Mitt syfte med föreliggande artikel har varit att undersöka tr narnas instrukt- ioner i de tre idrotterna friidrott, jujutsu och gymnastik liksom att försöka se om och i så fall hur de språkliga uttryck tr narna anv nder för sina instrukt- ioner kan motiveras av den l randesituation som tr narna och de tr nande barnen r del av. Den teoretiska utgångspunkten r framför allt Bernsteins (1971, 1975, 1979) begreppsapparat klassifikation, inramning och kod, som det nu r dags att återknyta till. Följaktligen diskuterar jag resultatet av undersökningen med hj lp av Bernstein (1971 och framåt) och försöker med hj lp av Bernsteins teori förklara dem. Generellt utm rks tr ningspassen i alla tre idrotterna av en sammansatt kod, som ett resultat av en stark klassifi- kation och en stark inramning. Tr ningspassen r ven en tydlig del av en e plicit instruktionsdiskurs, med ett mer eller mindre tydligt inslag av disci- samma konstruktion betydligt mer s llan. Hans variation g ller följaktligen i
första hand man ska i inledande instruktioner och d refter enkla presensfor- mer och du-tilltal n r en specifik person ska genomföra en övning.
Mönstret för instruktionerna i friidrott och jujutsu skiljer sig alltså från mönstret i gymnastik. Men ven om mönstret r ungef r detsamma i friidrott och gymnastik r förklaringen till att mönstret uppstår inte densamma i dessa båda idrotter. Instruktioner med man anv nds inte i friidrotten eftersom tr - narna i föreliggande studie tilltalar de tr nande barnen som grupp och då verkar föredra ett mer inkluderande tilltal i form av ni eller vi. Det låga anta- let förekomster av man i jujutsu kan å sin sida troligen förklaras med att tr narna i instruktionerna till ett flertal övningar sj lva visar, tillsammans med en tr ningspartner. D rmed blir det potentiellt valbara man för generellt eftersom ven ett tr nar-jag r inkluderat. Dessutom ska de båda personerna i paret utföra olika övningar, så ur den aspekten blir man missvisande.
Tränarnas frågor
Som påpekades tidigare skiljer man mellan rogativa och kvesitiva frågor (Teleman et al 1999, IV:681ff). De förra r slutna, underst llande frågor som besvaras med ja eller nej medan de senare beskrivs som öppna, eftersö- kande frågor som kr ver mer utförliga svar eller åtminstone svar med ett tydligt innehåll. Frågorna i det empiriska materialet fördelar sig enligt föl- jande:
Idrott Totalt antal frå-
gor Rogativa frågor Kvesitiva frågor Friidrott 62 48 (77 ) 14 (23 ) Jujutsu 44 35 (80 ) 9 (3) (20 ) Gymnastik 81 78 (96 ) 3 (4 )
Tabell 4: Former för frågor i det empiriska materialet (utr kning med hj lp av konkordansprogrammet AntConc).
Det framgår tydligt dels att tr narna över lag st ller få frågor till de tr nande barnen, dels att de frågor som st lls i princip uteslutande r rogativa frågor av typen r ni redo eller Ska vi köra . Samtidigt kan denna typ av frå- gor inte heller klassificeras som tydligt rogativa frågor eftersom de faktiskt
inte kan besvaras med ett ”nej”. Det förväntade svaret på den här typen av rogativa frågor är ett jakande svar i form av ”ja” eller en nickning, och det avkrävda svaret är en direkt handling. Ytterligare exempel på frågor i materialet som det inte är möjligt att besvara nekande är Gustav, vill du
börja?, Viktor, ska du köra? och Albin, vill du försöka visa? som framför allt
kan beskrivas som frågeformade direktiva satstyper.
Det förhållandevis stora antal frågor som tr naren st ller under gym- nastiktr ningen förklaras av att det ofta r samma (rogativa) fråga som st lls till flera personer efter varandra n r de tr nande erbjuds genomföra en mer avancerad övning n tidigare, n mligen Vill du prova
Av de totalt nio kvesitiva frågor som finns i jujutsumaterialet r se av dem dessutom inte vad man skulle beskriva som kta kvesitiva frågor utan har en negativ innebörd. Den aktuella typen r frågor som Vad gör du n r de tr nande uppenbart sysslar med något de inte borde göra och d r de tr - nande inte förv ntas förklara eller beskriva vad han eller hon sysslar med utan bara sluta upp.
Under friidrottstr ningen får de tr nande barnen d remot betydligt fler öppna och reella kvesitiva frågor. Alla kvesitiva frågor i friidrotten återfinns dock i samband med de moment som inleder och avslutar tr ningspassen och som alltså r betydligt mer lekbetonade n de moment med övningar som ligger mellan inledning och avslutning. Att det finns fler kvesitiva frågor i friidrotten n i de övriga idrotterna betyder alltså inte att tr ningspassen i friidrotten över lag innehåller fler kvesitiva frågor.
Diskussion utifrån Bernsteins begreppsapparat
Mitt syfte med föreliggande artikel har varit att undersöka tr narnas instrukt- ioner i de tre idrotterna friidrott, jujutsu och gymnastik liksom att försöka se om och i så fall hur de språkliga uttryck tr narna anv nder för sina instrukt- ioner kan motiveras av den l randesituation som tr narna och de tr nande barnen r del av. Den teoretiska utgångspunkten r framför allt Bernsteins (1971, 1975, 1979) begreppsapparat klassifikation, inramning och kod, som det nu r dags att återknyta till. Följaktligen diskuterar jag resultatet av undersökningen med hj lp av Bernstein (1971 och framåt) och försöker med hj lp av Bernsteins teori förklara dem. Generellt utm rks tr ningspassen i alla tre idrotterna av en sammansatt kod, som ett resultat av en stark klassifi- kation och en stark inramning. Tr ningspassen r ven en tydlig del av en e plicit instruktionsdiskurs, med ett mer eller mindre tydligt inslag av disci- samma konstruktion betydligt mer s llan. Hans variation g ller följaktligen i
första hand man ska i inledande instruktioner och d refter enkla presensfor- mer och du-tilltal n r en specifik person ska genomföra en övning.
Mönstret för instruktionerna i friidrott och jujutsu skiljer sig alltså från mönstret i gymnastik. Men ven om mönstret r ungef r detsamma i friidrott och gymnastik r förklaringen till att mönstret uppstår inte densamma i dessa båda idrotter. Instruktioner med man anv nds inte i friidrotten eftersom tr - narna i föreliggande studie tilltalar de tr nande barnen som grupp och då verkar föredra ett mer inkluderande tilltal i form av ni eller vi. Det låga anta- let förekomster av man i jujutsu kan å sin sida troligen förklaras med att tr narna i instruktionerna till ett flertal övningar sj lva visar, tillsammans med en tr ningspartner. D rmed blir det potentiellt valbara man för generellt eftersom ven ett tr nar-jag r inkluderat. Dessutom ska de båda personerna i paret utföra olika övningar, så ur den aspekten blir man missvisande.
Tränarnas frågor
Som påpekades tidigare skiljer man mellan rogativa och kvesitiva frågor (Teleman et al 1999, IV:681ff). De förra r slutna, underst llande frågor som besvaras med ja eller nej medan de senare beskrivs som öppna, eftersö- kande frågor som kr ver mer utförliga svar eller åtminstone svar med ett tydligt innehåll. Frågorna i det empiriska materialet fördelar sig enligt föl- jande:
Idrott Totalt antal frå-
gor Rogativa frågor Kvesitiva frågor Friidrott 62 48 (77 ) 14 (23 ) Jujutsu 44 35 (80 ) 9 (3) (20 ) Gymnastik 81 78 (96 ) 3 (4 )
Tabell 4: Former för frågor i det empiriska materialet (utr kning med hj lp av konkordansprogrammet AntConc).
Det framgår tydligt dels att tr narna över lag st ller få frågor till de tr nande barnen, dels att de frågor som st lls i princip uteslutande r rogativa frågor av typen r ni redo eller Ska vi köra . Samtidigt kan denna typ av frå- gor inte heller klassificeras som tydligt rogativa frågor eftersom de faktiskt
skulle hans/hennes handlingsutrymme och påverkansutrymme öka, något som i sin tur skulle medföra att maktbalansen för ndrades och d rmed ven klassifikationen ndras. För ndringen i klassifikation skulle rimligen ven påverka inramningen på så s tt att tr naren skulle k nna ett behov av star- kare inramning som d rmed skulle ge tillbaka en del av kontrollen över e empelvis innehåll/övningsval/utv rdering.
Om man alltså utgår från tanken att man under alla tr ningspass i barn- och ungdomsidrott har att göra med en sammansatt kod, som ett resultat av en stark inramning och en stark klassifikation, borde detta avspeglas i och få konsekvenser för det språkbruk tr narna anv nder n r de instruerar under ett tr ningspass. De språkliga val tr narna gör – med andra ord det språkbruk de anv nder – kan i så fall motiveras av den sammansatta koden och d rmed s ttas in i ett större sammanhang. Om man utgår från att tr ningspassen ka- rakteriseras av en sammansatt kod skulle man också förv nta sig att de olika tr ningspassen erbjuder fler likheter n olikheter n r det g ller språkbruk och instruktioner, ven om utgångspunkten i den nödv ndiga progressionsord- ningen r mer eller mindre tydlig i de olika idrotterna i undersökningen.
I språkbruket under tr ningspassen finns en dialog mellan tr nare och tr nande, men inte så att de tr nande anv nder verbalspråk – i st llet deltar de tr nande barnen i kommunikationen och dialogen genom att försöka ut- föra den rörelse deras tr nare instruerat dem till. Att tr ningspasset domine- ras av en verbal monolog från tr narnas sida kan i och för sig förklaras uti- från deras fokus på l randedimensionen, men framför allt kan man se en förklaring i den sammansatta koden, som i sin tur r ett resultat av en stark klassifikation och en stark inramning. Det rör sig då om ett aktivt och med- vetet val av gr nsöverskridande som ger karakt ren på klassifikationen och inramningen. I och med den sammansatta koden har tr narna fått ett positivt och godk nt maktöverl ge n r det g ller att best mma både vad som ska göras och kommuniceras under tr ningspasset och hur detta innehåll ska kommuniceras. Följaktligen finns en naturlig positiv maktstruktur mellan tr nare och tr nande, och i situationen finns nedlagt en positiv maktord- ning.22 En stark klassifikation och en stark inramning som resulterar i en
sammansatt kod r i det h r fallet föruts ttningar för en god inl rning och d rmed ett bra tr ningspass.
Ett annat resultat i undersökningen r hur tr narna kan anv nda vilken typ av språkhandling som helst i sina instruktioner och de kan v lja att ut-
22 För att kunna föra djupare diskussioner om ett positivt maktinslag krävs naturligtvis ett kompletterande receptionsperspektiv, som dock ligger utanför ramen för denna artikel.
plin. Analysen av språkbruket under tr ningspassen och av tr narnas språk- handlingar kan ytterst förenklat sammanfattas såh r:
Den verbala monologen från tr narnas sida dominerar.
Tr narna anv nder direkta uppmaningar till de tr nande, som övers tter in- struktionerna till handling.
Skillnaden i modalitet hos ska, kan och enkel presensform i instruktioner elimineras i tr narnas instruktioner.
De rogativa frågorna har tydligt företr de före de kvesitiva.
Syftet med denna avslutande diskussion r försöka förklara analysresultaten ovan med hj lp av den sammansatta kodens dominans.
Överlag i samtalsstrukturen dominerar tr narnas verbala monolog. Be- greppen kod, klassifikation och inramning kan anv ndas för resonemang om det tydliga skiftet i samtalsstrukturen n r friidrottstr ningen varierar mellan å ena sidan de mer teknikbetonade tr ningsmomenten och övningarna, å andra sidan de olika inslag av lek som ofta avslutar tr ningspassen. I de mer lekbe- tonade inslagen ges medbest mmande större utrymme, och monologen skif- tar till tydligare verbal dialog mellan tr nare och tr nande. Som en följd av detta st lls öppna frågor av tr narna i diskussioner om vad de ska göra h r- n st, och frågorna besvaras av de tr nande barnen med verbalspråk. Detta r något man måste förv nta sig eftersom dessa dialogiska samtal ger rum inför en övning, d r respons via handling egentligen inte r något alternativ. I de inledande och avslutande lekmomenten under friidrottstr ningen – men endast d r – skulle man alltså kunna påstå att den integrerade koden finns.
Att den sammansatta koden dominerar verkar alltså vara rimligt. En tolk- ning av resultaten skulle kunna vara att en integrerad kod skulle oms ttas i en pedagogik som generellt skulle vara svår att till mpa i idrottstr ning för barn. Man kan förest lla sig att en integrerad kod i princip r omöjlig i en situation d r barn tr nar friidrott eller gymnastik, inte minst för att tr ning inneb r en nödv ndig progression i övningar och grenar om en l randesituat- ion ska komma till stånd. I jujutsu r det t nkbart att progressionen inte på samma s tt behöver vara avgörande för ett tr ningspass. Å andra sidan r disciplin utm rkande för jujutsu på ett helt annat s tt n friidrott och gym- nastik.
Om man skulle förest lla sig att den sammansatta koden skiftade över till en integrerad kod i idrottstr ning för barn skulle de enskilda tr narna få mindre frihet. Om det enskilda tr nande barnet d rmed sattes i centrum
skulle hans/hennes handlingsutrymme och påverkansutrymme öka, något som i sin tur skulle medföra att maktbalansen för ndrades och d rmed ven klassifikationen ndras. För ndringen i klassifikation skulle rimligen ven påverka inramningen på så s tt att tr naren skulle k nna ett behov av star- kare inramning som d rmed skulle ge tillbaka en del av kontrollen över e empelvis innehåll/övningsval/utv rdering.
Om man alltså utgår från tanken att man under alla tr ningspass i barn- och ungdomsidrott har att göra med en sammansatt kod, som ett resultat av en stark inramning och en stark klassifikation, borde detta avspeglas i och få konsekvenser för det språkbruk tr narna anv nder n r de instruerar under ett tr ningspass. De språkliga val tr narna gör – med andra ord det språkbruk de anv nder – kan i så fall motiveras av den sammansatta koden och d rmed s ttas in i ett större sammanhang. Om man utgår från att tr ningspassen ka- rakteriseras av en sammansatt kod skulle man också förv nta sig att de olika tr ningspassen erbjuder fler likheter n olikheter n r det g ller språkbruk och instruktioner, ven om utgångspunkten i den nödv ndiga progressionsord- ningen r mer eller mindre tydlig i de olika idrotterna i undersökningen.
I språkbruket under tr ningspassen finns en dialog mellan tr nare och tr nande, men inte så att de tr nande anv nder verbalspråk – i st llet deltar de tr nande barnen i kommunikationen och dialogen genom att försöka ut- föra den rörelse deras tr nare instruerat dem till. Att tr ningspasset domine- ras av en verbal monolog från tr narnas sida kan i och för sig förklaras uti- från deras fokus på l randedimensionen, men framför allt kan man se en förklaring i den sammansatta koden, som i sin tur r ett resultat av en stark klassifikation och en stark inramning. Det rör sig då om ett aktivt och med- vetet val av gr nsöverskridande som ger karakt ren på klassifikationen och inramningen. I och med den sammansatta koden har tr narna fått ett positivt och godk nt maktöverl ge n r det g ller att best mma både vad som ska göras och kommuniceras under tr ningspasset och hur detta innehåll ska kommuniceras. Följaktligen finns en naturlig positiv maktstruktur mellan tr nare och tr nande, och i situationen finns nedlagt en positiv maktord- ning.22 En stark klassifikation och en stark inramning som resulterar i en
sammansatt kod r i det h r fallet föruts ttningar för en god inl rning och d rmed ett bra tr ningspass.
Ett annat resultat i undersökningen r hur tr narna kan anv nda vilken typ av språkhandling som helst i sina instruktioner och de kan v lja att ut-
22 För att kunna föra djupare diskussioner om ett positivt maktinslag krävs naturligtvis ett kompletterande receptionsperspektiv, som dock ligger utanför ramen för denna artikel.
plin. Analysen av språkbruket under tr ningspassen och av tr narnas språk- handlingar kan ytterst förenklat sammanfattas såh r:
Den verbala monologen från tr narnas sida dominerar.
Tr narna anv nder direkta uppmaningar till de tr nande, som övers tter in- struktionerna till handling.
Skillnaden i modalitet hos ska, kan och enkel presensform i instruktioner elimineras i tr narnas instruktioner.
De rogativa frågorna har tydligt företr de före de kvesitiva.
Syftet med denna avslutande diskussion r försöka förklara analysresultaten ovan med hj lp av den sammansatta kodens dominans.
Överlag i samtalsstrukturen dominerar tr narnas verbala monolog. Be- greppen kod, klassifikation och inramning kan anv ndas för resonemang om det tydliga skiftet i samtalsstrukturen n r friidrottstr ningen varierar mellan å ena sidan de mer teknikbetonade tr ningsmomenten och övningarna, å andra sidan de olika inslag av lek som ofta avslutar tr ningspassen. I de mer lekbe- tonade inslagen ges medbest mmande större utrymme, och monologen skif- tar till tydligare verbal dialog mellan tr nare och tr nande. Som en följd av detta st lls öppna frågor av tr narna i diskussioner om vad de ska göra h r- n st, och frågorna besvaras av de tr nande barnen med verbalspråk. Detta r något man måste förv nta sig eftersom dessa dialogiska samtal ger rum inför en övning, d r respons via handling egentligen inte r något alternativ. I de inledande och avslutande lekmomenten under friidrottstr ningen – men endast d r – skulle man alltså kunna påstå att den integrerade koden finns.
Att den sammansatta koden dominerar verkar alltså vara rimligt. En tolk- ning av resultaten skulle kunna vara att en integrerad kod skulle oms ttas i en pedagogik som generellt skulle vara svår att till mpa i idrottstr ning för barn. Man kan förest lla sig att en integrerad kod i princip r omöjlig i en situation d r barn tr nar friidrott eller gymnastik, inte minst för att tr ning inneb r en nödv ndig progression i övningar och grenar om en l randesituat- ion ska komma till stånd. I jujutsu r det t nkbart att progressionen inte på samma s tt behöver vara avgörande för ett tr ningspass. Å andra sidan r disciplin utm rkande för jujutsu på ett helt annat s tt n friidrott och gym- nastik.
Om man skulle förest lla sig att den sammansatta koden skiftade över till en integrerad kod i idrottstr ning för barn skulle de enskilda tr narna få mindre frihet. Om det enskilda tr nande barnet d rmed sattes i centrum
styrd av kursplaner och utv rderingskrav . Tr narspråk i idrottskonte t kr - ver alltså vidare forskning.
Referenser
Abrahamsson, Niclas (2009): Andraspråksinl rning. Lund: Studentlitteratur Andreasson, Jesper (2007): Idrottens kön: genus, kropp och se ualitet i lag- idrottens vardag. Lund dissertations in sociology. Lund: Sociologiska in-
stitutionen
Bernstein, Basil (1971): On the Classification and Framing of Educational Knowledge. I: Knowledge and control. New directions for the sociology of education. London: Collier-Macmillan Publishers.
Bernstein, Basil (1975): Class, Codes and Control. Vol 3: Towards a Theory of Educational Transmissions. London
Bernstein, Basil (1977): Class, Codes and Control. Vol 4: The Structuring of Pedagogic Discourse. London
Bernstein, Basil (1979): Codes, modalities and the process of cultural repro- duction: a model. I: Pedagogical bulletin, 7
Bernstein, Basil (1996): Pedagogy, Symbolic Control and Identity: Theory, Research, Criti ue. London: Taylor & Francis
Bowe, Heather & Kylie Martin (2007): Communication Across Cultures: Mutual Understanding in a Global World. Cambridge: Cambridge Uni- versity Press
Einarsson, Jan (2004): Språksociologi. Lund: Studentlitteratur
Ekberg, Jan-Eric (2009): Mellan fysisk bildning och aktivering: en studie av mnet idrott och h lsa i skolår 9. Malmö studies in educational sciences. Malmö högskola: L rarutbildningen
Eliasson, Inger (2009): I skilda idrottsv rldar: Barn, ledare och för ldrar i flick- och pojkfotboll. Akademiska avhandlingar vid Pedagogiska in- stitutionen, Umeå universitet. Umeå: Pedagogiska institutionen, Umeå universitet
Fitzgerald, Helen (2003): How different are we Spoken discourse in inter- cultural communication. Clevedon: Multilingual Matters
Fundberg, Jesper (2003): Kom igen, gubbar Om pojkfotboll och maskulinet. Stockholm: Carlsson
Gumperz, John Joseph (1982): Discourse strategies. Cambridge: Cambridge Univ. Press
trycka modalitet eller avstå. ven dessa valmöjligheter förefaller ha sitt ur-