PASSIONERNA OCH THORILDS ”SYSTEM AF SANNING OCH SKÖNHET”

Forskningen har länge sökt klargöra vilken filosofisk skola Thorild tillhörde; den vill utröna av vilket stoff hans intellektuella karta var vävd. I synnerhet har filosofiskt skolade forskare sökt

svaret på denna fråga.319 I sin avhandling avfärdar Horace

Eng-dahl, i egenskap av litteraturvetare, dessa debatter rörande Thorilds ”eventuella spinozism eller leibnizianism eller herder-beroende eller fysiokratism eller stoicism” och menar att man

som läsare enligt min mening [har] bättre utsikter i um-gänget med Thorilds texter, om man inte betraktar dem som teoretiska utsagor utan som ett slags aktivitet, som syftar till

317 Se Gay, The Enlightenment. The Science of Freedom, s. 247.

318 Roland Barthes, Kritiska essäer, övers. Malou Höjer, Uddevalla, 1957, s. 56.

319 Cassirer, Thorilds Stellung in der Geistesgeschichte des achtzehnten

att göra det absoluta i språket: att frammana en oändlig verklighet.320

Engdahl framhåller vidare att Thorilds poetik ”inte är särskilt ut-vecklad” och ”till övervägande delen [består] av polemiska

ges-ter”.321 Så är nog fallet om man ur Thorilds verk söker särskilja

en systematisk teori av det slag som Baumgarten utvecklade i sina avhandlingar, men den som söker efter hans legitimerings-strategier skall finna om inte ordning så åtminstone en logik som motiverar de flesta av hans ställningstaganden. Själv talade Thorild, och gav därmed sin egen doktrin ett namn, om Passion-ernas ”Metafysik”.322 Han talade även om ”authorns Filosofi”

och om dess ”System af Sanning och Skönhet”.323 Jag skriver

un-der på Engdahls påpekande att det är fruktlöst att försöka ge denna ”Metafysik” eller detta ”System af Sanning och Skönhet” en filosofisk etikett, men den thorildska doktrinen är inte redu-cerbar till ”polemiska gester” eller blott till en dunkel strävan att ”frammana en oändlig verklighet”. Om Thorilds metafysik, för att använda hans eget ord, studeras som den grund utifrån vilken han revolterade mot den ”erkända Skaldekonstens lagar”, skall konturerna av ett sammanhängande system, ett system av san-ning och skönhet, framträda i hans ofta svårlästa skrifter.

Striden som rasade mellan Thorild och Kellgren blev tidigt föremål för forskningens intresse och har belysts utifrån olika perspektiv. Det är välkänt att Passionerna från 1781, den dikt som Thorild skickade in till Utile Dulci-sällskapets pristävling, bryter mot åtskilliga av fransk-klassicismens konventioner. Lika-fullt ägnar jag detta avsnitt åt att beskriva det nya i Thorilds dikt såsom en förberedelse inför den kommande undersökningen av Thorilds legitimeringsstrategier. Mest iögonenfallande är

320 Engdahl, Den romantiska texten, s. 103.

321 Ibid., s. 79.

322 Thorild, ”Passionerna”, s. 38.

ken; Passionerna är skriven på en nydanande hexameter. Möjli-gen hade han hade låtit sig påverkas av Stiernhielm, som an-vände sig av det anrika versmåttet i Hercules, och av Klopstocks Messias – de oregelbundna verssluten tyder på det. I de så kal-lade ”Nina-dikterna”, skrivna två år senare än Passionerna, gick Thorild ännu längre i sin kamp mot det formella tvånget och av-färdade alla metriska former. Dessa är sannolikt de första svenska dikterna som skrivits på fri vers. Härvidlag torde Thorild ha varit inspirerad av den unge Goethes melodiska diktning från det föregående decenniet.

Ett annat framträdande drag i Passionerna är att dikten inte relaterar någon historia, inte efterbildar något skeende, utan är fylld av exklamationer. Som Engdahl skriver är ”den drivande kuggen i den unge Thorilds poetiska maskineri imperativen: uppmaningar, böner, invokationer, tacksägelser,

lovpris-ningar”.324 Med exklamationerna vände sig Thorild i praktiken

mot den aristoteliska definitionen av litteraturen som en mi-mesis – en imitation – av ett förlopp i verkligheten. I en senare skrift, Vis Poëtica, angav Thorild det teoretiska motivet för sitt angrepp på Aristoteles och Horatius, den andre av den

fransk-klassicistiska doktrinens stora auktoriteter.325 Medan den förre

klandras för att ha kallat poesins kraft för efterbildning [imita-tio], tillvitas den senare för att i en klassisk sentens ha liknat den

vid måleriet [pictura].326 För sin egen del vidhöll Thorild att

po-esins kraft ligger

inte i myten utan känslan, i alla rörelsers och utrops känslor [in patho gestuum et exclamationum omnium], i smärtans

324 Engdahl, Den romantiska texten, s. 95.

325 För Horatius betydelse för fransk-klassicismen, se Jean Marmier,

Ho-race en France, au dix-septième siècle, Paris, 1962.

326 Thorild, ”Vis poëtica seu Pathos” i Samlade skrifter, 17:e häftet, Stock-holm, 1974, s. 187. Texten citeras hädanefter i Maria Plazas översättning, som är tillgänglig i Thomas Thorild, Att fånga ögonblicken. Texter i urval, red. Horace Engdahl, Stockholm, 2000, s. 328-340.

och kärlekens känsla, hatets och glädjens.327

Med Arvidsons välfunna term hävdade Thorild en

”uttryckseste-tik”.328 I stället för att beskriva ett skeende är hans poetik inriktad

på att uttrycka författarens egna känslor.329 Därmed följer en ny

definition av diktens uppgift. I en av hans mest kända aforismer, som beskriver metoden bakom Passionerna, fastslog han

att ”min lag har varit at UTTRYCKA, ej at BESKRIFVA min känsla.”330

Med en anakronism skulle man kunna tala om en expressionism

för Thorilds vidkommande.331

Thorilds metafysik belyses även av den roll som suckarna spelar i hans diktning. I en artikel har Kristiina Savin visat att sucken har haft en betydande roll i den västerländska tradit-ionen. Petrarca beskrev hela sin Canzoniere som ”ljudet av suckar” [il suono di sospiri] och i den tidigmoderna konsten i Ita-lien, bland annat i den nyfödda operan som förblir förknippad med en unik sensibilitet, utgjorde suckandet – inte minst genom den i arior vanligt förekommande exklamationen ahimè! – ett sätt att förmedla att man var begärande. Sucken har även sin

327 Thorild, ”Vis poëtica seu Pathos”, s. 187.

328 Arvidson hänvisar i sin tur Eggebrechts studie, Das Ausdrucks-Prinzip

im musikalishen Sturm und Drang. Se Arvidson, Passionernas diktare, s.

535.

329 Thorilds uppror mot den gällande smaken kan sättas i samband med lyrikens födelse som fristående genre under 1700-talet. Se Anna Cullhed,

The Language of Passion, Frankfurt am Main, 2002. Hon betonar den nya

genrens problematiska förhållande till definitionen av litteratur som efterbildning: ”The lyric is, from the Aristotelian point of view, either not

an imitation at all, or at least not an imitation of action” (s. 240). 330 Thorild, ”Passionerna”, s. 51.

331 Begreppet expressionism lär ha myntats av Wilhelm Worringer i arbetet

Abstraktion und Einfühlung (1907) där han med det svåröversatta ordet Einfühlung betonade inlevelsen och känslans betydelse för det

konstnär-liga skapandet. Under tiotalet kom det att beteckna en konstnärlig ström-ning i Tyskland, knuten till grupperingarna Die Brücke och Der Blaue

plats i teologin, där Guds ord utgör det främsta föremålet för

människornas begär: de suckar efter Hans dekret.332 Ur ett

litte-rärt perspektiv kan suckarna även förstås som en reaktion mot de hämningar som ett övermått av regler ålägger det subjektiva uttrycket. Sucken som symbol spelade en framskjuten roll i den

så blomstrande svenska romantiken.333 Den utgör följden av

mö-tet mellan hantverkets krav och den frihetstörstande diktarens behov att ge uttryck för sina oförlösta känslor. Thorild har ett till-mäle för de känslolösa, regeldyrkande diktarna:

”handtverks-Snillen”.334 I opposition mot dem förkunnade han att även

sucken äger sin vältalighet: ”Den uprörda känslans språk är

suckar; hännes lifliga vältalighet, tårar.”335 Den suckande

dikta-ren är en människa som plötsligt ger uttryck för allt som hon länge burit inom sig. Sucken befinner sig alltså mellan tvånget och den friheten; för att sucka måste man längta efter friheten – inte vara i besittning av den – och enligt Thorild finns på jorden ej ”et Kreatur så litet, så ringa – som har en känsla, en kraft; och

den tryckes – at det ej suckar efter Friheten”.336 Även språket är

statt ”i slafveri” och ”suckar efter en sådan frihet”.337

I praktiken underkastade sig Thorild programmatiskt sina föreskrifter. I en så lång dikt som Passionerna, kommenterar Ar-vidson, är det ”svårt att undvika beskrivningar, men Thorild har lyckats nästan till hundra procent. Det är utropen som domine-rar. Det finns säkert ingen dikt av Passionernas längd där det

332 Kristiina Savin, ”Sighs of Desire”, i Pangs of Love and Longing:

Configurations of Desire in Premodern Literature, ed. Anders Cullhed,

Carin Franzén, Anders Hallengren & Mats Malm, Cambridge, 2013, s. 157ff. Hon citerar ur Vulgata (s. 163): ”os meum aperui et respiravi quia

mandata tua desiderabam” (Ps 119:39).

333 Se Anders Olsson, Vad är en suck? En essä om Erik Johan Stagnelius, Stockholm, 2013. Olsson nämner insiktsfullt Thorild på s. 24.

334 Thorild, ”Passionerna”, s. 51.

335 Ibid., s. 68.

336 Thorild, ”Den nye granskaren: Julii 1784” i Samlade skrifter, andra bandet, Stockholm, 1934, s 85 f.

finns så många utropstecken som här.”338 Detsamma kan sägas om de nämnda dikterna på fri vers, de så kallade ”Nina-dik-terna”, i anslutning till vilka Otto Fischer har påpekat att Thorild i sitt författarskap gestaltade ett ”diktande subjekt i färd med att

monologiskt uttrycka sina känslor”.339 Med dessa dikter vände

sig Thorild från den fransk-klassicistiska doktrinen och hävdade subjektiviteten som den nya estetikens grundval.