Någon sammanhållen enhetlig författning kring värvning av militärt manskap utarbetades inte i Sverige förrän år 1802. Dessförinnan till-lämpades en rad lagtexter av olika slag.52 Under frihetstiden var 1727 års värvningsförordning och 1752 års kapitulationsreglemente de viktigaste författningarna. Till dessa kom så kungörelser, resolutio-ner, brev, cirkulär m.m. med delvis eller allmän anknytning till man-skapsvärvningen. I princip hörde all militär värvning hemma under de båda nämnda författningarna. Men när det gällde roteringen och indelningen fanns sådana bestämmelser också i respektive knekt/ ryttare/båtsmanskontrakt. 1727 års stadga var en omarbetning av en författning från året dessförinnan. Denna hade emellertid starkt kri-tiserats av bondeståndet och därför reviderats. Men också 1727 års version genomgick förändringar. I en ändringsresolution 1731 skärp-tes bl. a. bestämmelserna om stadsbefolkningens innehav av laga för-svar. Värvningsstadgan och tjänstehjonsstadgan utgjorde, kan man säga, samtidens egentliga arbetsmarknadslagstiftning. Dessa kom-pletterades av speciallagar rörande manufakturerna, hantverken, bergsbruket och deras anställda53 1752 års kapitulationsreglemente var, som jag tidigare berört, präglat av den nya befolkningspolitiken i Sverige från 1700-talets mitt. Laga försvars-begreppet gavs i alla fall på papperet en ny, liberalare innebörd. 1752 års reglemente under-strök behovet av ett nytt synsätt på rekryteringen till krigsmakten och på själva krigstjänsten. Tvångsvärvning skulle inte längre få uppfattas som ett straff, endast som ett uppfostrings- och korrek-tionsmedel, som man tog till i nödfall. Tvångsvärvningen upphörde alltså inte genom denna regel, som Bohlin i något sammanhang tycks mena. Grundlinjerna i den gamla stadgan förblev också i kraft.54 Vid de ”indelta” regementena låg värvningsansvaret på rotebönderna.
52 För en utförlig översikt se Bohlin 1917, 111 ff., samt Gynther 8, 452 ff., 455 not 2, 457 not 1.
53 Frostérus 1765, rekryteringsstadgar för samtliga regementen; Modée 1, 734-741; Modée 2, 907-909, 1194, 1199, 1496-1514, 1539-1549, 1582-1599; jfr. Modée 1, 199-215; BondRP 1 1720-1727, 374, 377-379, 622-624; BorgRP 3 (Från frihetstidens början), 47, 51, 57, 438; Montgomery 1933, 251-256; Söderlund 1949, 169-172, 195-220; Boëthius 1951, 263-266.
54 Kapitulationsreglemente den 29 oktober 1752 jämte förklaring den 13 okt 1756.
Årstrycket; jfr. Bohlin 1917, 152 ff. För en utförlig diskussion kring den nya befolkningspolitiken vid mitten av 1700-talet se Utterström 1957, 257-275.
Vid de värvade förbanden däremot, låg detta på respektive kompa-nichef – även regementsofficerarna var under den aktuella epoken kompanichefer. Vid roteringen och ryttarindelningarna kan man utgå från att lokal personkännedom och en fast rekryteringsorganisation underlättade rekryteringen. Vid de värvade trupperna var situatio-nen en annan. Värvaren här – kompanichefen och hans medhjälpare – hade i princip tillstånd att värva i hela landet (egentliga Sverige). Men en rad inskränkningar och hinder fanns. 1727 års stadga ålade värvaren att uppehålla sig endast på de orter eller i de län som angavs i värvningstillståndet, som heller inte kunde överlåtas på någon annan. Tillståndet skulle också visas upp för landshövdingen i det aktuella länet, varefter värvningen pålystes i kyrkorna där. De militära värvarna fick inte ge sig ut på landsbygden för att söka efter rekryter. Efterspaning där skulle göras av kronobetjäningen eller av värvarens agenter. Uppehållsplats för värvarna själva skulle vara i städerna samt på marknadsplatserna. Att på egen hand antasta och döma någon som försvarslös var strängt förbjudet. Eventuell för-svarslöshet skulle alltid avgöras av de statliga lokala myndigheterna. Kronobetjäningen skulle vid vite eller egen krigstjänst bistå värvaren, som likaledes ålades god disciplin bland sitt värvade manskap och sina medkommenderade.55 Man brukade säga att värvaren rekryte-rade på passevolans. Detta innebar att kompanichefen åtog sig att själv betala värvningsutgifterna då det gällde att komplettera kom-paniets manskap. För detta åtnjöt han en viss ersättning, s.k.
pas-sevolans-medel. Denna ersättning utbetalades i förskott varje månad
och beräknades på kompaniets egentliga styrka. I allmänhet uppgick antalet passevolanser till en tiondedel av de besatta manskapsnum-ren. Vad som främst utmärkte passevolans-systemet var det förhål-landet att storleken av passevolans-medlen var fastställd oberoende av de rådande egentliga utgifterna för värvningen. Varje soldat som värvades ersattes av staten med en fixerad summa antingen de verk-liga utgifterna översteg eller hamnade under denna summas nivå. De reella utgifterna kan specificeras i följande poster:
55 Modée 1, 734-741: värvningsstadgan den 1 december 1727; rörande rekryteringsansvaret se Frostérus 1765, under varje regementsavsnitt; KrA. Göteborgs garnisonsregemente (175) inkommande handlingar, kungl. brev E I: 1723-1740 : rekryteringsreglemente den 3 mars 1730.
a) värvningspengarna, den summa pengar som rekryten tog emot vid frivillig värvning, utbetalade omedelbart eller i omgångar;
b) ”dusören”, premie till den som verkade som agent för värvaren; c) rese- och transportkostnader;
d) de ”mindre” munderingspersedlarna (bl.a. remtyg o. likn.)
Med dessa förutsättningar gällde det givetvis för kompanicheferna att hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt. Någon redo-visningsplikt för kostnaderna för varje enskild rekryt förelåg inte, men om man vid mönstringarna fann att en kompanichef uppburit för många passevolanser i förhållande till den egentliga manskaps-styrkan, måste han betala tillbaka det överskjutande beloppet. I personalstaten för Göteborgs garnisonsregemente år 1723 anslogs i passevolans 3 daler 11 öre silvermynt per månad eller 40 daler 4 öre silvermynt per år och per tionde man av regementet. Regementet tilldelades alltså vid full styrka 80 passevolanser à 40 daler 4 öre silvermynt eller sammanlagt 3 210 daler silvermynt per år. På denna nivå kom passevolansen att ligga till 1768, då den höjdes kraftigt till 8 1/3 daler silvermynt per passevolans och månad. Göteborgs garnisonsregemente hade alltså vid den tiden, förutsatt att det hade alla sina nummer besatta, 8 000 daler silvermynt i årlig passevolans. Utöver passevolansen kunde kompanicheferna – om soldaternas tjänst medgav det – permittera högst 20 man i sitt kompani under nio månader av året och behålla deras löner för egen del. Denna
revenue kunde i bästa fall uppgå till i runda tal 65 daler silvermynt
per kompani.56
I princip kunde varje frisk och i övrigt lämplig svensk man över 18 år ta värvning vid krigsmakten under frihetstiden. Med undantag av Livgardet och artilleriet kunde också utlänningar värvas, men deras antal fick inte överstiga 10 nummer per kompani. Förklaringen 1756 till 1752 års kapitulationsreglemente medgav dock obegränsad värv-ning av utlänvärv-ningar med samma undantag och 1766 infördes till och med skyldighet för kompanicheferna att värva utlänningar till de värvade regementena utom de förut nämnda, till ett antal av 85 man
56 Bohlin 1917, 95 ff.; Hirn 1962, 113 ff.; Hirn 1970, 88 ff.; Personne 1965, 104 f; Gidlöf 1976, 531 ff.; Roos 1924, 1-23; RA. Statskontorets huvudarkiv: personalstater 1723-1772; diskussionen om möjligheter till vinst för kompanicheferna se Bohlin 1917, 99; jfr. Hirn 1970, 98 ff.; KrA. Göteborgs garnisonsregemente (175), inkommande handlingar, kungl. brev EI: 1723-1740: Kungl. Maj:t till B Ribbing den 9 juni 1726.
per hundramannakompani. Beslutet kunde emellertid inte realiseras och återkallades 1770.57 Laga värvning förelåg sedan den värvade hade tagit emot de s.k. värvningspengarna i vittnes närvaro. Först i och med 1752 års reglemente tycks skriftliga avtal ha ingåtts, avtal som sedan skulle godkännas av regementscheferna och visas upp för myndigheterna, vanligen landshövdinge-/överståthållarämbetet. Före 1752 kunde värvning till den värvade krigsmakten i princip innebära livslång tjänstgöring. Men därefter angav förordningen strikta grän-ser för tjänstgöringstiden. För första tjänstgöring bestämdes sex år som minimigräns och 12 år som maximum. Om soldaten därefter ville fortsätta tjänstgöringen, rekapitulera, var minimigränsen 3 år.58
Om den värvade - under fredstid - var anställd i årstjänst, exempelvis som dräng på ett hemman, skulle han kvarstå i sin tjänst till följande stämmodag (Mickelsmäss 29 september) och först då inställa sig vid regementet. I övriga fall gällde omedelbar inställelse. Vissa samhälls-ekonomiskt viktiga grupper förbjöds att under sin anställningstid ingå värvning:59
- bergsbrukens anställda
- manufakturernas arbetare och hantverkare - hantverksmästares (skråna) lärpojkar - gevärsfaktoriernas anställda
- soldater, knektar och vargeringskarlar - sockenhantverkare och en av deras lärpojkar
- adelns tjänare och oskattlagda torpare, vilka dock i krigstid utan hinder kunde ta värvning
- allmogens torpare (förbudet gällde först efter 1752) - insjö- och saltsjöfiskare och deras anställda
- lotsar, handelskompaniernas och handelsflottans anställda - enrolleringsbåtsmän, salpetersjudare
- slottsarbetare, kyrkotjänare, klockare och organister, lärare - privilegierade tegelbrännarcs arbetare
- riksdagsmäns tjänare - flyktingar
- judar
57 KrA. Modée 1, 736; Göteborgs garnisonsregemente (175) inkommande handlingar, kungl. brev E I: 1723-1740 : rekryteringsreglemente den 3 mars 1730; Bohlin 1917, 114 f. 58 Modée 1, 735; jfr. Kapitulationsreglemente den 29 oktober 1752, Årstrycket.
59 Modée 1, 735; jfr. Modée 2 , 1582-1599; Bohlin 1917, 124-139; Värvnings- och legnings-stadga den 7 april 1802, Årstrycket.
I regementena fanns ibland soldater som enligt lagen dömts till krigstjänst. I en rad lagtexter stadgades under epoken krav på s.k. laga försvar. Begreppet innebar att varje individ antingen måste ha laglig utkomst av något slag, besitta förmögenhet eller driva egen rörelse. Samhällets besuttna grupper innehade automatiskt laga för-svar medan de obesuttna endast genom förmedling av de besuttna kunde erhålla laga försvar genom exempelvis årstjänst. Obesuttna utan årstjänst eller annan laglig utkomst betraktades som lösdrivare och kunde som sådana dömas till allmänt arbete eller krigstjänst. Med krigstjänst avsågs tjänstgöring som roteknekt för den aktuella roten på platsen eller som soldat vid det värvade regemente som hade sitt värvningsdistrikt där vederbörande hade påträffats.60 Under fri-hetstiden hade infanterigarnisonen i Göteborg, Kungälv och Mar-strand sina värvningsdistrikt i Älvsborgs och Skaraborgs län samt i städerna Göteborg, Kungälv och Marstrand. Från dessa orter kunde regementet tilldömas sådana som var förfallna till krigstjänst, dvs. saknade laga försvar. Vid frivillig värvning var man inte permanent bunden till något distrikt.61 På papperet var hotet om tvångsvärv-ning påtagligt också för vissa grupper som de facto hade årstjänst eller motsvarande. Stadshantverkare som inte kunde erlägga sin kontribution på 3 daler silvermynt och dessutom levde ett lättsinnigt och ”försumligt” liv, kunde efter det att stadsäldste och magistraten prövat saken förklaras förfallna. På samma sätt förhöll det sig med övertaliga anställda direkt under magistraterna i städerna. I en änd-ringsresolution till stadgan 1731 gavs sådana arbetare dock frist att se sig om efter annan anställning till nästföljande Mickelsmäss. Till krigstjänst kunde också sådana årstjänstanställda dömas som visat dåligt uppförande mot sin husbonde. Å andra sidan kunde en dräng som hade blivit olagligt avskedad, lagsöka sin husbonde utan fara för att under tiden tas av något regemente. Det framhölls i 1731 års ändringsresolution vidare att värvaren på eget bevåg kunde sätta i krigstjänst drängar som fördrev tiden på krogar – ”supande, dobb-lande med spel, dans och annan fåfänga” – under gudstjänsttid, om helgaftnar efter klockan 18 och vardagar efter klockan 22.00. De
60 Modée 1, 734; Modée 2, 907-909, jfr. 1588, 1590; rörande begreppet laga försvar se Bohlin 1917, 142-164; Lext 1979, 186 f.
61 KrA. Göteborgs garnisonsregemente (175) inkommande handlingar, kungl. brev E I: 1723-1740: Kungl. Maj: t till B Ribbing den 9 februari 1728.
som hade värvats på det sättet tilläts dock gå kvar i sin tjänst till Mickelsmäss före inställelsen.62
Det skall som ett komplement till vad som här sagts om värvnings-stadgan påpekas att kriteriet på innehav av laga försvar ansågs vara att man var antecknad i mantalslängden, något som Gösta Lext sär-skilt noterat i en undersökning.63 Värvningstvister – tvist om förtur till en rekryt eller om olaga värvning – skulle, eventuellt efter rann-sakning av magistraterna eller andra lokala myndigheter, avgöras av länsmyndigheterna. Överklaganden ställdes till Kungl. Maj:t. Om den värvade hindrades av värvaren i sin klagorätt – tidsfrist 14 dagar - miste den senare sin rekryt och eventuella utlagda penningmedel.64