Hur ligger vi till idag?
Enligt klimatkonventionen har de industrialiserade länderna ett åtagande att gå före och visa vägen i kampen mot klimatförändringar. Som en följd av detta enades Annex I-länderna inom ramen för Kyotoprotoklet om att minska utsläppen med ca 5 % mellan 1990 och 2008-2012. När protokollet träder ikraft kommer utsläpps- minskningarna i praktiken dock inte att bli så stora eftersom USA, som 1990 stod för ca 40 % av Annex I-ländernas utsläpp, hoppat av och eftersom länderna kan tillgodoräkna sig en viss del sänkor. CDM gör också att minskningarna inte behö- ver ske i Annex I-länder även om dessa länder finansierar projekten. USA:s avhopp medför att utsläppsminskningen från resten av länderna i Annex I som åtagit sig att begränsa utsläppen blir ca 4 %11 av dessa länders utsläpp 1990. Om man sedan
antar att länderna får tillgodoräkna sig ca 3 % av utsläppen 1990 i form av sänkor så är man i stort sett på plus minus noll i förhållande till 1990 års nivå. Utveckling- en i USA, där utsläppen ökat med ca 12 % till år 2000, medför dock att den lilla minskningen/stabiliseringen med marginal redan ätits upp.
Hur ser det ut framöver?
När utsläppsscenarierna, SRES, tagits fram av IPCC blev modellerare inbjudna att utifrån dessa utveckla stabiliseringsscenarier, post-SRES scenarier. Stabiliserings- nivåerna för energirelaterad CO2 skulle ligga mellan 450 och 750 ppm. Harmonise-
ring med SRES scenarierna skedde genom koordinerade värden för BNP, befolk- ningstillväxt och total energiefterfrågan. 76 olika post-SRES scenarios utvecklades.
Hur stora utsläppsminskningar som krävs för stabilisering är väldigt beroende av vilken utsläppsutveckling man antar i referensscenariot. För att nå 550 ppm krävs reduktioner av utsläppen till slutet av detta århundrade jämfört med referens- scenariot på mellan 5 och 80 % i de olika scenarierna. Det är också stor skillnad beroende på vilket mål man vill nå. I A1B scenariot krävs för en 550 ppm CO2
stabilisering en reduktion till år 2100 på mellan 50 och 75 % medan det för en 450 ppm stabilisering krävs reduktioner på mellan 70 och 100 % jämfört med referens- scenariot. Kostnaderna för att nå 450 ppm skulle enligt dessa scenarier bli ca 3 gånger högre än för att nå 550 ppm och 6-8 gånger högre än för 650 ppm. Olika stabiliseringsnivåer kräver olika timing för introduktion av utsläppsbegränsande åtgärder. Om nivån 450 ppm ska nås krävs att mer drastiska åtgärder sätts in i ett
11
Bygger på uppskattningen att Annex I-ländernas utsläpp var 15 PgCO2 ekv år 1990 varav USA stod
tidigare stadium och att utsläppen avviker från referensscenariot tidigare. Högemis- sionsscenarier som A1F1 och A2 kräver tidigare reduktioner än scenarier med lägre emissioner.
En viktig fråga är vilka reduktioner som behövs på kort sikt för att nå olika sta- biliseringsnivåer på längre sikt. Det finns många olika vägar för utsläppsminskning som leder till samma stabiliseringsnivå. Ju längre åtgärder skjuts upp desto snabba- re måste utsläppen minska när åtgärder väl sätts in (se figur 8).
Figur 8. Genomsnittliga utsläpp av koldioxid till atmosfären (inkl. avskogning) för IPCC scenarier-
nas referensscenarier, 550 ppm CO2 stabilisering och 450 ppm CO2 stabilisering till år 2100.
Extremvärden finns inte med i figuren, värdena i nedre respektive övre kvartilen är borttagna.
Genom att välja bort de mest extrema post-SRES stabiliseringsscenarierna för 450 respektive 550 ppm CO2 har vi tagit fram två möjliga ”korridorer” för stabilisering
på dessa nivåer. För en stabilisering på 450 ppm ser man i figur 8 att de globala utsläppen bör nå sitt max omkring år 2020. För en stabilisering på 550 ppm CO2
måste, enligt dessa scenarier, de globala utsläppen börja stabiliseras runt 2040 för att därefter minskas.
RIVM i Holland har tagit fram två olika stabiliseringsscenarier på motsvarande 450 ppm CO2 respektive 550 ppm CO2 (Eickhout m fl, 2003). I rapporten dras
slutsatsen att en stabilisering på 450 ppm CO2 innebär betydligt större och tidigare
reduktioner än en stabilisering på 550 ppm CO2. I det första fallet måste de globala
utsläppen börja minska ca år 2015 och i det andra runt 2030. För en stabilisering på 450 ppm skulle en fördröjning medföra att utsläppen måste minska mycket snabbt efter 2025 (mer än 2 % per år) eller medföra att haltnivån tillfälligt skulle överskri- das. Vid 450 ppm stabiliseringen halveras utsläppen till år 2100 medan de vid en 550 ppm stabilisering är i nivå med utsläppen 1990.
Vilken stabiliseringsprofil som föredras beror på vilka antaganden som görs för kostnader för den teknik som behövs, om en garderingsstrategi föredras, vilka prin- ciper om rättvisa mellan generationer man anser är riktiga osv.
En viktig policyfråga är vilka reduktioner som kommer att krävas på medellång sikt, efter Kyotoprotokollets första åtagandeperiod. IPCC (IPCC, 2001 c) har be-
räknat den procentuella reduktionen jämfört med 1990 års nivå som behövs i An- nex I-länderna till 2010, 2020 och 2030 i de olika stabiliseringsscenarierna, tabell 2. I beräkningen inkluderas endast CO2-utsläpp från energi. En viktig sak att ha i
minnet är att det i två tredjedelar av de scenarier som ligger till grund för beräk- ningen antas att åtgärder genomförs i utvecklingsländerna och att dessa redan har avvikit från sina baslinjer år 2020.
Tabell 2. Utsläppsnivåer mätt i procent av 1990 års nivå som beräknats för Annex I-länder i
post-SRES scenarier som når 450, 550 respektive 650 ppm CO2 (de angivna värdena är mellan
25 och 75 percentieln för alla post-SRES scenarier). De olika haltnivåerna nås 2150 och inga restriktioner som maximal hastighet för temperaturhöjningar är införda.
2010 2020 2030
450 ppm CO2 81-94 66-87 48-89
550 ppm CO2 89-105 83-108 82-108
650, 750 ppm CO2 94-109 101-117 104-121
Värdena i tabell 2 antyder att det för att nå 450 ppm CO2 krävs reduktioner av ut-
släppen för Annex I-länder år 2010 som överskrider deras åtaganden under Kyoto- protokollets första åtagandeperiod. Till år 2020 krävs ytterligare minskningar, i storleksordningen 25 %, för en 450 ppm nivå. Detta antyder också att det inte, för att nå 550 ppm CO2, är nödvändigt för Annex I-länder att begränsa utsläppen till
2020 så mycket mer än vad som hade kunnat bli fallet genom Kyotoprotokollet. Det är viktigt att påpeka att det även finns scenarier som pekar på att en större re- duktion kan behövas till år 2020 även för att nå 550 ppm. Man kan förledas att tro att Kyotoprotokollets ambitionsnivå skulle kunna räcka även till år 2020 men i och med USA:s avhopp förändras bilden. Utsläppen i USA, som motsvarar ca 25 % av världens samlade utsläpp av växthusgaser, låg år 2000 ca 12 % över utsläppsnivån år 1990. Man ska också hålla i minnet att IPCC:s beräkningar i de flesta fall förut- sätter att u-länderna tidigt avviker från sina baslinjer. Görs inte det krävs ytterligare reduktioner i Annex I-länderna. Siffrorna innehåller inte CO2-utsläpp från avskog-
ning vilket också gör att utsläppsreduktionen underskattats.
Siffrorna i tabellen kan jämföras med IPCC:s SRES scenarier och IEA:s scena- rier som pekar på en ökning av utsläppen i Annex I-länderna med mellan 12 och 39 % fram till 2020 och IEA:s scenario till 2030 som förutspår en ökning med 20 till 43 %. Det kommer alltså att krävas kraftiga minskningar av utsläppen jämfört med referensscenariot.
För att de långsiktiga målen ska kunna omsättas i en nationell klimatstrategi med mål och styrmedel behöver mål på medellång sikt utvecklas. Detta bör göras inför den svenska klimatstrategins kontrollstation 2008 och ske parallellt med mot- svarande arbete inom EU och internationellt