SENRENÄSSANSEN OCH VÄGEN FRÅN ANTIKEN

Petrarcas teori om den nya väven visar på en strävan efter förso-ning. Under senrenässansen blev tongångarna emellertid mindre tillmötesgående. Den moderna människan sökte en väg bort från antiken och gjorde successivt uppror mot dess auktoritet. Den nya väven började att slitas itu: vid 1500-talets början kan man

messer Cino e Dante,/ Franceschin nostro e tutta quella schiera” (RVF,

287). Denna krets av avlidna poeter – Guido Guittone från Arezzo, Dante Alighieri från Florens, Cino från Pistoia samt Petrarcas unge släkting, Franceschino från Albizzo – bestod inte av några eminenta antikimitatö-rer, utan av moderna författare som utvecklade sin poesi på modersmålet. Den specifika gren av den höviska diktningen som Petrarca anslöt sig till kallas för övrigt för stilnovismen – il dolce stil nuovo – efter en berömd passage hos Dante (Skärselden, XXIV: 52-53).

redan skönja den splittring i två partier som La Motte två hundra år senare bidrog till att förstora. Vi skall därför närmare studera denna splittring som vållades av krafter som betonade den mo-derna människans självständighet gentemot förfämo-derna. Här skönjer vi de första strålarna från upplysningens uppstigande sol, förebådande dess nitiska frihetssträvanden från vad den uppfat-tade som traditionens mörker, och vi skall härvidlag fästa särskilt avseende vid en av de mer konkreta aspekterna av dessa upprors-stämningar, nämligen den som berör förhållandet till fadern.

Vid 1500-talets början, då den italienska renässansens härd hade förflyttats från Florens till Rom, gjorde inflytelserika röster gällande att den moderna människan måste kringgå beroendet av de antika förebilderna. Ett av de mer intressanta uttrycken för dessa självständighetssträvanden anträffas i en passage i Castigliones inflytelserika bok Il Cortegiano från 1528. För att uppfatta radikaliteten hos denna passage är det nödvändigt att säga några ord om den betydelse som Petrarca, och i något mindre grad Boccaccio, tillskrevs efter deras död. De två förfat-tarna, som avled 1374 respektive året därpå, utgjorde under det följande seklet modeller för den samtida litteraturen och omsider studerades deras verk med nästan samma flit som de antika mäs-tarnas. Petrarca, som alltså har gått till historien som den första moderna människan, skulle även kunna beskrivas som den första moderna klassikern, vars auktoritet kunde mäta sig med de an-tika mästarnas. Det vore ingen överdrift att påstå att hans hö-viska diktning, samlad i Il Canzoniere, utgjorde den främsta in-spirationskällan till all sonettdiktning och rentav all diktning i

Italien under 1500-talet.59 Genom imitationen av Petrarcas verk

59 För en samlad bild av petrarkismen, även i andra länder än Italien, hän-visas till monumentala verket Lirici europei del Cinquecento. Ripensando

la poesia del Petrarca, a cura di G. M. Anselmi, K. Elam, G. Forni, D.

Monda, Milano, 2004, samt till det som ännu betraktas som standardver-ket om denna litterära strömning, Gerard Forsters The Icy Fire, Five

Stu-dies in European Petrarchism, Cambridge, 1969. Se även, på svensk mark,

– petrarkismen – började sålunda den moderna människan suc-cessivt att frigöra sig från den antika litteraturens auktoritet. Pro-cessen fortskred emellertid inte utan blek eftertanke. För tidens

vidkommande kan man tala om en ”hamletism”60, ty i sina

själv-ständighetssträvanden hämmades författarna av mystiska kraf-ter.61

Castiglione visade inga av dessa hänsyn. I Il Cortegiano lät han Greven, en av interlokutörerna, framföra åsikten att de mo-derna författarna har nått minst lika långt som antikens. Vilka var Petrarcas och Boccaccios mästare? Ingen vet, påstår han och drar därav slutsatsen att de inte hade några mästare alls. ”Petrar-cas och Boccaccios verkliga mästare var deras genialitet och

na-turliga omdöme.”62 Greven, en utpräglad handlingsmänniska,

fäller även följande kommentar: ”Om vi vill efterlikna de antika författarna, så borde vi alltså inte efterlikna dem [se noi vorremo imitar gli antichi, non gli imitaremo].”63 Med denna formulering

60 Jag har lånat neologismen av Krapotkin. Se Peter Krapotkin, En

anar-kists minnen, övers. Claës Gripenberg, Uddevalla, 1982, s. 284.

61 En av de faktorer som fördröjde utvecklingen torde ha varit frågan om huruvida de moderna språken tålde jämförelsen med grekiskan och lati-net. Vid 1400-talets början hade exempelvis humanisten Coluccio Salutati, oaktat sin kärlek till Dante, avstått från att skatta dennes verk lika högt som Homeros och Vergilius, emedan florentinskan i hans ögon saknade de klassiska språkens värdighet. Se Hans Baron, The Crisis of the Early

Ital-ian Renaissance, Princeton, 1966, s. 347. Inom arkitekturens fält förefaller

det ha varit lättare att hävda de modernas överlägsenhet. Redan 1435 skrev Leon Battista Alberti i en passage om Filippo Brunelleschis kupol över Santa Maria del Fiore i Florens, uppförd i direkt tävlan med den som välvts över Pantheon i Rom, att antikens människor aldrig hade skådat något liknande: ”Om jag betänker att det även i dessa tider verkar otroligt att bygga ett sådant verk, var något sådant troligtvis otänkbart eller okänt bland antikens människor [così forse appresso gli antichi fu non saputo

né conosciuto].” Leon Battista Alberti, Traktat om måleriet, övers.

Giu-seppina Catenaro, i Traktater om måleriet, s. 38.

62 Castiglione, Boken om hovmannen, I, XXXVII, övers. Paul Enoksson, Stockholm, 2003, s. 98.

har tärningen kastats. Hädanefter står traditionens auktoritet under hotet av upplösning genom absolut identifikation. Sonen vägar att vara son, underkastar sig inte längre traditionen och siktar i stället på den suveränes plats. Han vill vara upphovsman utan föregångare, han vill grundlägga en egen tradition, bli imi-terad av kommande generationer, utan att själv imitera någon. Petrarcas nya väv slets sålunda itu, då den skuld som håller trad-itionen vid liv inte längre hindrade de moderna från att avfärda de antika mästarnas auktoritet, och det är ingen tillfällighet att det just var Homeros som La Motte längre fram valde som mål-tavla. Homeros var ju en mästare som själv saknade mästare, en far som saknade far. Såsom den förste episke diktaren, verksam i en tid före skriftspråket, hade han vaskat fram sitt guld ur intet. Temat om fadern och hans funktion skall nu fördjupas med hjälp av Freuds tankar om kulturens ursprung, vilka bland annat presenteras i det fjärde kapitlet av Totem och Tabu (1912-13). En-ligt Freuds av Darwin influerade resonemang bestod det mänsk-liga samhället ursprungligen av en hjord som dominerades av ur-fadern, som ägde oinskränkt makt och inte var underkastad nå-got annat än sina drifter. Han fördrev sina söner och bemäkti-gade sig kvinnorna. En dag slöt sig sönerna samman och bragte honom om livet. Enligt Freud är det ur detta dåd, mordet på fadern, som både civilisationen och skuldkänslan leder sitt ur-sprung. De sammansvurna sönerna delade makten och kvin-norna sinsemellan, bildade familjer och instiftade de första la-garna. Men de plågades av skuldkänslor efter mordet på sin far och levde vidare med grava hämningar, hemsökta av minnet av den älskade och hatade fadern.

Den freudske urfaderns livsstil, innan han mördades av sina egna barn, för tankarna till den oinskränkta frihet som Greven gör anspråk på hos Castiglione. Det är friheten hos en människa som inte känner någon skuld, som inte har mottagit någon gåva

och som därför inte behöver underkasta sig traditionen.I en

se-nare skrift skulle Freud skriva att den av sönerna som först gjorde uppror mot sin skuld och aspirerade på den oinskränkta frihet som urfadern en gång åtnjutit var den ”förste episke diktaren”

[der erste epische Dichter], vilken genom sin fantasi lösgjorde sig från brödraskaran och i sitt fria skapande iklädde sig den dräpte

faderns roll.64 Fadern som inte har någon far, upphovsmannen

utan föregångare, motsvarar inom vitterhetens domäner förfat-taren som inte underkastar sig något annat än sina egna infall och som blott, för att låna Castigliones formel, skapar utifrån sin ”genialitet och sitt naturliga omdöme”. Såsom den förste episke diktaren intar Homeros denna plats i den västerländska litteraturhistorien.

Greven i Castigliones bok kan också förstås som en nietz-scheansk karaktär vars beteende erinrar om Trasymachos och dennes hätska entré i Statens andra bok – det vill säga, en person som vägrar att föra dialektiska resonemang och formulerar sina åsikter utifrån sin egen känsla. Greven sällar sig inte till den hjord av servila människor som blott nöjer sig med att imitera Petrarca och antikens författare; att underkasta sig antikens auk-toritet vore ju, i såväl etymologiskt som strukturellt hänseende, att ödmjuka sig inför antiqui – etymologiskt, de som kommit före honom. Grevens väg är den ena av de vägar som schematiskt sett utstakades under 1500-talet och som ledde bort från Petrarcas försonande syntes i den nya väven. Den andra är det successiva överskridandets väg.

Genom mer eller mindre storslagna upptäckter hade den mo-derna vetenskapens landvinningar vid denna tid undergrävt tron på antikens auktoritet. Strax före 1500 hade upptäckten av en ny kontinent bekräftat att de gamles vetande på ett radikalt sätt kunde överskridas. Denna händelse var sannerligen av storsla-gen karaktär; inte ens landsättninstorsla-gen av människor på månen (1969) kan jämföras med denna tilldragelse, som i grunden om-skakade den europeiska anden och omdanade dess förhållande till antiken. Frontespisen till Francis Bacons Novum Organum,

64 Freud, ”Masspsykologi och jaganalys” i Samlade skrifter, X, övers. Lars W Freij, Stockholm, 2011, s. 336f.

utgiven 1620, visade ett skepp som seglar ut genom Herkules sto-der. Tron på detta ”stora förnyande” [instauratio magna] finner här sin emblematiska formulering. Dessförinnan, under både an-tiken och medeltiden, hade det vidsträckta hav som breder ut sig bortom Gibraltar sund varit liktydigt med det okända och det för-bjudna. Resan mot den västra horisonten lockade som det

abso-luta äventyret.65

Andra vetenskapliga framsteg antydde att den moderna människan på ett radikalt sätt kunde överskrida antiken. 1543 – ett viktigt år i denna utveckling – utkom tre epokgörande verk som inom sina respektive fält satte de gamles vetande i fråga. Med sin De humani corporis fabrica korrigerade Vesalius de mest flagranta felen hos Galenos och Celsus, i De revolutionibus orbium coelestium reviderade Kopernikus den geocentriska världsbilden och i Frankrike publicerade Ramus sina första verk, bland annat Aristotelicae animadversiones, i vilka han

kritise-rade den aristoteliska logiken.66 Även en rad nya uppfinningar

65 Dantes berättelse om Odysseus äventyrliga resa i Helvetet (XXVI: 85ff), vilken beskrivs som en jakt på ”kunskap” [canoscenza], avlägger ett vack-ert vittnesbörd om medeltidsmänniskans förhållande till Atlanten. Längre fram använde Fontenelle, en av företrädarna för det moderna partiet un-der La Querelle, upptäckten av Amerika för att framhäva antikens bris-tande kunskaper. På romarnas tid, skrev han 1686, var världskartan näs-tan lika stor som deras eget välde, ”vilket å ena sidan utgör ett bevis för deras storslagenhet, å den andra för deras okunnighet [ce qui avait de la

grandeur en un sens, et marquait beaucoup d’igonrance en un autre].”

Bernard de Fontenelle, Entretiens sur la pluralité des mondes, Paris, 1998, s. 98.

66 Om Ramus och den aristoteliska logiken, se Erland Sellberg, Filosofin

och nyttan. I. Petrus Ramus och ramismen, Göteborg, 1979. Sellberg

po-ängterar att Ramus måltavla, åtminstone i början av hans lärda bana, inte var Aristoteles själv utan snarare aristotelikerna, de bokstavstrogna lär-jungarna, samt skolastikerns Aristoteles, Aristoteles latinus (s. 33 och 109). Även Fumaroli framhäver Ramus som en av det modernas partiets pionjärer. Se Marc Fumaroli, ”Les abeilles et les araignées” i La Querelle

som varit okända under antiken – såsom krutet, tryckpressen och teleskopet – bidrog till ifrågasättandet av dess auktoritet. På dessa materiella och tekniska förändringar, som stegvis ökade avståndet till Homeros värld, kunde de moderna reagera an-tingen med nostalgi eller med förkastande. ”Är Achilleus”, frå-gade sig Karl Marx till sist,

möjlig med krut och kulor? Eller är överhuvud Iliaden möjlig med tryckpressen och t o m tryckerimaskinen? Upphör inte sångerna och sagorna och muserna med nödvändighet med tidningsmurveln – försvinner alltså inte betingelserna för den episka poesin?67

Hur moderniteten genom successivt överskridande frigjorde sig från antikens auktoritet kan även studeras på konstens domän. I Giorgio Vasaris Berömda renässanskonstnärers liv, vars första upplaga utkom 1550, skildras genom en rad författarporträtt den italienska renässanskonstens utveckling från 1200-talets slut. Antiken överskrids här etappvis och genom mödosamt arbete, inte genom den absoluta identifikation som Greven företräder. Successivt och metodiskt förfinar konstnärerna sin teknik och

överträffar omsider de antika förebilderna.68 Progressionen sker

67 Karl Marx, ”Inledning till kritiken av den politiska ekonomin” i

Ekono-miska skrifter, övers. Sven-Eric Liedman, u. o., 1975, s. 44.

68 Redan hos Dante låter sig de första uttrycken skönjas för framstegstan-ken inom konsten. En vacker dag kommer, om inte dekadensen tar vid, mästaren att överträffas av sin elev: ”Fåfängligt är det rykte vår begåvning/ vill vinna; när som störst, hur kort det grönskar/ om icke tider av förfall det följer!/ I måleriet trodde Cimabue/ att han var främst av alla; nu är Giotto/ i ropet, och fördunklar helt den andre,/ så tog en Guido äran från en annan/ av språkets mästerskap; och kanske redan/ den fötts som jagar båda ut ur boet.” Dante Alighieri, Den gudomliga komedin, Skärselden, XI: 94-96, s. 189f. Det som först ter sig som en jeremiad över berömmel-sens flyktighet – o vana gloria delle umane posse! – visar sig vara en hyll-ning till den konstnärliga successionen. Även inom litteraturen, ”språkets

i tre faser, varav den sista, högrenässansen eller la terza età, in-leds med att Leonardo da Vinci lägger ”grunden till denna tredje

stil som vi har bestämt att kalla för modern”.69 Adjektivet modern

är inte längre pejorativt – inte synonymt med medeltida, barba-risk, gotisk – utan förknippas med den tredje periodens trium-fartade utveckling, vilken når sin kulmen i och med Michelangelo Buonarottis entré på historiens scen. Denne allkonstnär, av Va-sari tillskriven epitetet ”den gudomlige” och som för övrigt var dennes lärare, har inte bara överträffat sina föregångare utan även självaste naturen. Ingen kan överträffa Michelangelo enligt Vasari, och fastän han själv var en framgångsrik konstnär och ar-kitekt, vigde han sina sista år åt historikerns värv.

Dessa två vägar ledande bort från antikens auktoritet öpp-nade sig för människan under senrenässansen. Hon kunde an-tingen välja den absoluta identifikationens väg, varpå hon såsom modern människa i en handvändning placerade sig på mästarnas plats och avfärdade skulden gentemot traditionen, eller anamma framstegstanken i tron att den moderna människan, genom en stadig rörelse, kantad av upptäckter och tekniska innovationer, i framtiden skulle uppnå en större värdighet. Jag kallar det knippe av frågor som uppstod kring dessa båda vägar för senrenässan-sens problematik. Denna problematik uppstod i Italien under 1500-talet, efter Florens minskade betydelse efter den franska in-vasionen, och kulminerade i Frankrike i slutet av det följande seklet i och med La Querelle. I följande avsnitt skall vi närmare studera hur den under 1500-talets lopp omplanterades i fransk jordmån. Således belyses även den intellektuella och konstnär-liga miljö i vilken La Motte längre fram skulle verka.

mästerskap”, sker progressionen under slika omständigheter. Se Panof-skys tolkning av passagen i Renaissance and Renascences in Western Art, s. 11f.

69 ”dando principio a quella terza maniera che noi vogliamo chiamare la moderna.” Giorgio Vasari, citerad efter Panofsky, Renaissance and