ETT NEDSLAG I LA MOTTES ÖVERSÄTTNINGSKONST

Vi skall nu göra ett nedslag i La Mottes översättning och studera hur den skiljer sig från originalet. Vi utgår från en passage i Ilia-dens första sång, som skildrar hur den kränkte Achilleus beger sig till stranden för att åkalla sin mor, havsnymfen Thetis. På knappt sju verser beskriver Homeros hur modern, som blivit varse sonens klagan, dyker upp ur vattnet för att trösta honom. Här följer passagen i Björkesons översättning, vilken är trogen originalets versmått, den daktyliska hexametern:

Det hörde den mäktiga modern Nere i havets djup där hon satt hos sin åldrige fader.

Snabbt dök hon upp ur dess gråa våg, likt en dimma som stiger, Och slog sig genast ner bredvid den tårade hjälten,

Kallade honom vid namn och smekte honom och sade:

”Ack varför gråter du barn? Vad har du för sorg i ditt hjärta?

110 ”nôtre langue ne sçauroit atteindre à la beauté de l’expression Grecque.” La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. cxliv. Längre fram i texten heter det: ”Est-ce que le défaut d’élégance qu’on reprocheroit à nôtre langue? […] Manque-t-elle de dignité dans les Tragédies de Cor-neille & Racine, ou de jeux & de badinage dans les Comédies de Moliere?” (s. cvlv).

111 Uttrycket ”den nya Iliaden” [la nouvelle Iliade] finns i det brev som Fénelon skrev till La Motte den 26 januari 1714. La Motte lät trycka det som ett appendix till sin Reflexions sur la critique (s. 61).

Tala och dölj ingenting, och låt mig få dela den med dig!”112

Eftersom han saknade kunskaper i grekiska var La Motte helt be-roende av madame Daciers prosaöversättning i sitt arbete. Hans ”nya Iliad” utgör i själva verket en bearbetning, inte av

ori-ginalet, utan av hennes prosaöversättning.113 Här följer, jämte

min översättning, det berörda avsnittet i Daciers tolkning:

La Deésse, qui étoit dans les antres profonds de la mer auprès du Vieux Nerée son pere, l’entendit; & sortant promptement du milieu des eaux, comme un nuage, elle s’as-sit près de lui, & en essuyant ses larmes, elle lui dit: Mon cher fils, pourquoi pleurez-vous? parlez, ne me le cachez point; que je scache comme vous ce qui vous afflige.114

[Gudinnan, som befann sig i havets djup tillsammans med sin fader den åldrige Nerevs, hörde honom och dök snabbt upp ur vattnet likt ett moln och slog sig ner bredvid honom, och medan hon torkade hans tårar sade hon till honom: Min käre son, varför gråter Ni? tala, dölj ingenting för mig; så att jag liksom Ni vet vad som plågar Er.]

Den mest iögonenfallande förändringen i La Mottes version är att han har gjort om Daciers prosa till vers, inte till hexameter utan till rimmade alexandriner, det mest brukade versmåttet i den fransk-klassicistiska litteraturen. Ett annat framträdande drag är att texten har förkortats. På knappt tre rader kondenseras

112 Homeros, Iliaden, I:357- 363, övers. Björkeson, Stockholm, 2002, s. 33.

113 La Motte kommenterade sitt beroende av madame Dacier i Reflexions

sur la critique, s. 36-39. Att madame Dacier översatte Homeros till prosa

– och inte till alexandriner – är i sig anmärkningsvärt. Om vers- och prosa-översättning av klassiska verk under 1700-talet, se Mats Malm, Minervas

äpple. Om diktsyn, tolkning och bildspråk inom nordisk göticism,

Stock-holm/Stehag, 2006; beträffande Striden mellan de gamle och de moderna, se särskilt s. 215-217.

ett skeende som hos Homeros upptar nästan sju, om än den för-ändrade metriken berövar kalkylen något av dess värde:

Thétis sort à ces mots de ses grottes profondes; Et comme une vapeur, s’élevant sur les ondes, Que voulez-vous, mon fils, dit-elle?115

Även dramatiken är kraftigt beskuren. I den första alexandrinen får vi veta att Thetis ”vid dessa ord” – alltså då hon röner sonens klagan – ”stiger upp ur sina djupa grottor”. I den andra ”häver hon sig upp ur vågorna, liksom en dimma”. I den tredje spörjer hon: ”vad vill ni, min son?” Achilleus gråter inte, som i det home-riska originalet, och på det hela taget framstår han som mindre sårbar. Även modern, Thetis, har fråntagits något av sin ängslig-het och har inte lika bråttom att trösta sin son. Homeros betonar hennes oro med två adverb. Snabbt [καρπαλίμως] dyker hon upp ur havets våg och genast eller smidigt [ῥα] slår hon sig ner intill sitt gråtande barn. Hos madame Dacier kvarstår endast ett ad-verb: promptement. Hos La Motte inget. Inte ett spår av den ur-sprungliga oron. Han har likaledes förtätat hennes nervösa fråg-vishet, vilken i originalet uttrycker sig med sexton ord:

τέκνον τί κλαίεις; τί δέ σε φρένας ἵκετο πένθος; ἐξαύδα, μὴ κεῦθε νόῳ, ἵνα εἴδομεν ἄμφω.

[Ack varför gråter du barn? Vad har du för sorg i ditt hjärta? Tala och dölj ingenting, och låt mig få dela den med dig!]

till följande, mer distanserade fråga: que voulez-vous, mon fils? Varken hos madame Dacier eller La Motte nämner Thetis sin son vid namn, inte heller smeker hon honom, vilket dock sker i origi-nalet. Sammanfattningsvis präglas La Mottes översättning av en strävan efter att göra händelseförloppet mindre dramatiskt. Själv angav han gudarnas nyckfullhet och deras lidanden som en av

orsakerna till att han åtagit sig censurarbetet: ”Vad är det för slags Gudar”, frågade han ironiskt,

som är utsatta för sjukdom och smärta [sujets aux infirmitez & à la douleur] och som understundom, när de sårats av en människohand, utstöter skrik, gjuter tårar [versent des lar-mes] och faller rov för misströstan, och som till råga på allt är i behov av Läkare?”116

Är det möjligt att urskilja de principer som La Motte har följt i sitt översättningsarbete? Att kodifiera dem? En sak är säker: Achilleus vrede har berövats sin forna styrka, hans gråt sin inten-sitet. Hur skall vi förstå dessa censurerade tårar, denna tyglade passion? Jag har urskilt tre övergripande principer – förkrist-nandet, vergilianiserandet, versaillieserandet – som är verk-samma vid censuren av Achilleus tårar.

Det hör idag till god ton att en konstnär hävdar sin självstän-dighet. Att vara hädisk mot kanon hör till det postmoderna deco-rum. Även på La Mottes tid fanns denna kultur, men den var inte lika starkt framträdande. Författarna tillstod öppet att de äm-nade tillfredsställa decorum – den strömlinjeformande uppfatt-ningen om vad som enligt tidsandan är passande, lämpligt och moraliskt – och för översättare av klassiska verk gällde det i all-mänhet att få den antika författaren att tala som om han hade

levat på översättarens tid.117 Sålunda skrev Jean Racine, som blev

anhängare till det gamla partiet under La Querelle, i sitt förord

116 Ibid., s. xxxv. Med gudarnas behov av läkare syftade han förmodligen på episoden i Iliadens femte sång, där Diomedes sårar Afrodite som – ”an-satt av plågor, chockad och skrämd” – lämnar striden för att bli kurerad på Olympen. Se Homeros, Iliaden, V:352, s.104.

117 Ett exempel. Om sin översättning av Aeneiden från 1697 sade sig John Dryden ha ”endeavour’d to make Virgil speak such English as he wou’d himself have spoken, if he had been born in England, and in this present age”. Dryden citeras efter Mats Malm, Poesins röster. Avlyssningar av

till Phèdre från 1675, att han hade gjort hjältinnan något mer be-härskad, ty den olyckliga moderns utgjutelser, sådana de fram-ställts i det euripidiska originalet, lämpade sig bättre för en barnsköterska än för en prinsessa [plus convenable à une nour-rice].118 På liknande grunder hade sederna hos Homeros gudar och hjältar varit föremål för kritik redan under antiken; Platons invändningar har redan berörts. I dennes efterföljd beklagade sig Cicero, präglad av stoisk moralfilosofi, över att Achilleus släpar Hektors lik runt Trojas murar. Hjältens agerande är irrationellt, menade den romerske filosofen, emedan det har sin grund i

vill-farelsen om själens kvardröjande i kroppen efter döden.119 Enligt

La Motte har epiken såsom genre i uppgift att ”skildra sederna för att förbättra dem” och han betonade att Homeros konsekvent

har misslyckats med detta.120 Här följer han traditionen från den

hedniska antiken, men är i sin argumentation likaledes färgad av kristen nitälskan. Fostrad i ett monoteistiskt samhälle, inskred La Motte mot de grekiska heroernas tårar och mångfald i namn av en enda icke-kroppslig Gud. I denna bemärkelse kan hans översättning förstås som ett kristnande av det hedniska origina-let. Hans moraliska invändningar mot skildringen av gudavärl-den och av grekernas seder upptar också en betydande del av för-ordet.121

118 Jean Racine, Phèdre, Paris, 1999, s. 26. Se Roger Mathé & Anain Couprie, Profil d’une œuvre: Phèdre, Paris, 1993, s. 50.

119 Cicero, Samtal i Tusculum, I, övers. Ebbe Linde, Uddevalla, 1970, s. 61.

120 La Motte, Reflexions sur la critique, s. 83.

121 Se La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. xxviij-lix. Om kritiken av sederna hos Homeros, se även Jean Ehard, L’idée de

na-ture en France dans la première moité du XVIIIe siècle, Paris, 1963, s.

268, och Yilmaz, Le temps moderne, s. 184f. Denna process, som mynnade ut i avkroppsligandet av gudavärlden, hänger samman med övergången från polyteism till monoteism, från arkaisk religiositet till judisk-kristen och platonsk pietet, där Gud, berövad sin kropp och liknad vid det ogrip-bara ljuset, drabbas av avbildningsförbud. Eftersom Han inte har någon kropp är Han även – till skillnad från de homeriska hjältarna – befriad

La Mottes översättning kan även läsas som ett försök att an-passa den homeriska epiken efter Vergilius mönster. Iliaden är ett muntligt traderat verk, präglat av de inkonsekvenser som ut-gör en följd av de mnemotekniska knep som har räddat sångerna till omvärlden. Aeneiden däremot är författad med konstskicklig-het och bär det långsamma skapandets prägel. La Motte har me-todiskt rensat bort de muntliga elementen – bland annat

upprep-ningarna – i sin översättning.122 Hjältarna i Aeneiden är också

mer behärskade och kalkylerande än hos Homeros. Ett exempel finns i den första sången, där den skeppsbrutne Aeneas driver i land på kusten utanför Karthago och får syn på en okänd kvinna i de kringliggande skogarna. Passagen utgör en självständig be-arbetning av Homeros skildring av den gråtande Achilleus möte med sin moder, vilken likaledes återfinns i verkets första sång. Hos Homeros faller alltså sonen i gråt och söker tröst hos sin mor, men hos Vergilius är mötet mer behärskat. Trots sin utsatta situation – mer utsatt, skulle jag säga, än den som Achilleus be-finner sig i – förblir Aeneas sansad, hart när stoisk. Han gråter

inte, allt som undslipper honom är en ”bitter suck ur hjärtat”.123

Det var ett liknande ideal, märkt av stoisk tapperhet, som La Motte eftersträvade i sin revision av de grekiska hjältarnas van-del. Om La Motte i stället hade valt att förbättra Aeneiden, så hade han varit tusen gånger modigare.

Det finns inte många otidsenligheter i La Mottes nya Iliad. Översättningen är snarast utformad för att i så liten grad som möjligt strida mot epokens uppfattning om decorum. La Mottes samtida inom aristokratin hade upphöjt behärskningen till en dygd. Denna förändring i uppfattningen av vad som var ädelt och lågt hade delvis sina rötter i att krigaradeln vid denna tid hade

från lidande. Frågan om huruvida Jesus fällde tårar på korset hör till män-niskoblivandets mysterium.

122 La Motte, Discours sur Homere, s. lxxxvj.

123 ”suspirans, imoque trahens a pectore vocem.” Vergilius, Aeneiden, I:371, s. 25.

kuvats till en hovadel. Makten kunde inte centraliseras i en mo-narks person och statsapparaten inte genomgå en så omfattande byråkratisering utan att adeln tvingades ge upp åtskilliga privile-gier. Om vi bortser från den uppblossande aristokratiska oppo-sitionen mot kungamakten under 1780-talet, studerad av

Lefev-bre,124 hade resterna av den franska feodala krigaradeln redan

kvästs av kardinal Mazarin under Fronden.125 Vägen hade

öpp-nats för Ludvig XIV:s envälde. Genom att från och med 1682 flytta adeln till Versailles hade Solkungen samlat sina underså-tar, ättlingar till en gång lysande feodalherrar, på en och samma plats, varmed han lättare kunde övervaka dem och på förhand stävja potentiella upprorsstämningar. Dessa kroppar, som i före-gående generationer hade fostrats till jakt och härnad, såg sig nu nödsakade att underkasta sig hovlivets stränga ceremoniel. Det ofrånkomliga missnöjet kunde inte finna andra uttryck än genom tankens och i bästa fall pennans protest, vilken inte sällan, som hos La Bruyère och hertigen av Saint-Simon, särskilt tog sikte på utarmningen av de mänskliga relationerna vid hovet. I sina me-moarer tecknade den sistnämnde ett föga insmickrande porträtt av prinsen av Conti, en framskjuten ätt, vilken framställs som en

man som vill ha vänner ”på samma sätt som man har möbler”.126

I detta betryckta klimat kunde inte Iliadens tema – den passion-erade vrede som formar och slutligen förtär Achilleus liv och som är fronderande till sin karaktär i den mån som den riktar sig mot Agamemnon, folkens herde – framstå som annat än stridande mot decorum. Inte heller kunde de andra hjältarna, med sina nyckfulla och understundom självdestruktiva beteenden,

124 Se Georges Lefevbre, 1789. Den franska revolutionens bakgrund och

orsaker, Stockholm, 1963, s. 23ff.

125 Yves-Marie Bercé, La naissance dramatique de l'absolutisme, Paris, 1992, s 183ff.

126 ”Cet homme si aimable, si charmant, si délicieux, n’aimait rien. Il avait et voulait des amis comme on veut et qu’on a des meubles.” Saint-Simon,

gera såsom identifikationsmodeller i Versailles. La Motte ankla-gade Homeros för att låta hjältarna hålla långa haranger innan

de drabbar samman utanför Trojas murar.127 Han kritiserade

ho-nom även för att inte ha dolt sin kärlek till den oberäknelige Achilleus. Tvärtom ”känner man överallt”, skriver han, ”att

Ho-meros beundrar honom”.128 Ur denna synvinkel framstår La

Mottes censur av den grekiske hjältens tårar som en litterär ge-staltning av krigaradelns kuvande vid Versailles. Genom att

be-skriva Homeros tid som barbarisk129 och grekerna som fumliga

och obildade män,130 sjöng La Motte sin egen epoks lov. I förordet

framställde han sig förvisso som en rebell utrustad med modet att se det som ingen vågar se, men de fel som han fann i Iliaden motsvarar inte sällan de vrångheter som den bourbonska monar-kin ville att återstoden av krigaradeln skulle finna hos sig själv. Han ombesörjde sin översättning i en tid då det ansågs vara ovär-digt för en adelsman att gråta och närmare bestämt att begråta sin förlorade frihet. Vi har nu urskilt tre principer som La Motte följde i sin översättning och genom vilka han skänkte legitimitet åt sitt verk. Dessa är emellertid sekundära i förhållande till den mest centrala aspekten av hans legitimeringsstrategier, den som rör förnuftet och berättelsen om den västerländska människans väg till upplysning och frihet.

127 La Motte, L’Iliade. Poëme avec un discours sur Homere, s. cvj.

128 Ibid., s. cxx.

129 ”un temps de barbarie.” Ibid., s. cxxix.

130 ”des hommes grossiers comme ils étoient.” Ibid., s. cxxvij. Längre fram heter det: ”Il faut bon juger Homere, par les progrès qu’il a faits, eu égard à la grossiereté de son siécle; & il faut juger de son ouvrage, par les beautez & les défauts qui s’y trouvent, eu égard aux lumieres du nôtre.” Ibid., cxxiv.

3. SYMBOLISKT FADERMORD