om att – per forza di le-vare – avlägsna lager efter lager för att nå fram till en förmodat ursprunglig sanning, vilken antas ligga dold under kommenta-rerna. Som La Motte skrev är syftet med denna process, som har förnuftet som motor, att till slut nå bortom villfarelsen och se

”sa-kerna i sig själva” [les choses en elles-mêmes]. 183 De

framväx-ande naturvetenskaperna arbetade efter denna metodik. Genom empiriska iakttagelser ämnade de bevisa förekomsten av feno-men som hittills varit dolda. Mer generellt kan man säga att denna form av sanningssökande arbetar per forza di levare ge-nom att metodiskt avslöja illusioner med sikte på en unik san-ning som först visar sig – för Galileis blick, för La Mottes förnuft – när villfarelsens slöjor har ryckts bort. Aletiologin förutsätter således att det finns en verklighet bortom illusionerna som vore hanterbar för människan. Det som La Motte vill lyfta fram ur Ho-meros originaltext, likt en skulptör som hugger bort bitar från ett stenblock, är inte hans subjektiva tolkning utan den universella

182 Terrasson, Dissertation critique de l’Iliade d’Homere, t. 1, s. iv.

sanningen om verket.

Verbet att avslöja – på franska découvrir – är härvidlag centralt. Teleskopet avslöjade sanningar om universum som inte står i Skrifterna. Perrault tackade Gud för detta ”beundransvärda Glas” [Verre admirable] genom vilket ”tusentals nya världar har avslöjats” eller ”upptäckts” [mille mondes nouveaux ont été découverts].184 Och på madame Daciers kritik genmälde La Motte att hon ”alltjämt är täckt av Aristoteles auktoritet” [toûjours couverte de l’autorité de l’Aristote] och följaktligen

saknar förmågan att fördomsfritt bedöma Homeros verk.185 Lägg

märke till ordvalet: hon är täckt [couverte] av den blinda tron på den auktoritet, vilken enligt La Motte bör avslöjas av förnuftet. Perrault satte ett liknande resonemang på vers i sin lovsång till samtiden. Den moderna människan, skrev han, borde höra upp med att applådera tusentals misstag [erreurs] och i stället an-vända sina egna ljus [nos propres lumieres], ty när hon äntligen har avlägsnat den bedrägliga slöja [oster le voile spécieux], som fördomarna har satt för hennes ögon [la prévention nous met de-vans les yeux], så kommer hon att inse – verbet är voir – att

för-fädernas auktoritet kan sättas ifråga.186 När sanningen väl har

av-slöjats är den naken, och det är intressant att konstatera att temat om den nakna sanningen är väl förankrat i den västerländska texten– lingvistiskt, litterärt och ikonografiskt.

Avslöjandet som metafor för sanningens framträdande kan beläggas i ett flertal västeuropeiska verb (revelatio, dévoilement, découvert, svelamento, descubrimiento, desvelamiento, Ent-deckung, Entschleierung, Enthüllung, uncovering, discovery, unveiling) och innehar en framskjuten plats i den kristna tradit-ionen. Det grekiska substantivet αποκάλυψη (apokalupsê) vars grundbetydelse är att avtäcka eller att avslöja (av apo ”bort” och

184 Charles Perrault, Le Siecle de Louis le Grand, s. 5.

185 La Motte, Reflexions sur la critique, s. 128.

kalyptein ”att dölja”) har gett titeln åt Johannes uppenbarelse-bok eller Apokalypsen. Vissa sanningar om Skapelsen, i synner-het de som gäller de yttersta tingen, tillkännages genom ett

av-slöjande av detta slag.187 Själva uttrycket nuda veritas kan

beläg-gas i den romerska litteraturen. I ett berömt ode av Horatius be-skrivs den nakna sanningen som Klokhetens och Rättvisans sys-ter: ”Pudor et Iustitiae soror,/ Incorrupta Fides, nudaque Veri-tas.”188 Föreställningen om sanningen som en avklädd kvinna genljuder även hos moderna tänkare – bland annat i Nietzsches företal till Bortom gott och ont – till den grad att Jacques Derrida

år 1978 kunde beskriva den som en ”knappt allegorisk figur”.189 I

187 Paulus skriver att evangeliet inte är något ”mänskligt påfund” [οὐκ ἔστιν κατὰ ἄνθρωπον]. Han betonar att han inte har fått kännedom om det ge-nom ”någon människa, ingen har lärt mig det” – utan ”gege-nom en uppen-barelse av Jesus Kristus”, dvs. genom en apokalyps [δι’ ἀποκαλύψεως]. Gal 1:11-12. Människornas skrifter, och närmare bestämt de judiska laglärdes skrifter, har alltså inte varit honom till nytta. Det finns ett samband mellan föreställningen om sanningen såsom avslöjad och kristendomens avfär-dande av det judiska kärleksfulla förhållningssättet till Lagen och Tradit-ionen.

188 Horatius, Oden, I: 24. Se Ebbe Lindes fria översättning i Oden, I-III, Uddevalla, 1963, s. 58. Liknande vändningar kan beläggas hos Petronius (Satyricon, 88) och hos Seneca (De Beneficiis, II, 18) – två författare som på olika grunder tvingades till självmord av Nero. Panofsky har tolkat me-taforen om den nakna sanningen som ett uttryck för en nostalgi hos kej-sartidens författare efter den tidiga republikens ”nuda virtus, the real vir-tue appreciated in the good old days when wealth and social distinction did not count”. Idén om den nakna sanningen skulle alltså ursprungligen vara knuten till förkastandet av föreställningen om ett nödvändigt sam-band mellan välstånd och dygd. Se Erwin Panofsky, Studies in Iconology, New York, 1939, s. 155. Metaforen gör sig även gällande i modern poesi. En av Paul Éluards första böcker, Mourir de ne pas mourir från 1924, två år senare införlivad i diktsamlingen Capitale de la douleur, innehåller en dikt med titeln ”Nudité de la Vérité” eller ”Sanningens nakenhet”. Svensk översättning av Pierre Zekeli i Smärtans huvudstad, Borås, 1975, s. 10f.

189 ”cette figure à peine allégorique.” Jacques Derrida, Éperons. Les styles

sin traktat om målarkonsten från 1436 antydde Leon Battista Al-berti att sanningen hade avbildats som en avklädd kvinna i den

romerske konstnären Apelles målning Förtalet.190 I Cesare Ripas

inflytelserika emblematika, Iconologia från 1593, framställdes

den längre fram som en halvnaken kvinna.191 Ett exempel från

industrins tidsålder är Jules Lefebvres målning La Vérité från 1870.192

Föreställningen om den avslöjade sanningen korresponderar mot den framstegsoptimism som omhuldades av det moderna

partiet under La Querelle.193 Genom att illusionerna stegvis

av-slöjas skulle de moderna människorna se ”sakerna sådana de är”

190 Liksom nästan hela det romerska måleriet har Apelles målning gått för-lorad och är endast känd genom en ekfras i Plinius d. ä.:s Naturalis

Histo-ria. Botticelli lät sig påverkas av både Plinius d.ä. och Albertis

beskriv-ningar när han i sin tur avbildade sanningen som naken i sin variation över Apelles förlorade tavla, Calunnia från 1496. Se Rudolph Altrocchi, The

Calumny of Apelles in the Literature of the Quattrocento, PMLA, 36:3,

1921, s. 451-491.

191 Se Cesare Ripa, Iconologia, or Moral Emblems, London, 1709, s. 78. Om emblematikens betydelse under barocken, se Allan Ellenius, ”Om em-blematikens roll i 1600-talets samhälle” i Mimesis förvandlingar, s. 58-89.

192 Sven-Eric Liedman har kommenterat Lefebvres målning (se I skuggan

av framtiden. Modernitetens idéhistoria, Stockholm, 2003, s. 452ff)

vil-ken uppvisar intressanta likheter med Frédéric Bartholdis staty La Liberté

éclairant le monde från 1886 (Statue of Liberty) som står på Ellis Island i

New York City. Med en stolt åtbörd sträcker kvinnan upp sin högra hand som bär ljuset (glödlampan resp. facklan), ett emblem för den nya tiden och den nya världen. Metaforiken kring ljusbringaren – som vi återfinner i termer som upplysningen, les Lumières, die Aufklärung, l’Illuminismo,

the Enlightenment, etc. – bär kristen prägel. Petrus liknade Kristi ankomst

vid den ljusbringande morgonstjärnan – grekiskans φωσφόρος blir lucifer i Vulgatan – som gryr i människornas hjärtan: et lucifer oriatur in

cor-dibus vestris (2 Pet 1:19).

193 Om framstegstanken under La Querelle, se Pierre-André Taguieff, Le

sens du progrès. Une approche historique et philosophique, Paris, 2004,

– detta var förnuftets uppgift enligt La Motte. När han skrev att madame Dacier alltjämt [toûjours] var täckt av Aristoteles auk-toritet, implicerade han att framtiden en vacker dag skulle öppna hennes ögon för modernitetens håvor. På ett annat ställe häv-dade han att ”de förnuftiga omdömena till sist alltid tar överhan-den [les sentimens raisonables prendroient toûjours le dessus] och tränger undan en befängd respekt för de etablerade åsikterna

[un respect outré pour les opinions établies].”194 I detta

hoppfull-hetens tecken fastslog Perrault i sin dikt att ”tiden till sist avslöjar

hemligheterna hos varje konstform”.195

Framstegstanken placerar sönerna på domarens plats och ger dem befogenhet att döma sina fäder. I kraft av att vara född 1672 menade sig La Motte ha myndighet att läxa upp Homeros innan han radade upp anledningarna till varför denne ändå skall

ursäktas [les raisons d’excuser Homere].196 Diktkonstens fader

hade förlöjligats av de modernas insikter, men La Motte förlät honom i kraft av sitt toleranta sinnelag. Hos La Motte är upplys-ningen namnet på den process under vilken sönerna befriar sig från fädernas auktoritet. Rättfärdigandet av hans nya Iliad bere-der vägen för unbere-derminerandet av fabere-derskapets rättsliga funda-ment i Västerlandet. Det som skänker legitimitet åt denna söner-nas förmodade frigörelse är enligt La Motte förnuftet och san-ningen. Framsteget uppnås alltså på denna väg, genom sönernas överskridande av sina fäder. Med en formulering som likaledes förekommer i Condorcets tablå över mänsklighetens framsteg betonade La Motte att det var vetenskapens och filosofins uppgift att befria människan från auktoritetens ok [le joug de l’auto-rité].197 I sin översättning gjorde han detta: han avslöjade Home-ros auktoritet som en villfarelse och visade – per forza di levare

194 La Motte, Odes avec un Discours sur la Poésie en général, & sur l’Ode

en particulier, s. 18.

195 ”Le tems par un long progrez/ De tous les arts découvre les secrets.” Charles Perrault, Le Siecle de Louis le Grand, s. 23.

196 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. xliij.

– den nakna sanningen om Iliaden. Genom att på detta vis ha profanerat traditionens urskrift, vilken kommentatorerna i sitt sökande efter sanningen underkastar sig, menade han sig ha läm-nat ett bidrag till kommande generationers upplysning.

qui secoüerent le joug de l’autorité.” En liknande formulering om att kasta av sig auktoritetens ok – secouer le joug de l’autorité – återkommer för övrigt i skildringen av den åttonde epoken i Condorcets Skiss (1794), i vil-ken han beskriver den västerländska människans väg mot upplys-ning: ”Huitème époque. Depuis l’invention de l’imprimerie jusqu’au temps où les sciences et la philosophie secouèrent le joug de l’autorité” i Marquis de Jean-Antoine-Nicolas de Caritat Condorcet, Esquisse d’un tableau

Tredje kapitlet: