Med utgångspunkt från förslag av Kungl. Maj:t och av ett riksdags-utskott diskuterades på riddarhuset under riksdagen 1778–1779 den tidigare under frihetstiden ständigt dryftade tjänstehjonsfrågan. Med ovanlig klarhet framträdde i de långdragna debatterna 1778–1779 de grundprinciper som jag klargjort inledningsvis: årstjänstprincipen ställdes mot marknadsprincipen. Det är därför lämpligt att inleda analysen med att granska meningsutbytet mellan de olika debattö-rerna av vilka en del för övrigt varit med redan i frihetstidens skärm-ytslingar i de aktuella frågorna.76 1772 hade statsledningen lanserat ett förslag till tjänstehjonsstadga som karakteriserades av frihetlig-het och av en liberal inställning till arbetskraften. Detta förslag låg till grund för den proposition om ny tjänstehjonsordning som lades fram vid riksdagen 1778–1779. Förslaget harmonierade också med idéerna i ett liknande förslag som riddarhusets tjänstehjonsutskott presenterade vid samma riksdag och som också i stor utsträckning ställdes under diskussion in pleno.77 Saken gällde att med hjälp av de aktuella förslagen råda bot på den ”folkbrist” som sedan länge påstods utmärka den svenska arbetsmarknaden. I riddarhusutskot-tets liksom i Kungl. Maj:ts förslag utgick man från att företagare och arbetskraft så långt det var möjligt skulle ges frihet att själva komma överens om anställningsvillkoren. Årstjänstkravet förutsat-tes stå kvar men lönevillkoren skulle få bli föremål för en privat och
75 Harnesk 1986 326-355; Harnesk 1990, 40-48, 72-84; jfr. även Utterström 1957 1 250-300, 302-309. Både Utterström och Harnesk har redogjort för den allmänna debatten i de aktuella frågorna. Inte minst har de båda pekat på Chydenius välkända roll som upphovsman till tjänstejonsdebatten under 1770-talet. För mitt syfte har jag emellertid funnit det lämpligt att själv granska riksdagsmaterialet för att fokusera på särskilt de värvade regementenas anknytning till arbetsmarknadsproblemen, något som de nämnda forskarna inte haft anledning att göra.
76 Harnesk 1990, 50-71, 76-84.
en rent kommersiell uppgörelse. Också i övrigt framträdde en gene-rösare och mera individualiserad attityd gentemot arbetarna. Men som nämnt innebar förslagen inte att årstjänstprincipen övergavs. Någon upplösning av denna gamla princip var det alltså inte fråga om. Men tendensen fanns där, vilket inte minst kom till uttryck i debatten då ”liberalerna” tvingades utveckla sina argument och ställningstaganden. Härav kan man också se att den ”liberala” ståndpunkten under 1770-talet hade uppenbar släktskap med den nya befolkningspolitik, som kännetecknade slutet av 1740-talet med de nya bestämmelserna om hemmansklyvning och senare också med nya regler om backstugu- och torpbebyggelse. Man kan här om man så vill använda termen halvproletärer om de arbetare som vid sidan av de traditionella tjänstehjonen antogs befolka arbetsmarknaden. De förra hade tillgång till en liten men fast livsmedelskälla samtidigt som de ofta livnärde sig på lönearbete.78 Tjänstehjonsutskottet stod inte enigt i sitt förslag. I själva verket anmälde sig flera reservanter mot den frihetliga linjen. En av de mest deciderade anhängarna av årstjänstprincipen var överkommissarien Lövenschöld. Konturerna av hans ståndpunkt sammanföll nästan helt med den idealtyp av årstjänstprincipen som jag skisserat i det föregående: fixerade löner i taxor, reglerade tider för uppsägning och anställning, kost och logi för arbetskraften, som förutsattes vara ung och kräva viss fostran osv. Lövenschöld räknade inte med någon fortgående förändring av samhällsförhållandena. Hans uppfattning var statisk och kan när-mast karakteriseras som senfeodal. Till försvar för den gamla model-len hävdade han i sin reservation:
--- Uti samhällen måste små skenbara tvång för dess delar vika för verkliga fullkomligheter i det hela. Det skulle ej bli svårt att visa att dessa små skenbara tvång bidraga uti sitt sammanhang även till tjänstehjonets egen fördel, ej allenast i anseende till förmånen som även på deras lott belöper enär staten är i välstånd, utan ock därför att tjänstefolk icke ärna bli det ( tjänstefolk, m.a.) så länge de leva. De tänka ock bli husbönder om icke nu skulle tilläggas tjänstehjonen vida större förmåner än husbönderna ägt --- 79
78 AdRP 32, 1778-1779, 611-622, 657 ff.
Lövenschölds inställning i arbetsmarknadsfrågorna delades av en rad aktörer på riddarhuset och det kan därför vara lämpligt att när-mare granska hans argument och utgångspunkter. Huvudsakligast fokuserade han på de enligt hans uppfattning stora olägenheter som hade uppstått sedan den nya befolkningspolitiken slagit igenom från mitten av århundradet. Strävandena att hålla de ”lägre folkklas-serna” till idogt arbete hade misslyckats på grund av den lagstift-ning som började tillämpas då. De gamla tjänstehjonslagarna hade satts ur spel genom den ”universella” friheten att klyva hemmanen, genom att backstugor tilläts samt genom att begreppen laga försvar och lösdrivare ansågs böra försvinna ur språket. Det senare påstå-endet baserade Lövenschöld uppenbarligen på den nya värvnings-lagstiftningen, som 1756 förändrades så att ingen som straff skulle dömas till krigstjänst.80 Hemmansklyvningen och backstugubebyg-gelsen gav upphov till svag arbetskraft, enligt Lövenschöld. Bruk-ningsdelarna blev alltför små för att kunna ge tillräckligt med mat åt arbetarna och det uppväxande släktet. I dystra färger tecknade Lövenschöld också backstugu- och inhysesbefolkningens attityd till arbetet. Den var lat och arbetade inte mer än den behövde för bröd-födan. Backstuguhjon och inhyseshjon var helt enkelt ett släkte för sig, menade Lövenschöld:
Inhyseshjon löpa största faran i denna väg; ty traktan efter ära, höghet, odödligt namn, som jemte många andra omständigheter tvingar ståndspersoner till flit, känner så beskaffad allmoge ej. Den har ej heller några behov av värde som leder sig därtill. Den väljer ofta en sämre föda med bekvämlighet än en bättre som fordrar mer möda.--- 81
Det var inte nog med att de icke årstjänstbundna arbetarna avhöll sig från arbete. När de väl fann sig i behov av inkomst genom arbete stegrade de arbetslönerna. De fattigare husbönderna råkade då i stora svårigheter.82 Lövenschölds recept var detsamma som ordine-rats under den tidiga frihetstiden. Genom en strängt tillämpad tjäns-tehjonsstadga av hävdvunnen typ – fixerade löner, fasta tider för
80 AdRP 32, 1778-1779, 622,624-625. 81 AdRP 32, 1778-1779, 623-625, cit. 623. 82 AdRP 32, 1778-1779, 627.
uppsägning och anställning samt följaktligen ett upphävande av de liberala hemmansklyvningsreglerna – skulle man driva upp antalet tjänstehjon och häva ”folkbristen”.
Lövenschöld satte också det upplösningstillstånd han tyckte sig kunna iaktta i samband med krigsmaktens rekrytering. Den nya befolkningspolitiken hade vållat stora svårigheter för bl.a. den värvade krigsmakten. Genom att ingen längre kunde dömas som lösdrivare till krigstjänst blev de värvningspengar, passevolansen som kompanicheferna uppbar, alldeles otillräckliga. De skulle ruine-ras genom att den fria och obundna arbetsmarknaden trissade upp städjepengar, löner och värvningssummor (den summa pengar som den nyrekryterade erhöll för värvning). Krigsmakten skulle alltmer tvingas konkurrera på lika villkor med andra intressenter på arbets-marknaden.83
Lövenschölds såväl som andra debattörers föreställningar i tjänste-hjonsfrågan saknade en viktig dimension. De tycktes inte räkna med att de ekonomiska konjunkturerna i hausse och baisse växelvis gyn-nade marknadsprincipen respektive årstjänstprincipen. Under goda år – rik årsväxt, låga livsmedelspriser – steg efterfrågan på arbets-kraften mer än utbudet. Arbetarna kunde därför driva upp löne-anspråken. Detta fick till följd att det endast var de penningstarka husbönderna som kunde följa lönestegringen. Det var de som blev de drivande på efterfrågesidan och som också satte ett viktigt moment av årstjänstprincipen ur spel, nämligen lönefixeringen. Efter miss-växter däremot är det uppenbart att förhållandena blev de omvända. Klen avkastning från växtodlingen ledde till kraftigt stegrade livs-medelspriser. Efterfrågan på arbetskraft minskade i betydande grad medan utbudet ökade bl.a. genom utslagning av mindre jordbrukare och halvproletärer. För att överleva blev det av avgörande betydelse att finna en inkomstkälla. Allra fördelaktigast var en inkomstkälla som kunde erbjuda till och med inflationsskyddad lön, med andra ord, anställning som tjänstehjon på traditionella villkor med kost och logi samt en liten årslön. Årstjänstprincipen framstod som en räddning, laga försvarsbegreppet blev en välsignelse.
Så till diskussionen på riddarhuset om de olika stadgeförslagen. Lövenschölds motståndare hade samma mål för ögonen som denne:
befolkningsökning till fromma för samhällsekonomin. Men i likhet med ständerna i slutet av 1740-talet hade de en annan lösning på problemet. Lönerna borde snarast släppas fria. Var och en som var hågad skulle få bilda familj om än under små ekonomiska omstän-digheter och därigenom höja ”folknumren”, varje individ skulle utan påverkan få utbjuda sin arbetskraft var och när han eller hon så öns-kade. Att ”folkbrist” hade uppstått berodde på de rigorösa bestäm-melserna för tjänstehjonen ifråga om laga försvar. Folket flydde landet. Lönetaxor, menade ”liberalerna”, kunde aldrig upprätthållas och då var det lika bra att avskaffa dem. Inte ens en tjänstehjons-stadga var nödvändig, eftersom parterna på arbetsmarknaden själva kunde göra upp om aktuella villkor. En av bröderna von Engeström formulerade sig i ordalag som något påminner om Karl Marx’ sjut-tiofem år senare:
---Den gemena hopen har ej mer än sig själva och sitt arbete att råda om, tages det ock bort huru kan den sedan kallas fri ? Fastän den fått namn av den ringa, den gemena hopen torde den dock utgöra landets styrka, böra heta de arbetande medborgare och visserligen icke med träldoms band försvagas---84
I den fortsatta diskussionen återkom bl.a. Stierngranat, den kanske främste förespråkaren för en ”liberal” linje, med ytterligare argu-ment för denna ståndpunkt. I ett av sina inlägg formulerade han själva grundvalen för en ekonomisk liberalism på arbetsmarknaden. Han menade att med frihet måste förstås både arbetarens och hus-bondens frihet att sätta pris på arbetet. Ingen tredje part kunde sätta hinder för detta. När en sådan ömsesidig frihet förelåg skulle priset jämka sig till sin rätta nivå, båda parter till nytta.85
”Liberalernas” motståndare tog i diskussionen upp flera av de argument som Lövenschöld formulerat i utskottet såsom reservant men anförde också en del nya. Flera debattörer på den konserva-tiva sidan underströk den roll som utvandringen spelade för bristen på tjänstehjon och fäste särskilt uppmärksamheten på den ökade invandringen till städerna. För att förhindra denna invandring borde man ha olika tider för tjänstebyte i staden och på landet. En ivrig
84 AdRP 32, 1778-1779, 222, 224, 229-234. 85 AdRP 32, 1778-1779, 233 ff.
anhängare av årstjänstprincipen hävdade också att de arbetargrup-per som begav sig in till städerna klemades bort av det lättsinniga stadslivet. De vandes vid höga löner och vid att slå dank, konsta-terade han.86 En annan av de konservativa, för övrigt rikshistorio-grafen Anders Schönberg, målade ut farorna med arbetslöshet för backstugu- och inhyseshjon på de platser där arbetstillfällena var fåtaliga – ”där rörelsen är trög”. En helt fri arbetsmarknad utan årstjänsttvång skulle ge upphov till lättja men också skada dessa de fattigaste. Svält och nöd i brist av arbete skulle breda ut sig.87 Andra anhängare av årstjänstprincipen lyfte fram de stora olägenheter som skulle uppstå på marknaden om lönetaxorna skulle avskaffas. Fix-erade löner huvudsakligast in natura betydde inte så mycket för den rike husbonden eller företagaren (flertalet av ledamöterna på riddar-huset var sannolikt relativt välbeställda). Men de var av stor vikt för fattiga såväl adelsmän som bönder. Om lönerna släpptes fria skulle sådana jordägare drabbas fatalt.88 I likhet med Lövenschöld i utskot-tet underströk en del av de konservativa problemen i samband med krigsmaktens rekryteringsbehov och arbetsmarknaden. En av dem framhöll att överallt där man hade lönetaxor rådde också ordning och reda. Om man inte bibehöll fixerade löner enligt taxa skulle, hette det, kronan inom tre år inte längre kunna värva soldater,
---ty den vore väl galen som för en ringa lön och knappt underhåll underkastar sig att som militär slita ont och våga liv och lem då han hos mig får 600 daler för det han äter, dricker, sover, låter härbärgera och kläda sig varmt och väl och ej gör mer än han vill.---
En annan av de konservativa instämde häri och framhöll att om 70 000 soldater, båtsmän m. fl. nöjde sig med sina taxeenliga löner så borde även ”tjänstehjonshopen” kunna göra det.89 Mot denna föreställning invände en av ”liberalerna” och påpekade att taxorna för legor och löner inom krigsmakten lika litet efterlevdes som de för tjänstehjonen.90 86 AdRP 32, 1778-1779, 224f. 87 AdRP 32, 1778-1779, 225-227. 88 AdRP 32, 1778-1779, 234-236. 89 AdRP 32, 1778-1779, cit. 236, 242. 90 AdRP 32, 1778-1779, 243.
Diskussionen 1778–1779 på riddarhuset om tjänstehjonen och arbetsmarknaden visade i huvudsak upp två åsiktsriktningar. Den ena räknade med att fixerade löner med inte alltför stora regionala variationer, årsanställning med fasta uppsägnings- och städslotider enligt 1739 års stadga samt en markerad intolerans inför daglönare och ”lösa” arbetare skulle säkra tillgången på arbetskraft. Klart är också att företrädarna för denna uppfattning hade svårt att tänka i termer av förändring och dynamik. Antalet tjänstehjon antogs vara konstant, det gällde bara att tvinga dem att träda fram och att avhålla sig från olagliga arbetsformer. Det skall emellertid sägas att det fanns sådana bland anhängarna av årstjänstprincipen som egentligen inte uppfattade tjänstehjonen som söner och döttrar till bönderna i enlig-het med ett traditionellt moment i årstjänstprincipen. Tjänstehjonen var bara sällan, framhöll dessa, bondens barn utan ”avföda” av sol-dater, ryttare, båtsmän, sockenhantverkare, torpare o. likn.91
Den motsatta åsiktsriktningen kan betecknas som ”liberal”, även om föreställningen om årsanställningen som den ”naturliga” formen för anställning inte var helt utraderad hos dess företrädare. De menade att man inte gärna kunde förmena tjänstehjon och andra arbetare som varande fria människor att med företagare och hus-bönder komma överens om anställningsvillkoren. Fixerade löner kunde ändå inte upprätthållas, det visade erfarenheten. Vidare kan man anta att ”liberalerna” såg positivt på tillväxten av halvprole-tärer, dvs torpare, backstugusittare o. likn. som ett väsentligt inslag i arbetskraftsutbudet. Man kan inte frånkänna ”liberalerna” vissa drag av tillväxttänkande. Detta kom främst till uttryck i önskningar om en växande befolkning så som de hägrande visionerna om ett högre ”folknummer” som formulerades i samband med den nya befolkningspolitiken vid mitten av 1700-talet. Däremot var det aldrig fråga om föreställningar om växlande konjunkturer. I motsats till de konservativa föreföll ju ”liberalerna” snarast räkna med en stadig och ständigt ökande efterfrågan på arbete från företagarnas sida. De konservativa föreställde sig att rekryteringen till krigs-makten – både den roterade/indelta och den värvade – kunde ske smärtfritt bara om den civila arbetsmarknadens löner förblev fix-erade. Annars skulle krigsmakten inom vilken fasta legor och löner
antogs råda, förlora sina möjligheter på denna marknad. När det gäller roteringen/indelningen är det lätt att se de berördas motiv; fria löner skulle försvåra böndernas rekrytering av manskap till rotarna. Vad anhängarna av årstjänstprincipen inte alls berörde var förhål-landet att roteknektar, ryttare och båtsmän avlönades på annat sätt än tjänstehjonen. De kunde jämställas med torparna, de bedrev jordbruk som bönderna om än i liten skala. En liten och fixerad lega kunde alltså uppvägas av möjligheten att få ett eget tak över huvu-det, att bli nästan besutten. När det gällde den värvade krigsmaktens rekryteringsbehov skulle det enligt de konservativa kunna tillgodoses utan större men för officerarna bara om man benhårt höll fast vid årstjänstprincipen, så att lösdrivare kunde dömas till krigstjänst. Detta var Lövenschölds uppfattning i tjänstehjonsutskottet, övriga konservativa debattörer berörde egentligen inte de värvade trup-pernas rekrytering. Men man vågar ändå anta att Lövenschölds syn på saken delades av de flesta i det konservativa lägret. Roteringen/ indelningen var i flera viktiga avseenden ett militärt uttryck för årstjänstprincipen. Ansvaret för knektens uppehälle – hemkallet, torpet m. m. – var fullständigt, roteknekten betraktades ofta av rotebönderna som en extra dräng inom rotens hushåll. Det var med andra ord ingen tillfällighet att en hel del konservativa i debatten såg sig manade att särskilt värna om detta system. Samtidigt kan man emellertid inte komma ifrån att denna föreställningsvärld rymde en motsägelse. Slutsatsen att roteknekten och hans arbetskraft tillhörde roten var väl inte helt felaktig men samtidigt var onekligen rotesol-daten i många avseenden långt mer oberoende än vanliga tjänste-hjon. Han kunde bedriva hantverk som gärningsmännen på landet och han kunde sälja sitt arbete som daglönare. Det är därför inte fel att säga att denna militära variant av årstjänstprincipen bar på fröet till en förändring. Som någorlunda fri daglönare medverkade knekten, båtsmannen, ryttaren på längre sikt till en nedbrytning av årstjänstprincipen genom att så att säga sälja sin arbetskraft stycke-vis. Noga taget innebar även de värvade truppernas rekrytering och dess anknytning till en arbetsmarknad där årstjänstprincipen för-utsattes råda, en motsägelse. Tanken var ju att rigoröst tillämpade årstjänstregler enligt stadgan skulle erbjuda tillfällen för de värvade trupperna att för låga kostnader rekrytera lösdrivare. Men går man ett steg vidare innebar ju detta också att en fullständig kontroll över
arbetsmarknaden på sådana premisser – åtminstone tidvis – i själva verket uteslöt värvning av lösdrivare. Om alla befann sig i årstjänst eller hade annat laga försvar – vilket ju var idealet – fanns ju heller inga lösdrivare. Enligt årstjänstprincipen var det värvade systemet en anomali samtidigt som det utgjorde eller skulle utgöra ett instrument för upprätthållande av denna princip.