I både bonde- och adelsståndet fanns som framgått ledamöter som ängsligt slog vakt om den traditionalistiska modellen för arbets-marknaden. Fixeringen vid årstjänstprincipen inbegrep även rote-ringen och indelningen. En viktig bakgrund till denna hållning var förhållandet att många av dem var fattiga jordägare, dvs. husbönder utan större tillgång till kontanta medel. Det var av största vikt för dem att kunna förfoga över arbetskraft till lägsta möjliga kostnad. Den lagstadgade årstjänstprincipen erbjöd åtminstone möjlighet till detta. Det är emellertid självklart att under goda år då livsmedels-priserna var låga, stod sig dessa traditionalister slätt på arbetsmark-naden gentemot penningstarkare konkurrenter. Bönderna intog en nästan aggressiv hållning gentemot värvarna från garnisonsstäderna. Framför allt visade sig detta som vi sett, vid tillkomsten av nya värv-ningsstadgor åren 1726–1731 samt vid 1700-talets mitt. Detta var emellertid inte de enda tillfällen som bondeståndet vände sig mot de utifrån kommande värvarna och deras anspråk. I flera sammanhang under epoken återkom bönderna bl.a. till onödiga kassationer vid roteringen och indelningen, avskedanden som inte sällan ledde till att de avskedade åter antog tjänst inom den värvade armén. Detta fördyrade, menade bönderna, de samlade rekryteringskostnaderna avsevärt. Kungl. Maj:t gav här ståndet medhåll och slog fast att avskedanden inte fick ske utan laga orsak.117 Som jag tidigare varit inne på var roteringen och indelningen nästan helt kongruenta med årstjänstprincipen. Men vissa sidor av systemet tenderade på samma gång till att luckra upp denna modell. Detta framkom då
bondestån-117 BondRP 2, 1731-1734, 207f.; BondRP 3, 1738-1739, 38-77 allmänna besvären, paragraf 4; BondRP 5, 1742-1743, 392; BondRP 3, 1738-1739, allmänna besvären, paragraf 38.
det menade att fördubblingar och reserver inom indelningssystemet måste åläggas att anta årstjänst för att inte försvåra tjänstehjonsre-kryteringen.118 Man menade alltså att sådana reservkarlar helt enkelt uppträdde som fria lönearbetare på en öppen men ändå inofficiell arbetsmarknad till men för årstjänstmodellen. Ett mera påtagligt hot var dock den s.k. enrolleringen. Denna var inte införlivad med det reguljära indelningssytemet utan bestod av en stor skara sjömän som endast inkallades vid krigsfall. Varje enrolleringsbåtsman var rull-förd som krigsman och uppbar för sin beredskap under fredstid en liten summa pengar årligen (vartegäld). Vid riksdagen 1751–1752 påstod allmogen i sina allmänna besvär att många drängar på landet antog enrolleringssedel för att undgå årstjänsten. På detta sätt, häv-dade bönderna, drabbades tjänstehjonsrekryteringen såväl som rekryteringen till roteringen hårt. De enrollerade ansågs ”lättjefullt och arbetslöst förnöta sin tid”.119 Det var alltså här fråga om att enrolleringsbåtsmännen suveränt förfogade över sin arbetskraft och arbetstid, vilket stack i ögonen på många bönder. På en mera gene-rell nivå framkallades 1746–1747 allmogens starka ängslan över att rekryteringen till roteringen skulle sättas i fara. Sekreta utskottet hade vid riksdagen 1746–1747 i sin överläggning rörande en för-stärkning av hela krigsmakten kunnat konstatera att bl.a. den indelta armén i alltför hög grad hade tagits anspråk för garnisonstjänst och sjökommenderingar. Det var helt klart att det var bönderna, rote-ringens rekryteringsansvariga, som aktualiserat frågan. Vid sitt sam-manträde i juni 1747 hade sekreta utskottet funnit att de indelta regementena blev nedslitna vid marscher till och från tjänstgöring i de garnisoner dit de ofta blivit kommenderade. Uniformerna slets ut fortare, dödligheten bland knektarna steg kraftigt vid garnisons-tjänstgöringen och bönderna berövades arbetskraft i jordbruket.120
Återigen kan man alltså här se böndernas hårdnackade distinktion mellan stad och land. Och samtidigt framträder deras uppfattning om de värvade trupperna. Dessa hörde hemma i det urbana livet med dess föränderlighet och ovisshet. Och bakom klagomålen tycker man sig ana allmogens oro inför roteknektens ”urbanisering” under
gar-118 BondRP 1, 1720-1727, 266 ff. allmänna besvären, paragraf 40. 119 BondRP 7, 1751-1756, 319-332, allmänna besvären 1751, paragraf 28. 120 AdRP 16, 1746-1747 11, 194 f.
nisonstjänstgöringen. Inför och under riksdagen 1738-1739 riktade bondeståndet ett direkt angrepp mot vitala delar av de värvade trup-pernas rekryteringsverksamhet. Bönderna krävde skadeståndsansvar för sådana värvare eller angivare som utan grund pekade ut folk på landsbygden som lösdrivare. Dessförinnan hade man vid riksdagen 1726–1727 i besvären krävt att sockenhantverkarnas lärlingar skulle lämnas ifred för värvare. Senare, 1751–1752, skulle ståndet komma att begära att böndernas egna torpare inte skulle antastas av dessa.121
I sin besvärsakt vid riksdagen 1738–1739 begärde bönderna att en angivare som för en värvare oriktigt angav någon, som sedan visade sig betala mantalspengar och ”stå i tjänst”, skulle åläggas skade-stånd. Om värvaren inte ville avslöja angivaren skulle han själv bli skadeståndsskyldig. Denna besvärspunkt väckte förtrytelse hos en av riddarhusets ledamöter, artillerichefen Cronstedt, som i sitt eget stånd inlämnade ett memorial i saken. Han invände ivrigt mot bön-derna att om deras krav skulle bifallas, skulle ingen längre kunna förmås att åta sig värvning på landet. Kompanichefernas värvnings-kontrakt med kronan skulle inte längre kunna uppfyllas. Därmed skulle hela landet förlora den nytta som värvningen ändå medförde för samhället, menade Cronstedt, genom att ”självsvåldigt tjänste-folk samt lösdrivare och lättingar blivit hållne i tygelen”. Den nuva-rande stadgan var sträng nog för värvaren, avslutade Cronstedt och han mötte instämmanden.122
Bondeståndet tog upp Cronstedts memorial några dagar senare, Man konstaterade då att värvningsstadgan visserligen inte föreskrev något skadeståndsansvar för värvare. Men i samband med diskussio-nen inför resolutiodiskussio-nen 1731 hade ju Cronstedt själv begärt att värva-ren under skadeståndsansvar på eget bevåg skulle få gripa lösdrivare utan inblandning av de lokala myndigheterna, något som den gången emellertid inte beviljats. Officerarna torde alltså själva ha varit inne på samma tanke som bönderna. Vidare angavs ju i tjänstehjonsstad-gan (1723) att var och en som angav en lösdrivare skulle ersättas. I konsekvens härmed borde också falska angivelser beläggas med skadestånd, vilket bara skulle stå i överensstämmelse med vad den
121 BondRP 3, 1738-1739, allmänna besvären, paragraf 71; BondRP 1, 1720-1727, 751-758; BondRP 7, 1751-1756, 357.
allmänna lagen stadgade om skadestånd, avslutade bondeståndet.123
Böndernas argumentering var så vitt man kan bedöma alldeles oan-tastlig. Kungl. Maj:t gav också sitt bifall i sin resolution på böndernas besvär på denna punkt: vid ogrundad angivelse gällde skadeståndsan-svar för värvaren eller angivaren.124 Detta Kungl. Maj:ts beslut, som faktiskt fattades vid samma tidpunkt som den kanske mest rigorösa tjänstehjonsstadgan utfärdades, var naturligtvis av avgörande bety-delse för landsbygdssamhällets möjligheter att värja sig mot värvarna. I själva verket innebar det att statsledningen tog ställning emot den värvade armén på en viktig punkt. Detta pekade för övrigt framåt mot den kommande liberalisering som 1752 års reglemente åtmins-tone formellt utgjorde.
I tjänstehjonslagstiftningen under frihetstiden möter överhuvud-taget en stark rädsla för rörliga individer på landsbygden. Denna defensiva attityd hade bl.a. och kanske främst sina rötter i allmoge-samhället, som både av traditionalistiska skäl men också för att söka hejda lönestegringar, i upprepade sammanhang återkom till den. Bl.a. i länstyrelsernas resolutionsmaterial finner man formuleringar som antyder att den lokala statsförvaltningen hade respekt för och tog stor hänsyn till den lokala bondeopinionen. Beslut om vidare-förpassning av rörliga personer på landet brukade ofta åtföljas av formeln ”...för att inte oroa allmogen”.125
Inför 1723, 1726–1727 och 1738–1739 års riksdagar framställdes i bondebesvären krav på att Kungl. Maj:t skulle gå till rätta med alla ”lättingar” och ”lösa personer” på landsbygden. 1726–1727 års besvär talade om ”tartare och häktemakare som fara allestädes kring landet” och som ”må skaffas ur landet”. De bland tattarna som egentligen bodde i städerna borde också anbefallas att stanna där. Inför riksdagen 1738–1739 besvärade sig bönderna över att ”häktemakare, tråddragare, tartarer och zigener samt flere landstry-kare och tiggare” alldeles fritt tilläts stryka omkring på landet.126
Samtliga de grupper som här utpekades av bondeståndet hade det gemensamt att de var rörliga, nästan alltid på resande fot. Därför
123 BondRP 3, 1738-1739, 257 f.
124 BondRP 3, 1738-1739, Kungl. Maj:ts resolution, paragraf 44. 125 Se nedan sid. 87.
uppfattades de som ett allvarligt hot mot det lokalsamhälle där årstjänstprincipen rådde, ett samhälle där de obesuttna förutsattes arbeta, inte för fritt överenskomna löner utan i stort sett för mat och tak över huvudet. Ett påtagligt inslag av tvång eller i varje fall hot om tvång fanns här med i bilden. Rörliga personer utan rötter på platsen tedde sig alltför ”självrådiga”, dvs. självständiga för husbönderna i allmogesamhället. De ställde villkor och löneanspråk som kunde vara mycket besvärande för bönderna, särskilt under goda skördeår då efterfrågan på arbetskraft var stor. De rörliga grupper av folk som omtalades i bondeståndets besvärsakter var ingalunda de enda som påstods ”oroa allmogen”. Till dessa bör också räknas rym-mare, permittenter och meniga värvare från garnisonsregementena. Första gången som bondeståndet pekade ut folk från just de värvade regementena såsom fridstörare var i besvären inför 1746–1747 års riksdag. Man framhöll häri att rymmare från de värvade trupperna, ”som ganska ofta efterlyses”, strök omkring på landsbygden, begick stölder och ställde till oreda. Lika fritt och obehindrat menade man att permittenter från garnisonerna fick röra sig ute på landet. Vär-vade soldater, konstaterade man vidare, skulle åläggas att under permission vistas på en plats, vanligen födelseorten, samt att begära ”attest” dvs. skriftligt intyg hos kyrkoherden där efter permission. I intyget skulle meddelas ”uppförande och förhållande” för permitten-ten.127 Det råder inget tvivel om vad bönderna avsåg. En permitterad soldat måste infogas under årstjänstprincipen så snart han återvände hem till landet. Han fick inte förfoga över och sälja sin arbetskraft alldeles fritt eftersom detta skulle kunna äventyra hela den traditio-nalistiska arbetsmarknadsmodellen på längre sikt. Statsledningen, klart medveten om de värvade regementenas effekt på lokalsamhäl-let på landet, gav i sin resolution ett undvikande svar men utlovade förbud.128 Några sådana tycks dock inte ha utfärdats. Först i sam-band med regimskiftet 1765–1766 års riksdag tycktes bönderna få gehör för sina klagomål. Kungl. Maj:t resolverade då på böndernas besvär att permittenter och meniga värvare från garnisonerna i fort-sättningen måste förses med sådana permissions- och värvningspass att destinationsort och permissionstid tydligt framgick. Permittenter
127 BondRP 6, 1746-1747, 789. 128 BondRP 6, 1746-1747, 911.
och ”sådana under namn av värvare” skulle inte tillåtas att ”fritt och tygellöst utur den orten i den andra kringstryka och allehanda oroligheter förorsaka...”.129
Riksdagsåret 1766, då mössorna åter kom till makten, medförde onekligen att företrädarna för årstjänstprincipen vann en åtminstone tillfällig seger över de mer marknadsorienterade krafterna. Skråna i städerna – det urbana ansiktet av årstjänstprincipen – lyckades till slut få till stånd en rättvisare fördelning av inkvarteringsbördan i garnisonsstäderna och böndernas i varje fall partiellt antimilitära ståndpunkt vann framgångar. Förutom den refererade resolutions-punkten var det ju vid denna riksdag som man fattade beslutet om utländsk värvning till garnisonerna med 85 % av hela den värvade styrkan utom Livgardet och Artilleriet. Bönderna hade därtill också i sina besvär förgäves krävt att värvningen på landet helt skulle upp-höra. Den bondevänliga resolutionen år 1766 förefaller ifråga om de meniga värvarnas och permittenternas trafik på landsbygden inte ha gett full effekt. Redan inför riksdagen 1769–1770 återkom bonde-ståndet i en av sina första besvärspunkter till saken men då, vill det synas, utan något resultat i form av lagstiftning, förbud o. likn.130
Jag skall i det följande återkomma till de värvade regementenas manskap och dess oroande rörliga aktivitet på landet, i en studie på det lokala planet. Här skall dock sägas att böndernas upprepade klagomål skall ses mot bakgrund av att garnisonsstäder fanns i peri-ferin av hela den sydliga halvan av egentliga Sverige. Göteborg och dess garnison hade i det aktuella avseendet en verksamhetsradie som sträckte sig över Dalsland och Västergötland, ibland också långt upp i Värmland. Man kan anta att garnisonerna i exempelvis Malmö, Landskrona och Kristianstad på liknande sätt påverkat landsbygden i en vid båge över Skånelanden och en bit in i Småland. Och det är självklart att Stockholm, den största garnisonen, influerat hela östra och mellersta Sverige, ibland till och med även delar av västra Sverige. Det är slutligen rimligt att anta att alla garnisonsorternas influensfält gått in i och överlappat varandra. Man kan naturligtvis invända att det antal rörliga individer det kan ha rört sig om, var litet i förhållande till den stora befolkningsdel som trots allt var bofast.
129 BondRP 10, 1765-1766, Kungl. Maj:t:s resolution, 1074. 130 BondRP 11, 1769-1770, 638 f.
Man bör emellertid då erinra sig att garnisonsfolket ofta var rörligt och av det skälet under kort tid kunde påverka många delar av den aktuella regionen. Vidare utgjorde det ju endast en del av den sam-lade gruppen av ambulerande människor på landet.