Foucault (1966/2006) berättar i boken The order of things hur han brast ut i skratt då han läste en passage i Borges som hänvisar till en särskild kinesisk encyklopedi och beskriver en kategorisering av djur. Syftet med denna fabel är, enligt Foucault, en demonstration av ett annat tankesystem än vårt eget nuvarande. Vår egen begränsning omöjliggör fullständigt ett sådant tänkande. Fabeln visar hur djur är indelade i kategorier men även hur dessa olika kategorier länkas samman till att utgöra någonting gemensamt för dem som grupp. Indelning av djuren såg ut
som följer:26 a. tillhörande kejsaren b. balsamerade c. tama d. diande grisar e. sirener27 f. sagolika g. bortsprungna hundar
h. inkluderade i nuvarande klassifikation i. vilda
j. otaliga
k. målade med en mycket finhårig kamelhårspensel l. etcetera
m. som just har slagit sönder en vattenkanna n. som på långt håll liknar flugor
En och en kan dessa konstiga kategorier tilldelas en precis mening. Djuren kan tillhöra kejsaren eller inte. De kan vara balsamerade eller inte. Vissa av kategorierna är verkliga djur medan andra uteslutande tillhör inbillningens kungarike. Genom de alfabetiska serierna (a, b, c, d, o.s.v.) länkas de ihop med varandra. Men för oss och vårt nuvarande tankesystem är detta ett verklighetsfrämmande sätt att kategorisera och länka samman djur. I boken Understanding Foucault diskuterar Danaher et al. (2006; se även Sunesson i Foucault 1975/2003, s. vi) just detta klassifikationssystem byggt på fantasi och menar att klassifikationen inte kan existera i vår tidsålder, just för att principerna som indelningen är gjord på är ovetenskapliga och står utanför vårt sätt att tänka. Vad jag vill visa med denna annorlunda kategoriindelning, är att det är rimligt att se klassificeringar som sociala kategorier mer än som sanningar. De skapas av oss och uppkommer inte av sig själva. Kategorier
kan ses som socialt överenskomna, menar Johannisson (2006, s. 29) – ”utan namn är sjukdomen hemlös”. Diagnoser föds, gör karriär och dör, vilket ett historiskt perspektiv illustrerar (ibid.). Jag har tidigare berört beteckningar av personer med intellektuella funktionshinder (se kapitel 2). Foucault (1986) hävdar att vi behöver en medvetenhet om de historiska villkor som motiverar vår begreppsbildning och våra nuvarande omständigheter. Vetenskapliga kate- gorier som finns i vårt tankesystem har lika lite eller lika mycket med verkligheten att göra som de kategorier som fick Foucault att brista ut i skratt. Kategorier är ofta handlingsorienterade. De är ofta förenade med olika attribut för att beskriva överdrivna mentala prototyper. Ett mer positivt exempel för att be-skriva det är att personer med intellektuella funktionshinder beskrivs som glada och dansanta. Att ändra negativt laddade socialpolitiska kategorier är ett sätt att bli av med oönskade attribut eller associationer (Börjesson & Palmblad 2008).
Tre kategorier av personer har sedan år 1842, då den obligatoriska folkskole-stadgan infördes i Sverige, orsakat skolan problem: de med låg fattningsför-måga, de fysiskt funktionshindrade samt de vanartiga och försummade barnen (Egelund et al. 2006). Beträffande den förstnämnda gruppen var syftet att hjälpa dem som hade sämre förutsättningar än andra, men samtidigt var syftet att befria den vanliga skolan från sådana elever. I början av 1900-talet kom särskilda klasser för dessa elever att kallas för hjälpklasser och svagklasser, idag kallas det specialundervisning (Axelsson 2007; Egelund et al. 2006). Den var ett mellanting mellan normalklass och sinnesslöanstalt. Hjälpklasserna riktade sig inte till ”blinda, döva eller egentliga idioter” utan till dem som står ”idiotens gräns nära och visar sig ha ytterst svårt att tillägna sig skolkunskaper i allmänhet” (Axelsson 2007, s.93-94). Om hjälpklassen var ett mellanting mellan normalklass och sinnesslöanstalt var svagklass ett mellanting mellan hjälpklass och normalklass. Eleverna hade svårigheter med läsning och räkning men inte i samma grad som eleverna i hjälpklasser (Axelsson 2007). Idag finns specialundervisning och särskolan som instans för elever som inte bedöms klara av att gå i en normalklass. Skolan har med andra ord en lång tradition av att individualisera problem, som alltså anses ha uppstått p.g.a. egenskaper hos den enskilda individen. För de personer med intellektuella funktionshinder som inte studerar eller inte har ett arbete finns möjlighet att få sysselsättning inom daglig verksamhet.
Att individer blir kategoriserade betyder inte att de med automatik känner tillhörighet till andra i samma kategori eller att de identifierar sig med kategori-seringen (Axelsson 2007; Tideman 2000). Hagström (2007) har uppmärksammat
25”Foucault använder termen diskurs i två betydelser: dels i en mer generell och teknisk mening som namn på alla skrivna eller yttrade fraser // dels i en för Foucault alldeles särskild bemärkelse, nämligen som namn på hela den praktik som frambringar en viss typ av yttranden – det är i denna mening Foucault använder termen när han talar om t ex medicinens, naturhistoriens eller ekonomins diskurs” (Översättarens not s.57 i Foucault 1971/1993).
26Egen översättning från engelska.
detta i sin doktorsavhandling28 Läkemedel och följsamhet. Studier ur ett allmänmedicinskt perspektiv. Han har studerat relationen mellan sjukdomsbegrepp och patienters förhållande till läkemedel och identifierat några situationer: a) att vara sjuk och känna sig sjuk, b) sjuk men känner sig frisk, c) i gränslandet sjuk – frisk, men patienten upplever sig sjuk, d) när normalt uppfattas som sjukt (s. 19-21). Dessa olika situationer får betydelse för hur patienten tar sina ordinerade mediciner. I första gruppen (a) är patienten följsam och tar de ordinerade medicinerna, till skillnad mot grupp (b). När det gäller grupp (c) är det möjligen läkaren som i första hand inte vill medicinera. När det gäller (d) menar Hagström att om något läkemedel skrivs ut av läkaren får patienten ofta själv avgöra sin grad av följsamhet med ordinationen (ibid.). Om en person identifierar sig med sin kategori kan sannolikheten alltså vara större att hon följer de uppmaningar som hon får av läkaren. Med andra ord handlar det om att internalisera det vetande som makten (läkaren, läraren etc.) producerar (Permer & Permer 2002). Makten verkar på två olika plan där individen förvandlas till ett objekt men även till ett subjekt (ibid.). Individens förpliktelse och skyldighet är att bli fri genom att förvalta sig själv och maximera nyttan och lyckan. Denna styrningsmentalitet – governmentality – kan ses som den mest avancerade formen av maktutövning (ibid.).
Axelsson (2007) hävdar i sin avhandling Rätt elev i rätt klass. Skola, begåvning och styrning 1910-1950, att det inte finns många beskrivningar av så kallade normala elever utan det som beskrivs är avvikarna. ”Normal” var under denna tid inte en kategori på samma sätt som idiot, imbecill eller debil (s. 102), men det fanns en uppenbar risk att även elever med normal intelligens blev flyttade till hjälpklass på grund av
fysiska avvikelser, d.v.s. kategorin normal var inte helt lätt att fastställa.29 Vad som
är normalt är inget fast, utan kan ses som flytande och beroende av tidens ordning.
Idag brukar man prata om tre olika sätt att se på normalitet.30 Det första synsättet
bygger på en statistisk normalitet, där det normala bedöms efter medelvärde och standardavvikelse i en normalfördelningskurva. Det genomsnittliga blir det som är normalt. Ett annat synsätt utgår från vad som lämpligt i ett visst samhälle vid en speciell tidpunkt: normativ normalitet. Det tredje synsättet individuell eller medicinsk normalitet, innebär att den som inte är sjuk är normal (Tideman 2000, 2007).
Tiden, rummet och blicken som disciplineringstekniker
Syftet med disciplinering är att få ordning i den mänskliga mångfalden och få
produktiva medborgare, helt enkelt en homo economicus31 (Foucault 1975/2003,
se även Foucault 1972/2001, s. 68). Att ha arbete och sysselsättning är centralt eftersom människan då är en produktiv medborgare. Syftet är att skapa ett effektivt samhälle och befolkningen är dess råvara. Detta innebär en strävan mot att individer och befolkning ska maximera och nyttiggöra alla sina krafter och energier på ett
för samhället konstruktivt/produktivt sätt.32 Den sociala yrkesidentiteten och vad
människor har för yrke blir centralt och föreställningen om detta leder till att man kan se den ”arbetande människan” som en kategori (Levin 2006).
Ett gammalt arv från klosterverksamheter är tidsschemat, som är en central del i den dolda disciplineringen och vars syfte är att tiden ska tränga in i kroppen. Den osynliga disciplineringen försöker nå själen via kroppen. Ursprungligen var huvudsyftet att bekämpa sysslolösheten, då tiden var given av Gud till människorna. Det var förkastligt att låta tid gå förlorad, och tidsschemat skulle avvärja risken för moralisk och ekonomisk ohederlighet. Kroppen inlemmas i tidsschemat på så sätt att den inte blir sysslolös eller onyttig (Foucault 1975/2003; Markström & Münger 2004). De gamla klostersamfundens tidsscheman spreds till skolor, sjukhus och till industrin, och de viktigaste principerna var: tidsrytmer, obligatoriska arbetsuppgifter och regelbundet återkommande ritualer. Dessa metoder förfinades och man började räkna i kvartstimmar, minuter och sekunder (Foucault 1975/2003). Med exempel från det militära beskriver Foucault hur detta blir ett sätt att inpassa kroppen i tidsbestämda imperativ. Det blir ett program som bestämmer hur själva handlingen skall utformas som kontrollerar förloppet och dess olika faser inifrån. Disciplinen inrättar via tiden en positiv ekonomi där all tid tas till vara (Foucault 1975/2003; Markström & Münger 2004).
Markström och Münger (2004) använder begreppen tid och rum i en analys av två socialt pedagogiska institutioner. Deras empiri utgörs av ett historiskt material, en sommarkoloniskola och en nutida förskola. Ett barn som är sysslolöst ses som ett problem som ska aktiveras genom fyllda scheman. I dagens förskolor finns speciella rum för olika aktiviteter och den fria leken är styrd till speciella rum. Liljedahl (1993) har genom sitt avhandlingsarbete Handikapp och omvärld – hundra års pedagogik för ett livslångt lärande, studerat ett skolhem avsett för personer med synhandikapp och som dessutom var dövstumma eller även hade intellektuella funktionshinder. Hon menar att skolhemmets historia kan ses som ett exempel på hur disciplineringen genom den ökade kunskapen om gruppen format tillvaron för en grupp människor. Permer och Permer (2002) menar i doktorsavhandlingen Klassrummets moraliska ordning. Iscensättning av lärare och elever som subjekt för ansvarsdiskursen i klassrummet, att genom utspridning av elever i rummet påverkas deras handlingsutrymme och att detta förfarande kan ses som en maktteknik med en disciplinerande effekt. De får svårare att tala med varandra samtidigt som pedagogen lättare kan övervaka dem. I vissa lägen
28Hagström använder inte Foucaults maktteori som perspektiv men vill visa att patienter kan ställa till med ”besvär” för expertisen om de inte identifierar sig med sin diagnos.
29I anslutning till detta kan även nämnas att försök gjordes under första hälften av 1900-talet med att kategorisera de ”övernormala” och placera dem i begåvningsklasser, men detta föll inte särskilt väl ut. Problemet bestod i svårigheter i att fastställa vilka som hade denna goda begåvning. Bakgrunden till begåvningsklasserna var ”normalkurvan” och tanken att lika många s.k. bättre begåvade som svagt begåvade borde upptäckas (Axelsson 2007).
30För att skilja ut någon som onormal krävs en föreställning om vad som är normalt. Se en diskussion om normalitetsbegreppet i Tideman (2000) samt i Tideman et al. (2004).
31”Homo economicus, den ekonomiska människan. Ett begrepp kalkerat på ’homo sapiens’, ’den förståndiga människan’, d.v.s. Linnés namn på människan i Systema naturae” (Foucault 1975/2003, s. 330).
32Om man hårddrar resonemanget blir den centrala frågan: Vad har du för yrke? istället för: Vem är du? (Foucault 1975/2003, s. 293).
krävs distribution till flera rum (datorrum och läsrum) vilket innebär att eleverna inte kan övervakas på samma sätt och därmed ges ett frirum. Bartholdsson (2008) har studerat hur normalitet skapas i skolan och menar bland annat att elevskapet är en schemalagd aktivitet då man förväntas uppträda på ett särskilt sätt. I förskolan etableras rutiner inom ramen för schemat, och med rutinerna blir handlingar till en normalitet som blir synlig först i det ögonblick som de bryts. För eleverna i femman byggde dagen på en detaljerad schemaläggning där styrningsteknologin var klocktid. Eleverna bevakade även att lärarna höll tiden: att de inte startade lektionen för tidigt på morgonen, att de inte slutade dagen för sent och att de höll tiderna för rast (ibid.).
Panoptismen bygger på idén att övervakarens blick ska fruktas mer än hans synliga närvaro. Filosofen Benthams skapelse Panoptikon var en plan för en fängelsebyggnad som dock aldrig byggdes exakt så. Den hade en yttre ring av celler med fönster utåt och gallerdörrar inåt. Den var uppbyggd runt ett inre torn varifrån cellerna kunde övervakas av fångvakterna. Övervakaren hade möjlighet att se alla, men ingen visste när och om övervakaren såg just dem. Den panoptiska arkitekturen var avsedd att spridas till hela samhället, i en strävan efter en mer ekonomisk och mer effektiv utformning av makten. Syftet var att öka produktionen, sprida undervisningen samt att höja den offentliga moralen (Foucault 1975/2003, s. 196-229).