De linjer längs vilka diskussionen om arbetsmarknaden fördes 1778–1779 var knappast nya. Går man tillbaka till riddarhusets debatter, memorial och allmänna besvär i början av frihetstiden finner man i stort sett samma ståndpunkter och argument. Den enda skillnaden är att före mitten av 1700-talet var den frihetligare ”libe-rala” uppfattningen glest eller inte alls företrädd. De konservativa aktörernas pläderingar riktade sig i stället mot en verklighet som påstods betänkligt fjärma sig från den traditionella årstjänstprinci-pen. De i taxor föreskrivna lönerna upprätthölls inte, utvandringen från landet samt invandringen till städerna skapade ”folkbrist” osv. En del av de adliga konservativa var till och med beredda att gå ännu längre och upphäva den s.k. fria flyttningsrätten, dvs. tjänstehjonens frihet att säga upp sin årstjänst på hösten och ta ny sådan på annat håll. I något fall hävdades att provinser med ett stort antal arbetare borde lämna ifrån sig en del av dem till folkfattigare distrikt. Adeln i Jönköpings län menade i en besvärsskrivelse att adeln borde få förtur till sina frälsebönders barn såsom tjänstehjon. Tankegångarna liknar dem som i Danmark låg till grund för lagstiftningen om det s.k. stavns-baandet.92 Vid riksdagen 1731 drog man också upp arbetsmarkna-dens samband med antalet hemmansbruk och hemmansklyvningen. Då hemmansklyvning var förbjuden, framhöll en av ledamöterna på riddarhuset, hade skattebönderna i stället tagit sig före att bygga backstugor och torp, vilka inte kunde rivas eftersom de låg på bön-dernas egen mark. I Östergötland där han var landshövding, påstod denne vidare, hade antalet sådana ökat till 4 000 vilket gav upphov
till folkbristen. Denna slutsats mötte instämmanden också från annat håll.93 Även bönderna slog från sin utgångspunkt vakt om årstjänstprincipen, vilket bl.a. kom till uttryck idiskussionen om ny tjänstehjonsordning 1723. Framför allt såg bönderna med stor oro på alla rörliga individer som kunde störa den lokala arbetsmarkna-den, ”tråddragare, häktemakare, lättingar” m. fl. Det var viktigt att tillräcklig och inte minst billig arbetskraft fanns att tillgå på platsen. Samma synpunkter återkom också inför tillkomsten av 1739 års tjänstehjonsförordning. Begränsningen av antalet hemmavarande barn i allmogehushållen i denna stadga var emellertid något som bönderna inte hade ställt sig bakom. I besvärsakterna från bönderna riktades ofta klagomål mot denna inskränkning, som ju främst avsåg att tillhandahålla arbetskraft för ståndspersonerna.94 Borgarståndet, präglat av skråintressen och byråkratiska synpunkter, värnade också i allmänhet om årstjänstprincipen. Det riktade också upprepade gånger uppmärksamheten på de rörliga personer i och utom städerna som tenderade att överskrida förbudet mot landsköp. Sådana ”hand-lande” betraktades mer eller mindre som lösdrivare. Prästeståndet tycktes huvudsakligast ansluta till bondeståndet i dessa frågor.95 I samband med en generaldebatt på riddarhuset vid riksdagen 1746-1747 om hemmansklyvningen, fick den nya befolkningspolitiken sitt genombrott. Intill dess hade 1/4 mantal varit nedre gränsen för vad som kunde tillåtas ifråga om uppdelning av hemman. I praktiken medgavs efter beslut 1747 att ett hemman kunde uppdelas i hur små bråkdelar som helst. På litet längre sikt banade denna liberalisering också väg för backstugu- och torpbebyggelse i större omfattning än vad som tidigare varit fallet. Förespråkarna på riddarhuset för den nya befolkningspolitiken argumenterade helt efter ”liberala” linjer. Slopandet av de gamla klyvningsreglerna hade ett ändamål. Genom positiva åtgärder av detta slag skulle man skapa förutsättningar för arbetarna att sätta bo och därigenom höja ”folknumren”. I diskus-sionen formulerades argument som karakteriserade den tidigare politiken som skadlig. Hindren för allmogen att behålla sina barn
93 AdRP 6, 1731, 110f.
94 BondRP 1, 1720-1727, 304; BondRP 3, 1738-1739, 220.
95 Klagomål över landsköp, månglerskor och småkrämare förekom nästan alltid i borgarståndets besvärsakter, se exempelvis BorgRP 6, 1738-1739, 649; PrästRP 6, 1723, 520f.
hemma hade tvingat de unga in till städerna och skapat ”folkbrist”. Överhuvudtaget hade de stränga bestämmelserna injagat skräck i arbetsfolket som sökte fly landet.96 Anhängarna av den gamla politiken gjorde sig dock hörda i meningsutbytet. De hävdade med bestämdhet att de uppmjukade klyvningsreglerna bara skulle skapa arbetare utan tillräcklig bärgning på torp och i backstugor. Dess-utom framhölls att den helt fria klyvningsrätten skulle hota skogar-nas bestånd – ett gammalt argument mot torpbebyggelse – eftersom bondebefolkningen säkerligen skulle komma att hämta bränsle, virke för gärdslen o. dyl. ur skogarna. Motståndarna till den nya politiken blev alltmer offensiva under 1750-talet, då en ny högkonjunktur – bl.a. låga livsmedelspriser – skapade fördelar för arbetarna, som inte behövde utbjuda sin arbetskraft i samma utsträckning som i ”dyrtid”. Vid riksdagen 1751–1752 pläderade också en del ledamö-ter på riddarhuset för en åledamö-tergång till hårdare tag och till 1739 års modell, inte minst för att den fria politiken drev upp lönerna under högkonjunkturen.97 Också i bondeståndet framlades synpunkter på den nya befolkningspolitiken. Det fanns här ett självklart motiv för en mjukare linje: bönderna ville få behålla sina barn hemma hos sig utan hinder av det högsta antal som tjänstehjonsstadgan stipulerade. Men också i bondeståndet förekom uttalanden om den tilltagande utvandringen som ett argument för en liberalare lagstiftning.98
Jag har här belyst endast huvuddragen av den klimatförändring som ägde rum i de aktuella frågorna vid mitten av 1700-talet. Den tidigare forskningen, främst Utterström, har ju i ett brett perspektiv tecknat den allmänna bakgrunden till denna förändring och gran-skar ingående debatten kring arbetsmarknadsfrågorna vid denna tid-punkt, inte bara diskussionen i riksdagsstånden. Han understryker upplysningsidéerna och de naturrättsliga föreställningarna hos några framträdande aktörer såsom drivkrafter bakom den nya befolknings-politiken. Först i andra hand pekar han på de rena profitmotiven, de rent merkantilistisk-utilistiska motiven i sammanhanget. Man får av Utterströms framställning på denna punkt intryck av att han velat betona den svenska merkantilismens hemvävda och milda karaktär
96 AdRP 15, 1746-1747 1, 416 f. 4474 463f. 470-472. 97 AdRP 15, 1746-1747 1, 447 f., AdRP 18, 1751-1752, 86 f. 98 BondRP 6, 1746-1747, 37f.
i kontrast till kontinentens betydligt krassare profil. Det är svårt att se att de av upplysningen färgade humanitära synsätten på arbets-kraften, vilka onekligen också kläddes i ord i debatten, levde ett eget oberoende liv i det aktuella sammanhanget. Det fanns ju ett klart incitament för statsledningen och de företagargrupper, som genom hattpartiet bar upp statsmakten, att på allt sätt söka skapa ett stort arbetskraftsutbud, som var tänkt att självgenerera sig, ett utbud som främst skulle tillgodose manufakturerna och dess behov av förhål-landevis okvalificerade arbetare. Den naturliga metoden att bygga upp ett sådant ”förråd” av arbetare var att ge efter för mångas rop på frihet och på att få bli besuttna på ett eller annat sätt. Genom upp-komsten av ett skikt småbönder men också av jordfattiga och kame-ralt sett obesuttna med behov av lönearbete för sin utkomst, kunde man också tillgodose industrins behov av sådana lönearbetare, vilka så att säga bara på deltid behövde utkomst av lönearbete. En grupp halvproletärer skulle förmås att formera sig, ett passande elastiskt arbetskraftsutbud skulle skapas. Detta påpekar också Utterström – dock utan sätta det i förgrunden – genom att ingående referera diskussionerna i olika riksdagsutskott från mitten av seklet. I mindre sekreta deputationen uttrycktes öppet – ehuru i tidens egen språk-dräkt – dessa tankegångar om nyttan av halvproletärer. Denna sida av utilismen och reformmerkantilismen, framhåller Utterström, hade präglats av Jakob Faggot i särskilt hög grad men också av Anders Johan von Höpken och Carl Ehrensvärd (bror till den mer namnkun-nige Augustin Ehrensvärd och liksom denne artilleriofficer).99