Rekryteringen till både den roterade/indelta delen av krigsmakten och den värvade samt deras samband med ”arbetarfrågan” och ”folkbristen” berördes vid upprepade tillfällen i riksdagsdebatten under frihetstiden. Det var naturligt att det främst blev adeln och bönderna som uppehöll sig vid dessa samband. Många av riddarhu-sets ledamöter var ju officerare och hade i sak ett starkt intresse för
sådana frågor. Många av bönderna var förutom husbönder på en lokal arbetsmarknad också s. k. roteintressenter i sin hembygd. Vid två tillfällen under epoken, 1726–1731 och några år i början av 1750-talet, hamnade rekryteringen av de värvade trupperna – garni-sonsförbanden – i centrum för diskussionen. Saken gällde vid dessa tillfällen utarbetandet av nya värvningsförordningar. Vidare aktuali-serades de värvade regementenas belägenhet i samband med regim-skiftet 1766 och i slutet av frihetstiden. Jag har valt att i det följande koncentrera framställningen kring de två tillfällen då reglerna för värvning debatterades, framför allt för att de olika intressenterna – officerare och rotebönder – i dessa sammanhang som mest fullödigt formulerade sina argument och ståndpunkter. En ganska tydlig bild av riksdagsopinionen kring det värvade systemet och indelningsver-ket samt relationerna dem emellan framträdde. Den 1 december 1727 kungjordes en ny värvningsförordning. Det viktigaste innehål-let i denna har jag redan redogjort för. Tillkomsten av förordningen och tillämpningen av den fram till riksdagen 1731 skapade vånda och ibland livlig diskussion mellan de berörda parterna. I menings-motsättningarna möter en antagonism mellan stad och land, en spän-ning mellan militärt urbana intressen och allmogens eller indelningssystemets försvarare. Det är också riktigt att betrakta mot-sättningarna som en konfrontation mellan lokalsamhälle och central-makt. Före kungörelsen av 1727 års värvningsförordning hade statsledningen den 17 augusti 1726 utfärdat en annan värvnings-stadga. Drygt en månad senare detta år kom saken till bondeståndets kännedom. Ståndets ledamöter hade alltså dessförinnan inte vetat något om denna stadga. Budet härom gav upphov till stark upprörd-het och upprörd-het diskussion bland bonderiksdagsmännen. Det framkasta-des att de hemmavarande bönderna i de olika landsändarna felaktigt skulle kunna få intrycket att ståndet hade gått med på ett större värv-ningspådrag ute i länen. Man frågade sig också om stadgan strängt taget inte kränkte ständernas lagstiftningsrätt. Ståndet fattade till sist beslut om att förhöra sig hos landshövdingarna huruvida värvningar ute i provinserna redan hade satts igång. Vidare skulle ett memorial till Kungl. Maj:t sättas upp vari begärdes uppskov med stadgan till dess ståndet hade hunnit diskutera och ta ställning till innehållet i den. Bönderna vann stöd av både borgar- och prästeståndet i frågan. Det senare påpekade för övrigt i sin besvärsakt det olämpliga i att
kyrkoböckerna användes för profana ändamål såsom vid mantals-skrivningar och värvningar.100 Efter utskottsbehandling och olika deputationers betänkanden tog bondeståndet på sommaren 1727 ställning till de synpunkter som framkommit under denna process samt till själva stadgan. Det samlade intrycket av bondeståndets ställningstagande är entydigt. Bönderna underströk sin motvilja mot att värvare kunde tänkas göra intrång i lokalsamhället och inte minst när det gällde dess arbetsmarknad. Dem som värvaren kunde rekry-tera i ett län borde enligt bondeståndet mönstras och förpassas av landshövdingen sedan denne förvissat sig om att värvningen hade gått lagligt till. Värvaren borde vidare åläggas, menade man, att vistas i städerna, helst i residensstäderna, och på marknadsplatserna. Värvaren skulle visserligen få utnyttja agenter och angivare ute på landet men dessa skulle inte på eget bevåg få peka ut någon som för-svarslös. Detta skulle uteslutande vara en uppgift för kronofunktio-närerna.101 Bondeståndet framhöll vidare med skärpa att lösdrivare vid uppkomna vakanser i första hand borde tillfalla roteringen eller indelningen på platsen.102 Böndernas inställning präglades av kom-promisslöshet. Man kan i protokollen inte ta miste på den ängslan bönderna kände inför att bli berövade sin arbetskraft och sitt rekry-teringsunderlag för roteringen. Lokalsamhället sökte slå igen sina portar inför hotet från yttervärlden. I den skrivelse med påminnelser ifråga om stadgan, som ständerna i augusti 1727 avlät till Kungl. Maj:t blev böndernas inställning och krav på väsentliga punkter till-godosedda. När det gällde den punkt som rörde frågan om värvarens uppehållsplats under sitt uppdrag kan det vara värt att citera några ord, eftersom de så klart visar vilket resonemang som låg bakom kravet att värvaren skulle vistas i städerna. De skulle befinna sig där ”eftersom värvaren i städerna sin förrättning ändock behörigen och lagligen kan bestyra...”. Bönderna uppfattade det alltså som själv-klart att värvning och värvare hörde ihop med staden och livet där. Lösdrivare kunde, hette det fortsättningsvis, genom kronofunktio-närerna överlämnas till värvaren i staden liksom frivilliga kunde uppsöka honom där, genom ”förut skedd publikation”. Även
mark-100 BondRP 1, 1720-1727, 374f. BorgRP 3, 1727, 47, 51, jfr. 61 f. 438; PrästRP 7, 1726-1731, 493.
101 BondRP 1, 1720-1727, 622-624. 102 BondRP 1, 1720-1727, 623.
nadsplatserna som uppehållsplats angavs i skrivelsen samt medgi-vandet att värvarens angivare kunde få vistas på landet. På en annan punkt hade bondeståndet emellertid fått ge vika för andra och star-kare intressen. Det gällde förtursrätten till krigstjänstförfallna. Stän-derna hade här enats om att roteringen eller indelningen i dess helhet i respektive län inte skulle ges förtur framför värvare från garniso-nerna. Endast det roterade eller indelta kompani inom vars distrikt lösdrivaren påträffades skulle ha denna förtur. I andra fall skulle de värvade regementena få behålla sina ”uppspanade” rekryter. Moti-vet härtill var att det föreföll orimligt att en värvare som använt möda och omkostnader på att få fatt på en rekryt, skulle tvingas lämna ifrån sig denne för att avhjälpa vilken vakans som helst vid roteringen eller indelningen inom ett helt län. En sådan förtur för indelningsverket skulle, menade man, ha eliminerat alla möjligheter för de värvade trupperna att få lösdrivare. I den slutliga stadgan av den l december 1727 blev ständernas skrivelse av avgörande bety-delse. Nästan på varje punkt sammanföll de båda dokumentens ordalydelse.103 Statsledningen tvingades, som framgått, i största utsträckning ta hänsyn till böndernas krav och synpunkter på rekry-teringen till krigsmakten. När det gällde indelningsverket kan man iaktta att detta inte minst mentalt tycks ha varit väl integrerat med lokalsamhället på landet. Hela detta system var infogat i byalaget och bönderna värnade om det. Ekonomiskt och idémässigt hörde det hemma under det jag kallat årstjänstprincipen. Böndernas hållning till den värvade krigsmakten var den rakt motsatta. Dess rekrytering betraktades som ett intrång i lokalsamhällets dagliga liv, ett intrång som dessutom förde med sig flyktighet, rörlighet, falska löften, pen-ninghushållning, löneförändringar, i allo sådant som oroade lokal-samhällets bofasta. Värvarna och de värvade trupperna var någonting som hörde staden till, det var där sådana borde hålla sig. Bondestån-dets attityder i detta sammanhang speglade en hel föreställningsvärld där gränserna mellan stad och land var mycket skarpa, en åskådning som det för övrigt delade med skråna i städerna. Denna arbetsdel-ning framstod som ett givet och oföränderligt faktum. Värvarna – liksom andra rörliga element – tenderade att på mer än ett sätt sudda ut denna gräns. De var kringvärvda av en ”stadsluft” – löftesrik men
samtidigt oroande. Det skulle emellertid visa sig att 1727 års förord-ning inte utgjorde sista ordet i diskussionen om de värvade regemen-tena. Två stockholmsofficerare, Cronstedt och Posse, inlämnade till riksdagen 1731 en klagoskrift med anledning av svårigheter som mött i rekryteringen vid tillämpningen av den nya stadgan. Bl.a. Cronstedts och Posses invändningar ledde småningom – i augusti 1731 – till den resolution, som jag refererat ovan och som ju med-förde vissa lättnader för de värvade regementenas rekrytering. Offi-cerarnas klagomål mötte ingen förståelse i bondeståndet. Inte heller borgarståndet tycktes särskilt angeläget att diskutera saken. Först då Cronstedt och Posse hotade att säga upp sina passevolans-kontrakt med kronan, sattes granskningen av stadgan från 1727 igång.104
Resolutionen den 18 augusti 1731 vilade på den ständernas skrivelse som lämnats till statsledningen tidigare under sommaren detta år. Eftersom denna skrivelse detaljerat redogör för uppfattningar och föreställningar hos berörda parter – officerarna och ständerna – rörande de värvade truppernas ställning i samhället finns det skäl att närmare redogöra för dess innehåll. Posse var chef för Livgardet, Cronstedt artillerichef i huvudstaden. Ständernas skrivelse berörde formellt därför förhållandena i stockholmstrakten, men inte desto mindre kom ständernas syn på saken att gälla värvningen i hela riket genom resolutionen 1731. Den första punkten gällde värvning ”under dryckesmål”. Här fann ständerna att den som gav sig i lag med vär-vare och lät sig beskänkas skulle tvingas stå kvar vid värvningen i nyktert tillstånd. Bara om list och bedrägeri, förklädnad o. dyl. hade förekommit, skulle värvningen betraktas som olaglig. Borgare, hem-mansbrukare, torpare och folk som ombesörjde skjutsningar undan-togs helt från dessa värvningsmöjligheter såvida inte sådana frivilligt tog värvning. Cronstedt och Posse ansåg sig ha goda skäl att söka ändra 1727 års förordning på denna punkt. Det var ju väl känt, menade de, att ”det gemena folket” hyste ”osmak och fasa for krigs-tjänsten, emedan de inte visste vad sådan tjänst innebar. Självstymp-ningar hade av detta skäl förekommit och det hade därför alltid ansetts tillåtet för värvaren att ”locka” och ”pläga” presumtiva rekryter bl. a. genom ”trakterande”. Genom sådana anstalter, fram-höll de, kunde man ofta förmå folk att ta värvningspengar ”då
hågan och den annars liksom inplantade osmaken försvunnit”. När de väl hade värvats och tjänstgjort en tid ”hade de blivit mer hågade”.105 Vidare hade ständerna också bifallit Cronstedts och Posses begäran att frivilligt värvade drängar direkt efter det att de godkänts för krigstjänst skulle ”svära fanan” även om de i enlighet med förordningen skulle stå kvar i civil tjänst till dess anställnings-året löpt ut. Avsikten med denna eftergift var att för alla eventualite-ter omedelbart ställa rekryten under krigslagarna.106 Av en annan punkt i ständernas skrivelse framgick att mantalsskrivning var av avgörande betydelse för bedömning av eventuell försvarslöshet. Här ville de klagande att ynglingar som fyllt 15 år och två år före året för värvning inte varit noterade i mantalslängden, skulle betraktas som förfallna till krigstjänst även om de under värvningsåret var anteck-nade i denna. Ständerna däremot fann att försvarslöshet rimligen bara kunde föreligga då vederbörande samma år som värvningen ägde rum icke var mantalsskriven, vilket stod i överensstämmelse med stadgan.107 Cronstedt och Posse hade också klagat över att rote-ringen och indelningen ständigt gavs förtur till fasttagna lösdrivare. Här hade de båda målat ut situationen i grälla färger. Rotebönderna hade en synnerligen enkel uppgift i sin rekrytering, konstaterade de. Rekryterna var med hänsyn till de goda löneförmånerna villiga att träda i knekttjänst. Dessutom fick ju många av dem möjlighet att stanna kvar i sin hemtrakt i hägnet av släkt och familj. De kunde också ”i större frihet leva, som dem helst behagar” hemma på roten. Värvaren däremot mötte stora svårigheter, bl.a. därför att han ”över hela provinsen hatad är...”. Mot bakgrund av den stora ”möda, flit och omkostnad” som värvare hade med att skaffa en rekryt vore det inte mer än skäligt att han också fick behålla denne framför rote-ringen. Annars skulle det ställa sig nästan omöjligt att skaffa rekryter överhuvudtaget. Också andra svårigheter dök då och då upp, hade Cronstedt och Posse framhållit. Det förekom att släkt och vänner till lösdriverianklagade
105 Svenska riksdagsakter 3:1, 1731-1734, 355 f. 106 Svenska riksdagsakter 3:1, 1731-1734, 357 f. 107 Svenska riksdagsakter 3:1, 1731-1734, 358.
Garnisonsregementet i Göteborg benämndes för det mesta efter sin regementschef. Överste Carl Edvard von Hessenstein (1737-1769) var i själva verket minderårig – ca. tio år gammal - vid sitt tillträde som regementschef i Göteborg år 1747. Han var son till Fredrik I och dennes älskarinna Hedvig Taube. (Källa: Uniformsritningar serie I, s. 65-67 KrA)
__...resa omkring och till att få behålla sin frände i orten med all flit bemöda sig att skaffa honom en vakant rote, hellre än att han skall bliva gardeskarl (Posses truppslag, m. a.) som de mena vara en stor svårighet.
Ofta fann man också en ledig rote någonstans.108
Också på andra punkter tillbakavisade ständerna Cronstedts och Posses klagomål. Bl.a. avslogs deras förslag att landshövdingeäm-betena skulle ombesörja rekryteringen till Livgardet. Här kan man för övrigt se en direkt parallell med förhållandena i Preussen där de lokala myndigheterna i en del distrikt hade ålagts rekrytering av soldater. Vidare avslogs förslagen att låta värvarna själva och på eget ansvar ifråga om skadestånd m. m. fånga in lösdrivare samt att publi-kationer om värvning inte skulle anslås i värvningsorterna.109 Det är självklart att Cronstedt och Posse överdrev de värvade regementenas belägenhet för att stärka argumenten för sina förslag. Men bl.a. mot bakgrund av det motstånd bönderna själva mobiliserade framstår motsättningen och motsatsen mellan det värvade systemet och indel-ningssystemet eller allmogesamhället som rimliga och sannolika. Vad jag här emellertid vill peka på är inte själva realförhållandena utan den argumentation, det språk och de motiv som faktiskt användes av berörda parter i de sammanhang där dessa menade sig beskriva den aktuella verkligheten. Värvarna och de värvade trupperna spe-lade rollen av urbaniseringsfaktor, inte minst på det mentala planet. Rotarnas och landsbyarnas invånare framstod som försvarare av det gamla agrarsamhället, av årstjänstprincipen.