Sveriges agerande

Sverige anses ha en relativt hög trovärdighet på klimatområdet. De ambitiösa na- tionella klimat målsättningarna gör att Sverige anses ha börjat ta sitt ansvar för klimatproblemet och dessutom uppfyllde Sverige kravet att stabilisera sina utsläpp av växthusgaser mellan 1990 och år 2000 enligt klimatkonventionen. Utsläppen i Sverige reducerades något under 1990-talet. Emellertid minskade utsläppen betyd- ligt snabbare under 1970- och 1980-talet, omkring två procent per år. Orsaken till detta var att oljeanvändningen minskades och ersattes med el från icke fossila käl- lor, framförallt kärnkraft, och energieffektivisering (ca 75 procent av primärenergin i Sverige var olja 1970, vilket kan jämföras med omkring 30 procent idag). I ener- gisektorn var energi- och koldioxidskatterna en avgörande faktor för en kraftig expansion av bioenergi under 1990-talet med följande reducerade utsläpp av CO2

(Johansson m fl, 2002). Denna expansion skede framförallt inom fjärrvärmepro- duktionen men bioenergianvändningen ökade även inom industrin. I den nuvarande svenska klimatstrategin används inte enbart ekonomiska styrmedel som energi- och koldioxidskatter utan även regleringar och information (för en längre analys se Naturvårdsverket, 2003).

I den internationella klimatprocessen har uppfattningen om Sverige påverkats starkt av Bert Bolin och Bo Kjelléns framträdande roller. Som ordförande i IPCC under åren 1988-1997 hade Bolin ett stort förtroende hos alla länder. Kjellén var fram till det Svenska ordförandeskapet alltid ordförande i någon av förhandlings- grupperna vid SB/COP-mötena.

Sveriges roll i de internationella förhandlingarna och inom EU har emellertid varit varierande under perioderna som introducerades i avsnittet om Annex I reali- teter (Kapitel 5.2.1).

1988-1997 Inledande enighet

För Sveriges del bör egentligen denna period indelas i två, en period till och med COP1 i Berlin våren 1995 och en andra period fram till Kyoto (COP3). Orsaken till

denna indelning är att Sveriges medlemskap i EU förändrade hur andra parter ser på Sverige samt kanske än viktigare att Sverige inte kan avvika från den gemen- samma EU-linjen vid formella klimatförhandlingar. Trots att Sverige var medlem i EU under COP1 fick Sverige en avgörande roll då Bo Kjellén fick till uppgift att få fram Berlinmandatet som ligger till grund för Kyotoprotokollet. Till viss del be- rodde detta förtroende på att Sverige fortfarande upplevdes finnas mellan de stora förhandlingsgrupperna.

Under tiden fram till vårt EU-medlemskap agerade Sverige aktivt på egen hand, men ofta i nära samarbete med EU, Norge och Kanada. Även under den här perioden fanns motsättningar mellan USA och EU och Sveriges roll blev ibland brobyggarens. Ett problem var att Sverige inte alltid var väl informerat om alla turer i förhandlingsprocesserna, men det är obestridligt att Sverige höll en hög profil i diskussionerna och kunde påverka utvecklingen på ett ganska bra sätt.

Från Berlin till COP 3 hade Sverige som ny EU-medlem ett klart intresse att markera sina positioner inom unionen. På det hela taget lyckades Sverige rätt bra med detta. När EU-bubblan fastställdes inför Kyoto utsattes Sverige inte för några större påfrestningar, och Sverige hade heller inga egentliga svårigheter att backa upp EU:s linje inför Kyoto-förhandlingarna. I Kyoto stödde Sverige, med Anna Lindh som effektiv förhandlare, den falang inom EU, som på ett pragmatiskt sätt ville söka en uppgörelse med USA och u-länderna. I EU-debatten om de flexibla mekanismerna verkade Sverige med framgång för en EU-position som låg nära den slutliga uppgörelsen i denna fråga.

1997-2001 Dubbla tolkningar

För svensk del är kanske detta den knepigaste perioden inom EU-samarbetet, främst under 1998 och 1999 då det skede en snabb återgång till gamla positioner inom EU. Under denna tid drevs en inflammerad diskussion om tak för användning av de flexibla mekanismerna (supplementaritet). Detta kombineras med en knepig diskussion om hanteringen av sänkorna. Både när det gäller supplementaritets- och sänkfrågorna hade Sverige, i jämförelse med en del andra medlemsstater, åsikter som mer påminde om paraplygruppens. Sverige liksom en del andra EU länder kunde tänka sig en relativt stor användning av de flexibla mekanismerna och kom- promissa med andra förhandlingsparter om hanteringen av sänkor vilket sågs som stora eftergifter från vissa andra EU-medlemmar.

Vid det sjätte partsmötet år 2000, som ägde rum i Haag, skedde vissa närmanden mellan EU och paraplygruppen. Som ett resultat av detta närmande blev den svenska linjen om supplementaritet och åsikter om sänkfrågan mer i linje med EU:s.

Som redan nämnts blev det svenska ordförandeskapsperioden under våren 2001 händelserikt. Inte minst eftersom Bushadministrationen deklarerade att USA inte ämnade ratificera Kyotoprotokollet. Under ledning av Sverige bedrev EU en inten- siv kontaktverksamhet med andra parter för att begränsa konsekvenserna av det amerikanska avhoppet. Det svenska delegationsarbetet fungerade på ett effektivt

sätt eftersom ansvarsfördelningen var tydlig. Det svenska ordförandeskapet grund- lade således det lyckade extra partsmötet som ägde rum i Bonn under juli 2001.

2001-2004 Ratifikation och implementering

Efter ordförandeskapet hade Sverige byggt upp ett förtroendekapital som fortfaran- de kvarstår. Sverige har allt mer kommit i positionen som ett land i medelfåran i EU, som kan bidra till bra kompromisser. För Sveriges del underlättar detta efter- som Sverige är ett av de länder som inte brukar har särskilt stort förhandlingsut- rymme, d.v.s. Sverige är inte villigt att gå långt ifrån sina ursprungliga förhand- lingspositioner. Vissa andra medlemsländer i EU har mycket större förhandlingsut- rymme, de initiala positionerna ligger nära gröna NGO linjen men under förhand- lingars gång kan positioner flyttas och i slutändan kan dessa länder vara beredda att gå mycket lång för att gå USA till mötes. Att medlemsländerna i EU har olika syn på taktik är sannolikt en orsak till att EU har svårt att skapa effektiva förhandlings- strategier som håller. Dessutom kan olika syn på förhandlingstaktik leda till interna konflikter och misstolkningar, länder som har ett begränsat förhandlingsutrymme har alltid en risk att initialt verka extrema.

3.5 Att övervinna barriärer och låsningar i de