I min studie har de deltagande observationerna varit den viktigaste metoden att samla in data, tillsammans med de informella samtalen, s.k. informal conversation interviews (Patton 1987). Under 2003 och 2004 var observationerna av mer utforskande karaktär men under år 2005 strukturerade jag dem i kategorier utifrån ett observationsschema med inspiration av Patton (1987). Jag utgick från hans kategorier som bl.a. är beskrivningar av den fysiska miljön, aktiviteter, den sociala miljön, planerade aktiviteter, oplanerade aktiviteter, deltagarnas beteende, informella interaktioner samt språk (se metodappendix).
Deltagande observation visar på komplexiteten när man interagerar med individer samtidigt som man studerar dem, vilket gör att deltagande observation säger mer om forskarens sätt att arbeta på än vad begreppet fältarbete gör (Fangen s. 29). I deltagande observationer deltar forskaren så mycket som möjligt i de aktiviteter som utförs. Meningen är att utveckla ett inifrånperspektiv och genom att delvis delta i aktiviteterna, kan man som forskare få en annan känsla för och erfarenhet av innebörden än om man enbart står bredvid och ser på. Det handlar inte bara om vad forskaren ser utan också om vad hon känner. Patton diskuterar olika former av observationsfokus; från själva observationsrollen till vad som observeras. Jag växlade mellan att vara enbart observatör till att vara fullt deltagande observatör. Jag växlade även beträffande vad som observerades. Inledningsvis observerade jag de flesta aktiviteter som pågick i verksamheten, medan jag i ett senare skede fokuserade på aktiviteter i trädgårds- och naturbruksarbetet. De enda tillfällena som jag inte interagerade verbalt var under de teoretiska klassrumssituationerna, då jag oftast hade en uttalad observationsroll för att inte störa undervisningen.
Selektiv perception är, menar Andersen (1998), ett problem som påverkar forskarens resultat, genom att det man studerar är en begränsad del av det som pågår. I mitt fall har jag inte alltid varit uppmärksam i detalj på arbetet med växterna. Jag visste inte alltid vad det var för arter eller användningsområde för dem. En fördel kan vara om man använder sin okunnighet till att ställa dumma frågor. Nog har jag ställt dumma frågor, men jag är inte helt säker på att det har givit så mycket mer till mitt resultat, tolkning eller analys. Däremot har det påverkat min egen kunskapsutveckling på området. Jag har varit öppen med att växter och odling inte varit mitt stora intresseområde, då det har kommit på tal. Mina bristande kunskaper om växter kan dock ha påverkat den sociala interaktionen på ett positivt sätt, eftersom jag i samspel har ställt många frågor, vilket kan ha underlättat interaktionen. Samtidigt har jag varit mycket intresserad av hur lärandet i trädgårds- och naturbruket har gått till. Med andra ord har jag inte varit ointresserad, tvärtom.
Observationerna i daglig verksamhet
Under år 2003 bedrev jag i huvudsak ostrukturerade observationer i träd-gårdsutbildningen. Jag var med i klassrummet och ute i det praktiska arbetet. Jag var med och observerade verksamheten förutsättningslöst för att försöka förstå vad det hela handlade om och för att på sikt kunna formulera mer specifika forskningsfrågor. Inom etnografiska studier har forskaren ofta ett utforskande tillvägagångssätt (Fangen 2005), vilket innebär att problemställningen inte behöver vara helt klar innan fältarbetet påbörjas. Första året lades också grunden för att deltagarna i den dagliga verksamheten skulle lära känna mig och jag dem. Det fortsatte till viss del även under år 2004. Under år 2005 fortsatte fältarbetet i trädgårdsgruppen. Jag försökte fördela observationerna på varierande dagar i syfte att få möjlighet att träffa alla deltagare i gruppen eftersom alla inte var närvarande varje dag men också för att få vara med på olika aktiviteter.
Holme och Solvang (1991) menar att forskaren påverkar och dessutom blir påverkad av den omgivning man studerar. Från att ha upplevt observationerna under 2003-2004 som att:
Tiden går fort fast allt går i långsamt tempo (fältanteckning).
... upplevde jag under våren 2005 att vädrets makter påverkade mig:
Regn i luften, mulet och småruggigt. Det är verkligen svinkallt i luften och jag fryser om händerna (fältanteckning).
Under ett tillfälle sammanfattar jag situationen för mig själv:
Så att vara långsam och att vara varm av sig, är kanske en förutsättning för att jobba med trädgård och med personer som lär långsammare (fältanteckning).
Detta exempel kan vara värt en extra uppmärksamhet. Varför blev jag rastlös och uttråkad? Handlade det om uppgifterna eller det långsamma tempot? Fangen (2005) ger utryck för att det inte är fel att fokusera på egna upplevelser när man befinner sig ute på fältet då egna obehagskänslor eller liknande kan ge en viktig insikt. Jag blev sedermera inte förvånad då en av handledarna meddelade att hon skulle sluta att arbeta som handledare. Hon upplevde inte att hon fick stimulans i arbetet. Av etiska skäl har texten via e-post (2006) kommunicerats med henne, vilket blev en form av validering. Hon tillade då för egen del: men tålamod är väl snarare en förutsättning än att vara långsam, vilket jag kan instämma i.
Observationerna på naturbruksgymnasiet
Riktigt samma långsamhet upplevde jag inte på gymnasiesärskolan, vilket kan bero på att dagen enligt schemat är uppdelad i mindre moment. Deltagarna hade schemalagd undervisning alla dagar i veckan om de inte var ute på praktik. Den ena lektionen avlöste den andra och deltagarna fanns i olika konstellationer och med olika handledare. På samma sätt som i den dagliga verksamheten växlade min roll här mellan att vara enbart observerande till att vara en deltagande observatör. Att delta som observatör är att vara delaktig i sociala interaktioner, men också som citaten visar, erfara vädret och väntan (Fangen 2005).
Observation som social interaktion
Under fältarbetet har jag även funnit att det inte enbart var jag som ställde frågor utan jag fick också frågor. Förmodligen är det helt naturligt när man har vistats i en verksamhet och blir bekant att även deltagarna tar initiativ till att ställa frågor. Olsson (1998) menar att om man inte är medlem i en grupp så är man utanför den. Det innebär att man blir utestängd från att ta del av information och att gruppens medlemmar uppträder på ett visst sätt gentemot en. I den dagliga verksamheten fick jag frågor som: Kan du bugga? Hur mycket ska man klippa och inte klippa? Var bor du någonstans? Frågorna kan tolkas som att de är uppkomna ur en slags ömsesidighet som skapas mellan människor i interaktioner i syfte att lära känna varandra. Mitt fältarbete i gymnasiesärskolan pågick under en kortare tid och de frågor som jag fick där var inte av samma personliga karaktär.
Fältanteckningarna
Som en del av mitt tillvägagångssätt bestämde jag mig från början att skriva projektdagbok. Här skulle jag kunna beskriva både min egen reflexiva process och de olika metodologiska överväganden som jag har gjort längst vägen. Widerberg (2002) tipsar om att alltid ha ett häfte med sig, där man antecknar allt som dyker upp och som senare kan systematiseras. Då projektet var nytt och spännande skrev jag med liv och lust men i ett senare skede blev det mindre antecknat om den egna reflexiva processen. Fältanteckningarna skrevs ner i ett block som sedan renskrevs. När jag under år 2005 gjorde
mina mer strukturerade observationer blandade jag det jag observerade med den typ av egna reflexioner som den tidigare projektdagboken bestod av. På sätt och vis kan man då säga att i och med fältanteckningarna återuppstod delar av projektdagboken. Hur jag gjorde mina fältanteckningar ändrades flera gånger under fältarbetet. Jag kommer här att beskriva och diskutera de olika förhållningssätten, samt sättet att registrera fältanteckningar på.
Under år 2003-2004 antecknade jag som sagt öppet i ett block under observationerna och skrev därefter ner anteckningarna i datorn. Under år 2005 använde jag med början i trädgårdsgruppen observationsschemat och började göra mer strukturerade observationer än tidigare.
Jag skriver anteckningar och deltagaren kommer fram och frågar vad jag gör. Jag berättar att jag skriver ner vad de gör, så att jag inte ska glömma av det. Det verkar vara OK. Jag har valt att vara öppen med vad jag gör. Jag tror inte att detta påverkar mer än det skulle göra om jag inte hade framme papper och penna. Möjligen kan detta göra att deltagarna kan skilja ut mig än mer från handledarna (fältanteckning).
Det var besvärligt att ha penna och papper framme hela tiden, men jag litade inte helt på mitt minne, utan ville kunna föra anteckningar i direkt anslutning till det som skedde. Agar (1980) menar att problemet med långtidsminnet är att det producerar förvrängda resultat. Konsekvensen blir att man går från detaljer till mer generella stereotypa föreställningar (se även Fangen 2005; Patton 1987).
Senare provade jag att använda mig av en liten diktafon. Detta utvecklades under tiden till att jag hade diktafonen framme i stort sett hela tiden, och jag kunde be deltagarna och handledarena tala rakt in i diktafonen. På det sättet skulle jag slippa omskrivningar och informationen skulle bli mer korrekt. Efter hand blev diktafonen allt mer viktig som verktyg för mig. Jag hade den synligt framme och spelade in samtal deltagare – deltagare, personal – personal och deltagare – personal emellan och med mig inblandad. På detta sätt utvecklades observationerna till att inte enbart bestå av det som ögat observerade, utan även rymma bandinspelade intervjuer i form av informella samtal. När jag försöker se på mig själv från ett utifrånperspektiv, ser jag mig som en vetenskaplig journalist. Jag går omkring med en liten diktafon och observerar vad som sker samt samtalar med personer om vad de gör och vad de tycker om det de gör. Jag lyssnar även på vad deltagarna säger till varandra och till handledarna och vice versa. Fangen (2005) anser att det kan finnas goda skäl till att använda sig av bandspelare under observationsstudier och jag instämmer i detta.
Diktafonen som jag använde så flitigt i den dagliga verksamheten kom inte alls till användning på naturbruksgymnasiet. Den främsta anledningen var att det inte var lika lätt att gå undan för att prata in i den då vi befann oss mer i klassrumssituationer. Det hade varit störande om jag då skulle diktera. Istället
hade jag ett litet block som fick plats i fickan. Jag hade säkert kunna använda diktafonen utanför klassrumssituationerna men det blev aldrig av. Att använda block och penna blev nu det naturliga sättet, även om jag vid ett tillfälle ville prova att skriva direkt in i min bärbara dator, mest av effektivitetsskäl. Vid en tidigare observationsstudie i äldre personers hem, hade jag en bärbar dator med mig och skrev mina observationsanteckningar direkt in i datorn, vilket fungerade alldeles utmärkt (Karlsson et al. 2005). Detta provade jag även på gymnasiesärskolan men i denna kontext kände jag mig inte lika bekväm med det.
Deltagaren kommer upp till övervåningen och visar ett stort intresse för min dator. Han frågar om de olika tangenterna och vad de är till för. Han har vid ett tidigare tillfälle även visat stort intresse för min digitalkamera (fältanteckning).
Jag provade bara vid ett tillfälle på naturbruksgymnasiet av det naturliga skälet att det skulle bli otympligt att bära med sig datorn ut på skogslektioner eller liknande. Dessutom upplevde jag att jag drog uppmärksamheten till mig.