Vid den fortsatta analysen framträder det att maktrelationer även finns på andra nivåer. Handledarna blir som lärare föremål för negativ särbehandling som har att göra med att de arbetar med personer med intellektuella funktionshinder. I sista ändan påverkas lärandet för denna grupp.
När deltagarna kommer fram till åkern visar det sig att traktorerna är upptagna av andra deltagare från skolan. Handledare J vet inte riktigt vad de ska göra då, men en av de andra handledarna föreslår att de ska gå ur bussen ett tag och titta på vad de andra deltagarna gör. En förbipasserande handledare från det reguljära programmet talar om att det finns en ledig traktor på en annan åker lite längre bort (fältanteckning).
Det går att finna fler situationer som ovanstående där handledarna tillsammans med de funktionshindrade blir ”satta på plats”. Handledare J verkar vara oförberedd på att traktorerna är upptagna, men de åker i varje fall vidare till den lediga traktorn som de får kännedom om. När de väl är framme, får alla deltagare möjlighet att träna att köra traktor med eller utan handledare och med stöd av instruktioner på olika nivåer beroende på deras tidigare ackumulerade kunskaper. Ett konstruktivt lärande sker, men situationen i stort speglar även någonting annat. Det går alltså att finna ett slags hierarki bland handledare som arbetar med de funktionshindrade. Det kan tolkas som att de studerade handledarna står lägre än dem som övervägande arbetar med de ”normala” deltagarna. Handledare J berättar:
Det är svårt att ibland få traktorer eftersom de andra deltagarna måste sköta lantbruket. Man måste kompromissa och ibland ge med sig (fältanteckning).
Även om de andra deltagarna har ett större ansvar för lantbruket är de alla deltagare på skolan och under utbildning. Deltagarna med intellektuella funktionshinder och deras handledare betraktas uppenbarligen inte som lika viktiga för jordbruket. Man kan tolka situationen som att handledarna och deltagarna finns i en B-verkstad som har lägre status och att ”nyttan”, d.v.s. produktionen, sätts före lärandet. Varken de funktionshindrade eller deras handledare verkar ha något inflytande över verksamhetens arbetsfördelning.
På hösten behöver löven krattas upp som en naturlig del i ett trädgårds-, park- och naturbruksarbete.
Handledare D säger [med irriterad röst] att om just de inte skulle kratta är han övertygad om att det inte skulle bli gjort (fältanteckning).
Handledare D verkar en aning irriterad. Att få ge med sig, att kratta löv för att ingen annan gör det, kan ses som följden av en maktrelation. Handledare F, som har varit verksam en längre tid inom den naturbaserade verksamheten berättar om hur det var i början och hur de blev sedda av de andra handledarna på skolan:
Handledare F – Först och främst vill jag ju säga att det var väldigt svårt att arbeta här i början. Det var så mycket traditionellt, kanske [skratt], alltså jag kände det och fler med mig att det mest var en inkomstkälla för skolan, men sen, håll er på er kant, så att säga. Jag tror att väldigt många undrade vad våra deltagare gjorde här egentligen och vad skall de här att göra och mer än att kanske dra in pengar till skolan. Så var det lite grann. Alltså man får ju in pengar för varje deltagare som går här (intervju).
Det förväntades ingenting av handledarna och de funktionshindrade inom den naturbaserade verksamheten. Deltagarna inbringade ekonomiska resurser
vilket kunde ses som produktivt men det innebar inga förväntningar på dem. Handledare F berättar vidare hur de fick kämpa för att få en plats i verksamheten för ca nio år sedan.
Handledare F – Det första vi var inne i, var grishuset, för där var det en djurinstruktör som sa – ‘här inne kan ni vara och jobba’, men det var ju ingen annan som sa det här. Därför var det väldigt svårt att ta för sig också, traktorkörning var inte att tänka på, eller någonting sånt där. Och det är lite så än idag i vissa ämnen. Så det var tungt i början, det var det och växthus, trädgård och sånt hade vi inte mycket med att göra. De första åren, vi försökte komma in där ibland och på eget bevåg, sno till oss lite jord och någon kruka och fylla och så där (intervju).
Handledare F upplever att det till viss del än idag är så att deltagarna blir ifrågasatta i vad de kan få arbeta med. Då verksamheten senare fick en rektor från en skola med erfarenhet av särskola blev det lite lättare och handledare F berättar:
Hon kom hit, och hon var ingen jordbruksrektor, däremot var hon oss till väldigt stor hjälp. Så att vi anställde en ny handledare då också, som hade talets gåva och var väldigt kunnig i ämnet också. Kunde mycket om djur och vad skolan handlade om egentligen. Så med den nya handledaren ihop med rektorn så hände det desto mer. Nu är vi ju accepterade här och de handledare vi har i de olika ämnena och det mesta fungerar (intervju).
De har tillsammans med de funktionshindrade särbehandlats, och handledarna har fått kämpa för att förbättra sin position. En handledare berättar om hur situationen nu är på skolan:
Handledare G berättar att de ska ha ett informationsmöte för de övriga handledarna på skolan i syfte att bli mer integrerade. Handledaren menar att de är – ”integrerade men inte inkluderade”, men säger samtidigt – ”att för en del deltagare kan det vara bra men inte för alla, och att det är viktigt att inte inkluderas bara för att det ska vara så” (fältanteckning).
Deltagarna är fysiskt integrerade på skolan men det säger inget om en individs känsla av meningsfullhet eller delaktighet (Gustavsson 2004). Handledaren fortsätter diskussionen om att de inte är inkluderade men reserverar sig dock mot att inkluderingen skulle vara bra för alla. Det är ett intressant uttalande att det inte skulle vara bra för alla att vara medräknade i en verksamhet, men hon kanske menar att en symbolisk inkludering inte betyder så mycket. Analysen visar att användandet av sociala kategorier innebär fördelning och särbehandlande av människor, d.v.s. att rätt man placeras på rätt plats i arbetsfördelningen.