Människan har påverkat klimatet och kommer att fortsätta att göra det i ökad takt om inte kraftfulla åtgärder sätts in. Trögheten i klimatsystemet och det faktum att en del av uppvärmningen döljs av partiklar som har en kylande effekt gör att vi ännu bara sett en del av de effekter utsläppen fram till idag har orsakat. Klimatkon- ventionens mål är att farlig antropogen påverkan på klimatet ska undvikas men konventionen anger inte någon nivå vid vilken detta kan anses vara uppfyllt. Den svenska riksdagen har antagit ett långsiktigt mål att halten växthusgaser i atmosfä- ren bör stabiliseras på 550 ppm CO2-ekvivalenter vilket, om hänsyn tas till övriga
växthusgaser, innebär att halten CO2 behöver stabiliseras på ca 450 ppm. Vid en
låg till medelhög klimatkänslighet skulle det innebära att temperaturhöjningar över 2ºC undviks. En temperaturhöjning på maximalt 2ºC har av flera bedömare ansetts som en gräns över vilken oacceptabla farliga effekter av en klimatförändring kan förväntas uppkomma. EU har antagit ett mål om en maximal temperaturhöjning på 2ºC och en CO2-halt på max 550 ppm. Vid en halt på 550 ppm nås endast målet om
en temperaturhöjning på max 2ºC endast vid en mycket låg klimatkänslighet. Sve- riges långsiktiga mål är mer förenligt med en temperaturhöjning med max 2ºC. Sveriges delmål för 2050 med dvs att utsläppen per capita i Sverige ska vara 4,5 ton CO2 ekv/ år är däremot inte förenligt med lika utsläpp per capita globalt år
2050 eftersom bidraget från icke-CO2 växthusgaserna underskattades i beräkningen
av målet. De svenska utsläppen behöver istället minskas med 50-60 % till ca 3 ton CO2 ekv/ år till 2050.
Vi tror inte att det i dagsläget är en framkomlig väg att globalt komma överens om ett stabiliseringsmål och därför bör man inte lägga för mycket kraft på detta inom de internationella förhandlingarna. Det är dock bra att internationellt ha en diskussion, inom t ex IPCC, om klimatkonventionens artikel 2, d v s vad som me- nas med farlig mänsklig påverkan, och vilka effekter som är acceptabla och vilka som inte är det. Sverige bör inom EU driva att EU:s mål inriktas mot 2ºC även fortsättningsvis. Detta skulle i sin tur kunna medföra olika halter växthusgaser i atmosfären beroende på klimatkänslighet mm.
En garderingsstrategi kan vara ett sätt att undvika en diskussion om att redan nu definiera farlig påverkan och lämna vägar öppna att i framtiden nå ett mer långtgående mål om det skulle visa sig behövas. En garderingsstrategi har fördelen att ny kunskap hela tiden tas in och övervägs. Det är möjligt att vi inte kan tillåta halten växthusgaser i atmosfären att öka för att sedan minska mot ett långsiktigt mål eftersom tröskelvärden för stora irreversibla förändringar kanske skulle överskridas och risken för abrupta klimatförändringar öka. En garderingsstrategi skulle kunna ta hänsyn till sådana risker. Svårigheten med en garderingsstrategi kan vara att motivera mer långtgående åtgärder utan att veta att de är nödvändiga eftersom kostnaden ökar om ett mer långtgående mål ska nås.
Det finns många olika vägar att gå för att nå olika stabiliseringsnivåer. Om ut- släppen minskas på ett tidigt stadium kan minskningstakten vara långsammare. Om utsläppsminskningar skjuts på framtiden måste takten för minskningarna vara hög när de väl sätter igång och bördan hamnar på framtida generationer.
En avgörande fråga är hur mycket utsläppen måste minska i ett kortare per- spektiv för att olika stabiliseringsnivåer ska nås. Föga förvånande krävs snabbare och större reduktioner för att nå 450 ppm CO2 än för att nå 550 ppm.
En avgörande faktor för vilka stabiliseringsnivåer som kan nås är hur utsläppen kommer att utvecklas i u-länderna. Om Annex I-länderna minskar sina utsläpp med 1,1 % per år relativt referensscenariot från år 2000, skulle utsläppen halveras mel- lan år 2000 och år 2050. Detta skulle dock inte räcka om koldioxidkoncentrationen i atmosfären skall stabiliseras på 450 ppm CO2 utan det krävs att u-länderna samti-
digt minskar sina utsläpp med 1,5 % relativt referensscenariot från 2010. Om stabi- liseringsnivån 550 ppm CO2 ska nås behöver u-länderna inte avvika från referens-
scenariot före 2030 förutsatt att utsläppen i Annex I-länderna halveras mellan 2000 och 2050. I exemplen uppnås en lika utsläppsnivå per capita ca år 2100. Dessa slutsatser är emellertid beroende av hur utsläppen utvecklar sig i referensfallet, speciellt utvecklingsländerna, och när en lika per capita nivå ska uppnås mm. Om per capita utsläppen istället ska konvergera år 2050 och CO2 koncentrationen stabi-
liseras på 450 ppm, vilket motsvarar det svenska långsiktiga målet, behöver i- ländernas utsläpp reduceras med ca 80 % mellan år 2000 och år 2050. Samtidigt kan u-ländernas utsläpp tillåtas att öka med ca 60 % från år 2000. Trots denna ök- ning innebär det att de nästan måste halvera sina utsläpp jämfört med den förvänta- de referensbanan för utsläppen.
För att de långsiktiga målen ska kunna omsättas i en nationell klimatstrategi med mål och styrmedel behöver mål på medellång sikt utvecklas. Detta bör göras inför den svenska klimatstrategins kontrollstation 2008 och ske parallellt med mot- svarande arbete inom EU och internationellt
Om världen utvecklas hållbart med globala lösningar och ökad rättvisa (IPCC:s B värld) krävs det lägre utsläppsreduktioner än vid en utveckling med hög ekono- misk tillväxt och ökad globalisering (IPCC:s A värld). Om utvecklingen sker enligt ett A scenario kommer det krävas en kraftigt teknologisk beredskap för att ambitiö- sa stabiliseringsnivåer skall kunna nå. En garderingsstrategi behöver därför inklu- dera teknologisk beredskap för att kunna anta utmaningen att snabbt reducera ut- släppen av växthusgaser.