Jag har redan refererat ett fall där arbetsgivaren uppenbarligen ville göra sig av med sin arbetskraft. Också andra liknande fall förekom under den aktuella perioden.164 På våren 1736 ställdes värvnings-anspråk på besökaren (lägre tulltjänsteman) Lars Kihlström. Denne framförde själv i brev till landskansliet att han ansåg sig olagligt
160 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1736 [A III]: 176, 15 juli. 161 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1736 [A III]: 176, 15 juli. 162 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1736 [A III]: 176, 6 feb.
163 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1735 [A III]: 175, 26 apr. Dessa fall utgör exempel på misstag ifråga om de tilltalades ålder. De visade sig vara minderåriga. 164 Se not 156 ovan.
och våldsamt antastad av värvaren. Lidköpings magistrat, en av Kihlströms arbetsgivare, förklarade sig dock inte vilja kännas vid honom. Häri instämde Kihlströms tidigare arbetsgivare tullinspektör Strålenhielm, som menade att Kihlström uppträtt liderligt och dess-utom stulit.165
En arbetsgivare kunde helt i enlighet med tjänstehjonsstadgan göra sig av med sin arbetskraft då en värvare uppenbarade sig i trakten. Det fanns alltså legala möjligheter för ett lokalsamhälle att stöta ut misshagliga individer. I förlängningen härav ligger också att denna möjlighet innebar att den värvade krigsmakten gavs en funktion som rörlighetsfaktor i det att den befrämjade försörjning av det obundna lönearbetet dels i garnisonen men också som vi senare skall se genom rymning, permission eller värvningsuppdrag.
Flertalet av de undersökta fallen visar emellertid en rakt motsatt tendens. Jag skall då återvända till det fall som berörde den utpe-kade Anders Kårberg. Han hade som förklaring till att han uteslu-tits ur mantalslängden sagt att han vid det aktuella tillfället varit sjuk. Landshövdingen tog sannolikt hänsyn till detta men lika viktigt synes ha varit att han fick beskydd av en baron och kapten Fleet-wood. Huruvida Fleetwood egentligen var Kårbergs husbonde fram-går tyvärr inte av notisen men det är troligt.166
I ett fall sommaren 1736 brydde sig landshövdingen inte om att ens inkalla den utpekade för förhör. Besked gavs av länsmannen att den angivne hade en anställning och landshövdingen lämnade bud till värvaren att den utpekade Lars Månsson inte alls behövde kallas emedan han då skulle frikännas.167 Tre Lidköpingsbor blev samma sommar utsatta för värvare. Stadens magistrat skred omedelbart upp till försvar av de tre, borgarsonen Jonas Walbeck, tullskrivaren in
spe Flodin samt stadsfiskalen Quist. Det visade sig att den yngre av
dem, Walbeck, så att säga kunde försvara sig själv. Han hade laga anställning hos en handelsman i Lidköping. Flodin befann sig mitt uppe i en rättstvist om en tullskrivartjänst och befriades från ansprå-ket liksom stadsfiskalen Quist som visserligen inte stod i mantal men
165 GLA. Skaraborgs läns landskansli, avgjorda mål 1735-1736 vol. 928, 21 maj. 166 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1725-1729 [A III]: 172, 5 dec. 1729 167 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1736 [A III]: 176, 15 juli.
kunde betraktas som ”fattig”.168 I det senare fallet ter det sig något anmärkningsvärt att den angivne kom undan. Fattigdom i sig gav enligt reglerna ingen befrielse. Sannolikt var det här stadsstyrelsens bestämda besked till landshövdingen som räddade honom.
Ifråga om de angivnas beskydd från deras egen hemmiljö finns det skäl att kraftigt understryka den roll som rotarna och deras intres-senter har spelat. Ett typfall utgörs av ett långdraget värvningsmål som ägde rum vintern-våren 1738. Det gällde ett värvningsanspråk från göteborgsgarnisonen på Petter Blomquist 26 år gammal, hemma-hörande i Skara. Från denna stad hade han ”utdömts” som borgare eftersom han inte kunnat betala sina utskylder. Mot anspråket hade Blomquist själv hävdat att han redan hade tagit lega för en indelning vid Västgöta ryttare. Från detta regemente kom också intyg både från officerare och rusthållaren om att Blomquist var legd av dem. Ett liknande fall inträffade samma år och gällde Anders Nilsson från Mariestad. Nilsson hade varit i tjänst som dräng hos rådman Ekholm i staden men nu lämnat sin anställning. Enligt kronofogden stod det klart att Nilsson hade legts till Brommöns och Torsöns rote ute i Vänern strax norr om Mariestad. Till kronofogdens ”berättelse” hade fogats ett intyg härom från kapten Fleetwood. Rotebönderna gjorde i brev gällande att de hade legt Nilsson och hade förtursrätt till honom. Däremot visste de inte var han för tillfället befann sig. Först efter efterspaning kunde Nilsson ett par månader senare instäl-las vid landskansliet men frikändes då omgående.169
I ännu ett fall blev utgången en fällande dom, trots det lokala för-svar som uppbådades. Den värvningsåtalade Bengt Wallmark påstod att han legts till en knektrote i Skåne men ännu ej blivit godkänd för denna. Magistraten i Skara, Wallmarks hemort, sökte med inlagor energiskt försvara honom. Några borgare i staden hade sagt sig vilja ha honom till stadsbetjänt, dock förgäves.170
168 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1736 [A III]: 176, 29 maj, 15 juni; se även handlingar i GLA. Skaraborgs läns landskansli, avgjorda mål 1735-1736 vol.. 928, 21 maj 1736.
169 GLA. Skaraborgs läns landskansli, resolutionsbok 1738 [A III]: 178, 23 jan, 15 feb., 13, 31 maj; GLA. Skaraborgs läns landskansli, avgjorda mål 1737-1738 vol.. 931, 13 maj 1738.
Till de här refererade fallen kan man givetvis foga dem som ovan behandlats i samband med de lokala protesterna mot värvningsverk-samheten.