Några handledare har fått exemplifiera betonandet av en medicinsk diskurs i jakten på den verkliga kunskapen om deltagarna och därmed den rätta pedagogiska metoden. Några andra handledare illustrerar problematiken kring kategorier och menar att de senare har effekter av både negativ och positiv art. I den dagliga verksamheten diskuteras inte diagnoser och handledarna vet inte heller exakt vad deltagarna har för diagnoser.
Handledare A – Nej, vi pratar aldrig så. Vi har inga medel eller så. Vi pratar inte om var den eller den står eller så. Förr hade vi journaler så man kunde gå tillbaka. När du började på ett ställe så kunde du sätta dig ner och läsa i journalen för att förstå den personen, men så är det inte idag, utan du får bilda dig en egen uppfattning (intervju).
Alla sociala praktiker är inte lika maktintensiva utan makt finns i olika koncentration, vilket också leder till svårigheter att se makten eftersom den inte följer samma mönster överallt (Ekenstam 1993). Den historiska utvecklingen inom daglig verksamhet har gått från att vara en praktik inom landstinget, präglad av en medicinsk diskurs, till en kommunal social praktik. En tolkning av handledare A:s uttalande är att en organisatorisk förändring resulterat i att den medicinska diskursen blivit mer perifer. Förändrade synsätt kan leda till organisationsförändringar men troligtvis kan organisationsförändringar även leda till förändrade synsätt. Kanold (2004) lyfter fram den utveckling som skett med övergången från specialsjukhus till rättspsykiatrisk vård för personer med intellektuella funktionshinder som begått kriminella handlingar under åren 1983-2001. För den här kategorin har livssituationen förändrats ett antal gånger i och med att den rådande problemordningen har ändrats: från olika omsorgsideologier till behandling inriktad på psykoterapi/miljöterapi till rättspsykiatrisk vård inriktad på bevakning och behandling.
Handledare B – På ett sätt är det bra, vi kommer in på det igen när man bedömer andra människor, som vi var inne på i förmiddags, att man bedömer andra, man gör alla tester för att vara säker på hur många procent utvecklingsstörd man är, vem utformar dessa tester, skall jag lita på den personen, läkaren har sagt att den här personen har det eller det handikappet, det är ju väldigt subjektivt också, även om de har kunskap och då jag skall lita på den personen. Det kanske är bättre att jag går in ovetande också, utan att man redan har klassat personerna (inspelat informellt samtal).
Går läkaren, testerna och den kunskap den ger att lita på? Handledare B verkar uppenbart tveksam till att arbeta med diagnoser. En tolkning är att hon misstror den medicinska diskursen. Trots sin dominans har den medicinska diagnoskulturen genom tiderna varit ifrågasatt, och en dragkamp mellan olika diskurser är fortfarande aktuell. Sociologen Kärfve (2006) menar kritiskt att de flesta kulturspecifika problem har förklarats med en eller flera medicinska diagnoser i kombination, och hävdar t.o.m. att de nya neuropsykiatriska diagnoserna innebär en uppenbar risk för rättssäkerheten: ”För vuxna som självmant söker diagnos är problemet kanske inte så brännande. Men för barn, som saknar alla möjligheter att distansera sig från vuxenvärldens dom, är det improvisatoriska underlaget för diagnos i själva verket ett hot mot deras rättssäkerhet” (2006, s. 65). Man kan se handledarens utsaga som ett exempel på en dragkamp och spänning som finns mellan olika vetenskapliga diskurser.
Sammantaget visar min analys att handledarna i de naturbaserade praktikerna inte är samstämda avseende diagnosers betydelse för lärandet i trädgårds- och naturbruksarbetet. Deras syn på medicinska diagnoskategorier går från en uppskattande jämförelse med kirurgi till ett ifrågasättande av läkarexpertis och tester. Däremellan finns handledare som ser både för- och nackdelar med kategorier. Mäkitalo (2006) problematiserar kategoriseringar som farliga företeelser men ändå oundgängliga och produktiva hjälpmedel. Hon menar att alternativet att inte kategorisera leder till en kaotisk värld eftersom tillvaron och samvaron med andra blir svårhanterlig. Kategorier behövs för att organisera sig i tillvaron, och för att producera kunskap (se även Börjesson & Palmblad 2008, s.9). Att helt acceptera kategoriseringar eller att slopa alla, blir båda orimliga ståndpunkter (Mäkitalo 2006). Kategorier blir därmed ett ofrånkomligt dilemma som ständigt måste problematiseras och diskuteras. Vad gäller informationsöverföring om deltagarna, bör diskussionen handla om när det är nödvändigt med information, omfånget av information och vad informationen gör med den kategoriserade och med informationsmottagaren, men också vem som bestämmer informationens innehåll.
Praktikern som kategori – ”Vattna är de duktiga på”
66Skolans roll är att kvalificera individer och tillvarata deras utvecklingspotential, men samtidigt att skikta dem efter deras kvalifikationer inom den kunskaps-form som skolan företräder – skriftspråket (Börjesson & Palmblad 2003b; Säljö 2000). För individer som inte lever upp till skolans teoretiska krav återstår de praktiska uppgifterna. Både inom skolan och inom arbetslivet finns en uppdelning i teori och praktik, intellektuellt och manuellt, och en persons framsteg eller misslyckanden sätts i rörelse mot dessa begreppspar.
Handledare I berättar att hon är ”van att arbeta med MVG-deltagare67
och det är en kontrast till dessa goa deltagare” (fältanteckning).
Deltagare med mycket väl godkända betyg sätts i detta fall i relation till goa deltagare. Är de studiebegåvade ungdomarna inte ”goa” eller kan en ”go” person inte ha höga betyg? Olika kategorier tillskrivs olika karaktäristika, och att ett särmärke som ”goa” används i detta sammanhang är intressant. Det visar att professionella/administrativa kategorier inte på något sätt är avskurna från allmänna, folkligt kulturella kategoriförståelser (Börjesson et al. 2005). Man kan även tolka utsagan som att handledaren tycker synd om dessa deltagare, att de inte förväntas prestera så mycket och att hon därför vill lyfta fram någonting positivt. Man kan tolka yttrandet som en ”tycka-synd-om-attityd”.
Dessutom är deltagarna är inte bara goa utan lyssnar och gör precis som de blir tillsagda:
Handledare D – De mesta deltagarna har jag haft i två och ett halvt år, och man ser ju en väldig skillnad på den tiden. Dels för att man får ju bättre och bättre kontakt med dem, man upplever ju att de får ett väldigt förtroende för en och så, och de lyssnar väldigt mycket på vad jag säger, och försöker göra precis som jag säger (intervju).
Deltagarna beskrivs i positiva ordalag, vilket kan tolkas som att den makt som utövas är mjuk till sin hållning; maktutövningen är helt enkelt vänlig och omsorgs-inriktad (Bartholdsson 2008, s. 18). För att maktrelationer ska fungera måste de legitimeras av deltagarna som är de som ska styras och kontrolleras, vilket innebär att underordna sig handledarens auktoritet. Eftersom deltagarna lyssnar och gör som de blir tillsagda, fogar de sig i maktrelationen och kategorin de goa praktikerna skapas. Härigenom skapas även den gode handledaren eftersom handledarna och deltagarna är förbundna med varandra (Permer & Permer 2002).
Handledare A – Vissa kan ju läsa, men det kan inte andra, utan då blir det ju det praktiska, och sedan att man får berätta då. Kanske berätta mer om vad vi skall göra och visa och så. Sedan rita på papper eller någonting och se hur man gör det.
Mariella – Hm.
Handledare A – Men sedan tar det ju kanske ett halvår – ett år, de kanske aldrig lär sig (intervju).
De pedagogiska metoderna blir att berätta, rita och visa. Kategorin praktikern skapas i förhållande till kategorin teoretikern och det gäller att befästa och kvarhålla denna distinktion. Det innebär att den fortsatta styrningen orienteras mot det praktiska arbetet och att kvalifikationer inom detta område lyfts fram och synliggörs. Helldin (2003) menar att hjälpskolan under 1920-talet genom kärleksfullt motivationsarbete skulle motivera eleverna till samhällsnyttiga funktioner. Syftet var att de skulle utgöra en arbetskraftsreserv. Areschough
(2000) hävdar att argumenten för den s.k. sinnesslöundervisningen åren 1925-1954 var att tillvarata utvecklingspotentialen hos varje individ. De skulle göras arbetsdugliga och till viss del självförsörjande. Just arbete i lantbruk och i trädgård ansågs vara den bäst lämpade sysselsättningen för dem och var dessutom det vanligaste förekommande arbetet för de sinnesslöa under 1930-talet (ibid.). Kanske har denna syn inte förändrats något nämnbart i vår samtid.
Flera av handledarna lyfter fram att deltagarna behöver ha handledning på olika sätt. Handledning och uppgifter som inte varierar för mycket anses vara det bästa för dem. Handledare C menar att deltagarna måste ha likadana arbetsuppgifter under hela praktiktiden.
Handledare C – Då vet de vad de skall göra, annars så blir det lite kaos. Mariella – Ja, om det är så att ni behöver hjälp med någon arbetsuppgift som personen inte har gjort tidigare?
Handledare C – Ja, då blir det svårt. Mariella – Då blir det svårt?
Handledare C – Ja, då blir det en ny inlärningstid nästan då (intervju).
Människor som ska lära sig något nytt behöver ofta en ny inlärningsperiod vilket inte kan ses som unikt för personer med intellektuella funktionshinder. Är man är ute efter ordningsskapande blir det viktigt att undvika kaos. Handledare C erbjuder praktik till personer som står utanför arbetsmarknaden och menar att de som har intellektuella funktionshinder går in mer för sitt jobb. Han jämför gruppen personer med intellektuella funktionshinder med andra grupper som han har erfarenhet av att ha som praktikanter i sin verksamhet:
Handledare C – Ja, hellre en utvecklingsstörd än det andra klientelet. Mariella – Hellre det?
Handledare C – Ja, ja, ja, de brukar vara här 3-4 dagar. Sedan så pallar de inte längre och en del lär sig aldrig (intervju).
Man kan tolka handledarens svar som att det han ser är kategorierna och inte individerna. Personer med intellektuella funktionshinder är utmärkta som arbetskraft inom trädgårdsarbete. De beskrivs dock som att de inte tar egna initiativ och behöver handledning och struktur, men är goa och gör som de blir tillsagda, vilket kan ses som en bra förutsättning för att arbeta praktiskt. En person med intellektuella funktionshinder som är sysselsatt med trädgårds- och naturbruksarbete är: rätt man på rätt plats. Såvida ingen deltagare får för sig att utöva motstånd.
Jag möter Pelle som kommer gående över gräsmattan i motsatt riktning. Jag säger – Jag trodde att ni hade trafikkunskap. Han ler och svarar – ”Inte jag”. Jag frågar honom vad han har för något då och han svarar – ”Har ingenting” (fältanteckning).
Pelle har avvikit från en lektion vilket kan ses som en form av motstånd. Situationer som dessa är relativt ovanliga vilket gör att kategorin den goa praktikern ändå i det stora hela kan reproduceras. De naturbaserade praktikerna fasthåller en socialt och historiskt rådande ordning i samhället. Börjesson & Palmblad (2003b) menar att denna ordning – att var och en i samhället ska göra sitt utifrån uppdelningen i huvudets och handens arbete – och allt som den innebär, närmast kan ses som naturlig och given. I samhället finns en hel del manuella och okvalificerade arbeten som någon måste utföra. Därför måste det även finnas individer som självmant ställer upp på att ta dessa arbeten (ibid.). Och en kategori som historiskt och än i dag betraktas som närmast självklar för enklare trädgårds- och naturbruksarbeten är just personer med intellektuella funktionshinder.