LA QUERELLE BRYTER UT

Du Bellays manifest kan läsas som en indikation på den franska litteraturens utveckling under 1500-talets lopp. Trots det för-ödande inbördeskriget som utbröt 1562 framträdde i slutet av seklet en rad betydelsefulla författare i landet såsom Amyot, Montaigne och Agrippa d’Aubigné. Med Ludvig XIII:s trontill-träde gick Frankrike en stabilare era till mötes, vilket möjligen var gynnsamt för konsternas utveckling. 1635 grundades Franska Akademin efter florentinsk förebild och två år därpå uruppfördes

84 Du Bellay, L'Olive. Augmentee depuis la premiere edition, Paris, 1550, opaginerad [förordet, s. 2].

Corneilles Le Cid i Paris. I mitten av seklet, under Fronden, ska-kades landet av nya interna oroligheter, men med Ludvig XIV:s makttillträde 1661 återfann det sin inre balans. De militära seg-rarna i början av dennes regering, i synnerhet de som firades un-der 1670-talet, befäste föreställningarna om det moun-derna Frank-rikes storhet, och genom gallikanismens triumfer hade den franska kyrkan vunnit en betydande självständighet mot Rom. Vid denna tid övertog det franska språket definitivt latinets och italienskans ställning som lingua franca i Europa.

Trots moderniseringen av Frankrike hade vördnaden för an-tiken vidmakthållits i landets tongivande kretsar. En klassisk bildning ingick som ett ofrånkomligt inslag i en adelsmans fost-ran. Det är betecknande att den statliga emblematiken vid denna tid hämtade sin inspiration från antikens rika flora. I samma mån som ramen är en del av tavlan, kan budskapet inte skiljas från det sätt på vilket det framförs. Som Huizinga påpekar, rörande tan-kens bildliga gestaltning under senmedeltiden i Flandern, bör en epoks emblematik betraktas som ett uttryck för dess levnadsstil och tankeformer. ”Hela tänkandets innehåll vill uttryckas i bild”,

skriver han.85 Hur stor betydelse antikimitationen hade för den

franska staten vid 1600-talets slut visar just den rådande stilen inom arkitekturen. Adelsmännen levde i slott som uppförts i en klassicistisk stil som hade förmedlats via den italienska renäs-sansens stora teoretiker – alla flitiga Vitruvius-läsare – och deras livsöden inramades av dessa byggnader, resta i en prakt som lå-nade sin trovärdighet från de dödas värld. Jag insisterar på denna punkt eftersom den kastar ljus över La Mottes projekt. Självaste Ludvig XIV, hur stor hans makt än var, sökte sig tillbaka till den antika bildvärlden för att representera sitt majestät. Be-trakta hovmålaren Jacques Le Bruns tavla Le Roi gouverne par

85 Jan Huizinga, Ur medeltidens höst. Studier över 1300- och 1400-talens

levnadsstil och tankeformer i Frankrike och Nederländerna, övers. Hans

lui-même, utförd för Spegelsalen i Versailles. Solkungen, vars an-sikte återspeglas i Minervas sköld, framställs här som en romersk

kejsare i egen rätt.86 Betrakta likaledes den fasta och

välbalanse-rade klassicismen på Louvrens östra fasad, vilken i slutet av 1660-talet på konungens anmodan ritades av Vitruvius-översät-taren Claude Perrault. Elementen i den antika arkitekturens formspråk har här begagnats på ett mycket behärskat sätt. Det är likaledes anmärkningsvärt – det vittnar om svårigheterna att be-fria sig från antikens auktoritet – att också 1789 års män, som med den radikales iver strävade efter att göra tabula rasa med det förflutna, inte kunde undvara Roms maktsymboler. De sökte sig emellertid tillbaka till andra epoker i dess långa historia, inte till kejsardömet utan till republiken, för att därifrån, som Marx i en berömd passage har poängterat, låna ”namn, kampparoller och kostymering” och att i denna anrika klädnad låta uppföra

de ”nya världshistoriska scenerna”.87

Det var i detta Frankrike som Striden mellan de gamle och moderna utspelade sig. Renässansens ambivalens gentemot an-tikens auktoritet, som kommit till uttryck i Petrarcas ”nya tyg” och i Du Bellays ”gamla förnyade poesi”, spjälkades här i två varandra motsatta partier: de moderna (les Modernes) som för-fäktade samtidens överlägsenhet gentemot antiken och de gamle (les Anciens) som hävdade motsatsen.

Den 27 januari 1687 utbröt en öppen konflikt under en

86 Se Peter Burke, En kung blir till. Myter och propaganda kring Ludvig

XIV, övers. Anders Björnsson, Stockholm, 1996, s. 78f.

87 Karl Marx, Louis Bonapartes adertonde Brumaire, Göteborg, 1981, s. 12. Sol-symboliken, som under medeltiden utvecklades av de framväxande monarkierna, hade ännu inte spelat ut sin roll under den franska revolut-ionen, som försåg den med nytt innehåll. Om dess betydelse under de mo-derna staternas framväxt, se Ernest H. Kantorowicz, The Kings Two

Bo-dies. A Study in Mediaeval Political Theology, Princeton, 1997, s. 32f. Om

samma tema under revolutionen, se Jean Starobinski, 1789. Les emblèmes

mankomst i Franska Akademien. Vid denna tidpunkt stod

Lud-vig XIV på höjden av sin makt.88 Ärkefienden det habsburgska

Österrike hade ödslat sina resurser på kriget mot turken och med nöd och näppe motstått den andra belägringen av Wien 1683. Samtidigt hade Frankrike annekterat nya områden, bland dessa Luxemburg och Strasbourg, från kejsaren Leopold I. Även i inri-kespolitiskt hänseende hade Solkungen tryggat sin ställning till den grad att han 1685 vågade återkalla ediktet i Nantes, en hän-delse som vi återkommer till.

Gnistan som utlöste La Querelle tändes när Charles Perrault – en yngre bror till arkitekten – inför de samlade ledamöterna läste upp sin dikt ”Le Siècle de Louis le Grand”. Till det yttre ut-gör den en jämförelse mellan kejsar Augustus tid och hans egen

samtid, Ludvig XIV:s tid.89 Följande rader, som inleder dikten,

antyder författarens radikala ståndpunkt.

La belle Antiquité fut toujours vénérable; Mais je ne crus jamais qu'elle fust adorable. Je voy les Anciens sans plier les genoux,

Ils sont grands, il est vray, mais hommes comme nous; Et l'on peut comparer sans craindre d'estre injuste, Le Siecle de LOUIS au beau Siecle d'Auguste.90

Det som inleds i en tämligen återhållen ton, med en anhållan om att blott få jämföra den moderna människan med hennes förfä-der, mynnar ut i en entydig lovsång till hennes överlägsenhet, varvad med blasfemiska pikar mot antikens stora män. Liksom

88 Kortum, Charles Perrault und Nicolas Boileau, s. 19.

89 För en koncis skildring av striden, se Werner Krauss, ”Der Streit der Al-tertumsfreunde mit den Anhängern der moderne und die Entstehung des gesichtlichen Weltbildes” i Antike und Moderne in der

Literaturdiskuss-ion des 18. Jahrhunderts, utg. Werner Krauss & Hans Kortum, Berlin,

1966, s. XXXIf., Dejean, Ancients against Moderns, s. 98f, och framför allt, Levent Yilmaz, Le temps moderne, s. 15ff.

Petrarca vände sig Perrault direkt till Homeros skugga, men han beklagade sig inte över avståndet mellan dem. I stället raljerade han över den enligt hans förmenande långtradiga beskrivningen av Achilleus sköld och tillade cyniskt, att ”din ande därvidlag för-irrar sig till den grad,/ att Horatius visar dig välvilja när han

på-står att du sover”.91 Med oförblommerad vanvördnad inför

litte-raturens fäder, förlöjligande deras namn, framhävde Perrault den moderna människans möjligheter att på egen hand, obero-ende av hävdvunna regler och förebilder, frambringa nya mäs-terverk och att föra ett liv i skönhet. På så sätt fick senrenässan-sens trasymachiska inställning gentemot antikens auktoritet, som omhuldades av Greven i Il Cortegiano, bilda grundvalen för en partibildning inom den franska intelligentsian, ledd av Perrault. Men en grupp inflytelserika författare, med Nicolas Boi-leau i spetsen, instämde inte i lovsången till det moderna. Striden som utbröt och varade i åtta år gav anledning till en serie av böcker och pamfletter från bägge sidor. Slutligen försonades par-terna under en ny sammankomst i Akademien den 30 augusti 1694. Men La Motte rev ånyo upp såret då han tjugo år senare, 1714, offentliggjorde sin kontroversiella Iliad.

91 ”Où ton esprit s’égare et prend de tels essors,/ Qu’Horace te fais grâce en disant que tu dors.” Ibid., s. 10.

Andra kapitlet: