Madsen (2001) hävdar att det har skett en förskjutning i samhällets syn på kvalifikationer, där de allmänna kvalifikationerna prioriteras framför det konkreta hantverksmässiga kunnandet, som snabbt blir föråldrat. Att inneha allmänna kvalifikationer innebär att individen har tillägnat sig färdigheter som att vara flexibel, mobil samt att kunna disciplinera sina känslor och sina personliga behov inför andra. De viktigaste kvalificeringarna i detta avseende är enligt Madsen att ha en bred kommunikativ kompetens och att vara handlingskraftig. Socialisering av individer är avgörande för upprätthållandet av en bestämd samhällsordning. Han ger inte begreppet allmänna kvalifikationer någon mer precis definition men hävdar att:
De allmänna kvalifikationerna, som gärna ska ha utvecklats genom en lyckad socialisering, skall bidra till att utveckla de nödvändiga hållningarna och motivationsstrukturerna, som är förutsättningen för att överhuvudtaget vara deltagare i produktions- och samhällslivet. Det
är kvalifikationer som förmåga att samarbeta, vara flexibel och mobil. Man kan här tala om sociala färdigheter. Men det är också förmågan att disciplinera känslor och att förtränga personliga behov. T.ex. bidrar skolväsendet till utvecklingen av dessa sociala färdigheter. Och näringslivet förväntar sig att dessa fundamentala psykiska och sociala egenskaper redan är inhämtade. En annan viktig aspekt är hållningsaspekten: att vara i besittning av ansvarsfullhet och i synnerhet visa lojalitet mot arbetsplatsen och dess normer (Madsen 2001, s. 22).
Skolan lyfts fram av Madsen som en kontext där sociala färdigheter kan utvecklas.
Allmänna kvalifikationer kan innehållsmässigt jämföras med fenomenet social kompetens. Bäcklund (2002) hävdar att den sociala kompetensen framförallt behövs i perioder mellan olika anställningar för att individen ska kunna sälja sig själv. Madsen (2006) kritiserar kompetensbegreppet som något individen i det moderna samhället ska leva upp till och som han menar är ett ekonomiskt styrinstrument för att kontrollera de mänskliga resurserna i arbetslivet. Bildning kan inte mätas och utvärderas som kompetens eftersom den inte kan identifieras via prestationskrav. Bildningsprocesserna ska ses som relaterade till växt och utveckling och därmed blir begreppet lärande centralt, menar Madsen. Lärande bygger på deltagande i sociala kontexter och genom läroprocesserna förändras individers självuppfattning och positioner i olika gemenskaper (ibid.). Även Bäcklund (2002) menar att det kan krävas en försiktighet i användandet av begreppet social kompetens. Hon menar att det kan vara rimligt att anta att lågkvalificerade befattningar kräver färre moment av social interaktion i form av att undervisa, lösa oförutsedda problem, arbetsleda, övertyga, inge förtroende, förhandla och kompromissa, än vad befattningar med längre utbildning kräver. Det krävs förmåga att uppfatta vad som faller inom ramen för en normal, rätt eller fel förståelse av en situation och därefter välja handlingsstrategi. Att arbetslivsforskare inom social- och beteendevetenskapliga områden undvikit begreppet social kompetens kan enligt Bäcklund bero på dess association eller närhet till anpasslighet och disciplinering (ibid.).
Enligt Persson (2003) har begreppet social kompetens haft en karriär som inleddes under andra hälften av 1930-talet, då det presenterades som ett instrument för att mäta social kompetens hos så kallade svagsinta barn på en träningsskola i USA. Begreppet har idag blivit ett modeord, och i platsannonser efterfrågas personer med social kompetens. Det har alltså fått en vidare spridning och tillämpning än vad som tidigare var syftet. En definition av social kompetens är individens samspelsförmåga i relationer med andra individer och i grupp
21Hallstedt och Högström beskriver att det i U.S.A har etablerats ett lokalt utbildningsprogram med hjälp av danska utbildare inom socialpedagogiken. Annars anses nordamerikanska socialarbetare inte veta mycket om vad socialpedagogik är (s. 26).
(Persson 2003, s. 178). Social kompetens kan ses ur en gruppaspekt och handlar då om förmågan att smälta in och anpassa sig till grupper. Ur en relationsaspekt, handlar det om att ha förmåga att ”ta folk”, d.v.s. att ingå i relationer och vara lyhörd samt kunna kommunicera med sin omgivning. Att vara lyhörd kan inne-bära att man ser en annan människas behov. Persson diskuterar när man behöver ha social kompetens och menar att det framför allt är i relationer där man inte är så nära. Dessa kan man finna på arbetsplatsen och i skolan och egentligen på alla platser som benämns som offentliga (ibid.). Jag använder Madsens (2001) begrepp: allmänna och specifika kvalifikationer, men kompletterar innehållet i de allmänna kvalifikationerna med begrepp från Persson (2003) som beskrivs ovan, som Persson inkluderar i termen social kompetens.
Socialt ansvar för uppgiften och sociala omsorgsrelationer
Man kan skilja på en arbetsgrupps arbetsliv och sociala liv men de är samtidigt varandras förutsättningar (Olsson 1998). Jag använder i analysen begreppen socialt ansvar för arbetsuppgiften. Madsen (2006) menar att förmågan att ta socialt ansvar inte enbart kan ses som en personlig egenskap utan att den specifika relationen till andra spelar en viktig roll. En och samma person kan handla olika i samma typ av situation beroende på vilka andra personer som deltar i den (ibid.). Relaterad till relationen kan omsorg om andra ses som ett allmänmänskligt fenomen, menar Gustafsson (1999), och helt nödvändig för människans varande. Jag använder begreppet sociala omsorgsrelationer för att beskriva situationer då deltagarna har omsorg om varandra.
Vuorinen och Sidebäck (2001) lyfter fram arbete i grupp som en viktig komponent i ett socialt pedagogiskt arbetssätt. Arbete i grupp ger möjlighet att upptäcka egna inneboende förmågor samt att lära sig samarbeta med andra. Att bara umgås eller att få tillfälle att prata med varandra i gruppen kan ge ett mervärde som är av vikt för lärandet och om detta uppnås kan deltagarna känna sig som en del i ett större sammanhang. Arbetet i gruppen bör vara utformat så att var och en i gruppen kan bidra till dess framgång och utveckling. Gruppens framgång blir också individens framgång eftersom individerna bekräftar varandras talanger, vilket kan leda till att individens tillit till både sig själv och andra utvecklas (ibid., s.32-33). Att arbeta i grupp kan leda till läroprocesser som gynnar de allmänna kvalifikationerna och socialt ansvar kan komma att utvecklas. Lärande i ett socialt pedagogiskt sammanhang ska ses som att relationen ligger i aktiviteten, vilket Lihme (1988) benämner det gemensamma tredje. Aktiviteten befinner sig utanför deltagaren och handledaren och där kan
de mötas.23 Det är detta mellanliggande sakförhållande som styr mötet mellan
deltagare och handledare. Genom pedagogiska arbetsprocesser kan deltagarna i gruppen ges möjlighet till nya erfarenheter som är alternativ till de gamla. Lihme menar dessutom att utveckling av kompetenser och handlingsberedskap bör vara förankrad i goda situationer, där individernas behov sammanförs i sociala processer och strukturer (ibid.). Berggren och Hermansson (1994) använder
begreppet det gemenskapande arbetet i en studie av ett socialtpedagogiskt projekt för flickor med sociala/psykiska problem som står utanför arbetsmarknaden. Den gemenskapande interaktions- processen uppstår genom de gemensamma sysslorna som matlagning, tvättning, städning etc. (ibid.).
Läroprocesserna är inte alltid friktionsfria. Ivarsson (2001) menar att barn lägger ner mycket tid och kraft i pedagogiska sammanhang för att få tillträde till interaktionsutrymmen och skapa kamratallianser. Genom aktiviteter i grupper kan olika gemenskaper utvecklas och kamratallianser kan ge upphov till gemenskap som bygger på personliga val. De som ingår i en alliansgemenskap genom personval utvecklar socialt ansvar gentemot varandra eftersom den bygger på frivillighet till skillnad från en pliktgemenskap (Madsen 2006). Madsen menar att socialt ansvar aldrig kan ses som en egenskap hos enskilda individer utan är något som utvecklas i samspel i de olika sammanhang som individen rör sig inom. Detta innebär att människor beter sig olika mot varandra i olika sammanhang. Pliktgemenskap i arbetsgrupper bygger på plikt, jämställdhet och ett likhetsideal. Alla i gruppen ska hjälpa varandra och arbeta tillsammans oavsett om man är vänner eller inte. Men Madsen menar att vänskapsrela-tionerna i gruppen får en högre status. Detta kan resultera i att individer i gruppen kan känna sig utanför, beroende på att de är valda av plikt men bortvalda i vänskapsrelationer (ibid. s.245). Det är inte heller ovanligt med konflikter eller mobbning i grupper och fenomenet mobbning är uppmärk- sammat som ett samhällsproblem. En vidsträckt definition av mobbning är: ”upprepade gånger och under viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer” (Olsson 1998, s.137 med hänvisning till Olweus). Mobbning drabbar 10 procent i grundskolan och fem procent i arbetslivet. Enligt Olsson sker mobbning genom samordnade grupprocesser där deltagarna var för sig inte alltid kan förklara varför de har deltagit i mobbningen. Mobbningsdiskursen är en stor och etablerad forskningsgren, men i min avhandling används istället begreppet konflikt. I avhandlingen använder jag de två begreppen uppgiftskonflikter och relationskonflikter. Enligt Olsson (1998) handlar uppgiftskonflikter om konflikter som uppstår i arbetet kring att lösa en uppgift, medan relationskonflikter handlar om konflikter som är relaterade till relationer mellan individer.