HOMEROS AUKTORITET UNDER ANTIKEN

La Mottes Iliad brukar läsas som ett sent inlägg i Striden mellan

de gamle och de moderna som utbröt i februari 1687.26 I detta

inledande kapitel söker jag emellertid rötterna till hans angrepp på Homeros i ännu avlägsnare tider, för att ge en historisk bak-grund till översättningen liksom till den övergripande problema-tik som avhandlingen ämnar belysa. Angrepp är ett starkt ord som jag avsiktligen använder, han menade att han förbättrade texten, men läsaren anar likaledes en råare strävan att mutilera och förstöra denna skrift som av hävd anses som helig, kanske just eftersom den anses som helig. Det är inte tillfredställande att endast studera La Mottes texter, det är likaledes nödvändigt att söka förståelse för den helighet som han ville profanera, att lära känna den plats som Homeros epos har i traditionen, att bekanta sig med såväl den kärlek som den motvilja som det har väckt i historien. Även böcker har sina öden. Ett litterärt verk kan inte reduceras till dess innehåll; det är också ett namn, som inger vördnad eller avsky, som väcker begäret till underkastelse och studium eller ger upphov till avfärdande attityder. En reflektion

26 Förmodligen myntades begreppet ”Striden mellan de gamle och de mo-derna” – La Querelle des Anciens et des Modernes – av Augustin Simon Irailh i det historiska verket Querelles littéraires, ou Mémoires pour

ser-vir à l’histoire des révolutions de la République des Lettres, depuis Homère jusqu’à nos jours, Paris, 1761, s. 285. Se Joan Dejean, Ancients against Moderns. Culture Wars and the Making of a Fin de Siècle,

kring Iliadens plats i traditionen – över dess öde – ger oss en kla-rare bild av de förutsättningar utifrån vilka La Motte själv, över två tusen år efter att de homeriska sångerna började sjungas, skred till verket.

De tre stora monoteistiska religionerna är grundade i respek-ten inför de heliga skrifter, vilkas auktoritet de troende under olika omständigheter underkastar sig. Även antikens greker mötte världen genom skrifternas förmedling. Iliaden och Odys-séen hade uppstått genom muntligt traderande i en förhistorisk tid i den grekiska kulturen. När Athen sedermera växte fram som en stormakt nedtecknades dem och försåg, tillsammans med Hesiodos Theogoni och några andra verk, athenarna med en auk-toritativ berättelse om gudarna och deras tillblivelse, samt om

människornas förhållande till de högre makterna.27 Redan

Hero-dotos, den vittbereste etnografen, gjorde denna iakttagelse när han vände blicken mot sin egen kultur. ”Och det är dessa [Hesio-dos och Homeros] som skapat läran om gudarnas släkter, som givit gudarna namn, fördelat deras poster och sysslor och angivit

deras utseende”, skrev han i sin Historia.28 För att få en känsla

för den betydelse som de homeriska skrifterna hade under den athenska guldåldern (400-talet f. Kr) räcker det med att öppna nästan vilken dialog som helst av Platons hand, vilket är så mycket mer anmärkningsvärt som Platon inte var särskilt för-tjust i Homeros – denne skulle ju tillsammans med konstnärerna fördrivas ur idealstaten. Interlokutörerna i dialogerna hänvisar regelbundet till homeriska passager för att underbygga argument

27 Se Richard Hunter, ”Homer and Greek Literature”, The Cambridge

His-tory of Classical Literature, I, ed. E. J. Kenney, Cambridge, London, 1982,

s. 249f.

28 Herodotos, Historia, II, 53, övers. Claes Lindskog, Stockholm, 2008, s. 129. Se Robert Garland, Religion and the Greeks, London, 1995, s. X.

och att finna stoff för vidare reflektion.29 I Staten beskrivs

Home-ros som ”tragedins ledare” och som ”den förste poeten”.30 Även

Aristoteles talade i Poetiken om Homeros ”gudomliga

överläg-senhet över de andra [poeterna]”.31 Homeros beskrivs här även

som ”den ende av diktare som verkligen visste vad han skulle

göra som diktare”32 och omtalas, i avsnittet om tragedins sex

ele-ment, som den ”förste som använt alla dessa ting och gjort det

utmärkt”.33

Från grekerna övertog romarna denna vördnad för Homeros verk och namn. Dennes episka diktning utgjorde en självklar re-ferens för de första romerska författarna när de sökte förädla la-tinet till ett litterärt språk. Under de puniska krigen översattes Odysséen till latin av den frigivne slaven Livius Andronicus († c.

200 f. Kr).34 I dennes efterföljd föresatte sig Ennius (239-169 f.

Kr) att skriva ett latinskt epos på Homeros manér. I hans Annales har den anrika saturniska versen ersatts med den från grekerna importerade daktyliska hexametern. Det var bland annat hos En-nius, som hade skildrat Roms historia från Aeneas födelse fram

29 En anekdot relaterad av Montaigne, alltså från 1500-talets slut, pekar i samma riktning: ”När den där galningen Alkibiades frågade en person som gav sig ut för att vara en vitter man om han hade ett exemplar av Homeros gav han mannen en örfil när han inte hade något – som om någon skulle ertappa en av våra präster utan breviarium.” Michel de Montaigne, Essäer, II: 36, övers. Jan Stolpe, Stockholm, 1990, s. 557f.

30 Platon, Staten, 598 d och 600 e. För en initierad framställning av Pla-tons kritik av Homeros, se Arne Melberg, Mimesis – en repetition, Stock-holm/Stehag, 1992, s. 37-46.

31 Aristoteles, Om diktkonsten, övers. Jan Stolpe, Göteborg, 1994, 1459 a, s. 61.

32 Ibid., 1460 a, s. 63.

33 Ibid., 1459 b, s. 62.

34 Enligt Gordon Williams åstadkom den frigivne slaven ”far more than a

Latin translation” och borde betraktas som en självständig författare.

Gordon Williams, ”The Genesis of Poetry in Rome” i The Cambridge

His-tory of Classical Literature, II, ed. E. J. Kenney, Cambridge, London,

till sin egen tid, som Vergilius skulle finna stoff till sin Aeneid – ett verk som kan studeras som en självständig efterbildning av de två homeriska eposen, där de första sex sångerna, enligt en klas-sisk läsart, motsvarar Odysseus irrfärder och de återstående sex

striden vid Trojas murar.35 Under de flaviska kejsarnas tid, då

dekadensen var ett faktum och mången lärd nostalgiskt blickade tillbaka på den augusteiska guldåldern, beskrev Quintillianus den grekiske skalden, som redan varit död i många sekel,

som ”föredömet och källan för alla delar av talekonsten”.36

Romarna förnekade inte att deras konster hade utvecklats

genom influenser från den hellenska världen.37 I själva verket

uppmanade de varandra att efterbilda och att dra lärdom av de grekiska förebilderna. I sin epistel till Pisonerna, mer känd som Ars poetica, anmodade Horatius sina landsmän att dag och natt studera de grekiska skrifterna. Orden är bevingade: ”vos exem-plaria Graeca/ nocturna versate manu, versate diurna”.38 Men romarnas förhållande till grekerna var även präglat av en rivali-tet, som framför allt tog sig uttryck i en längtan efter ett latinskt epos som skulle motsvara de homeriska sångerna. Under kejsar

35 Macrobius beskrev det vergilianska eposet som en ”speglad reflektion av Homeros”. Saturnalia, V.2.12. Se Penelope Wilson, ”Roman Homer” i The

Cambridge Companion to Homer, Cambridge, 2004, s. 254-271. Om en

mer ingående undersökning av Homeros betydelse för Vergilius arbete med Aeneiden, se R. Deryck Wiliams ”The Aeneid” i The Cambridge

His-tory of Classical Literature, II, s. 339-344.

36 ”omnibus eloquentiae partibus exemplum et ortum.” Quintillianus, Den

fulländade talaren, övers. Bengt Ellenberger, Stockholm, 2002, s. 111. 37 Enligt Paul Veyne vilar distinktionen mellan den romerska och den hel-lenska världen på en förenkling. De båda kultursfärerna var snarare så sammanflätade att det är felaktigt att skilja dem åt i tanken. Det imperium som vi kallar för det romerska var enligt hans förmenande grekisk-ro-merskt. Se Paul Veyne, L’Empire gréco-romain, Paris, 2005, s. 11f.

38 ”Ni, Pisoner, tag i er hand de grekiska mönstren,/ läs dem nätter och dagar.” Horatius, Diktkonsten, övers. Arvid Andrén, Jonsered, 1992, 269-70, s. 29.

Augustus tid, då Grekland hade reducerats till en romersk pro-vins, vågade Sextus Propertius uttrycka förhoppningar om att ett latinskt epos skulle överträffa Iliaden. Han hävdade att ett verk höll på att skrivas som skulle bli ”större än Iliaden” [maius Ili-ade] och alluderade därvidlag på Vergilius långsamma arbete

med Aeneiden.39 Den välkända passagen ger en fingervisning om

den homeriska epikens ställning vid denna blomstrande epok i Roms historia. När La Motte reviderade de homeriska skrifterna, drygt två tusen år efter att de hade nedtecknats i Athen, förhöll han sig till verser som hade lästs och uttolkats av ett oöverskåd-ligt antal generationer.