De informella samtalen, förtjänar en egen rubrik då jag ser dem som en egen metod eller ett tillvägagångssätt kopplat till fältarbetet. Patton (1987) kategoriserar dem som en sorts intervjuer och skriver att samtalen är uppkomna ur en omedelbar kontext. Det karaktäristiska för dessa samtal är att frågorna inte är förutbestämda eftersom observatören inte på förhand kan veta vad som kan komma att ske. Patton (1987) menar att svagheten med de informella samtalen är att det tar mycket tid att samla systematisk information om dem. I förhållande till mer formella intervjuer kan jag hålla med Patton men inte i relation till att systematisera observationsanteckningar. Becker (1998) använder begreppen formella och informella intervjuer som ett sätt att fånga den mening som människor ger till livet och till erfarenheter. Han menar att vi kan göra detta på flera olika sätt men ju närmare vi kommer de förhållanden som kännetecknar de meningsfulla objekten eller händelserna, desto mer rättvisa kommer beskrivningar av dem att bli. Mitt syfte med de informella samtalen har varit att samla in information i kombination med observationer då det är enklare att ställa bra frågor: ”du ser vad som är relevant, och du hör vad människor pratar om när de själva bestämmer villkoret för samtalet.” (Fangen 2005, s. 77). Ett exempel är då en deltagare antydde att tiden gick långsamt när hon krattade:
Mariella – Vad tror du att det beror på?
Malin – Det är ett sånt tråkigt jobb det här. Det här med att kratta upp. Mariella – Så tiden går fortare när du gör vadå?
Malin – Något som är roligt; gräver eller planterar och sår (fältanteckning).
Deltagaren tog initiativ till vad som skulle avhandlas och jag följde detta med den följsamhet och öppenhet som ska karaktärisera kvalitativa intervjuer (Jensen & Johnsen 2000; Kvale 1997). Det var dock inte alltid deltagaren som tog initiativ till de informella samtalen, utan det gjorde även jag men oftast i förhållande till någonting som skedde i det observerade. Fangen (2005) definierar inte informella samtal som en speciell kategori utan menar att man i fältanteckningarna kan varva det man har observerat med redogörelser för samtal mellan deltagare och de informella samtal som har ägt rum och som man själv deltagit i. Dessutom kan dessa samtal användas för att människor inte ska känna sig stressade eller med människor som är skeptiska när de ser forskaren i en aktiv forskarroll (ibid.). Patton (1987) säger att de samtal som sker genom informella intervjuer är spontant uppkomna ur en interaktion. Forkby (2005) skriver att han i sitt avhandlingsarbete använde två olika former av samtal: förberedda intervjuer och spontana samtal. De spontana samtalen var korta och fokuserade på vissa frågeställningar. Jag skulle inte kalla de samtal som skett under mitt fältarbete som egentligen spontana. Möjligtvis är det själva frågorna som är spontana men jag har under observationerna interagerat genom samtal
för att komma åt olika fenomen, tankar och önskningar. På det viset är de informella samtalen inte spontana till sin karaktär utan strategiska, då min roll har varit att som vetenskaplig journalist leta information. Som jag ser det är dessa samtal en metod i fältarbetet som bör lyftas fram och synliggöras.
Intervjuer
Genom att kombinera observationer och intervjuer har jag kunnat fråga om sådant som jag har sett eller hört genom observationerna. Intervjuer kan även användas till att få några fokuserade svar på konkreta frågor (Fangen 2005). Kvale (1997) definierar den halvstrukturerade intervjun som ”en intervju vars syfte är att erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld i avsikt att tolka de beskrivna fenomenens mening” (s.13). Definitionen tar sin utgångspunkt i att alla har motiv för sitt handlande och dessa motiv går att härleda till vår livsvärld. Det är alltså livsvärlden som man försöker att komma bakom och förstå när man gör intervjuer (Jensen & Johnsen 2000; Kvale 1997). Det är vår livsvärld som formar vår verklighetsuppfattning och som ger oss mening och sammanhang i det vi gör. Jensen och Johnsen (2000) menar att denna mening kan komma till uttryck språkligt genom intervjun. Detta resonemang utgår från att det som människor gör och säger huvudsakligen är rationellt, även om det för andra kan te sig irrationellt. Jag definierar dock inte de intervjuer jag har gjort med deltagarna eller med handledarna som djupintervjuer. Istället ska intervjuerna ses som komplement till observationerna och de informella samtalen. Att göra korta intervjuer kan vara ändamålsenligt för att följa upp fenomen som är observerade eller för att få kontakt med enskilda personer. Jag har i stora delar använt intervjuerna för att försöka validera det som jag har sett i observationerna och för att bättre förstå vad jag har sett, men även för att ta del av andra utsagor om verksamheterna.
Intervjuerna med deltagarna har varat mellan en halv och en timme och genomförts i enskilt rum med bandspelare. Jag har haft en checklista med mig med temaområden som jag behandlat under intervjuerna. I början var jag noga med att avhandla alla temaområden, men efter hand upptäckte jag att det var ganska meningslöst, då flera av deltagarna blev rastlösa under intervjutiden och inte orkade med längre intervjuer. En av deltagarna var nervös inför intervjun och ville ha frågorna nedskrivna på ett papper före intervjun, vilket han också fick.
Att det finns speciella svårigheter i samband med att intervjua personer med intellektuella funktionshinder har beskrivits av flera forskare (Löfgren-Mårtensson 2003; Mallander 1999; Olin 2003; Ringsby-Jansson 2002). Svårig-heterna beror på bristande språklig förmåga. Det innebär att intervjuer nästan alltid måste begränsas till personer med måttligt eller lindrigt funktionshinder som har lättare för att kommunicera. De flesta deltagarna som jag har inter-vjuat, har ett lindrigt funktionshinder men inte alla, några har förmodligen ett måttligt funktionshinder. De sistnämnda är deltagare som har ett mycket
torftigt språk och som exempelvis inte med säkerhet kan uppge hur gamla de är. Några av deltagarna tenderade att svara jakande på flera av frågorna. Att deltagarna som jag intervjuade hade olika grader av funktionshinder resulterade i att jag i varierande grad fick utvecklade svar. Becker (1998) menar att om vi inte lyckas komma åt det som människor ger mening åt, avstår vi ändå inte från att argumentera för olika tolkningar, som att de nog menar det ena eller det andra. Vi löper alltid en risk att göra feltolkningar men i studiet av utsatta grupper är risken större hävdar Becker, eftersom vi inte lever under
de förhållanden som vi beskriver.46 Det gäller alltså att vara försiktig i tolkning
och analys.
En annan svårighet som finns beskriven när det gäller intervjuer med personer med intellektuella funktionshinder, är att intervjuaren har för lite bakgrundsinformation om personen och situationer (Löfgren-Mårtensson 2003; Mallander 1999; Olin 2003; Ringsby-Jansson 2002). Eftersom jag hade tillbringat tid i de naturbaserade praktikerna innan jag gjorde intervjuerna, hade jag ändå någon form av bakgrundsinformation kring de frågor som jag ställde. Jag var intresserad av själva lärandet i trädgårds- och naturbruksarbetet som jag också hade observerat. Däremot hade jag inte någon utförlig bakgrundsinformation om deltagarna, men det ser jag enbart som en fördel. Om jag hade haft mycket information om dem, skulle det antagligen ha påverkat intervjun. Förmodligen hade jag undvikit att ställa vissa frågor som jag inte skulle ha trott att deltagarna skulle kunna svara på. Svårigheterna kan ändå bestå i att frågeställningarna var för abstrakta vilket var viktigt att tänka på vid intervjuerna.
Idyllisering uppträder när personer ger en mer gynnsam bild av situa-tionen än vad det finns skäl att anta att den är. Det kan vara svårt att direkt avgöra om denna effekt har uppträtt i mina intervjuer. Att deltagarna i den dagliga verksamheten möjligen var något mer positiva i sina svar än de i gymnasiesärskolan, kan vara en generationsfråga eftersom flera av deltagarna i den förra hade en längre erfarenhet av att befinna sig inom den s.k. omsorgsvärlden än vad ungdomarna på gymnasiet hade. Det var en åldersspridning från ca 24 år till 50 år i den dagliga verksamheten. Jag upplevde att flera av ungdomarna i skolan hade förmåga till kritiskt tänkande och gav uttryck för missnöje om olika saker i verksamheten. Intervjuareffekten, d.v.s. att en vilja att vara till lags påverkar svaren, är särskilt påtaglig för gruppen personer med intellektuella funktionshinder och lyfts även fram som en svårighet (Löfgren-Mårtensson 2003; Mallander 1999; Olin 2003; Ringsby-Jansson 2002). Möjligen kan situationen här vara densamma som den som gäller för idylliseringen att den var tydligare inom daglig verksamhet.
Intervjuerna med handledarna pågick tidsmässigt längre, omkring en och en halv timma, och med samma yttre förutsättningar som deltagarintervjuerna. Att handledarna hade god kännedom om deltagarna och att jag dessutom sett både handledarna och deltagarna i arbete, har underlättat intervjuerna. Jag har
kunnat ställa frågor om både deltagarna och situationer som jag observerat, vilket innebär en slags validering av det övriga empiriska materialet. Naturligtvis kan intervjuareffekter även uppstå i förhållande till handledarna, men i vilken utsträckning det har skett kan inte jag uttala mig om. Jag upplevde dock att handledarna hade en tidspressad arbetssituation, vilket gjorde att det kunde vara svårt för dem att ”pressa in” tid för en intervju. Flera av dem verkade dock uppskatta att någon lyssnade till deras berättelser.
Dokument
I fältarbetet ingår att samla in olika former av material, som målbeskrivningar och verksamhetsbeskrivningar. Jag har även använt mig av information om de sociala praktikerna som går att finna på internet. Utöver detta har jag ett omfattande skriftligt material från trädgårdsutbildningen där jag har fått ta del av ett års dagboksanteckningar, innehållande reflektioner från det första året 2003 i trädgårdsutbildningen, skrivna av handledare B. De innehåller material om vad de har gjort, hur handledaren har tänkt kring det gjorda och i förhållande till deltagarna och deras funktionshinder. Fangen (2005) menar att det är vanligt att kombinera fältarbete med skriftliga källor, och att analysen av sådant material kan variera. De skriftliga källorna kan användas rent deskriptivt som bakgrundsmaterial, eller bli föremål för ingående analys. Handledarens dagboksanteckningar ingår som en del av analysmaterialet och mål- och verk-samhetsbeskrivningarna ingår i beskrivningarna av verksamheterna.