I länshandlingarna noterades under de aktuella åren 62 anspråk på tvångstjänstgöring från olika håll. Att frekvensen här var lägre än under den tidiga perioden av epoken bör inte förvåna eftersom vi för den senare perioden av frihetstiden undersökt ett väsentligt färre antal år. Men om man jämför enskilda år finner man snart att en reell skillnad föreligger. Det mest högfrekventa året under den tidiga perioden var 1736 med 51 anspråk. Under åren närmast före och efter detta år, ställdes 20–30 anspråk vardera. Jämför vi sedan med den här aktuella perioden ser vi att den högsta noteringen gjordes 1764 med 21 anspråk, vilket var ovanligt högt i jämförelse med de övriga årens frekvenser under samma period. Minskningen ger alltså intryck av att benägenheten att överhuvud ställa anspråk på tvångsvärvning kraftigt avtagit. Då får man heller inte glömma att den sena perioden i denna undersökning ändå inbegriper verkliga krigsår samt år då ersättningsbehovet vid krigssargade förband torde ha varit påfallande.
Hur många av de ställda anspråken gav något avgörande resul-tat ? Då vi ställer frågan får vi ha i minnet att anspråk kan ha ställts, resolutioner kan ha fallit utan att detta noterats i materialet. Detta bortfalls storlek är naturligtvis inte möjligt att bestämma. Tabell 6 återger med andra ord länsmaterialets bild av tvångsvärvningen i området under de aktuella åren och inte den verkliga. Inalles 27
177 KrA. Göteborgs garnisonsregemente (175), inkommande handlingar 1720-1753 E II, 16 nov. 1753; KrA. Göteborgs garnisonsregemente (175) inkommande handlingar 1768-1772 E II, 19 apr. 1768.
noterade slutresolutioner avgavs av lanshövdingeämbetet i dessa ärenden under perioden 1758–1765. Detta motsvarade en hart när exakt lika stor andel av noterade anspråk som under den tidiga perioden. Som vi erinrar oss noterades då 64 utslag på 154 anspråk dvs. 41,55 % eller mer än 2/5. 1758–1765 var andelen 41,9 %. Man bör emellertid inte dra alltför stora växlar på denna samstämmighet som ju kan vara ett slumpmässigt resultat av en mängd korsvis ver-kande och för oss okända faktorer. Men om man antar att källma-terialet ändå är någorlunda uttömmande ifråga om huvudströmmen av värvningsmål vid landskansliet, ligger det nära till hands att anta att myndigheterna visade lika stor benägenhet att överhuvudtaget avgöra sådana mål såväl tidigt som sent under epoken.
Av tabell 6 framgår slutligen att sex personer blev föremål för anspråk från värvare från andra förband eller institutioner än de ovan berörda. Man bör här särskilt lägga märke till att det i två fall rörde sig om roteintressenters anspråk, något som ju speglar ersätt-ningsbehov i huvudarmén under pågående krig. Tvångsvärvnings-försök från roteringens sida förekom inte, såvitt jag kunnat finna, i materialet för epokens tidiga period.
Det bör i detta sammanhang tilläggas att civila husbönder i ett tiotal fall under perioden gjorde anspråk på personer som menades vara utan laga försvar. Vilken framgång dessa husbönder rönte vet vi inte, eftersom utslag i ärendena saknas. Till de civila anspråken får vi
År värvare antal anspråk + resolutioner - ingen uppg.
1758 Gbg:s garnison 2 2 1761 Gbg:s garnison 5 2 3 1765 Gbg:s garnison 2 2 1763 Svea Livgarde 14 5 9 1764 H-hielms vol.komp. 24 7 9 8 1765 H-hielms vol.komp. 9 1 8
1758 Flottan, Kronpr. reg. 2 2
1760 Roteintressenter 1 1 –
(1761 Norrköp. manufaktur 2 2 – )
1762 Roteintressenter 1 1
Totalt 62 17 10 35
Tabell 6. Tvångsvärvningsanspråk och resolutioner i Skaraborgs län 1758–1765. Antal individer. + = friande resolutioner, – = fällande resolutioner.
naturligtvis räkna dem som ställdes av företrädare för manufakturer i Norrköping.
Den i det aktuella avseendet brokigare bild som tvångsvärvningen i länet uppvisar under slutet av frihetstiden i jämförelse med den tidiga perioden kan ses som ett uttryck för en avsevärt skarpare kon-kurrens om arbetskraften intressenterna emellan än tidigare. Denna konkurrens torde inte enbart ha varit en effekt av krigsmaktens stegrade manskapsbehov, även civila ”värvare” förekom som vi sett, bland raden av sådana.
Av de 27 kända utslagen var 17 klart frikännande, dvs. den utpekade slapp gå i tjänst hos värvaren. Vi kan se av tabell 6 att utslagen för andra förband än Hammarhielms kompani inte är många. I jäm-förelse med antalet anspråk från just dessa förband är de direkt få, samtidigt som de nästan genomgående frikände vederbörande till skillnad från de utslag som rörde Hammarhielms kompani. Ham-marhielms värvare fick hela 17 utslag. Av dessa var nio fällande, övriga friande.
Hammarhielms värvning kan inte betraktas som representativ eftersom den avsåg en nyuppsättning av ett förband. Detta kan ha medfört att landshövdingen varit utsatt för press från högre myndig-het – outtalad eller ej – att förfara strängare med de ”åtalade” än annars, i syfte att snabbt ställa förbandet på fötter. I just detta fall rörde det sig dessutom om en bataljon som sågs som särskilt angelä-gen av vissa aktörer – sannolikt lierade med landshövding Lagerberg – i arméledningen.178 Men var det verkligen möjligt för landshöv-dingen att inom lagen avsevärt öka antalet tvångsdömda ? Ytligt sett kan man tycka att så inte skulle vara fallet. Men om vi återvänder till regementsarkivet finner vi en uppgift i brevmaterialet som fak-tiskt tycks ha gett landshövdingen just det utrymme som behövdes för volontärkompaniets tvångsvärvningsverksamhet. I ett brev från krigskollegium den 20 september 1762 till garnisonen i Göteborg uppehöll sig brevskrivaren kring uppsättningen av den nya marin-bataljonen. Bl.a. framhölls att ”små karlar” som hade kasserats vid infanteriregementena skulle tas i anspråk för denna bataljon, som för
178 Landshövdingen i länet, Lagerberg, förefaller ha varit djupt involverad i den officersgrupp inom arméledningen som målmedvetet gick in för uppsättningen av denna marinkår. Se [Grauers] (Adam Otto Lagerberg) 1977-1979, 45; Nikula 1933, 1-27, 188 ff. 202 f.
övrigt givits samma värvningsrätt i hela Sverige och Tyskland som Livgardet och Artilleriregementet.179
Detta brev lämnar minst två viktiga upplysningar. Dels gavs här möjlighet för marinbataljonens värvare att rekrytera kasserat folk från bl. a. roteringen – vilket ju samtidigt torde ha lindrat konkur-rensen från dessa – dels framgår indirekt att i bokstavlig mening undermåliga karlar i allmänhet kunde värvas. Detta innebar ju vidare att chanserna för bataljonens värvare att tvångsvärva rekryter blev fler. I normala fall måste landshövdingen som vi sett ta hänsyn till liten kroppsväxt också vid tvångsvärvning. Men när det gällde marinbataljonen bortföll alltså kravet på stadgad kroppslängd och fler möjligheter öppnade sig för dess värvare.