Göteborgs heterogena ekonomiska struktur under epoken satte djupa spår i dess sociala mönster. I vissa sammanhang – bl. a. ifråga om inkvarteringen av militär – uppfattades endast de stadsbor som föll under en äldre tids närings- och skrålagstiftning – de burskapsä-gande – som egentliga stadsinvånare eller borgare. Redan i början av den frihetstida epoken utgjorde emellertid gruppen burskapsägande bara en mindre del av hela göteborgsbefolkningen. Den ekonomiska utvecklingen och statsapparatens tillväxt hade kraftigt förändrat stadens befolkningsmässiga sammansättning. Särskilt privilegierade och på annat sätt statsunderstödda näringar, såsom handeln på Kina och manufakturerna, utbyggd förvaltning samt inte minst ett väx-ande proletariat, hade bidragit till denna påtagliga förändring. De burskapsbundna och deras familjer utgjorde en knapp tredjedel av den samlade befolkningen i staden, inräknat Masthugget, Haga och bebyggelsen strax utanför portarna – inalles ca. 3 000 individer.294
Jag har i det följande gjort beräkningar och sammanställningar med utgångspunkt från den stånds- och yrkesstatistik som upprät-tades i samtiden och som numera på ett förtjänstfullt sätt bearbetats och presenterats i Statistisk Tidskrift.295 Jag har vidare använt några av de yrkeskategorier som Lext arbetat med i sin göteborgsunder-sökning.296 Som bekant är de samtida tabellerna uppställda på ett för nutida socialhistorisk forskning mindre lyckligt sätt. Sociala och rent yrkesmässiga kriterier har förblandats och förväxlats. Ibland har både arbetsgivare och anställda i patriarkalisk anda
samman-293 Ericsson 1977, 109 ff.
294 Beräkningen är schablonmässig och bygger på uppgifter i Fritzell 1983, 297, 307, 320 f. 295 Fritzell 1983, 297, 307, 320 f.
förts i en enda grupp, egna barn har förts till samma grupp som de anställda osv. Jag har vid min bearbetning sökt parera dessa pro-blem genom att inte allför mycket fjärma mig från de kategorier som finns i de bearbetade tabellerna. Samtidigt har jag utfört den sociala struktureringen i så grova och stora skikt som möjligt inte minst med tanke på att undvika de i sammanhanget vanliga gränsfallsproble-men. De sociala skiktens avgränsningar mot varandra har gjorts med utgångspunkt från de antagna inkomst- och förmögenhetstillgång-arna inklusive kapitalinnehav hos de olika yrkesgrupperna. En mera djupgående undersökning av varje individ eller familj har inte varit möjlig att genomföra inom ramen för undersökningen.
Av diagram 4a (sid. 193) och 4b (sid. 194)framgår den bransch- eller yrkesmässiga fördelningen av Göteborgs befolkning vid mitten av 1700-talet. En sådan fördelning kan inte bli annat än ungefärlig särskilt som det här inte varit möjligt att vid behov bryta upp de kategorier som finns i de bearbetade tabellerna. Det är exempelvis osäkert om man skall hänföra Ostindiska kompaniets ledning och intressenter till de burskapsbundna, eftersom fjärrhandeln inte var en burskapsbunden näring. Samtidigt är det dock klart att många bland dessa innehade burskap och var i åtskilliga fall anslutna till Handelssocieteten. Det är därför enligt min mening riktigt att placera dem i handlandegruppen. Detta betyder givetvis inte att det saknas handelsmän i den grupp bland de icke burskapsbundna som här benämnts ”Adel och ofrälse ståndspersoner”. De flesta handlande torde dock ha förts till den burskapsbundna delen av befolkningen.
Vad gäller hantverkarna, vari inbegrips gesäller och lärlingar, skall sägas att det också i samtiden kunde vara svårt att skilja de skråbundna från dem bland hantverkarna som mestadels hade sin sysselsättning förlagd inom manufakturerna. Inom dessa rådde näm-ligen samma yrkeshierarki som inom skråhantverken och samma yrkestitlar.
Gruppen ”Skeppare och sjöfolk” förefaller ha inrymt – förutom folk i den långväga handelssjöfarten – även personalen på den flotta bestående av hemförar- och strömbåtar som ombesörjde frakter in till och ut från Stora hamnen (Stora hamnkanalen) i stadens mitt.297
På samma sätt som det bland den skråbundna befolkningen kan tänkas ha dolt sig icke burskapsägande torde det motsatta förhål-landet ha rått och därigenom påverkat de samtida tabellernas redo-visning. Det är sålunda sannolikt att det i gruppen ”Fabrikörer med anställda” har funnits hantverksfolk med burskap. Hur stor denna andel var, är utan närmare undersökning inte möjligt att ange.
En liknande osäkerhet vidlåder kategorin ”Ringare borgerskap och likställda”. I denna grupp torde ha befunnit sig sådana perso-ner som ibland litet oegentligt brukar räknas till skråhantverkarna, nämligen klampare, däl- och järndragare o. dyl. Dessa grupper bil-dade under här aktuell tid inte skrån i vedertagen samtida mening, utan var så vitt man vet, direkt underställda magistraten i likhet med andra lägre stadstjänare, exempelvis mätare och vägare. Gemensamt
Diagram 4a. Göteborgs befolkning omkring 1750.
Stånds- och yrkesfördelning. 10 000 invånare. Absoluta tal och procent av totalbefolkningen. De burskapsbunda invånarna (omkring en tredjedel av hela befolkningen)
för alla dessa grupper var att de inte var varuproducenter som de övriga hantverkarna.298
Som framgår av diagram 4b har jag gjort en uppdelning mellan ”Betjänte” och ”Tjänstefolk”. Skälet är att den förra gruppen inte i egentlig mening utgjordes av drängar och pigor utan av bl. a. betjäning vid domstolar, kyrkor, skolor och ”publika stater” samt ståndens ”hederligare betjänter”, vilka inte sällan kunde inta en arbetsledande ställning som uppsyningsman, inspektor o. likn.299
Som jag redan framhållit måste den i diagram 5 (sid. 196) åter-givna sociala skiktningen av Göteborgs befolkning vid mitten av
Diagram 4 b. Göteborgs befolkning ca. 1750.
Stånds- och yrkesfördelning. 10 000 inv. Absoluta tal och procent av totalbefolkningen. De icke burskapsbundna invånarna
298 Rörande dessa arbetare se Fröding 1919, 152; Fröding 1911, 47 ff., 53. 299 Fritzell 1983, kommentar till tabell.
1700-talet betraktas som i allo approximativ. Den bygger ju näm-ligen på den bearbetade stånds- och yrkesstatistiken och inte på individundersökningar av primärmaterialet. Man kan observera att den sociala struktur som framgår av diagrammet i väsentliga drag kvantitativt stämmer med den som Lext i sin göteborgsundersökning tycks ha implicerat.300 Det skall dock framhållas att Lext grundat sin strukturering på båtsmans- och inkvarteringstaxeringen, vilka väl inte osvikligt speglar inkomst- och förmögenhetsförhållanden (potentiellt kapital), som här utgör grundkriterium. Dessutom får man komma ihåg, att de nämnda taxeringarna inte drabbade hela stadens befolkning. Många var med hänsyn till sina privilegier befri-ade, andra hade undantagits på grund av sjukdom eller fattigdom. Om de befriades skara ifråga om social skiktning motsvarade struk-turen hos den grupp som Lext kunnat undersöka kan vi dessvärre inte uttala oss om.
Det är värt att än en gång understryka att den i diagram 5 pre-senterade skiktningen av befolkningen, i grund och botten är min tolkning av den bearbetade stånds- och yrkesstatistikens sociala innebörd. Jag har med andra ord utgått från att den samtida kon-struktionen av tabellerna och deras kategoribeteckningar implicit avspeglar inkomst- och förmögenhetsförhållanden, vilka jag i detta sammanhang inte närmare granskat. Det är alltså här inte fråga om social stratifiering i traditionell mening där, förutom ekonomiska kri-terier, också exempelvis utbildningsnivå och andra prestigefaktorer har vägts in i bedömningen. Vad det här handlar om är ett klass-mönster. En stratifiering skulle naturligtvis ha blivit avsevärt mera differentierad och kanske i högre grad ha överensstämt med den uppfattning som samtidens människor subjektivt kan tänkas ha haft om de gängse sociala skrankorna.
På grund av att vi för den gjorda klassbestämningen av olika skäl måst godta den redan bearbetade yrkes- och ståndsstatistiken och dess fördelning av individerna står det klart att inte heller diagram-mets sociala skikt grundar sig på en alldeles korrekt bedömning av invånarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden. I överskiktet kan med andra ord ha funnits en del individer som permanent eller tillfälligt inte uppfyllt de aktuella kriterierna för tillhörighet till detta skikt, trots att deras titlar gett sken av det. Detsamma gäller i princip
naturligtvis de övriga grupperna, i synnerhet mellanskiktet, som kan sägas ha haft funktionen av motor för den sociala mobiliteten i hela systemet. I detta skikt har sannolikt befunnit sig hantverkare på soci-alt uppåtgående, kanske genom en utvidgad och mer lukrativ näring, men också folk som varit i rörelse nedåt i hierarkin av motsatta orsa-ker. Det skall särskilt betonas att jag på grund av materialets beskaf-fenhet till mellangruppen räknat endast hantverkare, skeppare och sjöfolk, samtidigt som gruppen handlande i sin helhet hamnat i över-skiktet. Att detta inte till alla delar kan ha stämt med verkligheten torde vara helt klart. Flera handlande tillhörde sannolikt mellanskik-tet medan några hantverkare kan ha haft sitt rätta sociala hemvist i överskiktet. Av tids- och arbetsekonomiska skäl är det inte möjligt att bestämma rörlighetens omfattning mellan de båda skikten. Det finns emellertid anledning peka på att Lext i sin undersökning funnit indikationer som tyder på att indelningen i hantverkare och hand-lande i visst mått också motsvarade sociala skiljelinjer.301
Diagram 5. Göteborgs befolkning omkring 1750: klasstrukturen
Arbetare
Källa: Fritzell 1983
Arbetarskiktet som jag här beräknat det kan tyckas ohanterligt stort för att användas som analytiskt redskap. Och självfallet fanns inom detta stora skikt flera mindre strata, hierarkiskt ordnade främst i enlighet med inkomst- och förmögenhetsförhållanden (potentiellt kapital). Samtidigt kan man inte gärna bortse från iakttagelsen att underskiktets människor just hade det gemensamt att de klarade uppehället men inte mer, något som jag haft som grundkriterium för dess avgränsning till de andra grupperna. Detta utesluter inte att somliga bland arbetarna tillfälligt eller allt framgent dessutom tving-ades under den kritiska gränsen. Ytterligare en gemensam nämnare för dessa grupper – ”massan” om man så vill – tycks enligt samtida notiser ha varit att många bland dem ofta saknade kontanta medel i motsats till de övre skikten.302
I jämförelse med arbetarna var överskiktet i besittning av till-gångar som vida översteg deras omedelbara behov för uppehället. Det var också i detta skikt som det rörliga kapitalet hörde hemma, främst bland storhandlarna.
Inkvarteringsplikten
I likhet med många andra garnisonsstäder i Sverige-Finland hade Göteborg skyldighet att inkvartera bl. a. den fast stationerade mili-tärbefolkningen i staden. Göteborg i detta sammanhang avsåg i nor-mala fall den burskapsägande befolkningen. Också andra militära förband – exempelvis Älvsborgs och Skaraborgs regementen – kunde ges rätt till fri inkvartering då de vistades i staden såsom arbetskom-mandon eller som garnisonsförstärkning.303
Den grundläggande lagstiftningen på området utgjordes av 1720 års inkvarteringsförordning. Denna hade under 1600-talet föregåtts av en rad andra förordningar, kungliga brev o. dyl. I samtliga under-strök kronan sitt krav på inkvartering in natura för infanteriets, artil-leriets och fortifikationens manskap och befäl.304 Detta innebar att
302 GLA. Om innehav av kontanta medel se Göteborgs rådshusrätt och magistrat, riksdagshandlingar 1738-1739, Gc: 15.
303 Fröding 1919, 15 2 ff. 304 Almquist 1935 2, 465 ff.
borgarna – de burskapsägande – antingen i sina egna hus eller i sär-skilt förhyrda rum skulle ta emot militären och förse den med minst säng, sängkläder, ljus och värme. Inkvarteringsplikten grundades på föreställningen att borgarna skyddades av trupperna i händelse av krig eller annan ”ofärd”. Frihetstidens Göteborg var egentligen aldrig utsatt för direkt krigsfara och det är svårt att tänka sig att stadsbefolkningen någonsin upplevde sig som skyddad av militären. Snarare betraktades placeringen av den värvade truppen i staden som en statligt organiserad invandring som ofta hotade de traditio-nalistiskt inriktade invånarna.305
I 1720 års förordning angavs i detalj hur många rum som varje militär kunde fordra och den motsvarande kontantersättningen enligt taxa. Detta innebar emellertid inte att de inkvarteringsskyldiga efter egen vilja kunde lämna penningersättning i stället för natura-kvarter. Tillämpningen av förordningen visar att kontantersättning endast kunde komma ifråga då inkvarteringsgivaren helt saknade husrum och då inkvarteringstagaren – militären – gick med på det. Den s.k. optionen låg hos militären. Först efter den 13 november 1766, då Kungl. Maj:t utfärdade en tilläggsförordning och senare även förklaringar till denna, om inkvarteringen i garnisonsstäderna, fick borgarna optionen dvs. rätten att lämna pengar i stället för naturakvarter. I Göteborg blev det då i själva verket fråga om en ren beskattning, som lades ovanpå de övriga skatterna till staden och staten.306
Enligt förordningen skulle officerarna och deras likställda tilldelas egna rum, sängar och sängkläder för sig själva och sin betjäning. Officerarnas olika ”lönegrader” var riktmärket för olika standard inom officershierarkin. Underofficerarna och deras likställda skulle ha säng och husrum. Om två personer inkvarterades på samma ställe skulle endast en säng nyttjas. Det ”ringare” befälet samt manskapet hade rätt till ”säng och husvärma” hos sin värd. Också här gällde regeln att två måste dela på en säng. Med ”säng” menades också sängkläder. Manskapets kontantersättning uppgick till 16 öre silver-mynt per månad, för övrigt en sextondedel av en överstes månadser-sättning. Den del av garnisonsbesättningen som inte befann sig inom fästningsstaden utan var posterad på fästningarna runt Göteborg
305 GLA. Göteborgs rådhusrätt och magistrat, riksdagshandlingar 1731, Gc: 12. 306 Modée 8, 7341-7343.
hade inte rätt att kräva rum av borgarna, däremot sängkläder eller kontantersättning.307
Soldaten kunde kräva kvarter in natura men borgaren hade också rätten att lämna naturakvarter. Ingen kunde ålägga honom att betala ersättningen om han inte kunde.308 Inkvarteringsvärden var vidare skyldig att lämna rum och sängkläder till eventuella hustrur och barn, som också hade rätt att stanna kvar i kvarteren då mannen exempelvis var kommenderad. Om någon i privata ärenden – bl. a. permissioner – reste ifrån staden och blev borta mer än tre månader kunde han inte för egen del fordra ersättning för samma tid. Bohag o. likn. kunde dock utan tidsgräns lämnas kvar i kvarteret. Den som ägde eget hus i staden hade inte rätt till fri inkvartering.309
I förordningen underströks särskilt att inkvarteringen var magi-stratens angelägenhet. Varken landshövdingar eller militären själv hade med saken att göra. Vidare förbjöds de inkvarterade att hindra borgarna i deras näringar eller att vålla skada på deras egendom. Värvning inom kvarteret var förbjuden. S. k. landsköp var inte till-låtet för de inkvarterade.310
Den 13 november 1766 utfärdade Kungl. Maj:t ännu en inkvar-teringsförordning. Denna upphävde emellertid inte 1720 års regler utan kompletterade och förändrade den på ett par viktiga punkter. Kontantersättningen, för vilken borgerskapet hädanefter hade optio-nen, skulle skrivas upp enligt växelkursen för varje år. Men som jag redan framhållit, omvandlades i Göteborg inkvarteringsplikten till en ren skatt. Uttaxeringen skulle dock i fortsättningen göras på både icke burskapsägande husägare och borgare. Skatteunderlaget bred-dades alltså väsentligt. Adeln och prästerskapet kom dock alltjämt att förbli befriade från inkvarteringen liksom de som skyddades av
307 Modée 1, 254-258; Fröding 1919, 348f; jfr. Ljungberg 1924, 517 ff.. Också hov- och skolstaterna hade rätt till fri inkvartering. 1720 års förordning avsåg normalt de burskapsägandes inkvarteringsskyldighet. Men vid ”fientligt infall” kunde alla invånare åläggas inkvartering.
308 Modée 1, 256 309 Modée 1, 256 310 Modée 1, 258