Carin och Malin är och hämtar vatten i grovköket. De har med sig en kärra med hinkar som de fyller med vatten och sätter på vagnen då de ska tvätta krukor utomhus. Carin säger till Malin att hon tycker att de samarbetar bra (fältanteckning).
Man kan tolka Carins uttalande som att hon bekräftar gruppens framgång. Om arbetet i gruppen är utformat så att var och en kan bidra till gruppens framgång och utveckling, kan gruppens framgång även bli individens. Om individerna bekräftar varandras talanger, kan individen komma att känna tillit till sig själv och andra (Vuorinen & Sidebäck 2001, s. 32-33; Berggren & Hermansson 1994; Lihme 1988). Om arbetet ger någon form av socialt mervärde kan det leda till att deltagarna känner sig som en del av ett större sammanhang (Vuorinen & Sidebäck 2001). Ett exempel på det är när Kim kommer till trädgårdsgruppen för att bjuda på smörgåstårta trots att han är ledig.
Det dukas till kalas för Kim som firar sin födelsedag med smörgåstårta. Kim får presenter av gruppen. Malin har kommit till fikat enbart för att gratulera Kim. Hon har annars varit i städgruppen idag (fältanteckning).
Att Kim ändå kommer kan tänkas bero på att han känner samhörighet och gemenskap med gruppen, samt att en lojalitet har utvecklats mot arbetsplatsen genom åren (Madsen 2001). Malin, som även hon är ledig, kommer enbart för att vara med och gratulera Kim. Det kan tolkas som att de upplever sig som en del av ett större sammanhang där vänskap och kamratskap i gruppen blir en viktig del (Vuorinen & Sidebäck 2001). En annan tolkning kan vara att det finns en förväntan från handledarna och de andra deltagarna att man ska
bjuda på något när man fyller ”jämnt” och att man ska uppvakta varandra vid dessa tillfällen.
Deltagarna uppmärksammar även varandras behov och är hjälpsamma mot varandra:
Deltagarna har hjälpt Robin till toaletten och står utanför och väntar. De ropar till honom där inne för att höra att allt står väl till (fältanteckning).
Robin är beroende av andra människors omsorg och hjälpsamhet. Man kan tänka sig att de övriga deltagarna är lyhörda inför hans fysiska behov av stöd och hjälp. Handledare B har uppmärksammat att deltagarna är hänsynsfulla mot varandra:
Handledare B – Jaa, de är ju väldigt hjälpsamma i gruppen, de tar ju hand om varandra. Någon kanske inte alltid vill. Fia vill inte att Stina hjälper henne kanske. Däremot är de väldigt måna om att hjälpa Rita, om inte hon kan göra fysiska moment så kan de hjälpa till ibland. T.ex. när de skall gräva, så i stället för att hon skall sitta på bänken och att de säger att hon är lat, annars så hjälper de Rita. De hjälper väldigt mycket Matilda, det gör de, så de är väldigt hänsynsfulla mot varandra i gruppen. Det tycker jag att de är. Det tycker jag är nästan mer i en sådan grupp än vad det är bland oss som är ”normalstörda”, nej men av oss andra, att de kanske är mer hjälpsamma (intervju).
Det fysiska funktionshindret lyfts fram som skäl för den sociala omsorgs-relationen men handledaren menar även att de funktionshindrade överlag är mer hänsynsfulla än andra. En tolkning är att de har befunnit sig i sociala kontexter där de har fått hjälp och stöd av andra människor i olika situationer. Denna erfarenhet av hänsynsfullhet bär de sedan med sig som en lärdom som praktiseras gentemot andra, och som en allmän kvalifikation. Att vara lyhörd och att uppmärksamma andras behov lär man sig via att praktisera det, och det görs gynnsammast i verksamheter som har inbyggda normer för hur man är mot varandra, menar Madsen (2006). Det är med andra ord en del i och ett resultat av en läroprocess.
För att deltagarna ska kunna samarbeta krävs någon form av vi-känsla
som kan leda till bättre prestationer (Olsson 1998).63 Detta kan uppnås genom
att umgås och få tillfälle att prata med varandra. Deltagarna skämtar gärna uppsluppet med varandra:
Nu har de druckit kaffe. Tina, Fia, Malin och Carin sitter i dagrummet och det är en uppsluppen stämning. Fia verkar trött och gäspar flera gånger. De sitter och pratar och skojar med varandra, det är lite kiss- och bajshumor (fältanteckning).
Att skämta med varandra kan underlätta de sociala interaktionerna i gruppen och man kan tolka situationen som att det finns ett informellt kamratliv (Berggren
& Hermansson 1994), en alliansgemenskap som deltagarna har utvecklat på egen hand (Madsen 2006). Gemenskap med andra är en viktig förutsättning och kan t.o.m. vara avgörande för människors välmående. Vänskap är inget som någon bara får utan den etableras genom möten och samverkansprocesser. För Fias del är gemenskapen så viktig att hon inte vill komma ut ”i samhället” och tackar nej till en praktikplats, vilket handledare A inte verkar uppskatta:
Fia – Jaa, sen känns det ju då lite jobbigt för handledare A vill ju att man skall ut, och jag fick erbjudande om att jobba på en skola tisdagar nu också. Men tackade nej till det, för där har jag ju inga vänner över huvudtaget. Så då kändes det jättekonstigt, så då blev väl inte handledare A så där jätteglad att jag sa nej (intervju).
Kamratskapet och gemenskapen betyder mer än ett jobb för Fia, som tackar nej med motiveringen att hon inte har några vänner på praktikplatsen. Situationen kan förstås utifrån att Fia känner trygghet i gruppen och att komma till en ny praktikplats utan vänner känns mindre tryggt. Att uppleva trygghet och gemenskap med andra är något som de flesta eftersträvar, men vilka baksidor kan behovet av trygghet ge? En ambition som finns i de naturbaserade verksam-heterna är att deltagarna ska ges möjlighet att komma ut i samhället. Kan en stark trygghet i gruppen motverka de ambitioner som finns inom de naturbaserade praktikerna? Insikten om att gemenskap är viktigt för deltagarna går att finna i några av handledarnas uttalanden om att flera av deltagarna är ensamma och har stort behov av att prata tillsammans. Flera av dem har också funnit ett kamratskap som kan ses som en form av alliansgemenskap som bygger på frivillighet och inte på plikt. Några deltagare har utvecklat vänskapsrelationer som sträcker sig till fritiden utanför verksamheterna:
Fia frågar Malin vad hon skall göra i helgen, och Malin svarar – ”jag vet inte”. – ”Då kanske vi kan träffas” säger Fia, ”vi kan höras per telefon” (fältanteckning).
Fia träffar gärna Malin på fritiden. Att relationer utvecklats till fortsatt vänskap på fritiden är exempel på vänskapsförhållanden som bygger på frivillighet. Det går även att finna ”kärlek på jobbet”:
Britt och Erik har satt sig vid ett bord och verkar inte kunna släppa varandra (fältanteckning).
Att det uppstår betydelsefulla relationer mellan deltagarna, vilka mynnar ut i vänskap på fritiden eller i kärleksförhållanden, är inte anmärkningsvärt eftersom
63Olsson (1998) diskuterar även sammanhållningens bakgård som han menar kan leda till försämrat omdöme och felaktiga beslut (s. 70-71).
deltagarna interagerar med varandra under veckorna. Alliansgemenskap regleras av deltagarna själva och bygger på lustrelationer och personliga val (Madsen 2006). De naturbaserade verksamheterna är m.a.o. viktiga arenor för utveck-landet av gemenskap och vänskap på olika sätt. Vänskapsförhållanden utvecklas inte enbart inom gruppen utan även utanför. Sune har vänner på skolan som inte har funktionsnedsättningar. Han förklarar hur han lärt känna dem:
Sune – Jag vet inte själv alltså, det är väl för att man röker och så lär man känna folk och såna grejor. Det är enbart därför. Det tror jag i alla fall (intervju).
Att röka kan vara ett sätt att komma i kontakt med andra då det finns en gemensam nämnare att samlas om. Det finns andra exempel som visar att deltagarna utvecklar vänskapsförhållanden med icke funktionshindrade. Fia har slutat på trädgårdsutbildningen (och deltar nu i trädgårdsgruppen), och det är gemenskapen med kamraterna från det reguljära programmet som hon saknar mest, säger hon. I hennes fall är det inte rökning som lyfts fram utan att de brukade träffas i lunchrummet. I båda fallen är det en specifik plats – rökrutan eller lunchrummet – som utgör arena för sociala samspel. Deltagarna är fysiskt integrerade med icke funktionshindrade genom att de delar samma skolbyggnad, vilket är en förutsättning för att det ska kunna uppstå interaktioner mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade. Därför, menar Tideman et al. (2006), bör verksamheterna inte vara isolerade, utan alla vinner på en inkluderande skola. För de funktionshindrade kan fördelarna vara att de lär sig bättre, får bättre förutsättningar för vuxenlivet, lär sig sociala samspel och ”vanligt” uppförande och får möjligheter till sociala relationer med icke funktionshindrade. För icke funktionshindrade kan fördelarna innebära en större förståelse för mångfald, d.v.s. att de får möjlighet att umgås med annorlunda personer, och en ökad medkänsla för personer som har det svårt. De kan ju också tycka om personer även om de har funktionshinder. Detta kan på sikt till leda till ett mindre segregerat samhälle (ibid.). Analysen visar att interaktioner mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade utvecklas. Däremot ger inte analysen svar på varaktigheten eller djupet i relationerna.