Som främst Utterström berört utgjorde det nya rekryteringsregle-mentet för den värvade armén av år 1752 och förklaringarna till detta, bl. a. år 1756, en del av den nya befolkningspolitik, som lan-serades i samband med riksdagen 1746–1747.110 Utan tvivel innebar
108 Svenska riksdagsakter 3:1,1731-1734, 360 f. 109 Svenska riksdagsakter 3:1,1731-1734, 361 f.
reglementet en liberalisering av värvningen i allmänhet. Begräns-ningen av tjänstgöringstiden för soldaterna till i allmänhet sex år var ett steg i den riktningen, liksom försöket att ge dem förtur till vissa lägre befattningar efter avsked från krigstjänsten. På papperet hette det också att ingen längre som straff skulle dömas till krigstjänst såsom lösdrivare. Det var ju främst detta Lövenschöld skulle peka på som en ”upplösningstendens” i sin utskottsreservation 1778. Den undersökning jag genomfört av lokala värvningsförhållanden visar emellertid att tvångsvärvningar likväl förekom också i fort-sättningen. Det finns med andra ord skäl att betrakta lagstiftningen härom - förklaringen 1756 – mera som språklig attitydförändring än som en förändring av realia.111
Begränsningen i tid av soldattjänstgöringen innebar med säker-het en ”civilisering” av den värvade armén i ett bestämt avseende. Efter år 1752 ökade på den civila arbetsmarknaden det antal män som under en kortare tid tjänstgjort som garnisonssoldater. Att ta värvning innebar inte längre alltid – som det ofta gjort tidigare – livs-lång militärtjänstgöring. De kortare tjänstgöringstiderna medförde också att den typ av arbetskraft, bl.a. och främst f. d. garnisons-soldater, som vant sig vid rörlighet och kombinering av olika, ofta växlande, mer eller mindre tillfälliga inkomstkällor, tilläts expandera på bekostnad av de årstjänstanställda. Vidare kan man anta att den högre omsättningen av personal i garnisonsregementena efter år 1752 också medförde att ett stigande antal soldater genomgick ett slags urban individualisering, som de efter sitt avsked efter några år från krigsmakten förmedlade ute i sina hemprovinser. Detta fenomen hade sjävfallet kunnat observeras även tidigare, men efter år 1752 kan man anta att det blev vanligare. Det nya reglementet för de vär-vade regementenas rekrytering år 1752 var egentligen ingen självklar avrundning av den allmänna diskussionen om befolkningspolitiken vid mitten av århundradet. I själva verket sattes den värvade arméns soldatanskaffning under en tämligen förutsättningslös debatt redan i samband med meningsutbytet om hemmansklyvningen 1746–1747. Av intresse här är, att en påtaglig uppmjukning av klyvningsreglerna av debattörerna direkt knöts till den värvade armens rekryteringsmöj-ligheter. Detta framgick då kammar-, ekonomi- och
tationens betänkande i frågan presenterades på riddarhuset i januari 1747. De deputerade hänvisade särskilt till bondeståndets krav på hemmansklyvning och behov av att behålla sina barn hemma hos sig, liksom dess önskan om tillstånd till torpsättning på bondejor-den. Samtidigt medgav man i betänkandet att bl.a. de värvade rege-mentenas rekrytering av manskap möjligen kunde drabbas negativt härigenom. Deputationen föreslog därför att de värvade trupperna hädanefter skulle kunna rekryteras med utlänningar. Detta förslag gav upphov till flera invändningar bland riddarhusets ledamöter. Det var dock inte fråga om någon samfälld protest, många föredrog att inte alls kommentera saken. Det skall också sägas att de som var mot-ståndare till värvning av folk ”av främmande nation” inte alltid var desamma som var motståndare till den föreslagna uppmjukningen av klyvningsreglerna. Bland motståndarna till utländsk värvning hette det, att man i Sverige alltid sökt undvika att ”intaga främmande folk under militien”. En av riddarhusets många officerare, Scheckta, framhöll att utländsk värvning var ”både farlig och skadlig”. Erfa-renheten visade, menade han, att det var mycket äventyrligt att dra ”främmande folkslag in uti riket”. Om klyvningsreglerna nu liberali-serades, tillade han, så borde man åtminstone se till att den värvade armén hölls skadeslös. Scheckta mötte flera instämmanden.112
Också en del förslag till lösning av det problem som utgjor-des av den fria klyvningsrättens inverkan på den värvade arméns rekrytering, lades fram. En släkting till den ovan nämnde Scheckta, framkastade att det bästa vore att upphäva värvningslagstiftningen. Det skulle ändå komma att finnas utvägar att hålla armén på fötter. Man kunde till exempel komma överens om att var och en som ville antaga hemmansbruk inte skulle få tillstånd till detta om han inte först gjort militärtjänst i några år. Då, trodde han, skulle det säkert inte uppstå någon brist på manskap, särskilt om de berörda var medvetna om att soldattjänsten var tidsbegränsad. Senare under diskussionen återkom denne ledamot till sin idé, men hade då på viktiga punkter modifierat sitt förslag. Om det var tänkt att libe-ralisera hela arbetsmarknadslagstiftningen, varifrån skulle då den värvade armén få sitt folk, frågade han sig. Här föreslog han att roteringen självfallet skulle få förbli orubbad men att rotarna skulle
åläggas att varje år leverera sex man från varje rotekompani till den värvade armén. Kompanicheferna vid de värvade regementena skulle givetvis få betala rekryterna, som skulle bli kvar i tjänst i sex år. Längre fram i debatten instämde häri ”åtskilliga av ridderskapet och adeln”. Från annat håll höjdes röster för att alla garnisoner skulle besättas med helt utländska regementen.113 Schecktas förslag innebar strängt taget att indelningssystemet och den värvade kåren ifråga om rekryteringen skulle slås ihop. I en sådan sammanslagning skulle, kan man lätt inse, den indelta armén bli den egentliga krigsmakten medan de värvade trupperna i praktiken skulle komma att betraktas som andrasortering. I den resolution som ståndet antog som svar på betänkandet om hemmansklyvningen, konstaterade man, att den värvade armén borde kunna rekryteras till halva styrkan med utlän-ningar. Indelningsverket skulle bli orubbat.114 Avslutningsvis i debat-ten kom man ändå fram till att just denna punkt i resolutionen inte kunde avgöras omedelbart. Det fordrades att de värvade regemente-nas officerare först hördes om lämpligheten av utländsk värvning.115
Inget av de i ståndet framlagda förslagen kom till beslut i det aktu-ella skedet. Sexårsgränsen fanns emellertid med i det nya reglementet 1752. I förklaringen 1756 gavs också tillstånd till fri utländsk värv-ning. Och 1766 lagstiftades om obligatorisk utländsk värvning till 85% per kompani inom merparten av den värvade styrkan, en regel som dock upphävdes redan i februari 1770.116
Den diskussion kring de värvade regementenas rekrytering som vi här följt visar upp en rad intressanta drag. Bl.a. var det ingalunda självklart att den värvade armén måste bestå av svenskt manskap. De kommitterade som skulle utforma resolutionen om hela problem-komplexet gick väl längst ifråga om tolerans inför utländsk värvning, liksom de som förordade inhyrning av utländska förband. Samtidigt bör man notera att rekryteringen till roteringen och indelningen hölls utanför diskussionen. Detta system var invävt i agrarsamhället till den grad att det var otänkbart att ens sätta någon del av det under debatt. Detta implicerade i samma mån en uppfattning om den vär-vade armén och dess rekrytering som hade stora likheter med den
113 AdRP 15, 1746-1747 1, 464; jfr. 418, 473. 114 AdRP 15, 1746-1747 1, 464.
115 AdRP 15, 1746-1747 1, 473. 116 Se ovan sid. 54.
man ofta möter i bondeståndets protokoll. De värvade trupperna och den värld de representerade associerade antagligen till det urbana livet samt i förlängningen därav också till den föränderlighet och oro som man ansåg hade släktskap med det mer urbaniserade utlandet. Det värvade systemet var helt enkelt inte tillräckligt hemvävt för de traditionalistiska föreställningarna. Att värva utlänningar framstod därför för många inte som bristande patriotism, utan snarare som en logisk följd av den inställning som troligen var den dominerande, nämligen att de värvade trupperna i grund och botten var ett art-främmande inslag i samhället. Ett annat viktigt drag i den refererade diskussionen var helt enkelt själva dess utgångspunkt att en påtaglig uppmjukning av klyvningsreglerna för bönderna obönhörligen skulle leda till att de värvade regementena inte skulle kunna skaffa rekryter. Denna utgångspunkt sattes egentligen aldrig ifråga. Och tanken var naturligtvis teoretiskt riktig. Om ett ökat antal människor kunde bli besuttna, kunde detta medföra att potentialen av lösdrivare skulle minska, men också att incitamentet för frivilliga rekryter mer eller mindre rycktes undan. Som hypotes för den följande undersökningen på lokal nivå skulle man därför med viss grund kunna påstå att områden som redan från början uppvisade långt driven hemmans-klyvning trots lagliga hinder samt de områden som efter år 1747 flitigt utnyttjade de nya klyvningsreglerna, inte i nämnvärd grad bör ha varit reservoarer för de värvade truppernas rekrytering. Följakt-ligen skulle områden där hemmansklyvningen av traditionella skäl, exempelvis arvssedvänjor, inte nått särskilt långt ha lämpat sig väl som manskapsförråd för den värvade armén. En sådan hypotes har naturligtvis en strängt formell karaktär. Också andra faktorer måste vägas in vid varje bedömning av värvningens bakgrundsfaktorer. Det är i detta perspektiv som den nya värvningslagstiftningen får sin för-klaring. Före år 1752 byggde, som nämnt inledningsvis, de värvade regementenas rekrytering egentligen på en formallogisk motsägelse: en benhårt bevakad årstjänstprincip, lagfäst och noggrant tillämpad, uteslöt ju i själva verket värvning av lösdrivare, samtidigt som det värvade systemet förutsattes vara själva garantin för bibehållande av principen. 1752 års reglemente och de följande förklaringarna till det, stakade ut en rakt motsatt väg: rekryteringen antogs kunna ske utan tvångsdomar om krigstjänst, inte minst med tanke på att man inte längre räknade med livslång tjänstgöring för soldaterna. Den
värvade armén skulle istället integreras i samhället. En sexårig tjänst-göringstid utgjorde bara en liten del av en mans livstid. Efter denna stod arbetsmarknaden öppen för honom. Detta var ju för övrigt precis vad som hade framhållits av en av riddarhusledamöterna.