Arbetslinjen gäller, och eftersom deltagarna som grupp lyfts fram som praktiker, blir styrningen mot normaliseringen att hitta de olika enskilda kvalifikationerna
68Informellt samtal med handledare H.
69Det finns ett exempel då deltagarna är med på en lektion inom KY där de tillsammans med de andra ser på hur det går till när träd fälls.
för arbete inom trädgårds- och naturbruksarbete hos var och en. Några av deltagarna är duktiga på trädgårdsarbete, andra på maskiner och några med djur. Handledarna har ambitionen att deltagarna ska få en praktikplats eller ett arbete i framtiden och försöker att individanpassa olika behov och önskemål för deltagarna:
Handledare F – Ja, sen är det ju så att deltagarna här är duktiga på olika saker och som har med skolan att göra. En är väldigt duktig på att köra traktor och maskiner, eller två av dem, och har stor möjlighet att kunna ta ett traktorkort, och då gäller det ju i alla fall nu då att leta efter sådana jobb, så det leder någon vart (intervju).
Handledarna arbetar för att utbildningen ska leda till något för var och en. Att leta efter arbete där deltagaren får användning för sina kunskaper är viktigt. Från att deltagarna beskrivits som objekt i form av fogliga och goa, med bristande förmågor i skriftspråk och svårigheter att sitta still, lyfts individuella förmågor fram och deltagarna transformeras till subjekt. Genom att se deltagarnas olika förmågor ökar individualiseringen av dem i gruppen. De som trivs med att arbeta med djur förbereds för verksamheter som rymmer djurhållning:
Handledare F – En tjej hon är ju väldigt intresserad av djur, är duktig på att ta hand om djur och sådant, så det finns ställen för sådant också (intervju).
Deltagarna synliggörs som individer inför handledarnas blick och detta ingår i styrningen som syftar till att deltagarna ska påbörja sin normaliseringsbana. Genom att namnge deltagarna framträder de som individer. Att deltagarna utvecklas är kul, menar handledare B:
Handledare B – Och då har det varit så himla kul att jobba när man ser att det händer något också. Stina ser jag också att hon lärt sig, men kanske inte personlig utveckling, hon har kanske blivit lite lugnare, men det kan ju ha med ålder och sådant att göra eller liksom med privata saker. Men det är så att hon snappar upp mycket med trädgård. Fia snappar också upp mycket med trädgård. De kommer ihåg vissa saker. Där kanske man inte kan säga en personlig utveckling lika mycket, men att de kanske kan tänka i flera led just när det gäller trädgård, och det har ju på sätt och vis med personlig utveckling att göra. Att man kan lära sig att planera (intervju).
Det är inte enbart de praktiska kunskaperna som lyfts fram utan även den personliga utvecklingen. De olika deltagarna namnges och kopplas till särskilda intressen och kunskaper. Individualisering är en produktiv styrningsteknik i meningen att den skapar ordning och utgör verktyg för kunskapsutveckling för trädgårds- och naturbruksarbete. Målet är att skapa självgående individer som ska ingå i den effektiva samhällskroppen för att göra nytta. Utifrån normaliseringsambitionen arbetar handledarna offensivt utåt för att hitta potentiella arbetsgivare. Även om handledarna lyckas hitta praktikplatser är det
ändå inte alltid som det fungerar så bra. De säger att det många gånger skulle vara önskvärt att deltagarna under en övergångsperiod hade en egen handledare med sig ut på den nya praktikplatsen.
Aktivitetssamordnaren på försäkringskassan säger:
Jag tror att den här målgruppen egentligen inte ses annorlunda än vanliga sjukskriva för nacke, axlar, armar, utan jag tror att det är samhället i stort som är skeptiska till att över huvud taget ta emot problem. Vad det än må vara för problem. Alltså att arbetsgivaren får en arbetslös, eller en sjukskriven då med någon form av funktionshinder eller arbetshandikapp, så är man väldigt, väldigt tillbakadragen, man är skeptisk och man vill inte ta på sig arbete och ansvar och problem och bekymmer, utan då väljer man hellre att neka personen att få en chans. Så vårt dilemma idag det är att både få ut människor i praktik och att få ut människor i arbete med en redan då dokumenterad arbetsförmåga som vi då har kommit fram till i vårt utredningsarbete. (intervju).
Personer med funktionshinder, oavsett orsak, har svårt att få en plats på arbetsmarknaden. Människor får inte ha några sjukdomar, problem eller funktionshinder för att platsa inom det reguljära arbetslivet eller för att få en praktikplats, men det gäller ändå att arbeta mot att alla ska finna sin plats. Flera av handledarna menar att trädgårdsarbete är deltagarnas framtida yrkesområde, och arbetsplatser som parkförvaltning, kyrkogårdsförvaltning men också allmän skötsel av park nämns. Andra tankar som finns när det gäller arbete för deltagarna är att gå bredvid vaktmästare eller att delta i ”fixarlag” ute i kommunerna och där arbeta med sådant som aldrig annars skulle bli gjort. Att göra sådant som andra inte gör kan ses som rätt man på rätt plats (Börjesson & Palmblad 2003a). Den goa deltagaren accepterar det som den gode handledaren förbereder till och därmed sin position i samhället.
En handledare tror att det kan vara svårt för deltagarna att stå till arbetsmarknadens förfogande eftersom arbetsmarknaden är hård. Det innebär att det finns grupper som inte kan förvänta sig att få ett arbete och därför är det viktigt att deltagarna på olika sätt vägleds så att de får, om inte ett jobb så ändå en sysselsättning som de kan vara lämpade för (ibid.). Djurskötare och maskinförare anses det svårast att få jobb som, eftersom det där krävs mer av självständigt arbete och initiativförmåga samt hastighet i arbetet än dessa deltagare anses ha. Det är andra praktiska sysslor som de förväntas klara av. En annan handledare menar att det finns exempel på motsatsen där det har gått bra för enskilda individer att få jobb. Att deltagarna har kunskap som kan tas tillvara men som kräver särskilda kontexter, synliggörs i nedanstående citat:
Handledare E – Men det är himla svårt, för de kan inte vara i någon storproduktion. De här deltagarna kan ju inte finnas på en arbetsplats där det är en storproduktion så att säga. Då försvinner de i mängden. De kräver ju små gårdar, små arbetsplatser. Där de är sedda hela tiden och där man kan ta till vara deras kunskap, trots deras personlighet (intervju).
Monteringsarbeten nämns också som mindre lämpliga för deltagarna då det anses enformigt för dem. Handledare R anser dock att sådana arbeten inte ska underskattas då de kan ”skruva bort ångest” (fältanteckning). Uttalandet kan ses som att denna sysselsättning är mer terapeutisk än inriktad på arbete. Sammantaget finns flera tankar om praktiska arbeten inom park och trädgårdsarbeten som passar för deltagarna och deras kunskaper och behov. Att ha stöd från en handledare anses vara av vikt, då potentiella arbetsgivare kan vara tveksamma.
Börjesson och Palmblad (2003a) menar att det i ett samhälle är nödvändigt med en grupp människor som definieras som otillräckliga eller bristfälliga för befintliga anställningar därför att arbetslivet måste förses med differentierad arbetskraft, vilket förbereds inom skolans ram. Att t.ex. arbeta med sådant som inte skulle bli gjort annars är en del i detta system. Eftersom uppdelningen i intellektuellt och praktiskt arbete är en så djupt rotad anser jag att det finns fog för kategorin praktiker, som associeras till en specifik typ av samhällsposition där individen förväntas acceptera sin plats. Styrningen syftar i sista hand till att uppnå självstyrda och självreglerande människor, vilket i detta fall innebär att ”praktikerna” också skall vilja ha och söka just de arbeten som de hänvisas till. Då är den symboliska och osynliga disciplineringen total och fulländad. Alla människor vet sin plats och förväntas söka dit och bli en del i den ekonomiska samhällskroppen, och för personer med intellektuella funktionshinder handlar det ofta om praktiska arbeten som trädgårds- och naturbruk.
Sammanfattning och reflektioner
Eftersom diagnoser är av människan skapade företeelser som dessutom ändrar betydelser över tid, kan beteckningarna om de uttalas vid fel tidpunkt ses som en form av diskursiv diskriminering. I analysen kan jag finna att handledarna har tre olika sätt att betrakta kategoriseringar i form av diagnoser. För några handledare är de nödvändiga för att välja rätt pedagogiska metoder och resurser. De söker detaljerad information om individen genom noggranna undersökningar. Andra ser både möjligheter och svårigheter förknippade med användning av kategorier. Att veta för mycket om en deltagare kan innebära lika stora svårigheter som att veta för lite. Dessutom anses det innebära svårigheter att blanda deltagare i samma grupp. Det går även att finna en dragkamp mellan olika diskurser. Det tredje sättet är ett ifrågasättande av medicinska kategorier som kan ha stimulerats av organisatoriska förändringar då den dagliga verksamheten har gått från att vara en landstingsinstans till en kommunalinstans. Eller möjligen att ett förändrat synsätt har lett till organisationsförändringen.
Det visar sig att gränsdragningar inte är lätta – en deltagare kan passa in i två kategorier. Analysen visar att deltagare kan bli behandlade på olika sätt beroende på vilken grupp de befinner sig i. Exemplet med Sune visar tydligt på en problematik där gruppens kategoritillhörighet är i centrum och inte individen.
Konsekvensen kan bli att deltagare som har potential att utvecklas hämmas i denna utveckling. Är det rimligt att gruppindela individer utifrån kategorier? Det är en fråga som inte är ny, men den behöver ständigt problematiseras eftersom skolsystemet i Sverige ser ut som det gör. Deltagarna klassificerar dessutom varandra och sig själva, vilket visar att ingen undgår det finmaskiga nätet av maktrelationer. Det går även att finna tecken på att deltagarna gör motstånd, vilket innebär att maktrelationen blir försvagad, även om dessa situationer inte är så vanligt förekommande.
Det är inte enbart deltagarna som är utsatta för disciplineringsprocesser utan sådana påverkar alla i verksamheten, och de inbegriper alla i ett nät av maktrelationer som ingen hålls utanför. Handledarna har fått kämpa för en bättre position, men eftersom de arbetar med en målgrupp av personer som har sin särskilda plats i samhället, blir även de en del i denna maktrelation. Särbehandlingen gäller alltså även för deltagarnas handledare.
Sysselsättning som disciplineringsteknik syftar till ordning och produktivitet i samhället. Analysen visar situationer där deltagare hålls sysselsatta utan att i egentlig mening arbeta, utan det handlar snarare om förvaring av individer. Samtidigt verkar det finnas en rädsla hos handledarna att vara improduktiva och att inte använda tiden effektivt, och man kan säga att de är självreglerade. Eftersom handledarna inte är undantagna disciplineringsprocesser i samhället kan de ses som självgående och deras uppgift är att även få deltagarna att komma dithän. Effektiva disciplineringstekniker är blicken, tiden och rummet. Eftersom några av deltagarna har sina bänkar placerade så att de har blicken mot väggen och därmed inte har utsikt över rummet, vet de inte när handledarens blick når dem. Detta kan skapa en disciplineringseffekt. Däremot kan uppsplittring av tiden mellan olika rum upplevas som positiv och ge en känsla av att vara ledig, vilket innebär att disciplineringen inte blir så effektiv eller att den inte känns men ändå fungerar. Disciplineringstekniken individualisering används för att ta tillvara på deltagarnas särskilda kunskaper och intressen. Praktikplatser anordnas i enlighet med detta individualiseringsarbete. Trädgårdsarbete, parkförvaltning, kyrkogårdsförvaltning, allmän skötsel av park, gå bredvid vaktmästare eller att delta i fixarlag i kommunerna nämns som tänkbara arbetsuppgifter. Där kan deltagarna arbeta med sådant som annars aldrig skulle bli gjort, m.a.o. rätt man på rätt plats (Börjesson & Palmblad 2003a). Därmed kan man också säga att de naturbaserade verksamheterna inte bara är till för lärande och socialisering, utan det är också en apparat för att sortera deltagarna till olika delar av arbetsmarknaden.
Genom användningen av Foucaults maktteori ges möjlighet att problematisera och provocera den allmänna diskurs som dominerar i arbete med personer med intellektuella funktionshinder. Problematiseringen av utveckling, produktivitet och kontroll i naturbaserade praktiker ger dessa fenomen en annan dimension och betydelse än vid en analys ur ett socialt pedagogiskt perspektiv.