Borgmästare och rådmän utgjorde den dominerande gruppen i fri-hetstidens borgarstånd. Den stora merparten av dessa magistrats-ämbetsmän, ibland tillika burskapsägande, hade valts i de svenska småstäderna där något fåtal hantverksämbeten och möjligen ett köpmannagille utgjorde valmanskår. Som kontrast kan nämnas Göteborg, där, med några få undantag, endast grosshandlare/ manufakturister – inte sällan med sin verksamhet delvis utanför skråna – och en del hantverkare, valdes under samma tid.258 Man kan alltså konstatera att städernas borgerskap i riksdagen generellt företräddes av skrå- och byråkratintressen. Denna omständighet kastar ett förklarande ljus över den opinion som kom till uttryck särskilt i borgarståndets besvärsakter under epoken. Den karakte-riserades nämligen i nästan alla avseenden av en sträng skråanda.
257 Artéus 1982, 111 f., 114 ff., 354 f. 258 Carlsson 1963, 15-35; Boberg 1971, 13-16.
De avvikelser härifrån som trots allt förekom härrörde mestadels från de större städernas ”köpmannaaristokratier”. Skråideologin utgjorde den traditionalistiskt och ”feodalt” präglade urbana aspek-ten av årstjänstprincipen. Detta innebar ett energiskt fasthållande vid fiktionen att varje stad alltid beboddes av ett tämligen oförändrat antal burskapsägande köpmän och hantverkare, att produktion och handel alltid skulle vara underkastade hävdvunna regler i vad gäller fixerade priser och löner, att produktionsprocessen inom hantverks-yrkena inte fick usurperas m. m.
Vid ett par tillfällen under tiden före hattpartiets seger kopplade borgarståndet i sina besvär ihop frågan om varje lokalt hantverks-ämbetes rätt till leveranser av ”mindre munderingspersedlar” till militären, med inkvarteringsfrågan. Om de burskapsägande var ålagda att inkvartera militären i sina hus så var det inte mer än rätt och rimligt att dessa gavs förmånen av beställningar från militären, framhölls det. Resonemanget vilade på föreställningar som mycket liknar dem som E. P. Thompson sammanfattat under beteckningen
moral economy.259 Bakom ståndets uppfattning skymtar även en inställning som svor emot den idé om en modernt kommersiell mark-nad som senare växte fram. För skråförfäktarna framstod markna-den i själva verket som en lokalt begränsad bytesmarknad, inte utan likhet med allmogens varubyten mellan ekonomiskt olikartade områden (bränsle/virke mot spannmål). Borgarståndet betraktade marknadsförhållandena som ett slags social symbios med kraftiga fördämningar mot yttervärlden. Vem som skulle köpa, sälja och byta skulle underkastas en moralisk skälighetsbedömning, inte avgöras av kalla kommersiella faktorer som priser, prisrörelser, tillgång och efterfrågan.
I det inflatoriska klimat och den ofta regionalt starkt differentie-rade prisbildning som rådde främst under den senare frihetstiden, fick borgarståndet anledning återkomma till kravet att militärens beställ-ningar skulle läggas ut på de hantverksämbeten som hörde hemma i den stad där bl. a. vederbörande garnisonsregemente var stationerat. I ett fall riktade ståndet också betecknande nog anmärkningar mot manufakturer som skulle ha roffat åt sig kronobeställningar av varor
259 BorgRP 3, 1726-1727 (städernas allmänna besvär), 464, 488 f. Det aktuella fallet gällde de skånska garnisonsstäderna; Thompson 1983, 63-135, 65 ff.
som egentligen inte hörde till manufakturernas bransch.260 När det gällde de stora klädesleveranserna till militärens uniformsbehov fanns en fördelning mellan ”fabrikerna” i landet. Enligt denna erbjöds de lokala textilföretagen i manufakturstäderna att leverera kläde till uniformer för hela regioners militära förband. Det är svårt att utan en mer ingående undersökning söka slå fast vad de militära klädesbeställningarna egentligen hade för ekonomisk betydelse för företagarna. Bodman som särskilt studerat de göteborgska manufak-turerna hyser uppfattningen att de ”fabriker” som fick förmånen av leveranser fick sin ryggrad genom sådana beställningar.261 Och bara det faktum att beställningarna var kvantitativt fixerade och tämligen kontinuerliga borde ha givit ”fabrikerna” ett ganska stadigt funda-ment för driften. De kunde i praktiken fungera som ett slags förlag.
I detta sammanhang kan vi emellertid nöja oss med att konsta-tera att beställningarna av intressenterna själva betraktades som angelägna. Klädesleveranserna togs under diskussion på riddar-huset redan vid riksdagen 1731. Då behandlades en ansökan från stockholmsfabrikören Adam Pinkhardt om tilldelning av ett värvat regemente. Det var alltså här fråga om att göra ett tillägg till den generella leveransfördelning som tidigare satts upp. Genom en stän-derskrivelse vid påföljande riksdag 1734 tilldelades Pinkhardt artil-leriet i Stockholm som kund. Vid detta tillfälle hade också de äldre manufakturerna i Stockholm, Malmö, Göteborg och Norrköping anfört klagomål över att den gamla fördelningen inte hade upprätt-hållits. I utskottsbehandlingen av frågan fann man att såväl yngre som äldre ”fabriker” måste förses med beställningar av kronan så länge de höll god kvalitet på varan och accepterade krigskollegiets prisbestämningar. Ståndet antog förslaget.262
Beslutet kunde dock inte dölja förhållandet att en stark konkur-rens förelåg mellan olika företagare, främst mellan de fabrikörer som från början tilldelats de stående beställningarna och de nyetablerade företagarna.
Manufakturernas ”upphjälpande” blev som bekant en viktig fråga under hattpartiets segerriksdag 1738–1739, då också principerna för
260 BorgRP 2, 1723, 536f. BorgRP 3, 1726-1727, 464, 488; BorgRP 5, 1734, 372 f. BorgRP 6, 1738-1739 (städernas allmänna besvär), 641-643.
261 Bodman 1923, 18f. 84-90.
klädesleveranserna till militären stod på dagordningen. Manufaktur- och handelsdeputationen hade kommit fram till att ”fabrikerna” mot likvid i krigskollegiet så långt möjligt skulle ombesörja leveranserna till militären, som ur magasin och förråd i garnisonerna skulle ta ut beställt kvantum kläde. Detta skulle, hette det, mycket underlätta för regementscheferna som var ansvariga för beställningarna på den militära sidan.263
Varken vid 1738–1739 års riksdag eller den följande, åren 1740–1741, fördes någon större öppen diskussion om regleringen av konkurrensförhållandena mellan ”fabrikerna” vid kronoleve-ranser. Den fördelning som gjorts upp tidigare upphävdes inte. Men samtidigt sades det i manufaktur- och handelsdeputationens betänkande 1740–1741, vilket för övrigt bifölls av riddarhuset, att manufakturkontoret hädanefter, vid varje tillfälle som delar av eller hela krigsmakten skulle beklädas, skulle göra en fördelning mellan ”fabrikerna”. Här öppnade man alltså dörrarna för viss konkurrens och manipulationer från företagarnas sida vid riksdagarna.264
Krigsmakten var tidigare, men blev särskilt efter maktskiftet 1739 en stödkorsett för den ”nya” industrin, textilmanufaktu-rerna. Detta var naturligtvis en medveten politik från hattpartiets sida. Manufakturerna utgjorde själva kärnan i dess närings- och befolkningspolitik. Men officerarna blev inte heller lottlösa vid klä-desleveranserna. Regementscheferna och regementskvartermästarna vid varje regemente skulle berättigas till fem respektive en procents provision av köpesumman i varje leveranskontrakt. Vad gäller bl. a. de värvade regementena innebar detta att statsledningen här anslog en extra löneförmån utanför personalstaten till de aktuella officers-kategorierna. De värvade officerarnas välmåga knöts samman med manufakturernas välgång.265
Mot bakgrund av de notoriska avsättningsproblemen för ”fabri-kerna” erbjöd kronoleveranserna en ljus aspekt sett från företa-garnas och de berörda officerarnas sida. Och man bör naturligtvis beakta den, då man bedömer hattarnas ofta överdrivna redogörelser för manufakturernas samlade framgångar.
263 AdRP 11, 1738-1739 III, 502 f. 264 AdRP 12, 1740-1741, 343-345. 265 AdRP 12, 1740-1741, 343-345, 344.
Beträffande soldaternas hantverk i städerna och deras konkur-rens med skråhantverkarna har Söderlund redan anfört de vikti-gaste besluten liksom linjerna i den samtida diskussionen härom. Här vill jag emellertid tillägga några synpunkter som borgarståndet vid ett par tillfällen framförde rörande den värvade krigsmaktens benägenhet att också störa skråhantverkarnas egen bundna eller slutna arbetsmarknad. Borgarståndet påstod redan före fredssluten 1720–1721 i ett besvär att gesäller och lärlingar lockades ifrån sina anställningar av krigsmakten. På grund av soldaternas rätt att fritt bedriva hantverk hände det att lärlingar ”löper ur sin lära och giver sig under militien”.266 I en del riksdagsbesvär under frihetstiden togs problemet upp på nytt. År 1731 framhölls det att
...den frihet, som ämbetsdrängar och gesäller veta sig äga att vid lediga stunder få arbeta åt andra, när de begiva sig uti krigstjänsten...”
lockade de anställda
”att löpa ifrån ämbetet till krigstjänsten.267
Det är naturligtvis inte möjligt att endast härav dra några bestämda slutsatser om omfattningen av den ström av arbetare som lämnade skråna för att ägna sig åt ”fri företagsamhet”. Så mycket är dock klart att borgarståndet uppfattade fenomenet, som ju innefattade frimästerskap överhuvudtaget, såsom ett hot mot den värld och den åskådning i ekonomiska ting som det representerade.
Placeringen av garnisonsregementen i städerna under epoken med-förde som framgått en rad problem och militär-civila motsättningar. Garnisonsmilitären ställde anspråk ifråga om fritt logi samt konkur-rerade med hantverksämbetena på marknaden. Det skäliga byte som skråna härvid menade borde ske genom att militären i gengäld beställde varor av dem förefaller ofta ha uteblivit.
Garnisonsregementena representerade trots sina militära former, en annan och ur ekonomisk synvinkel friare värld än skråna. Detta berodde till stora delar på att manskapet på grund av sina låga sol-datlöner tvingades arbeta som obundna civila lönearbetare. De tedde
266 BorgRP 1, 1719-1720, 245 f. 267 BorgRP 4, 1731, 322-323.
sig varken som militärer eller civila i skrånas ögon och framstod därmed som en anomali för årstjänstprincipens anhängare.
Samtidigt var garnisonsregementena angelägna om att socialt och ekonomiskt integreras i städerna. Hur löstes den ekvationen ? Jag skall söka besvara frågan i den följande undersökningen rörande Göteborg som garnisonsstad under frihetstiden.